Två solar och andra kineser

Ett nygammalt märke som aktualiserats med en lång rad nya modeller i katalogen på sista tiden är kinesiska Two Sun. De tillhör den ständigt ökande ström av märken att hålla reda på med hemvist i Kina. I flera fall är det före detta OEM-tillverkare som beslutat stå på egna ben och många gör det med den äran. 

Two Sun TS16B, för dem som gillar sitt BM 940-blad

Först ut var Carson Technology Laboratory* såvitt jag vet. De var lite för exklusiva för att nå de stora publikerna och blev därför inte kända i de bredare lagren. Sen följde Kizer, Reate, Rike och senare WE-Knives. Alla kända för mycket hög kvalitet och att inte tillhöra de mest budgetvänliga alternativen bland produktionsknivar. I kölvattnet på dem dök även märken som Real Steel och Stedemon upp.

Det som komplicerar saker ytterligare är det som de två senaste uppräknade namnet är exempel på. Varumärken som celldelar sig och blir till nya. Exempelvis är RSK - Real Steel från början den "trimmade varianten" av knivar från SanRenMu. De tillverkar även knivar åt andra som Fenix Lights eget märke Ruike. Stedemon i sin tur har knoppat av sig i varumärken som ZKC - Zon Knives Company och Maxace. Till en början återfanns de i olika prislägen men den gränsen är utsuddad och därför nu mest förbryllande. 

Two Sun TS56, stor extremt tunn kniv med tantospets

För att ytterligare spä på faunan så har flera märken bestämt sig för att göra knivar i olika serier och prislägen. Kizer får tjäna som exempel och startade med att enbart ge ut knivar under eget märke men har därefter delat upp produktionen i Bladesmith- och Vanguard-serier beroende på ambition. Tydligen räckte inte det för på sista tiden har de även börjat släppa än mer budgetorienterade knivar under märket Tangram. 

I budgetkategorierna har alltid funnits en rad märken med tjuvar som Ganzo i spets men även märken som jobbat på med egna modeller som Harnds, tidigare recenserad här på bloggen. 

Two Sun TS52 Boot Dagger för den som söker symmetri i tillvaron

Den sista vågen eller kanske tsunamin från Kina bjuder på märken som snabbt håller på att etablera sig och däribland återfinns då Two Sun men även Bestech och QSP med flera. 

Two Sun TS57 en excellent liten EDC-kniv för den som gillar titan

Det går att konstatera att knivmarknaden både växer och breddas. Mycket för oss entusiaster att bita i således. Personligen håller jag på att utforska de två solarna för tillfället och jämte det har jag fått en kniv från QSP från en vän och välgörare. Recensioner kommer, var så säkra. 

/ J - kinesar nästan


* Som kuriosa kan nämnas att Carson Tech Labs först tillverkade modellen "Griffin" som de sedermera överlät till RSK - Real Steel Knives. 

PS. Intressant med Two Sun är att allt jag har från dem märkt "Night Morning Design" håller toppkvalitet, de två knivarna som inte gör det är riktiga bottennapp varav den ena är långt ned i dyn!

Dagens bild nr 147 "Något saknas"

Knivar är i första hand redskap ämnade för att skära saker och ting. Sen finns även de som har alternativa funktioner av allehanda slag. Där kan ingå att bryta och bända och de bästa exemplen på den sortens redskap är nog dykknivar. Sen finns det de som envisas med att ta en för det ändamålet underlägsen konstruktion, fällkniven och lik förbaskat försöka göra dem till bräckjärn. Marknaden är full av den sortens tingestar. 

Spyderco är ett märke som inte hakat på den trenden i någon större omfattning. Den här kniven "Chaparrall" är ett exempel på motsatsen för övrigt. En liten elegant kniv med en godstjocklek på endast 2 millimeter. Lägg därtill en full flatslipning och ni får en kniv som är svår att överträffa när det gäller att skära bra. Men som kofot duger den mindre bra det får erkännas. 

"Something is missing"

Om man nu envisas med att utföra tyngre varianter på arbeten så är jag en varm anhängare av att använda rätt redskap till rätt uppgift. Personligen tillhör jag inte kategorin som ofta hamnar i situationer där jag måste använda min minsta fällkniv till att laga en trasig bulldozer på en öde ö eller vad det nu råkar vara för scenario som används som argument för att diskutera "hard use" på diverse forum. 

Exakt vad den här stackars kniven faktiskt råkade ut för vet jag inte. Troligtvis har den används som skruvmejsel eller något liknande. Hur som haver har den brutit näsan och är i stort behov av plastikoperation. Vad det lider skall jag ge mig på att reprofilera bladet en smula. Det lär bli amatörmässigt gjort men å andra sidan kan det inte bli så mycket värre än nu. 

Det känns som det finns en utmärkt anledning att återkomma med före och efter bilder. 

/ J - aspirerande kirurg

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 146 "Och en dolk"

Symmetri, det var det som lockade med just den här modellen. Kniven är en TS52 från Two Sun, ett märke jag utforskat nu ett litet tag. För det mesta har upplevelsen varit ytterst positiv men ett rejält bottennapp finns också. Om den ämnar jag förtälja vid annat tillfälle. 

När jag lade ut den här bilden på Instagram fick jag följande fråga från en person som gick i köptankar "är verkligen en dolk-kniv något att ha?"

"Afternoon Coffee and a Dagger"

Det är en egentligen en mycket bra fråga och det beror förstås på. I huvudsak är ju bladtypen till för att stöta och sticka med och ursprunget härrör från slagfältet som historiska "rondelldolkar" från 1500-talet för att sticka mellan rustningsplattor och lite modernare stickvapen från 2a världskriget som exempelvis den kända Fairbairn Sykes fighting knife. Så sett ur den synpunkten är de inte mycket att ha förutom som skrivbordsprydnader om du nu inte råkar vara "operatör för våta uppdrag" eller vad de brukar säga i actionfilmer. 

I mitt fall handlar det om estetik och det faktum att jag redan har mer än en riktigt praktisk kniv i mitt förråd av eggverktyg för att uttrycka det försiktigt. Men det är klart om du skall ha EN enda fickkniv är inte det här modellen jag rekommenderar alls. Annars uppträder den förstås som alla andra sabelslipade knivar, för det är vad det är. Den är inte tveeggad även om det möjligen skulle gå att slipa om den på det viset eftersom bladet helt döljs i handtaget när kniven är hopfälld. 

/ J - tveeggad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension C134CFP2 Spyderco Bradley Folder 2

-  pick-upen som förvandlades till en SUV?

Det kan tyckas något märkligt att det var utseendet jag föll för hos en kniv som är mer av en uttalad arbetshäst snarare än ett elegant fullblod. Men det är något hos linjerna hos Spydercos Bradley Folder 2 som får mig att associera till sportbilar. Det är nog kolfiberglittret i kombination med knölen över hålet som i mina ögon påminner om ett tak. Hur som haver tycker jag att den här kniven är en av Spydercos snyggare men det är inte för de estetiska meriterna den är känd. 

Spyderco C134CFP2 Bradley Folder 2

Redan den första utgåvan av den här kniven från Spyderco var en lyckad konstruktion men den var ännu mer specialiserad än sin uppföljare Bradley 2. På vad undrar vän av ordning? Jo, att vara ett arbetsredskap och för att skära bra. Det gjorde att den inte föll alla i smaken. Den hade till exempel inget som skyddade fingrarna mot att glida framåt. Något som gör framförallt amerikaner nervösa. Det för att göra kniven mer lättkontrollerad men se det går inte hem i dessa flippertider där folk har vant sig vid gigantiska fingerskydd även på fällknivar. Armen på liner-låset var dessutom dold för att skydda mot att den aktiverades oavsiktligt vilket gjorde kniven mindre bra att leka med. Det kanske är märkligt att nämna det men på dagens marknad kan den egenskapen väga lika tungt som hur en kniv faktiskt skär. Den var även stabilt byggd och därmed tämligen tung.

Sammantaget så var den kniven ingen smilfink och tilltalade trots att den var väl genomtänkt inga enorma volymer köpare. Den var knivarnas motsvarighet till en Nissan King Cab för att göra en analogi. Den gjorde det den förväntades men var kanske inte så häftig att se på.  

Nummer två i samarbetet mellan Gayle Bradley och Spyderco. Lite mindre rustik men fortfarande rejäl

På Gayle Bradley 2 har man gjort vissa eftergifter för att göra kniven något mer "tillgänglig" samtidigt som både upphovsmannen och Spyderco önskade förbättra några detaljer i linje med deras tanke om "CQI - Constant Quality Improvement". Därför är version två tänkt att skänka mindre känsla av stridsvagn och mer intryck av sportbil då den är något lättare, slankare och försedd med tunnare egg än sin föregångare. 

Har man lyckats? Det kan jag inte svara på fullt ut då jag inte har tillgång till "ettan" men jag har vid det här laget goda erfarenheter av den här versionen och tänkte förmedla några av mina intryck här.  

Blad

Innan jag säger något om bladet kan det vara på sin plats att nämna att upphovsmannen Mr Bradley förutom att vara knivmakare är flitigt tävlande i "Blade Sports", det vill säga tävlingar som går ut på att skära och hugga i allehanda saker med kniv på tid. Det är nämligen något som avspeglar sig i både handtagets utformning och naturligtvis i hur bladet är designat.  

Det första spåret det sätter är valet av material. I det här fallet är bladstålet inte helt rostfritt. Här ha man istället valt Crucibles CPM M4. Det är ett verktygsstål som är extremt segt och tål därmed en hel del stryk utan att flisa sig. Det tar också en ruggig skärpa och håller en egg länge. Ett bra val för en kniv som är tänkt att brukas hårt med andra ord. Det kräver dock löpande underhåll eftersom det som sagt kan få lite fläckar och i värsta fall rosta. M4 är inte heller helt okomplicerat att slipa när kniven väl är slö.    

Nästan nio och en halv centimeter blad i M4-stål

Formen på bladet är en droppoint med lång rak egg, en liten buk och stark spets. Slipningen är en skålad sådan och utmärks av att man vågat låta kniven vara tunn bakom eggen. Om man därtill lägger att bladet inte är mer än tre millimeter tjockt från början så förstår ni att den här kniven skär bra. Finishen är en halvblank satin. Märkningen är smakfull med Spydercos spindel på en sida och Bradleys logotyp på den andra.

Skålslipningen lämnar inte alltför mycket stål bakom eggen vilket resulterar i en tunn primäregg

"Bladesportbladet" är bra, riktigt bra till och med men inte till allt får erkännas. Med ett riktigt kvalitetsstål och en vass egg kommer man långt och särskilt om det paras med en skålslipning från en modest godstjocklek. Det märks när man närmar sig material som rep, kartong, tyg och plast. Bra bett och kraft i skären gör snitten lätta och det märks att det är på de här områdena kniven briljerar.

Men så var det här med trä. Vi nordbor är förtjusta i att karva i hårda saker av tradition misstänker jag, det finns en orsak till att "scandigrinds" heter som de gör och går igen i allt från Moraknivar till handgjorda knivar från de här breddgraderna. Missförstå mig rätt, Bradley 2 gör inte bort sig på något vis det är bara det att den inte kan mäta sig med de bästa på området hur gärna den än vill. Dels så är eggvinkeln inte optimal och dels är handtaget en aning för tunt. Det bör dock tilläggas att det är något som först framkommer om man börjar tälja med kniven. Allt arbete kring en campingplats som att skära till en extra tältpinne, skiva en lök och en tomat, karva en grillpinne och spänta ved till brasan går dock utmärkt. Bradley 2 är en riktig allroundkniv. 

Handtag

Handtaget följer inte helt de gängse mallarna för moderna fällknivar och kännetecknas av ett par väl genomtänkta val. Först är det ramen. Den gjord av stål istället för titan och är 1,5 millimeter grov vilket gör kniven stabil. För att hålla ned totalvikten och balansera det relativt tunna bladet är ramen kraftigt lättad. 

Ett tämligen enkelt handtag som inte begränsar några grepp

Den synliga biten består i att man valt att låta ramen höja sig över bolstren. Det är inte ett misstag på designstadiet utan gör det lättare att orientera kniven i handen samtidigt som det rundar profilen vilket gör handtaget mindre fyrkantigt och därmed mer komfortabelt. Jag gillar inte handtag som har en "lådig" fyrkantig känsla i handen så den tanken uppskattas av mig. Sen tycker jag ändå inte att det lyckas fullt ut och hade föredragit välvda sidor istället. 

Materialet i bolstren är det ibland kritiserade kompositmaterialet som Spyderco brukar använda sig av. Ytan är kolfiber som sedan laminerats med en skiva G10. Resultatet är både snyggt och extremt starkt, praktiskt toppat med en gnutta flärd med andra ord. Samma lyster som massiv kolfiber ger det kanske inte men det tror jag mer är ett teoretiskt resonemang. De som ondgör sig över detta får gärna förklara för mig varför det skulle vara ett sämre material. Kanske känner de sig lurade på rätt mängd kolfiber för någon praktisk skillnad blir det inte. 

Ramen som höjer sig över laminatsidorna är rejält urborrad och kniven är som synes öppen i ryggen

I hand är kniven mycket bra. Inte perfekt och det har med formatet att göra. Fickknivar skall gå att bära på och kan därför inte vara lika grova i skaftet som fastbladare eller ens bältesburna fällknivar. Därmed fyller de inte handen lika bra och ger inte samma stödyta när man tar i. Det gäller även den här kniven som på bredden mäter runt tolv millimeter.

Med det sagt kan sägas att Bradley 2 är mycket mycket bra för att vara just en fickkniv. Den når dock inte upp till knivar som säg EKA Swede 92 eller någon annan kniv med grövre grepp. Det blir särskilt påtagligt när man ger sig på att tälja med den här kniven. Längre tider tillsammans med trästycken är inte vare sig handtagets eller bladets största styrka som tidigare nämnts.

Alla grepp fungerar på Bradley 2 inkluderande omvända fattningar. När kniven hålls i sabelgrepp får tummen gott stöd mot puckeln på bladet. Något som gäller för många Spydercomodeller. Det förstärks av de tvärgående räfflor som finns där. Inte lika mycket och excellenta som på t ex PM2 men fullt dugliga.

Öppning och lås

Spydercohålet på Bradley 2 är inte det största och dessutom något skymt av handtaget när kniven är hopfälld. Något som den här kniven fått en del kritik för. Personligen upplever jag inte det som problematiskt med ett undantag. Bladet är inte det lättaste att trolla fram med handskar på. Å andra sidan kan den inte stängas överhuvudtaget med något på händerna så det kanske jämnar ut sig. En egenhet den delar med många liner- och ramlås för övrigt. Det är därför hederliga lockbacks fortfarande är gångbara.

Spydercohålet fungerar men är inte det mest lättöppnade som åstadkommits eftersom det delvis är skymt

Låset är ett väl utfört linerlås. Det finns inte många tillverkare som slår Spydercos Taichung-fabrik på fingrarna när det kommer till precision i tillverkningen och det avspeglar sig även här. Funktionen är utmärkt. Men sen var det biten med att släppa låset. Den är som den är och hade det varit någon annan kniv hade jag varit betydligt hårdare i mitt omdöme då armen är smått besvärligt att komma åt. Det finns en minimal fasad kant på motstående liner för att underlätta åtkomst och ett par räfflor på själva låsarmen för att ge fäste. Men att släppa låset kräver fortfarande att du pressar in mjukdelarna på tummen i ramen för att lirka upp låset. Inte optimalt men och det är ett stort men, det är gjort med flit. Frågan är varför kniven utformats på det viset?

Inte heller låset är helt enkelt att komma åt även om den detaljen motiverats

Förklaringen är enkel och man har valt att göra så för att undkomma en av linerlockens svagheter. Nämligen risken att det deaktiveras när man utför starka vridande rörelser med kniven. Här har man av praktiska skäl valt att "gömma" låset för minimera det problemet. Även på den här punkten har brukandebiten fått dominera vid formgivningen av Bradley 2. Frågan som kanske kan ställas är om man inte borde valt ett annat lås helt och hållet? Spyderco själva förfogar över bland annat sitt "compression lock" fast det hade varit i vägen på en kniv man skall ta i med. I det här fallet är nog gamla lockbacks att föredra faktiskt.

Att bära

I fickan är Bradley 2 en stor kniv. Inte monstruös och sannerligen inte särskilt tung relativt sett. Men påtaglig och det hänger förstås ihop med att det är över tolv centimeter handtag som skall ned där. Men i gengäld får du också med dig över nio centimeter blad. Ett avvägande som alltid måste göras. 

Ett av Spydercos klassiska skedclip. Här målat vilket med tiden blir slitet

Vikten har jag mätt till 128 gram och det är inte för tokigt för en relativt stor fällkniv. Formen är rundad och mjuk och texturen på kolfiber/G10-laminatet är inte särskilt strävt så kniven är lätt att dra stoppa undan. Det är förstås viktigt om man nu skall ha en enhandsopererad fickvänlig kniv med clip. De mjuka formerna gör även att den inte terroriserar sin omgivning med att skava i onödan på andra fickocupanter eller händer på besök.

Det sticker upp en bit kniv ur fickan. 
Inte helt optimalt i mina ögon

Clipet är en klassisk Spydercovairant med tillhörande excellenta funktion. Det gäller delarna som omfattar att hålla kniven på plats och åtkomst. Mindre bra är att ungefär en tum, två och en halv centimeter kniv sticker upp ur fickan. Därtill har ytan på Spydercos svärtade clip en tendens till att bli luggslitna efter hand. Eller så kan man vara positiv och säga att de får patina. Clipet kan på sant Spydercomanér flyttas till alla fyra "hörn" på handtaget. Allt efter tycke och smak vilket även är en välsignelse för den vänsterhänte. 

Sammanfattningsvis

Gayle Bradley 2 är en av de där knivarna som på ett stillsamt sätt exploderar. Kontrollerat om man kan säga så. Den utstrålar energi och växer efterhand. Kraften kommer från en kombination av ett blad med kompetent stål som är slipat tunt bakom eggen och ett handtag som på flera sätt är utmärkt att arbeta med. Handtaget är tillräckligt högt för att möjliggöra vridande rörelser samtidigt som den utstickande ramen gör profilen något mer oval och därmed ergonomisk.

En kniv som gärna får följa med ut på dagstripper och pick-nickar

Blev det då en tam SUV av pick-upen? Nej, snarare skulle jag säga att det blev en Range Rover i relation till en Land Rover för att fortsätta biljämförelsen. Förvisso mer bekväm och inte lika rustik som sin föregångare men fortfarande fullt möjlig att ge sig ut i terrängen med om andan faller på. 

Den här kniven må inte vara den mest extrema kniven på marknaden när det kommer till utseende. Den är inte ens den mest flashiga bland Spydercos modeller. Men det är en riktigt kompetent fällkniv som går att använda till det mesta.

Spyderco Bradley Folder 2 en robust EDC-kniv 

För den som söker en liten fickkniv är Bradley 2 inte optimal. Den är inte överdrivet tung men relativt stor som sagt och därför inte omärklig i fickan. Särskilt inte som det sticker upp en bra bit kniv när den bärs på det viset. Men som större EDC-kniv eller för utomhusbruk kan den bli en trofast följeslagare. Det gäller så länge den inte lämnas dränkt i havsvatten förstås. Den är trots allt inte rostfri. 

Specifikation:

Längd utfälld: 215 mm
Längd hopfälld: 122 mm
Vikt: 128 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM M4
Handtag: kolfiberlaminat på stålram
Lås: linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan


/ J 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 145 "På hur många vis?"

Jag fick en fråga häromdagen rörande mitt Instagramkonto. Det kommer sådana ibland eftersom det kanske är vanligare att konton är knutna till personer och semesterbilder mer än till riktade intressen. De tenderar dessutom att få fler följare har jag noterat. Unga flickor som lägger ut bilder på "duckfaces" om och om igen är mer populära än 46-åriga gubbar som jag själv har jag noterat. Även kattungar och en och annan yogautövare i tighta trikåer drar "likes" i sällan skådad omfattning. Knivar gör det inte i samma utsträckning. Sådan är världen och det är nog lika bra det. 

När någon som inte läst den här bloggen dyker in på mitt konto kan de därför bli överraskade. En vän till min svärmor undrade till exempel vad det var för galning som bara lade ut massa bilder på knivar. Det kan man sannerligen undra om man förväntar sig katter och semesterbilder. 

Men frågan jag fick var en annan och ganska underhållande. Den löd:

"In How many Ways?"

"På hur många sätt kan man variera en bild på en kniv egentligen?"

Jag blev inte svaret skyldig utan genmälde "Många!"

Gårdagens EDC-bild får illustrera. Jag har numrerat dem för skoj skull och jag tror att den ovan ligger någonstans över 400-strecket med viss marginal. Knivarna är för övrigt Kershaws utmärkta Launch 2 och Kizers lika eleganta Feist. Sen en penna och en mobil förstås. Saker som alltid finns på min person. 

Vilken fråga har ni fått rörande ert knivintresse som etsat sig fast? Det vore roligt att höra. 

/ J - svarande

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Tack Google!

Nu är jag ironisk igen då jag inte alls är tacksam utan snarare förbannad. Den här gången är temat bilder, massor av bilder. Närmare bestämt de som försvunnit! Det visar sig nämligen att jag plötsligt saknar runt hälften av alla bilder här på bloggen. Mindre kul kan väl sägas. 

Orsaken återfinns i att Google beslutade att lägga ned Picasa för att istället föra över alla bilder till Google Foto. Visst det kan väl spela mindre roll kan man tänka särskilt som de i sin informationstext lovar att det inte blir någon skillnad för konsumenten. Mer intressant är att det här skedde för tämligen länge sedan så varför problemet uppstår nu är mer än jag förstår. Kanske kan någon vis människa besvara den frågan?

Så här ser många bilder ut för stunden

För oss som skriver i Blogger spelar förändringen stor roll då alla bilder som används rent fysiskt tidigare återfanns i ett konto på Picasa. Nu är de gamla bilderna istället överförda till någon form av albumarkiv. Problemet? Jo, att de i mitt fall lagt bilderna i flera olika mappar och i de kan jag inte sortera själv. I den processen har länkarna försvunnit och av någon märklig anledning finns det ingen klar systematik i det hela. Det är inte så att alla bilder till ett inlägg försvunnit utan kanske två, tre stycken. 

Återstår bara en sjujäkla massa arbete för mig i att återskapa recensioner och annat. Tur att jag har kvar originalen. Skall man vara positiv och se det positiva kan jag förbättra kvalitén på en del av de äldre bilderna. Fast fan vet om jag orkar vara så positiv. Det innebär nog mest massor av extraarbete. 

/ J - frustrerad 

Dagens bild nr 144 "Tändstål"

I lördags var vädret så där strålande som det kan vara i det ombytliga april eller rättare sagt det var det en stund i taget. Uttrycket "aprilväder" existerar inte utan orsak. Jag passade på att ta en promenad när solen sken. På promenaden följde med ett par knivar inte helt oväntat och även ett eldstål. Inte för att jag trodde mig vara tvungen att plötsligt behöva göra upp en brasa utan för att pröva hur ett par fällknivar klarade sig på den fronten. 

Först ut var den här kniven, Spydercos Police 4. 

"Police and Fire Steel"

Spydercos Police-serie har alltid varit uttalade arbetshästar enda sen den ursprungliga varianten helt i stål gjordes. Visst de har långa smala blad men den senaste utgåvan är helt flatslipad, har ett blad av K390 och är att betrakta som en stort, lättburet ficksvärd med sitt över decimetern långa blad. Stålet är som synes inte alls rostfritt och har fått sina fläckar.

De kraftigaste av dem är dock lätta att avlägsna då de härrör från eldstålet. Ryggen på den kniven visade sig vara utmärkt för att kasta gnistor med. Lite torra löv tog sig snabbt. Sen var det läge att utplåna embryot till brasa då det var gott om torra löv i omgivningen och jag inte kände för att behöva ringa 112 och erkänna att jag startat en skogsbrand.

Recension på den här kniven kommer inom kort. Den är en massiv favorit bland Spydercoknivar kan tilläggas. Lika mycket på känslomässiga grunder som praktiska meriter. Mer om det senare. 

/ J - skogsflanören

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC XVI

Den sextonde i ordningen har det hunnit bli i den här serien eller vad man nu skall kalla det. Sextonde som i C den XVI:e Gustaf. Han känns lite aktuell nu i Akademikristider. 

Fast nu var det knivar det skulle handla om. Ett ämne som inte är lika laddat som vare sig kultur eller den sandlådepolitik som Putin/Trump ägnar sig åt. Idag har våren beslutat sig för att kika förbi igen och därför bärs sandaler dagen till ära och i fickorna hittas ett par klassiker. Dels en Opinel No 8 vilket är en utmärkt storlek för en ficka och dels en EKA Swede 92. Den är mindre lämpad för fickor men är desto bättre om man vill ta i lite i kamp med säg en trädgren eller två. Ficklampan sitter där den sitter i lillfickan på jeansen även om jag verkligen inte tror att den kommer till nytta just idag. 

"Klassiker"

Sen måste erkännas att jag har några knivar till i väskan. Anledningen är att jag skall ut i skogen efter jobbet, dels för att få lite luft och njuta av dagen men även för att testa några knivar inför kommande recensioner och eventuellt ta några bilder i samband med det. Det är för övrigt även orsaken till att 92:an hittade in i rotationen. 

Hoppas ni alla har en bra fredag och får en ännu bättre helg!

/ J - skogstokig

Knivrecension Two Sun TS50 Tusk

- variationer på ett tema

Vissa saker är sig lika på de senaste modellerna från Two Sun. Materialen känns igen med D2-stål i bladen och TC4-titan i handtagen. Knivarna har kullager och detent-kula i keramiskt material och för enkelhets skull använder man sig av samma typ av skruvar i de olika modellerna. I den här och föregående modell som presenterades är dessutom godstjockleken densamma. Allt för att förenkla produktionen och möjliggöra den snabbt expanderande katalogen misstänker jag. Är det i grund och botten samma kniv vi talar om egentligen? Njae, inte riktigt  och några av skillnaderna tänkte jag tydliggöra här. 

Two Sun TS50 Tusk

Att utseendet på just de här två modellerna och för den delen några fler från Two Sun har klara släktdrag kanske inte är så konstigt eftersom det är samma designer som står för formgivningen. Han kallar sig för "Night Morning Design" och kan företrädesvis återfinnas på Instagram om man vill se fler modeller från hans penna eller snarare ritprogram.   

Lätt igenkännlig formgivning men med unika detaljer

Det som fick mig att kika två gånger på den här kniven var egentligen tre faktorer. Den påminner löst om en kniv från Spyderco som jag gillar mycket, Yojimbo II. Vidare var erfarenheterna av tidigare knivar från samma tillverkare synnerligen positiva och sist men inte minst var den återigen billig eftersom även den här kniven vanns på auktion. Dock misstänker jag att de inom kort kommer att börja stiga i pris. Men den som lever får se. 

Twitterversion: En TFF för den som uppskattar sin Yojimbo II

Blad

Den vassa änden på "Tusk" är tämligen iögonfallande med sitt distinkta utseende. Typen är en lätt modifierad wharncliffe. I det här fallet innebär modifieringen att bladet fått en svagt svängd egg vilket är det enda avsteget från en renlärig bladform. Materialet är D2 och av det har man åstadkommit ett blad som är ungefär åtta och en halv centimeter långt, tre centimeter brett och 3,8 millimeter tjockt. 

Ett bra wharncliffe-blad är icke att förakta även om det i det här fallet modifierats med en svag kurvatur

Med sin bredd och sina dimensioner påminner bladet något om Spydercos Yojimbo II även om skillnaderna är rätt många. Bladet på Tusk är aningen längre och har en svagt svängd egg till exempel. Lägg därtill att det är flatslipat. Sen är den här kniven faktiskt betydligt lättare att skära med av två anledningar. Kurvaturen på eggen är en förklaring men än mer bidragande är att bladet är lätt vinklat uppåt i relation till handtaget. De två egenskaperna gör att man till skillnad från en traditionell wharncliffe med helt rak egg skär med mer än bara den yttersta spetsen när man använder sig av skärbrädor eller träbitar som underlag för olika snitt. 

Materialet i bladet är D2 vilket märks då det under testperioden fått några rostfläckar, 
särskilt den blästrade fasade delen är känslig

Utseendet på kniven understryks genom att linjerna i handtaget går igen i bladet. Därför har det försetts med dekorationselement i form av att bladryggen är fasad och den delen försetts med en avvikande ytbehandling. Resten av bladet har fått en blank satinfinish. 

När vi ändå talar om utseende kan den tämligen diskreta märkningen lyftas fram. Som brukligt är vid det här laget återfinns Two Suns logotyp, designerns namn eller snarare artistnamn samt ståltyp. Men det är gjort i lagom storlek och inte i anslagstavleformat vilket några tillverkare dessvärre ägnar sig åt. 

Fabrikseggerna från den här tillverkaren börjar imponera på mig nu. Det här är den fjärde kniven som anländer vass klart över genomsnittet. Eggen är jämn och symmetrisk och som synes på den rätt låga sekundäreggen så är bladet inte alltför tjockt bakom eggen heller.

Stålet ett verktygsstål som inte är rostfritt men i övrigt presterar väl på de flesta parametrar. I det här fallet har man heller inte valt att göra det fullt så hårt som är möjligt vilket gör eggen enklare att underhålla. Nu har jag inte haft kniven så länge att någon omslipning varit aktuell. Jag använder företrädesvis riktstål och skärpstål för att underhålla mina eggar tillsammans med en strigel. De biter väl och att bryna eggen är därför enkelt.

Att stålet inte är rostfritt blev tydligt under testperioden då bladet fick diverse muntra fläckar efter att ha fått leka av sig köket. Särskilt tydligt blev det på den övre delen av bladet med sin blästrade finish. Den behandlingen tycks ha en tendens att öppna porerna för korrosionsangrepp.

Fläckarna är anledningen till att jag avviker från många, särskilt amerikaner som anser att D2 är att föredra framför exempelvis 14C28N från Sandvik. De menar att det känns mer "exklusivt". Rostfritt är att föredra i fickknivar på grund av fukt särskilt i form av svett. 

Handtag

Som så ofta på knivar från Two Sun är det metallhandtag som är aktuellt även om de även har modeller med G10-skollor på programmet. Här är det dock TC4-titan som formats till ett par utmärkta sidor. Likt andra modeller är de tämligen arbetade även om utsidan är renare än flera andra modeller. Men ett flertal detaljer är värda att notera. En är att utsidan försetts med inte mindre än tre olika strukturer. Mittsektionen är till största delen slät med ett par djupare räfflor kring pivotskruven och de fasade kanterna har en tätare linjering. 

Tusk bjuder på ovanligt arbetade sidor både vad gäller formen och ytbehandling. 

Tacknämligt nog fungerar det även i hand

Mittsektionen av handtaget är inte är välvd som är mer brukligt utan tvärtom konkav. Det ger en intressant yta att titta på men är även praktisk visar det sig. Det märks till exempel om man skall vända kniven i handen då tummen lätt smiter ned i fördjupningen och underlättar manövern. Detsamma gäller när kniven skall fällas ut då det ger ett fast grepp om handtaget. Sen har fingertopparna någonstans att vila när kniven hålls i hammar- eller sabelgrepp. 

Vad gäller grepp kan för övrigt sägas att handtaget överlag är riktigt bekvämt. Det är längre än på modeller som TS48 Reaper (som kommer recenseras senare) men är kortare än den tidigare presenterade TS45 Phalanx. Men den senare är också en större kniv så det är inte så konstigt. Har du inte ruskigt stora händer erbjuder den här kniven plats för ett rejält fyrafingersgrepp. 

Konstruktionen är halvt öppen som synes med en backspacer som även den försetts med dekorativa element. 

Då insidan är helt slät är det lätt att få bort fickludd och annat från kniven

Konstruktionen är skruvad och kniven är monterad med två fästpunkter utöver pivotskruven. Bladstoppet är bladmonterat så för det behövs inga extra hål i handtagssidorna. Liksom på ett par andra modeller är insidan till skillnad från utsidan helt slät vilket underlättar rengöring. I ryggen återfinns en "backspacer" som fått sig en släng av mönster, "gear pattern" även den.

Just den här kniven har inget fånglinehål och det är inget som jag saknar men noterar för dem som är begivna på den detaljen. 

Öppning och lås

Efter att ha jämfört den här modellen med den tidigare nämnda Phalanx kan konstateras att den här är betydligt snabbare att fälla ut. Flipperfenan är inte så mycket större men lätt att komma åt tack vare den finurligt vinklade främre delen på handtaget. Lika smart är ytan där fingret hamnar efter att bladet fällts ut. Även den delen har mjukats upp med en fasad kant. Två exempel på väl genomtänkta detaljer som höjer totalintrycket. 

Flippern är föredömligt lätt att nå tack vare fasningen i framkant

Annars är det som påpekades i inledningen samma grundkoncept som gäller. Bladet löper på keramiska lager och detentkulan är i samma material. Det som gör den här kniven snabbare är ett  mindre blad vilket ger mindre massa. Sen är det möjligen något hårdare motstånd i låsarmen som även det bidrar till en kvickare kniv. 

På samma standardiserade vis är låset ett ramlås med översträckningsskydd och stålförstärkt låsarm. Det här är ett utmärkt lås för övrigt. Förutom själva funktionen som även den här gången är helt utan anmärkning under testperioden är den ännu lättare att komma åt och släppa. Det är märkligt att vissa betydligt mer renommerade tillverkare ibland inte får till den detaljen. Så här lätt kan det vara!

Two Sun skulle kunna bedriva låsskola för intresserade. 
så här gör man fungerande ramlås i titan

En detalj som visar på omsorg vid formgivning och tillverkning är hur relativt mjuk kanten är vid övergången mellan handtag och låsarm. Det ger minimal kant för pekfingret att skava emot vid användning. 

Att bära

Det här kan vara ett av de snyggare clipen jag stött på. Förutom att det matchar knivens helhet och tema är det nästan osynligt i vissa vinklar. Ännu bättre är att den blygsamma dimensionen gör att dent är nästan lika omärkbart i handen när man arbetar med kniven. Sen är det ytterligare ett plus att den här versionen av clip visar så lite kniv som möjligt när den sitter i fickan. 

Skall man ha "skulpterade" clip så är det så här de skall göras! Relativt god spänst, 
ett utseende som passar med knivens tema och dold infästning

Materialet är liksom resten av handtaget titan och clipet är av den typ som på engelska brukar kallas "skulpterat", det vill säga det är inte ett fjäderclip. Dock är det så god spänst i det här att det lätt skulle kunna förväxlas med ett sådant. Det ger god funktion såtillvida att kniven är enkel att dra och stoppa undan. Sen sitter inte kniven extremt djupt i fickan på grund av clipets blygsamma proportioner. Något som man bör ha i åtanke så man inte tappar sin dyrgrip. 

Som en extra finess har clipet fästs med en skruv från insidan vilket ger ett renare utseende och är en lösning som annars brukar hittas på knivar med betydligt mer tilltagen prislapp. 

Sammanfattningsvis

De börjar bli några stycken nu de bra knivarna från Two Sun. Intressant är att ett märke som jag från början avskrev som kinesiskt skräp nu seglat upp som en favoriterna bland moderna "TFFs" eller "Titanium Frame lock Flippers". Men de har fått till det på en en rad viktiga punkter vilket gör att de känns solida.

TS50 Tusk är en riktigt god vardagskompanjon med sin rättframma bladform och modesta storlek

Dels handlar det om grundläggande aspekter som:

• Genomgående hög kvalitetskontroll
• Godkända material
• Egna modeller

Men även områden som:

• Godkänd behandling av bladstål med avseende på härdning och värmebehandling
• Bra geometri och slipning av blad
• Flipperfenor som fungerar men är diskreta
• Utmärkta lås

Sen kan tilläggas att de formligen pumpar ur sig modeller för tillfället. Något som kan vara både på gott och ont enligt mig. Det gör knivarna något mindre unika än de kunnat vara men gör även att de flesta smaker blir tillgodosedda. Ja, förutsatt att du gillar titangrå TFF-knivar då förstås. Därav min underrubrik. Jag uppfattar dem som variationer på ett tema och stilen är inte för alla. 

Det gäller även den här kniven, TS50 Tusk. Den kan vara lite grå men är synnerligen välgjord och alla de ovan nämnda områdena kan bockas av på checklistan. Några brister kan inte direkt uppdagas. Därför handlar valet om kniv mer om tycke och smak. Det kokar ned till vad du föredrar för bladform eller kanske hur stora händer du har. Vill du ha mer av en wharncliffe väljer du den här kniven. Söker du mer buk väljer du kanske en Phalanx exempelvis. Därtill är den är kniven något lite mindre i fickan och sitter djupare vilket gör den mer diskret. 

En kniv för den som tilltalas av modern design till ett synnerligen resonabelt pris

Till sist kan sägas att den är kniven ett utmärkt alternativ för den som vill ha en modern flipperkniv i titanförpackning med alla attribut som därtill hör. På köpet får du en tämligen stilren design med rätt många detaljer att studera. I andra änden hittar du ett kompetent och vasst blad som är riktigt dugligt till det mesta utom möjligen att ta ur vilt med. Och än så länge kan du med lite tur fynda de här knivarna. 

Specifikation:

Längd utfälld: 199 mm
Längd hopfälld: 110 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: TC4 titan
Lås: ramlås med översträckningsskydd

Producerad av: Two Sun, tillverkad i Kina


/ J - återvänder till dubbelsolen

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 143 "Klyvare"

För många med intresse för havet är en klyvare synonymt med ett segel. Men för den som är både kniv- och matlagningsintresserad kan det även vara en dylik tingest!

Idag är det en kökskniv som är aktuell. Varianten är vad som på engelska kallas "Chinese cleaver" vilket är en knivtyp som är mycket speciell och som hörs på namnet härstammar från det stora landet i öster. 

Vid första anblick påminner den om en köttyxa men det finns många olikheter dem emellan. Dels i användningsområde även om den här även kan användas för att dela kött. Men eggen är betydligt tunnare och det är i grund och botten en stor kockkniv det handlar om. Eggen är svagt svängd vilket tillåter "rocking cuts" även om de är ännu bättre för "push cuts" på grund av sitt breda blad, tunna egg och rejäla utförande. Vikter på upp till halvkilot är inte ovanligt. Just den här väger in på 360 gram. Det ger stabilitet och stadga men trots det är kniven lätthanterlig. Jag lär få anledning att återkomma till det i en recension. 

För stunden lär jag mig att använda de olika delarna av kniven som de två "spetsarna", både häl och främre hörn används för precisionssnitt. Sen övar jag på de olika sätten som går att applicera för att skära och hacka och inte minst specifika tekniker som att slå till en vitlöksklyfta med bredsidan samtidigt som man gör en svepande rörelse vilket åstadkommer en finfördelad lök med en rörelse. 

"Chinese Cleaver"

Den specifika kniven är av märke "San Han Nga" och ingick i det paket som mycket glädjande och överraskande anlände häromdagen. Extra glad blev jag just över den här då jag inte haft någon sedan tidigare. Köksknivarna i hemmet är annars främst från Frankrike och Japan. 

/ J - den svenske kocken

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 142 "Björk"

Det är märkligt hur stor skillnad det kan vara på knivhandtag trots att den mänskliga handen är formad som den är och styr hur mycket det går att ta ut svängarna i sammanhanget. Det blir extra tydligt nu när jag sitter och plitar på en recension av Spyderco Bradley Folder 2. En kniv som är tänkt för att användas till tyngre uppgifter och skära mycket och bra. Den är för ändamålet väl genomtänkt men ergonomiskt kommer den ändå inte i närheten av kniven på dagens bild, en EKA Swede 92. 

Det beror på ett par faktorer varav minst en är kulturell. Mest påtagligt är dock att "92an" har ett nästan dubbelt så brett grepp som Bradleyn. Det gör att anläggningsytan mot handen förstås blir större vilket minskar trycket där. Särskilt vid arbeten som är just tyngre till sin karaktär. 

Men allt har ett pris och den utmärkta egenskapen kommer på bekostnad av "bärbarhet". EKAn gör sig bäst i fodral eller löst i mycket rymliga fickor. Den har inget clip och volymen  är påtaglig. 

"Birch"

Den andra skillnaden är en intressant detalj som är mycket synlig på kniven på bilden. Det är att eggen är dragen ända in till handtaget. Tack vare det kan man ta i där man har mest kraft eftersom hävstången blir kort. På Bradley är avståndet mellan handtag och egg längre även om den inte är överdriven. Betydligt knepigare blir det sen om man har knivar med "finger choils", urtag för pekfingret. Om de inte används vilket för övrigt inte går om man tar i, försämrar de allt som amerikaner är så förtjusta i att kalla "hard use" vad tusan det nu är. Men jag tänker t ex trä och kanske gummi och dylikt. Det är i alla fall vad jag testar knivar på. 

Men även den här detaljen "kostar". I det här fallet gör det kniven svårare att slipa. Sen är det även olika typer av slipning på knivarna men det är en annan fråga. 

Vad man föredrar är förstås en smaksak men ibland förstår jag inte hur man kan tillverka knivar som skall vara extremt "tuffa" och sen är de inte ändamålsenliga. 

/ J - greppar hårt

#aliaspostmortem #knivigtvarre