Dagens bild nr 30

Det här inlägget föranleddes av en kommentar jag fick på en bild av det här paret på Instagram. Det var en kille som sa "Damn, hadn't noticed" när jag påpekade att de var lika varandra. 

Jag tycker att det är ganska uppenbart att det är samma kniv gjord i olika material. Än mer tydligt blir det om man har aluminiumvarianten av 0770. Då skiljer ju inte ens materialen i sidorna på handtaget. 

Men förutom de yttre dragen är ALLT olika. Material i blad och handtag, vikt, balans, toleranser med mera. Sen kan man verkligen fråga sig vilken kniv som är mest prisvärd? 

"Like Two Pees in a Pod"

Själv gillar jag Zero Tolerance 0770CF men använder knappt Kershaw Link alls. Det är något med hur den känns i handen som känns bakvänt för mig. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad. 

Sen kan tilläggas att ZTn är väldigt tunn så den är definitivt inget du täljer loss med. Men som fickkniv är den utmärkt!

/ J - letar likheter

(Recensioner finns förstås. ZT0770CF hittar du här och Kershaw 1776 Link här!)

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 29

En ovanlig besökare här på bloggen. Det handlar om en riktigt gammal variant av en fjäderdriven kniv. För den som inte är bekant med modellen så tillhör den avdelningen "Leverlocks". Det är en variant på öppningsmekanism där både lås och öppning sker med samma hävstång. Bladet låses även i infällt läge. Ett mycket behändigt lås som återfinns på märken som Böker, Hubertus, Mikov m fl.

Den aktuella kniven är från anrika Tyska Hubertus och modellen är en "slimline" som har den, enligt mig, tråkiga egenheten att den med flit är försedd med ett kort blad i relation till handtaget. Det är för att ge mer rum för handen men gör att den ser något märklig ut. Plats för längre blad finns och på de större modellerna är det utnyttjat.

"Hunters Saint"

Jag bär inte den här kniven så ofta längre även om den en gång i tiden tjänade som fickkniv. Den främsta orsaken är att den är väldigt tung i relation till storleken. Handtaget är i princip massivt gjort av mässing, stål och micarta. Micartan är en spännande variant då det är "Ivory Micarta" vilken åldras. Från början var den här kniven ljus, närmast vit och nu är den gulaktig och nästan ådrig. Det kanske inte är så konstigt då en av orsakerna till att Micarta som material togs fram var att det skulle ersätta elfenben som material i klaviatur. 

/ J

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

PS. Hubertus tillverkar förutom fickknivar jaktknivar därav namnvalet då Sankt Hubertus är jägarnas beskyddare

Dagens bild nr 28

Dagens bild - ett blad! Varför det? Jo, det är det som utmärker den här lilla kniven. Jag säger lilla då den inte mäter mer än sexton centimeter utfälld. En mått som är anpassat till kinesiska knivlagar. För det är därifrån San Ren Mu kommer. De är en av de stora tillverkarna och förutom egna knivar ligger de bakom flera av de stora västerländska knivtillverkarnas OEM-tillverkning. 

Det är två saker som utmärker bladet. Det ena är att det är utrustat med en tantospets vilket inte tillhör det vanligaste i min samling av det enkla skälet att jag generellt inte gillar dem då de begränsar användningen av en kniv för mycket. Men till en liten EDC/Paketöppnare som den här gör det inget. Sen är det som det är sagt, omväxling förnöjer. 

Det andra är att det inte är gjort av på det kinatillverkade budgetknivar dominerande stålet 8Cr13MoV. Istället hittas här Sandvikstålet 12c27. Ett för Moraknivsentusiaster inte obekant stål. 

"The Pie in the Sky"

Kniven är "döpt" till 7071. Inte lätt att komma ihåg. Men på sedvanligt SRM-manér är den ytterst välkonstruerad, särskilt i relation till priset men även absolut. Den flyger upp, låser bestämt, har handtag i två lager G10, blad i Sandvikstål som sagt och anlände vass med snyggt slipat blad. Inget att anmärka på. En bra liten fickkniv helt enkelt. Men som många andra av SRMs knivar i den här storleken är den tämligen anonym och därmed tråÅååkig. Det är dess största akilleshäl.  

Det var för att råda bot på det som SRM drämde till med sitt lyxmärke "Real Steel" härförleden. Vi får väl se hur det utvecklas över tid. 

/ J - kinesar

(Vill man läsa mer, vilket man vill gör man det här!)

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Nyfiken!

Ibland när man inte mår så bra kanske någon vän bjuder på kaffe eller en pratstund. Ni vet hur mycket sådant kan liva upp en nedstämd själ och gjuta livskraft i skalet. Som tur var har jag flera sådana vänner!

Eller kan man så här i vårt av morgonsolen dimmiga knivträsk skriva som "Lux" gjorde:

"Aj, aj, vi får hoppas att du blir bättre fort!

Kanske kan några knivar i ett paket hjälpa lite?"

Erkänn att det var länge sedan ni hörde så vackra ord, rena poesin!

Eftersom jag inte har den blekaste aning vad paketet innehåller och vad jag kan tänkas få prova och klämma på samt skriva om så är jag mer än lovligt nyfiken. Det enda jag vet är att någon form av paket är på väg och befinner sig i postens, förlåt Post Nords ömma omsorg. 

Jag lovar att återkomma inom kort med rapport och uppföljning!

/ J - vederbörligen uppmuntrad

Knivrecension EnZo Birk 75

- Den perfekta fickkniven del 24 

Birk 75 är en kniv som funnits på min radar under en längre tid. Ända sen den kom faktiskt vilket nu hunnit bli fem år sedan. Det som lockade var dels de enkla rena linjerna och dels möjligheten att få kniven med "skandinavisk" slipning. Intresset från min sida blev inte mindre efter införskaffandet av FinnWolf från Cold Steel som delar den egenskapen med Birk. Barndomens Moraknivar har gjort att jag alltid haft en särskild relation till den typen av egg. 

EnZo Birk 75

För att fortsätta det finska spåret kändes det därför naturligt att lägga ytterligare en kniv till samlingen som faktiskt är designad där. Formspråket är en direkt översättning från en traditionell "Puuko", vilket ju betyder "kniv" på finska, till fällknivsformatet. Märket är "EnZo" vilket är det finska företagets Brisas eget husmärke. De säljer annars allt som har med knivslöjd och knivmakande att göra. 

Klassiska linjer i fällknivstappning

Jag skrev "designad" i Finland av det enkla skälet att hela kniven inte görs där. Produktionen sker i Taiwan vilket är fallet med många kvalitetsknivar. Det gäller exempelvis knivar från Cold Steel och några av de finaste Spydercomodellerna.

Blad

I bladet återfinns alltid en knivs själ men i det här fallet kanske mer än vanligt då det mer eller mindre definierar Birk. Formen visar vad den hör hemma geografiskt och historiskt samt vilken typ av kniv det rör sig om. Det säger med andra ord en hel del. 

Ett blad säger mer än tusen ord -  i det här fallet i enkla ordalag

Den talande formen är vad som i engelsk text refereras till som ett "normal-" eller "straight back"-blad. I det här fallet mäter det sju och en halv centimeter på längden med en godstjocklek på tre millimeter. Bladet känns dock större mycket beroende på att det är relativt grovt för sin längd tror jag. Det kan jämföras med knivar från SanRenMu som ofta har den här längden med tillhörande godstjocklek på två millimeter som standard vilket även gäller mer kända Opinel no8. Mer extrem är EKA Swede 88 som på samma bladlängd är nere på 1,7 millimeter.

Bladet mäter tre millimeter över nacken men upplevs grövre

Typen av blad gör även att det är relativt mycket stål i det vilket både är och känns mer robust. En clippoint har generellt mindre material i bladet av uppenbara skäl. Om det sen kombineras med en hög skålslipning och kanske en falskegg så får man förstås ett tunnare och därmed betydligt lättare blad än vad som är fallet här.  

Bladformen i kombination med typen av slipning var dock det främsta skälet till att jag intresserade mig för den här kniven. Den finns även med full flatslipning för den som föredrar det som alternativ. Båda varianterna har sina för- och nackdelar. 

Finishen är en enkel snygg satin och bladet har föredömligt lite text på sidorna. En relativt smakfull logga som säger "EnZo" och minimal text som upplyser om ståltyp - "D2" är det enda som återfinns. 

D2 - ett mycket hårt verktygsstål

Vilket för oss in på ståltypen. D2* är ett verktygsstål som inte är rostfritt även om det ibland räknas som "halvt rostfritt". Vill man ha kniven mer motståndskraftig mot korrosion så finns även S30V att tillgå som alternativ. D2 är ett stål jag inte har någon personlig erfarenhet av sen tidigare och det skall därför bli intressant att se hur det uppträder över tid, hur det håller skärpan, hur det är att slipa om och vilken typ av egg det tar i det här utförandet. Som vanligt är förstås härdning och geometri av yttersta vikt för ett blads egenskaper, inte sällan lika viktigt som stålet i sig. 

Det som skall bli mest intressant att se hur det är att slipa. Stålet har rykte om sig att var tufft att skärpa när det väl blivit slött, det är oftast jäkligt hårt. I det här fallet har EnZo valt att hålla det till 60-61HRC vilket borde göra att det håller skärpan länge.   

En av de vassaste fabrikseggar jag stött på. Något som alltid förhöjer det första intrycket

Originaleggen på Birk 75 var ruskigt bra. Utan tvekan en av de vassaste knivarna jag upplevt direkt från fabrik tillsammans med min gamla Spyderco Military. Den rakar hår med lätthet och strimlar papper med ett svagt väsande. Att skära tunt papper är ingen utmaning för en bra kniv förstås men ljudet när det görs brukar vara avslöjande. Däremot får erkännas att vid närmare granskande var eggen en smula rå. Ett par drag på en strigel för att polera den kändes nödvändigt.

De enklare uppgifterna som att raka hår, strimla papper och annat för att testa originaleggen klarade kniven med högsta betyg.

Men området där den verkligen briljerar är inte helt oväntat täljande och karvande i trä av olika slag. Det är lätt att kontrollera vinkeln mot träet med den här typen av egg och det gör att det går att styra hur mycket den skall bita. Stålet känns riktigt bra i sammanhanget och har inte rostat ännu men då har jag också oljat in det för att undvika korrosion. 

Nacken är inte rundad på något vis. Det gör att bladet ser mer distinkt ut rent visuellt och det gör även att den fungerar utmärkt ihop med tändstål vilket är populärt att inflika i recensioner nuförtiden. Tilläggas bör att jag själv förvisso använder tändstål men ihop med den medföljande skrapan istället.

Den kantiga ryggen gör att det känns lite i tummen alternativt tumvecket beroende på fattning efter ett tag när man arbetat med kniven.

Handtag

Som så ofta med moderna fällknivar finns även Birk i flera varianter. I det här fallet kan man få handtag med skollor i svart eller grön Micarta, polerad G-10, trä och som i det här fallet kolfiber. Det finns även varianter med bolster. En detalj som utmärker den här kniven är att det är möjligt att byta skollorna. Brisa är trots allt leverantörer av knivmaterial vilket avspeglar sig i de många valmöjligheterna. 

Det här exemplaret har skollor av kolfiber med mycket lyster i

Strukturen på kolfibern är inte helt slät utan upplevs något sträv vilket ger ett gott grepp. Det påminner mycket om känslan hos Spyderco Sage 1. Såpass att om man börjar kika på detaljer som hur kniven är hopsatt, poleringen av ramen, distansernas utformning och andra detaljer så är det inte utan att man undrar om de inte är tillverkade i samma fabrik.

Konstruktionen är enkel och beprövad byggd på en stabil stålram med 1,2 millimeters grovlek på vilken skollor är skruvade. Ramen är öppen med hela fyra stycken distanser förutom pivotskruven som sammanhållande punkter. Pivotskruven är lite speciell då den är dold under skollorna och även om den är justerbar måste delar av kniven demonteras för att komma åt den. Det ger ett renare utseende men gör underhållet lite mer komplicerat. I gengäld måste medges att en väl avstämd kniv inte skall behöva "underhållas" särskilt mycket. 

Det här är generation två av den här kniven och till skillnad från den ursprungliga Birk så sticker inte ramen längre ut utanför handtagssidorna och tumknopparna är lättare att nå efter att skollorna försetts med fördjupningar för ändamålet.

Ett rättframt handtag med lågmält designspråk

Formen på handtaget ger ett stadigt grepp men jag upplever det som något för fyrkantigt för att ta i med under en längre tid. Jag var även orolig för den öppna ryggen, en lösning som ibland ger upphov till ökat tryck mot handen vid arbete. Just den detaljen känns emellertid inte besvärande på den här kniven. 

Jag hade däremot gärna sett att ryggen varit något mer rundad. Av vad jag förstått gäller det versionen med grepp i micarta och det var ett av skälen till att jag från början var mest intresserad av den kniven. Men så råkade den här dyka upp till ett bra pris och det går som sagt att byta skollorna om andan faller på. 

Kniven är försedd med ett rejält hål för fäste av fånglinor av olika dimensioner. Jag misstänker att den populära "550"-fallskärmslinan passar utan att jag har prövat. 

Öppning och lås

Birk är relativt trög att fälla ut när den är ny. Troligen beroende på en tämligen hårt åtdragen pivotskruv. Att justera den kräver som sagt att man demonterar skollorna först men jag får nog göra det trots allt. Som den är nu är den något seg i känslan när man smyger fram bladet. Om man däremot applicerar lite tryck med tummen flyger bladet ut utan problem. 

Numera mycket lätt åtkomliga tumknoppar som gör att kniven är lätt att fälla ut

Väl ute gör dock de tighta toleranserna och ett liner-lås i stål att kniven upplevs extremt stadig. Det finns inget glapp eller spel som förväntat på en kniv i den här prisklassen. Många föredrar "frame-locks" eller "Reeve integral lock" som det egentligen heter men jag gillar nästan linerlocks bättre. Mycket beroende på att de kan gömmas bättre och därmed inte syns lika väl. Du får inte en "presentationssida" och en baksida på kniven. Funktionsmässigt upplever jag ingen större skillnad om de är välkonstruerade vilket är fallet här. 

Kniven låser med en stabil linerlock i stål

Bladet är emellertid tungt att släppa. Liten yta och stark låsarm ligger bakom det och kniven bjuder på en brottningsmatch innan den ger sig. Generation två har försetts med fördjupningar i handtaget för att underlätta åtkomst av tumknopparna vilket även ger bättre åtkomst av låsarmen. Men det är ingen stor yta det handlar om så det känns i tumspetsen. Det är inget lås man hanterar med blöta eller kalla fingrar kan sägas och det är förstås en nackdel för en kniv med den här inriktningen. 

Det får vägas mot fördelen med den lösningen som är att det inte finns någon risk att låset släpps av misstag när man vrider handen till exempel. Samma tanke återfinns exempelvis på Spydercos Gayle Bradley.

Efter att ha burit kniven ett tag har jag konstaterat att det inte är pivotspänningen som orsakar att bladet känns något segt och till med "hackigt" när det skall smygas fram långsamt. Det är den oerhört starka låsarmen som ligger an mot tangen som känns. Släpper man den löper bladet mjukt som en oljad iller.

Att bära

Ytterligare en detalj som ändrats i och med den här årgången är att den nya placeringen på clipet låter kniven sitta betydligt djupare i fickan än tidigare. En detalj jag verkligen uppskattar. Särskilt med en kniv som inte mäter mer än decimetern hopfälld. Balansen i fickan blir på så vis bättre. Det är även konstruerat så att det passar grovt tyg vilket gör att jeans och liknande material inte är ett problem. Det finns dessvärre en nackdel med den utformningen på clipet vilket jag återkommer till. 

Ett clip som gör att kniven försvinner djupt ned i fickan, både säkert och diskret

Jag har sett olika uppgifter gällande vikten på kniven. Brisa anger själv vikten till 95 gram, uppgifter på 105 och 110 gram förekommer också. Orsaken är att vikten naturligtvis påverkas av vilket handtagsmaterial som använts samt vilken bladkonfiguration som valts. Enligt min våg väger den här kniven 108 gram.

Små toleranser som synes och en för sin storlek tämligen tjock kniv

Väl i fickan upplevs dessvärre kniven en aning större än vad den är. Det är framförallt det relativt fyrkantiga och grova handtaget och bredden på clipet som ställer till det. Den totala bredden på kniv inklusive clip uppgår till 20 millimeter.

Att hala fram kniven och stoppa undan den efter uträttat värv fungerar dock utmärkt. De relativt släta sidorna och en väl avvägd spänst i clipet borgar för det.

Kniven är som sagt aningen bred över ryggen vilket å andra sidan gör den bekvämare att arbeta med.

Sammanfattningsvis

Det här är en tämligen speciell kniv då den och storebrormodellen "Borka" delvis fyller en nisch som inte är utsatt för så hård konkurrens än - fällknivar med "scandigrind".  De gör dem lämpliga för "wood- and bushcraft" vilket numera verkar vara den korrekta termen på diverse forum för allmänt utomhusbruk. Det är således en tämligen ovanlig fågel i skogen. De knivar jag kan komma på som konkurrerar i segmentet är någon modell från norska Helle och den tämligen nysläppta FinnWolf från Cold Steel. Men då skall tilläggas att den här kniven sett till material och byggkvalité lirar i en annan division. 

Det första som slår en när man hanterar den här kniven är nämligen att fit och finish är i absolut toppklass. Som tidigare sagts påminner konstruktionen och byggkvalitén mycket om Spydercos Sage-serie från Taichung Taiwan och det är inget dåligt betyg.

Trots att den inte är billig känns den därmed ändå prisvärd. 

Birk 75 - en kniv jag verkligen gillar!

Hur är den då som fickkniv? På den punkten känner jag mig en smula splittrad. Den är både elegant, välbyggd och kompetent. Men - och det finns ett men den får utpräglade egenskaper tack vare slipningen och i fickan känns kniven lite för fyrkantig för min smak. 

Istället ser jag den som en utmärkt fällbar skogskniv i lyxförpackning. En mer illuster version av tidigare recenserade Cold Steels FinnWolf helt enkelt även om Birks pappa "Bork 95" ligger närmare den kniven i storlek.

Jag skulle säga: köp den om du söker en elegant fällkniv som är extremt stabilt byggd med högsta tillverkningskvalité i bra material och som lämpar sig extra väl till träbearbetning av olika slag.

Köp den inte om du söker en mer allroundbetonad fällkniv där det ingår exempelvis matberedning hemma eller ute. Välj i så fall den flatslipade versionen istället. 

Här en recension från en av mina favoritrecensenter på nätet, Stefan Schmalhaus.

Specifikation:

Längd utfälld: 176 mm
Längd hopfälld: 105 mm
Vikt: 108 g (vägd av mig)
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2, 60-61HRC, satin
Handtag: kolfiberskollor på stålram med 1,2mm grovlek
Lås: Linerlock

Producerad av: EnZo, Finland - tillverkad i Taiwan



/ J - Finlandsnöjd

* Den som vill ha en bra kort sammanfattning av knivstål kan med fördel ta del av den här presentationen.
  Och vill man fördjupa sig betydligt mer i det specifika stålet läser man den här artikeln.

Liket lever!

Efter sju sorger och åtta besvär skall jag försöka återuppta såväl livet som skrivandet. Både den här bloggen och "Cykligare" har varit sorgligt eftersatta. Det blir så när saker kommer emellan som ni säkert väl känner till. Men ibland måste man prioritera och hälsan kommer först. Men livsandarna återvänder så sakta och med dem såväl lusten att röra på sig som att motionera fingrarna.  

Därför kommer det att hända en hel del här framöver trots allt. Närmast en recension som jag nästan färdigställde innan jag gick och blev sjuk av EnZos utmärkta "Birk 75".

Sen följer en presentation av en mer exotisk företeelse bestående av en lånekniv från Knivshop och Tora Tactical Knives. Det är deras karambit "Dragon" som är aktuell! Bilder av den dyker upp på mitt Instagramkonto då och då! Glöm för all del inte att titta in där om ni uppskattar i huvudsak knivbilder men även en och annan cykel och någon anomali.

Inte din vanliga morakniv! "Dragon" från Tora Tactical Knives

Sen har jag en hög knivar på lut från den egna samlingen och märken som Al Mar, Benchmade, Buck, Case, Kizer, Real Steel, Rough Rider, LionSteel, SRM och naturligtvis Spyderco som väntar på att presenteras i olika form. Gammalt och nyare i en salig blandning.

Ytterligare ett kommande recensionsobjekt. Bencmhade 551-1

Därutöver har jag fått ett erbjudande om att testa några låneknivar och det är något jag INTE kan säga nej till!! Jag är mycket tacksam för den möjligheten. Sådant värmer!

Även samarbetet med eminenta Knivshop.se fortsätter förstås och därifrån kan godbitar av olika slag tänkas dimpa ned. Vad som är aktuellt vet jag inte i skrivande stund så det får bli en överraskning inte bara för er utan även för mig. 

Då och då blir det några spontanreaktioner på vad ni och andra skriver och vad som sägs på FB och i diverse forum och en sådan sitter jag och plitar på nu. Rubriken är "Bra och dåliga knivar". En möjligen något provocerande text för någon som föranletts av ett par diskussioner jag varit inblandad i. 

Väl mött på en blogg nära dig!

/ J - inte död, bara halvt

Knife Review Enzo Birk 75

Birk 75 is a knife which has been on my radar for quite some time. Ever since it was released actually and that is now some five years ago. What attracted me from the beginning was the clean simple looks and the possibility to get it with a Scandigrind. My interest for folders with that type of grind did not decrease after the purchase of FinnWolf from Cold Steel earlier this year who share that property with Birk. I think my childhoods Moras has given me a special relationship to that kind of edge.

EnZo Birk 75

To continue walk down that "Finnish trail" it therefore only felt natural to add another knife to the collection that is actually designed in our neighbouring country. The design language is by the way a direct translation from a traditional "Puuko", a word that simply means "Knife" in Finnish, to the folder format. The brand is EnZo which is the finnish company Brisas own housebrand. Otherwise they sell everything that has to do with knifemaking and crafts.

Classical Puuko lines in a folder

I consciously wrote "designed" in Finland for the simple reason that the knife isn't made there. Like many other quality knives these days, such as Cold Steel and many Spydercomodels it's made in Taiwan. 

Blade

The blade  always a mirrors the soul of a knife but even more so here since it more or less defines Birk. The shape reveals where it belongs geografically and historically, and what type of knife it's all about.

Sometimes a blade speaks more than a thousand words - this time in a low key

The "well-spoken" blade is what sometimes is referred to as a "normal" or straight back blade. In this case it is 2 7/8" long with a stock thickness of 3 mm. The blade is perceived as slightly larger much because it's relatively sturdy neck. Compared with for instance knives from SRM which often have this bladelength with a bladthickness of 2 mm as standard and the same goes for the more famous Opinels. More extreme is EKA Swede 88 with it's 1,7 mm thin blade.

The blade is three millimeter thick but is perceived as thicker

The type of blade also means that it relative to say a high hollowgrind clippoint with a top swedge both feels and is much more robust. It simply has more material throughout the blade. 

But the bladeshape combined with the grind was the main reason for my interest in this particular knife. Birk 75 can also be had with a full flat ground for those who prefer that bladestyle. Both grinds have their pros and cons.

The blade have a really nice satinfinish and an appropriate amount of text. That is almost nothing. The EnZo logo and a minute text telling us which steel is used - D2. I prefer blade as sterile as possible. I'm not fond of billboards. 

D2 - a very hard toolsteel

That bring us to the subject of steelchoice. D2 is a toolsteel that isn't stainless even if it sometimes refers to as "semi-stainless". If you want your knife more corrosionresistant you can have your choice of Birk 75 in CPM S30V instead. Despite all my knives D2 is a relatively new acquaintance to me and it is going to be interesting to see how this version performs over time, how well it takes and holds an edge and of course how hard it is to sharpen. As usual heat treatment and geometry are paramount and more often than not as important factors as the steel itself for a knifes performance.

I haven't resharpened the knife yet, only stropped it from time to time but that can be probably be a bit challenging since it's about 60-61HRC and true Scandis have broad bevels. But with this hardness it's going to last quite some time.

One of the sharpest factory edges I have encountered. A detail that always enhances first impressions

The factory edge on Birk 75 was extremely good. One of the sharpest out of box I've encountered actually. It shaved armhair with ease and shredded thin paper with an appetite for more. To cut paper is of course no challenge for a good knife but the sound when it does is most revealing. But I must admit that the egde arrived a bit coarse so a couple of strokes on a strop were needed.

Initial "I-have-a-new-knife-and-must-test-the-edge-on-everything" tasks passed with flying colors. But the area where it really shines is unsurprisingly carving and whittling of different kinds. It's easy to control the angle towards the wood with this kind of grind and how deep the cut will be. The steel feels adequate in this context and haven't developed any patina yet but then I also oiled it to prevent stains.

The back of the blade forms a ninety degree angel which gives a more distinct visual appearence but also makes it suitable to combine with firesteels which is popular to point out in reviews nowadays. I myself often use firesteels but with the supplied scraper instead. 

The squarish back makes for a little sore thumb after a while when working with the knife.

Handle

As is so often the case with modern foldning knives Birk can be had in several different variations. You can have your choice of handle materials: black or green micarta, polished G10, wood and in this case carbon fiber. There are also bolstered versions. One thing that distinguishes this knife from others is that is possible to change the scales without having them custom made. Brisa is after all supplier of knifemaking materials and it shows.

This is the carbon fiber version

The surface of the carbon fiber looks "woven" and isn't completely smooth but somewhat rough which gives increased traction. The feeling is very similar to that of a Spyderderco Sage 1. So much so that if you compare the two knives side by side you can arrive at the conclusion that they are made in the same facility. It's the way they are put together, the polishing of the frames, how the standoffs are shaped and other details that gives that impression.

The design of the handle is simple and well proven with carbon fiber scales over sturdy 1,2 mm thick stainless steel liners. They are attached with four torxhead screws. The construction is open with as many as four standoffs apart from the pivot. The pivot is adjustable but since it hidden under the scale part of the knife must be dissasembled before it can be accessed. It makes for a cleaner look even if the maintenance becomes a little more fiddly. But on the other hand a well tuned knife doesn't need that much maintanence.

This is generation two of this model and unlike the first the frame is no longer standing proud of the scales and the thumbstuds are now more easy to reach since the scales now have cutouts for that purpose.

A soft spoken designlanguage gives a functional handle

The shape of the handle gives a good grip but I think it's a little bit too squarish to use under extended periods of time. I was also a bit concerned over the open construction. Sometimes that causes hotspots but not on this knife.

I would have liked to see a bit more rounded back though. If I'm not misinformed that goes for the Micarta version and that was one of the reasons to why that knife was on the top of the list. But as often, this one showed up at a good price and I could not contain myself.

The knife is provided with a decent sized hole for lanyards. I suspect that the ever so popular 550-cord will fit just fine even though I haven't tested it. 

Deployment and Lockup

Birk was relatively tough to deploy when new. Most likely due to a hard tightened pivot I thought. As is it's definetely not gritty but not entire smooth either. Later I found out that's because of the strong linerlock and the pressure from the detentball on the blade. If you release the lockbar it runs faster than a greased up ferret. If you apply the slightest pressure on the thumbstuds the blade deploys fast and with authority.

On this gen 2 the thumbstuds are easily accessable which makes for an easy opening

When the blade is open the tight tolerances and a well crafted liner-lock makes the knife extremely sturdy. There are no absolutely no play in any direction as expected on a knife in this price range. Many choose a RIL/framelock over linerlocks but sometimes I prefer Mr Walkers linerlock instead.

Much because they can be "hidden" and therefore are less visible. You do not have a "presentationside" and back of the knife. Functionwise I don't think they are that different if they are well made as in this case.

The lock is a really well executed linerlock in steel

The lock however, is relatively hard to release. The strong lockarm offers a wrestling game before giving up. Gen 2 has been provided with cut outs for easier access but it is still no big area for your thumb to push against. So this is no lock for the compulsively opener or a knife that you handles with wet and cold hands or with gloves on. I think that's a drawback for a knive of this type. But that can be balanced against the advantage with that configuration - there are no risk for accidental closing as a result of twisting motions when in use. The same thinking can be found on Spydercos "Gayle Bradley" for instance.

To Carry

Another detail that is changed on this version is how the new placement of the clip makes for a much deeper position in the pocket. Something I really appreciate. Especially with a knife that measure under four inches folded. The balance and feel when you carry the knife is better that way.

The clip itself is a fold over spring steel variant that works well with even thick fabrics and keep the knife secure in pocket without being impossible do draw. It is not changeable however so the knife carries tip up right side only. So it's not for our lefthanded friends and there is another disadvantage that I will come back to.

The clip makes the knife disappear deep down in pocket, both safe and discreet

The weight on the knife differs slightly depending on configuraration between 3.8 oz and this version that weighs in at around 3.35 oz or 95 g. So it's not an boatanchor and not too far away for the "Golden Ratio of pocketknifes"7- 4-3-3 (7 inch overall length with 4 inch handle, 3 inch blade and a weight around 3 oz)

Small tolerances and a comparatively thick blade. Centering is perfect

Unfortenately the knife feels a tad bit bigger than it really is in pocket. It's the squarish shape and the thicknes of the handle that bothers a bit. The handle thickness is 0.51" and the clip ads quite a bit to that.

That's the trade off for having a handle that is more comfortable to work with. An ever-present balance that makers of folders have to take into consideration: Feel in hand VS "carriability". All in all our pocketknives spend more times in pocket than in hand to be honest.

Birk 75 is easy to draw and as easy to put away again after use. In that regard the clip is excellent.

To Conclude

This is a rather special knife since it and its bigger brother "Borka 90" partly fills a niche that is not subjected to such intense competition - folding knives with "Scandigrinds", yet I might add. That makes them suitable for "wood- and bushcraft" which nowadays seems to be the correct term in various forums for general outdoor use. Thus being a rather rare bird. The knives I can think of that competes in the segment are some models from Norwegian Helle and the 2015 realase "FinnWolf" from Cold Steel.*

With that being said I will argue that this knife is a division of it's own compared to them fit & finsh wise and in terms of materials used.

And that is the first thing that strikes you when you handle this knife. It's extremely well built with a fit and finish that is top notch. As previously stated the construction and buildquality much reminds of Spydercos Taichung made knives and that is a good thing.

Despite not being cheap the knife therefore feels affordable.

An elegant and yet sturdy pocketcompanion

Is it the ultimate pocketknife? In this respect I feel a bit ambivalent. It is a bit unique as a pocketknife since the grind makes it kind of specialized and the handle is a little bit bulky and squarish for me to be optimal.

But it is excellent as an outdoors knife dressed in a tuxedo. A more illustruos version in better materials of for instance "FinnWolf" even if Birks bigger brother "Borka" is closer in size.

This is a knife for the one who seeks a folder that is very sturdy and built to the highest standards for is extra well suited for woodworking of different sorts.

It's not a knife for you if you're looking for a more allround folder whose duties includes food preparation at home or outdoors.

Specification:

Overall Length: 7"
Handle Length: 4"
Weight: 3.6 oz
Blade Lenght: 3"
Blade Thickness: 0.1"
Blade Steel: D2, 60-61HRC, satin
Handle Material: Carbon Fiber, stainless steel frame/liner
Lock: Linerlock

Produced by: EnZo, Finland - made in Taiwan


/ John

* Even Spyderco jumps on the bandwagon and releases the "Spyderwolf" in 2016.

Dagens bild nr 27

EKA, Eskilstuna Knivfabrik AB - en av Sveriges mer anrika tillverkare av eggredskap. De har under åren haft tämligen många modeller på sitt program men en som funnits länge vid det här laget är den här - EKA Swede 60. Det är en av de mer bastanta knivarna de tillverkar och just den här modellen har visst affektionsvärde för mig. 

Mest för att det är den kniv som en av mina morbröder brukade ha i fickan när han var ute i skog och mark i min barndom. Det hände ibland att jag fick följa med och det var spännande kommer jag ihåg. Det kan vara en av de första fällknivarna jag minns faktiskt. 

Det andra skälet är att jag fick just den här kniven när jag låg i lumpen. Just den upplevelsen vill jag förtränga men jag gjorde min tid som hundförare i flottan. En av de första fyra som flottan utbildade för övrigt. 

"You're in the Army now"

Nu för tiden använder jag inte den här kniven alls. Jag tycker inte särskilt mycket om modellen. Inte för att det är något större fel på den. Den ligger ok i handen. Bladet skär som det skall. Låset är omodernt men ytterst väl fungerande. Det mesta är bra. Förutom att den är rätt klumpig att bära då. Sen går det förstås inte att fälla ut den med en hand. 

Men det största "felet" med den är att den är aning plastigt opersonlig. Lika spännande som en genomsnittlig skruvmejsel eller en Mora 511. Nu vet jag att det finns många som samlar på både Swede 60 och framförallt kanske lillebror "38an" men de är inget som tilltalar mig så där särskilt. 

Men som svensk knivgalning så känns det som man måste ha ett par EKOR att ro i, förlåt skära med.

/ J - kan sin honnör

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Cykelledsen

Här en text jag lade upp på min cykelblogg men den passar lika bra här. Den handlar vare sig om cyklar eller knivar. Mest om varför jag varit en smula frånvarande på sistone!

Jag sitter här och är cykelledsen. Saknar livet och cykling, saknade möjligheten att unyttja den underbara solvecka som pågick därutanför fönstren med tiden svettades ihjäl här inne. Lusten var extra stor efter cykeltesterna för ett par veckor sedan. Några korta smakprov på landsvägscykling i glatt sällskap gav mig förhoppningen om att kunna spinna vidare på det positiva och därmed äntligen komma igång. Men säg den glädje som varar.

"Glöm 29, nu kommer 39" löd en rubrik i Cycling Plus härförleden. Tyvärr anammade min kropp det också. Fast slutsiffran är mina febertal istället. Den enda sensmoralen som finns att hämta ur följande historia är att om livet utmanar en skall man inte sära brett på benen och skrika "Kom igen livet, visa mig vad du går för!!" Då kan det hända att man får en stadig stålskodd känga på vardera kula och går ned för räkning.

Det började förra lördagen. Vaknade upp vid fyrasnåret med fruktansvärda magsmärtor. Trodde det var kramp eller något och att det skulle ge med sig. Prövade att tänja lite, dricka vatten, ta värktabletter, omaprazol, krama värmekudde, vanka av och an i lägenheten samt skrika rakt ut och rulla runt på golvet. Inget hjälpte. Kanske borde jag som varje sund människa gjort, åkt till akuten, men ibland är jag en smula envis.

Sju, åtta timmar senare mest tillbringade på golvet i fosterställning kvidande gav de värsta smärtorna med sig och dämpade sig till bara "oerhört ont" och jag kunde placera mig i soffan och förblev där hela söndagen. Jag hade lokaliserat smärtan genom att sondera mig egen mage med ett par vassa fingrar. Visserligen gjorde det ont lite varstans men när jag tryckte strax under revbenen på höger sida såg jag ut som en sprattelgubbe.

Först på måndagen och under tvång från omgivningen begav jag mig till Vårdcentralen. Där tryckte även en läkare på mig varpå jag utförde sprattelgubbetricket igen. Tio minuter senare befann jag mig på Kirurgakuten där de tog några prover och ja...sprattelgubbetestade mig.

Innan jag hann säga "flaskställ" så var jag på akuten

Det blev ett par dagar på akuten med dropp och skräp. Det visade sig vara ett gallstensanfall jag fått. Efter prover och ultraljud konstaterades inte bara att min galla innehöll lika mycket grus som en väg i "Strade Bianchi" den var dessutom kraftigt inflammerad. Det senare är tydligen farligt då det hotar att sprida sig till andra organ som är viktiga. Det är tydlingen inte gallblåsan. Så den skall bort!

Det är tur att många rum på Växjö lasarett har vacker utsikt

Men det var vid hemkomst den andra plågan började, febern. Toppar över 40 grader varje natt. Raggsockor på, superunderställ och fleece i värsta skalplaggs anda och sen två duntäcken ovanpå det och ändå frös jag som en hund och låg och hade frossa i timma efter timma. Och dess emellan sjöblöt. Gick igenom vad kläder och sängkläder huset förmådde i rask takt. Så har det hållt på resen av veckan.

Kroppen känns som jag gått ett par ronder mot "The Mauler", öm, mörbultad, rådbråkad. Ont i varje led, i nacke, huvud och korsrygg. Sista febertoppen har förhoppnings besegrats men inte utan förluster. Natten till idag bjöd på återigen på frossa om än något mindre än gårdagens.

Ni kan förstå hur illa det stått till när jag säger att jag inte ens orkat titta på Paris - Nice på tv! Och av det följer även att det inte bloggats något.

Min cykelsäsong dog på sätt och vis innan den hann börja. Utöver det här krävs ju operation med påföljande återhämtningperiod. Det lär bli midsommar innan min cykling startat känns det som. Nu får jag totalt ändra fokus. Det blir troligtvis inga lopp eller dylika tillställningar för mig i år.

rån att vara en ickecyklande cyklist är målet att bli en hel cyklist igen, från själ till hjul.

/ J - cyklist med överhettad motor

Dagens bild nr 26

En italiensk räv kan väl aldrig vara fel?

Den här kniven stötte jag på som genom något av en slump. Bakgrunden återfinns i att jag gärna ville ha något som herr Terzuola har designat. Det har jag velat enda sen jag för första gången såg Spydercos originalversion av "Starmate" som var en drömkniv på den tiden. Det var så länge sedan så det var i tidningar som Blade Magazine man hittade bilder på den. Innan internet blev stort ni vet. 

Terzuolas customknivar är inte att tänka på så vida jag inte vinner på det där tipset jag inte spelar på först. Därför får man leta efter enklare produktionsknivar istället. 

Det kom ett samarbete med CRKT härförleden kallat BT70. Men herrejisses vilken estetisk busskrock! Ja, enligt mig då så ni som uppskattar den får ursäkta. Framförallt är det den totalt meningslösa dubbelslipningen som är avtändande för mig. CRKTs jättelika logga bättrar inte på utseendet heller. Lägg därtill en tantospets, låg slipfas och en tumplatta halvvägs ut på bladet och du har grunden till en kniv som inte skär något alls och som inte föll mig i smaken. 

"Foxy"

Men i sökandet efter något annat som gjorts i samarbete med Terzuola hittade jag den här skapelsen som kom ut ungefär samtidigt faktiskt. Märkligt nog inte särskilt omtalad på forum och instagram. Ett flertal av de bilder som förekommer där är mina! Renare linjer, mindre "knölar" och bättre bladform var argument som låg nära till hands. 

Bakom kniven ligger Fox och de gör den även i en mer "tactical"-inspirerad variant som är helsvart och försedd med ett clip. Något som den här kniven saknar. Den levereras istället med ett läderfodral att bäras i bältet om man känner för det. 

/ J - har en räv bakom örat

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Practical Tactical

Namnet "Tora Tactical Knives" mer än antyder att det i allmänhet handlar om knivar som är tänkta till mer än att spänta ved i Småländska lingonskogar med. Det bekräftades av min första kontakt med dem som bestod i en massivt aggresiv Karambit helt gjord i titan döpt till "Dragon" vars huvudsakliga användningsområde framgår med all önskvärd tydlighet. Mer om den skapelsen vid senare tillfälle. 

Nu skall vi nämligen prata om en annan kniv med det något mer prosaiska namnet "TR1 Compact". En synnerligen kontrasterande skapelse. Här talar vi om en liten fastbladare som nästan skulle kunna vara skandinavisk i sin enkelhet och stillsamma framtoning.

"TR1 Compact" från Tora Tactical Knives

Användningsområdet ser jag som ett utmärkt alternativ till en stabil fällkniv. Nu är fastbladare inte helt socialt acceptabla i detta land så på kontoret passar den inte trots sina modesta mått men i alla andra sammanhang utomhus är den gångbar och den tanken tänkte jag utveckla. 

Det här blir ett litet annorlunda format eller "recension" från min sida då kniven är en lånekniv från Knivshop.se och således inte min. Det innebär att jag behandlar den ytterst varsamt och inte karvar i saker och ting med den. Så någon äkta recension med tillhörande test är det inte frågan om. Frågan är vad man skall döpa det till på svenska? På modern YouTube-engelska brukar det kallas "table top review". 

Jag vill därför vara tydlig med att det är en presentation och ett samtal/diskussion kring kniven och dess troliga för- och nackdelar. Somligt kan ju avgöras genom att hantera kniven ifråga och annat måste man förstås använda redskapet för att kunna uttala sig om. 

Heltångekniv karvad ur 4 millimeters godstjocklek

Om kniven kan sägas att måtten även de är "skandinaviskt" återhållsamma. Anledningen till att jag återkommer till den kopplingen är att storleken mycket påminner mig om många mindre knivar härifrån om man bortser från bredden på bladet. Det mäter åtta centimeter på längden och är tre och en halv centimeter brett, gjort av ett fyra millimeters Elmaxstål från Uddeholm. Se där, ytterligare en koppling till kalla nord. 

Men det är inte bara här vi har kommit på den idén. Här är TR1 bredvid en annan 

handgjord kniv i kontrasterande äldre stil. En "Caperknife" av M Lesniewski

Konstruktionen är en fulltångehistoria med ett par orange mellanlägg som färgklick. Skollorna är gjorda av kolfiber och fästa med ett par genomgående rör i titan. Det bakre kan användas som fånglinehål som så önskas även om placeringen inte är helt optimal för det. 

Själva bladformen är en enkel och rättfram droppoint med mycket buk. Slipfasen är mycket hög och kniven flatslipad med en tydlig primäregg. Stålet är som sagt ett högkvalitativt pulverstål men jag kan inte avgöra hur väl härdat det är utan att testa kniven. Direkt från tillverkaren är den vass utan att vara extrem. En duglig och hållbar bruksegg som är jämnt och bra utförd. Finishen är en tilltalande tvåtons satin där de flata delarna slipats längsgående som kontrast. 

TR1 är också mycket bra slipad på så vis att ansatsen är helt vinkelrät mot bladet och har försetts med ett uttag för att underlätta framtida underhåll. Det går således att komma åt med en slipsten. De flata sidorna av bladet underlättar även de slipning med fasta system.  

Stålet är svenska Elmax och så här skall det slipas - lätt att underhålla

Det finns en orsak att så här enkla blad kommer igen i många praktiska knivar. Med sin flatslipning och höga slipfas fungerar det till det mesta. Inte bäst på allt men genomgående mycket användbara. Möjligen kan det vara för brett för att ägna sig åt rent täljande med. Troligen är den här kniven bra att flå med. Bladet är brett, spetsen finns där men är inte dominerande och längden gör att det enkelt går att lägga ett pekfinger över bladet och därmed styra det. Den markanta buken ger en lång egg i relation till storleken samtidigt som det möjliggör långa svepande skär. 

Jag skulle bra gärna vilja sätta eggen i lite trä för att se hur den uppträder. Jag är nämligen övertygad om att den är bra till allmänna campingsysslor. I den rollen ser jag den här kniven briljera mycket beroende på sitt kompakta format och ringa vikt. 

Det mest utmärkande för den här kniven är balansen. Den är helt neutral med tyngdpunkten precis vid pekfingret och eftersom kniven inte väger mer än 122 gram* gör det den lätt och livlig i handen. Det är enkelt att byta mellan olika grepp och kniven är mycket bekväm oavsett vilken fattning som väljs. Mina händer kommer mycket väl överens med det här handtaget må jag säga. 

Mycket av det beror på måtten i kombination med ett förträffligt format urtag för pekfingret. Det är utformat så att det inte tvingar handen bakåt, något jag avskyr och gör att det går att komma nära det som skärs med handen för bättre kontroll. 

Kniven har en uppsättning räfflor/frästa spår ("Jimping") längs ryggen på bladet närmast greppet. Normalt är det inget jag är anhängare av även om jag vet att det är trendriktigt. Men på den här kniven är de åtminstone rätt utformade. Distansen mellan skårorna gör att tummen "greppar" riktigt bra. Kanterna är distinkta nog för att ge friktion utan att flå skinnet av fingrarna. Men som vanligt går det inte att använda dem under längre tid utan obehag. Jag kan tänka mig att det underlättar om man använder kniven i våta förhållanden eller med handskar. Annars kan jag som sagt vara utan dem. 

Själva skollorna är gjorda av en polerad kolfiber som i sig är rätt hal. Men jag tycker att den ger en len och mjuk känsla mot handen som jag uppskattar mycket. Det som ger greppet är framförallt det väl formade handtaget. De välvda sidorna och längden gör att det smälter in i handen på ett utmärkt sätt.

Skollor i kolfiber ovanpå orangefärgade mellanlägg fasthållet av rör i titan

Skall jag anmärka på något så är det två små detaljer jag hade valt att ändra på. Dels hade jag gjort framkanten på skollorna något lite tunnare och rundat dem aningen mer. Allt för att göra kniven ännu mer bekväm i sidledes grepp där man håller kniven i nypan. Tänk att putsa och skära i kött till exempel. Den andra detaljen är att jag hade rundat bakänden mot handen något mer. Men det kan ha att göra med handstorlek. 

Finishen är genomgående mycket hög. Men det går att se att kniven är handgjord. Den är inte perfekt i alla detaljer och i kolfibern återfinns några mindre luftbubblor. Det är dock inget som känns, jag såg dem inte förrän på bild. 

Ett mycket väl format kydexfodral

Spännet håller kniven väl på plats och den rider högt på höften

Med kniven följer ett fodral i kydex. Det säkrar kniven med ett solitt klickljud och den sitter hårt nog för att inte kunna trilla ut även om man vänder upp och ned på fodralet och skakar hårt samtidigt som det går att dra kniven hyfsat lätt. Möjligen hade jag valt att göra någon form av "avsats" på fodralet för tummen att trycka emot, det hade gjort det ännu lättare att dra kniven. Fodralet håller även kniven utan att skramla eller låta på något vis. Vare sig man skall smyga sig på djur vid jakt eller fotosafari eller bara vandra är det opassande och irriterande med rasslande föremål. 

TR1 - ett alternativ till bastanta fällknivar

Skall en sammanfattning göras så är det att det här är en riktigt positiv bekantskap som ger mersmak. I den här kniven ser jag en partner för allt från jaktturen, skogspromenaden, vandringen, campingen, båtturen till rent EDC-bärande. Ett komplement till eller en ersättning för en större fällkniv. En liten, stabil och framförallt välbalanserad kniv med många användningsområden.

Köper den gör man här på Knivshop.se som är återförsäljare av Tora Tactical Knives i Sverige.

/ J - inte så "tactical" själv men positivt överraskad

* I det här utförandet. Vägd av mig.