Knivrecension Ruike P662-B

 

Mitt förra möte med en mindre kniv från Ruike var inte helt lyckat. Handtaget på den kniven var i mitt tycke närmast att likna vid en busskrock och det förvånade mig eftersom det inte är vad jag är van vid från dem. Mot slutet av den recensionen rekommenderade jag en kniv som på papperet såg väsentligt mycket bättre ut i mitt tycke. Den kniven kallas P662-B och det är den ämnar jag presentera här. 

Ruike P662B

Kniven eller snarare knivarna har funnits på marknaden cirka ett år när det här skrivs mot slutet av 2020. Jag säger "knivarna" då modell P661 och P662 har identiska handtag och material. Det enda som skiljer dem åt är formen på bladet. P661 är en drop point och den är kniven drar mer åt "modiferad wharncliffe" när det kommer till bladtyp. 

Vem som ligger bakom formgivningen är svårt att säga då det är en "in-house"-design. Vilka som står bakom produktionen är desto mer tydligt om man kan något om sina kinesiska knivar. Den här kniven har klara drag av Real Steels knivar men ännu mer av de vanligtvis mindre modellerna från SRM (SanRenMu). Det är nu inte så konstigt då det är samma tillverkare som gör alla de tre märkena. 

Modell 662B bjuder på godkända linjer och material

Twitterversion: Ruike P662B, en välgjord budgetkniv i EDC-segmentet som dock känns lika anonym som sitt...eh, namn. 

Blad

Modell P662B ståtar med ett riktigt attraktivt blad i mitt tycke. Vad formen skall kallas är knepigare. Är det en modifierad wharncliffe som jag först sade eller är det i själva verket en drop point med mycket svag buk och mycket sluttande rygg? Det må vara hur det vill med den saken men resultatet är ett snyggt blad som även är tämligen praktiskt. 

Bladet är 7,5 cm långt eller mer exakt 74 mm vilket jag misstänker inte är en slump. Det gör nämligen att det hamnar under 3 tum vilket är en vanlig gräns för hur långa knivblad får vara för att bäras publikt på många platser i världen inklusive tillverkningslandet Kina.  

Höjden på bladet är 20 millimeter och tjockleken på godset är på tre millimeter. 

Kniven bjuder på en modifierad wharncliffe som ger en svag buk. 
Bladet har gjorts lite mer intressant med en uttalad falskegg

Finishen på bladet är blästrad vilket inte är helt vanligt nuförtiden och stålet som används känner vi igen. Det är nämligen ett av Sandviks bästsäljare, 14C28N. Ett knivstål som togs fram i samarbete med Kershaw och som kan ses som en utveckling av 12C27. Stålet är mycket korrossionståligt och tar riktigt bra skärpa. Det är också lätt att slipa och inte minst bryna/strigla. Det sistnämnda är en god egenskap då du lättare kan underhålla din kniv utan att behöva slipa om den stup i kvarten. Det är också bra då det är stålet inte håller skärpan lika länge som de så kallade "superstålen". Men bland de lite enklare stålen är det en favorit. 

Vad gäller utseendet är det bara en sak jag bara en invändning och det är hur mycket text man lyckats förse det lilla bladet med. För det första räcker det med antingen logotyp eller varumärke, både och är redundant. Sen behöver inte serienummer stå på bladet, särskilt inte som det är långt som tusan. I det här fallet har man utöver det elva tecken långa numret lagt till vad jag tror är tillverkningsmånad också. 

Ett blästrat blad av 14C28N med mycket text på

Fabrikseggen var riktigt fin på det här exemplaret och rakade hår med lätthet utan åtgärder från min sida. Tjockleken bakom eggen fick jag till strax över 0,4 mm mätt två centimeter från handtaget. Det är inte illa och särskilt inte när det kombineras med ett i princip helt flatslipat blad. 

Formen på bladet är som jag sade praktiskt och mer konkret menar jag att den lätt svängda eggen underlättar användning mot plana ytor som exmpelvis grenar, skärbrädor och huggkubbar. Fast ett ännu bättre exempel är den lättkontrollerade spetsen. Om du tänker dig en linje tvärs igenom kniven i längsled så återfinns spetsen strax under den. Motsatsen är exempelvis "trailing points"/orientaliska knivblad där spetsen återfinns ovanför handtaget. Det gör den här lilla kniven utmärkt för små detaljarbeten som att rätta till ett nageltrång för att ta ett exempel. 

Sen biter bladet bra i det mesta. Skall man skära i trä bör man stanna vid en grillpinne för sedan räcker inte handtaget till. Det är för litet för att fylla ut handen och om man tar i lite så att kniven börjar röra sig känns det att sidorna är både tunna och platta. De skär in i lillfingret. Något annat som börjar kännas är clipet som annars inte är i vägen. 

Men de dagliga små göromålen som att pilla ut lite lack ur insexskruvarna på utebordet när det skulle monteras isär, skära bort några etiketter från ett par skjortor och kapa steksnöre är kniven utmärkt till. Likaså är den bra när man skall till återvinningen och inte känner för att sparka sönder pappkartongerna. P661B skär riktigt bra i sådana material. 

Handtag

I handtaget hittas inga egentliga överraskningar. Det är ett solitt bygge enligt modern mall 1A. Materialen som används är 420-stål i ramen, G10 i skollorna och brons i glidlagren utöver bladstålet som redan nämnts. 

Kniven är snyggt ihopsatt med endast en skruv utöver själva pivotskruven. Utanpå ramen hittas skollor av G10 med mediumgrov yta. Sidorna har fasats och passformen är god. Överlag ger kniven en känsla av att vara välbyggd. Något som ofta gäller för produkter från den här tillverkaren för övrigt, oavsett vad det står för märke på kartongen. Något man har skippat för att hålla ner priset är emellertid att lätta ramen. Den är således massiv. Nu är kniven inte särskilt tung ändå men det beror mest på storleken. Här finns några gram att banta om så önskas. 

Handtaget är gjort av G10 som skruvats utanpå en ram i 420-stål

Ryggen är semi-öppen med ett mindre mellanlägg/back spacer mot bakänden till, även den i G10 för övrigt. I den har man på ett myckte fiffigt vis inkorporerat ett dolt fånglinehål. Eller snarare en bult att att fästa ett snöre runt. Placeringen ger ett renare utseende utan hål i handtagssidorna vilket är en snygg lösning vanligen förbehållen lite dyrare knivar. 

Konstruktionen är till största delen öppen. I back spacern återfinns
fäste för fånglina

Handtaget är endast 9,5 cm långt men i gengäld har man valt att forma det så att i princip hela längden fungerar som greppyta. Inga flipperfenor, fingerskydd eller utbuktningar som stjäl utrymme för handen. Det är ett föredömligt sätt att hantera det hela. I övrigt är greppet tämligen neutralt men ändå väl format. Tjockleken är 1,13 cm och höjden hamnar strax under två centimeter. 

Med den enkla formen kommer fördelen att alla grepp fungerar

Formen gör att alla grepp fungerar utan direkta anmärkningar. Men samtidigt är kniven en aning för liten för att få toppbetyg. Hade kniven bara varit en storlek större hade mycket vunnits. Med större menar jag inte längre, det är inte nödvändigt men väl högre. P662 hade behövt fylla handen något bättre för att vara optimal. Men för alla små och lätta uppgifter är handtaget välfungerande på så vis att alla fattningar är möjliga och att flödet mellan dem är bra när man vill ändra grepp. Devisen att om man inte har något särskilt syfte skall låta bli att krångla till det gäller fortfarande. 

Öppning och lås

Till skillnad från många andra knivar på marknaden idag öppnas den här kniven med tumknopp istället för flipper. Något som jag i många fall föredrar. Det är både skönt med omväxling samtidigt som det finns praktiska fördelar också. Förresten jag skrev tumknopp i singular och det var inget misstag då P661B endast har en på höger sida. Den går för övrigt inte att skifta då den i så fall skulle ta i låsarmen. Så vänsterhänta göre sig icke besvär. 

Den enda tumknoppen fungerar väl

Den enda knoppen är dock mycket enkel att hitta och använda. Stjärnmönstret på toppen gör dessutom att risken att halka av med tummen är minimal. Sen har man här lyckats med att få till en kniv vars geometri gör att kniven öppnar extremt lätt. Det är faktiskt svårt att utnyttja en av tumknopparnas fördelar, möjligheten att smyga fram bladet lugnt och stilla. För när kraften hos detent-kulan väl släpper vill det här bladet flyga ut. Det är en mycket kvick kniv med andra ord. 

För säkerheten står en liner lock i stål. Låset är dock inte helt
bekvämt att släppa då låsarmen inte rundats

Låset känns igen från alla mindre knivar från den här tillverkaren. Det är en liner lock i stål. Och det kan väl sägas att efter ha varit OEM-tillverkare i så många år så kan de sin sak. "Smålås" blir inte så mycket bättre än så här vad gäller funktion. Det gör vad som förväntas helt enkelt. Låset håller bladet på plats på korrekt vis utan kännbara rörelser åt något håll. Inte heller uppvisar låsarmen några tendenser till att glida vid belastning. 

En liten kommentar om det här exemplaret är på sin plats. Jag var tvungen att spänna pivotskruven rätt hårt för att kniven inte skall glappa i sidled. Det gör att bladet inte glider lika lätt och måste få hjälp när kniven fälls ihop. Öppningen är dock fortfarande blixtsnabb. 

Mindre bra är att man i sann budgetknivsanda låtit bli att fasa eller runda kanten på låsarmen. Den är slipad men inte mer. Det gör förvisso att tummen inte glider när man skall släppa låset men helt bekvämt är det inte heller. 

Att bära

Eftersom jag ständigt återkommer till ordet "liten" så är det här ett område där Ruike P662 inte bara är bra utan till och med mycket bra. I hopfälld läge hamnar vi på runt 9,5 centimeter och höjden så låg som 2,2 cm. Sen är P662an en lättviktare med sina 66 g. 

Det ger förstås en kniv som lämnar mycket litet avtryck i fickan. Särskilt som det kombineras med ett väl fungerande clip. 

Clipet är inte så upphetsande att se på men fungerar mycket bra

Clipet är rätt typiskt för tillverkaren. Det vill säga ett loop-over clip med tandemmonterade skruvar för fastsättning. Skruvarna är delvis försänkta om än inte helt. Det gör att de stjäl något av det utrymme som finns under clipet men inte så mycket. 

Materialet är stål och själva spänsten är utmärkt. På samma vis är läppen väl utformad inte minst som Ruike klarar mitt "inte peka utåt test" för clip. Som synes är spetsen helt parallell med handtagssidorna vilket gör att man slipper få den i handen altnernativt dra den mot möbler och dylikt. 

En smula av handtaget syns när kniven bärs

Ruike P662B är lätt att få ned i fickan och enkel att dra. Inget att anmärka på där. 

Positionen är om man kan säga så, "semi-djup". Det vill säga hade man utnyttjat den sista skruven på handtaget även som bakre skruv för clipet så hade kniven suttit ännu bättre. Som det är nu syns någon centimeter av handtaget. 

Sammanfattningsvis

Den här kniven är liten, mindre än man tror faktiskt. Längden är en sak men eftersom övriga mått är proportionerliga är den även tunn och slank. Den kan således inte sorteras i "Little Big Knife"-facket. Det är något som både är en styrka och en svaghet hos den här kniven. Handtaget är nämligen så slankt att Ruike i det här fallet mer konkurrerar med medium till små Schweizerknivar än större och mer robusta EDC-knivar. Eller kanske med den uppsjö av knivar som kommer från andra kinesiska knivmärken som exempelvis Enlan och SRM med flera. Eller om det nu var samm fabrik. 

Ruike P662B är annars en "rättfram" kniv. Inga krusiduller eller onödiga åthävor utan en välbyggd och fungerande liten kniv. De två tillgängliga bladformerna ökar chansen för att du skall hitta en modell du trivs med. De övergripande linjerna är tämligen enkla och faktiskt snygga. Trots det känns den här kniven en smula identitetslös i mitt tycke. Utseendet är inte särkilt djärvt och det är inte materialvalet heller. Här märks det att inte någon mer omtalad formgivare ligger bakom. Det är gott hantverk och det kanske är gott så. 

Såväl formgivning som konstruktion går igen. Liknande storlek, ofta ensidig tumknopp, loop over
 clip med liknande utseende, stålram med en liner lock i stål samt sidor i G10.

Däremot är P662B en praktisk kniv. Utnyttjandet av handtagets hela längd står i stark kontrast till den kritik jag riktade mot P671 där man inte alls lyckats med den uppgiften. Här lyckas Ruike trots storleken få till en kniv som kan hållas med hela handen även om det är knappt. 

Det är också en välbalanserad kniv. En faktor som inte är fullt lika viktig hos en liten kniv som en större men likväl gör att den känns kvickare och livligare i hand. Vad gäller övergripande kvalitet skänker den en solid känsla för att vara så liten. En del av det kan nog härledas till den i relation till storleken tjocka ramen som dessutom inte är lättad. När det sedan kombineras med sidor i G10 får man en mycket stark kniv. Till paketet kan adderas att den faktiskt fått glidlager i brons. 

P662 är däremot inget för vänsterhänta. Det markeras både genom den ensidiga tumknoppen samt att clipet inte kan repositioneras. Det sitter där det sitter om det inte avlägsnas helt. 

Ruike P662B är en snygg och praktisk liten gynnare

Förutom att kniven är praktiskt, ser ok ut och är välgjord finns det ett stort argument för den som jag inte varit inne på tidigare. Det handlar förstås om priset. I skrivande stund ligger riktpris på 375 kr. Det gör att den är prisvärd. Köper den gör du till exempel via de här länkarna.

Ruike P662B är därmed i mitt tycke en bra liten brukskniv för den som inte fäster alltför mycket uppmärksamhet vid en knivs "personlighet" och vill ha något originellt. 

Specifikation:

Längd utfälld: 169 mm

Längd hopfälld: 95 mm

Vikt: 66 g

Bladlängd: 74mm

Godstjocklek: 3,1 mm

Bladstål: 14C28N

Handtag: G10/stålram 

Lås: Liner Lock

Producerad av: Ruike, tillverkad i Kina

/ J 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension QSP Leopard

 

-  någon gång skall vara den första

Det var en snygg liten rackare var min första tanke när jag såg den här kniven på bild. Den hade det där slanka utseendet som jag uppskattat allt mer på senare tid. Det förstärktes av den långa eleganta linjen som sträcker sig hela vägen från spetsen till slutet av handtaget. En båge som skänker en viss harmoni åt hela skapelsen. Allt krönt med handtagssidor av micarta och ett bra stål. Inte mycket att tveka på med andra ord. Kniven jag talar om kallas Leopard och kommer från QSP. 

QSP 135-C Leopard

Leopard är en relativt ny kniv från QSP. En förkortning som för övrigt står för "Quality Service Price". Namnet låter väsentligt mycket bättre om man inte läser ut betydelsen i mitt tycke. Jag kan dock skriva under på att de står för själva budskapet. 

Som ofta med QSP kan den här kniven fås i ett par olika utföranden. En modell har kolfibersidor eller snarare det där laminatet som består av G10 med en tunn skiva kolfiber ovanpå. Micartan däremot är en sympatisk linnemicarta i endera grönt eller grått beroende på hur du föredrar din katt.  

En Leopard klädd i grön micartapäls

Twitterversion: QSP Leopard, 2/3-kniven som ger dig två tredjedelar brillians och en tredjedel förvirring

Blad

Leopard ståtar med ett slankt och snyggt drop point-blad. Längden på bladet är åtta centimeter varav 77 mm är egglängd. Ett tämligen effektivt utnyttjande av bladlängd med andra ord. Höjden är 22 mm och bladgodset är tre millimeter tjockt.  

Finishen är en satin och bladet är krönt av en lätt rundad rygg. Där hittas några räfflor för bättre grepp. Märkningen är ytterligt diskret med QSPs logotyp i miniformat på ricasson på presentationssidan och bladstål på den andra. Föredömligt snyggt utfört!

Leopard bjuder på ett snyggt och tillika mycket bra knivblad

Inledningsvis sade jag att stålet var bra. I det här fallet innebär det att det är 14C28N från Sandvik som är utgångspunkten. Med "bra" menar jag att det är ett kompetent budgetstål. Det rostar inte i första taget, tar god skärpa och håller den någorlunda väl. Men framförallt är det lätt att slipa. En egenskap som ibland glöms bort i "superstålens" era. 

Här har QSP förvaltat egenskaperna väl och man har krönt det hela med en godkänd fabriksegg. Den är jämn och centrerad och någorlunda vass. Inte det bästa jag stött på från QSP emellertid. Sen finns en liten miss, bladet har en tendens till kälkbacke eller "smile" som det ibland kallas på engelska. Det eftersom den svepande övergången mellan ricasso och blad går längre ut än vad eggen börjar. 

Stålet är ett 14C28N från Sandvik

Det här är ett blad som verkligen skär bra i det mesta. Egenskaper som tunt, spetsigt och med full flatslipning samt godkänt stål ger goda förutsättningar för det. I lättare material som kartong, papp och papper är det här bladet till och med utmärkt. Detsamma gäller plast och liknande vid t ex förpackningsöppning. Penetrationsförmågan är excellent. Den nåluddsvassa spetsen tränger med lätthet in i det mesta. 

Bladet är till och med godkänt för att tälja med

Faktum är att bladet får godkänt på de flesta områden, vad man än skär. Problemet är att det inte är någon större mening att fokusera på det eftersom knivens begränsningar inte återfinns inom det här området. Att testa kniven "hårdare", som i att skära under längre stunder eller tälja ordentligt är nämligen i princip omöjligt eller i vart fall inte alls bekvämt. Anledningen till det kommer vi till nedan. 

Handtag

Som nämnts finns den här katten i ett par olika varianter. Du kan välja på ett kolfiber/G10 laminat i handtagssidorna eller som här linnemicarta. Den kan i sin tur fås i två olika färger, grå eller grön. Micartan är av god kvalitet och är såväl fasad som slipad. Det ger en mycket behaglig yta mot handen och den gör sig bra både på bild och i verkligheten. Ett snyggt material.  

Linnemicartan som pryder handtaget är välarbetad och av god kvalitet

Sättet kniven är byggd på är inte mycket att orda om då den är både relativt enkel och väl utförd. Leopard har en intern stålram som är försedd med hål för att minska vikten. Konstruktionen är sedan delvis öppen i ryggen med en liten backspacer i svart G10. Den har fått sig lite mönster. En utmärkande detalj är att ramen höjer sig en smula över handtagssidorna. Något som ibland kan vara sympatiskt då det kan hjälpa till att runda av handtaget. I det här fallet är det inte så bra. 

Kniven hålls ihop av två små skruvar i storlek T6 utöver den justerbara pivotskruven. På presentationssidan av den syns QSPs dekorativa och numera typiska skruvhuvud men på bak/låssidan hittas en vanlig T8. Eftersom QSPs pivotskruvar är D-formade så är det inga problem med att vare sig lossa eller justera dem. 

Ryggen är till största delen öppen

Själva formen på handtaget är slank med en lätt krökt rygg. Det sträcker sig från ett rudimentärt fingerskydd som förstärks av den låga flipperfenan framtill, via en svepande linje till en liten plattform baktill. Handtaget avslutas med en spets. Där har man också inkorporerat ett fånglinehål. 

Sen kommer vi till den här knivens gigantiska Akilleshäl. Komforten är usel redan när kniven greppas och ergonomin ännu sämre. Det finns tyvärr inget vänligare sett att uttrycka det på. Oavsett hur jag bär mig åt finns det inget sätt att greppa det här handtaget som känns bra. Det kan vara så att mina händer är ett unikum men med tanke på alla tidigare positiva erfarenheter från QSP så tror jag inte det är där problemet återfinns. 

Längden i sig är inget problem men om pekfingret placeras bakom fingerskyddet/flipperfenan återstår inte mycket utrymme och det som finns smalnar av baktill.
Det gör att kniven vill glida ur handen om handtaget hålls hårt

Vanligt hammargrepp fungerar inte. Placeras handen där det är tänkt, med pekfingret bakom fingerskyddet, återstår endast utrymme för tre fingrar. Lillfingret hamnar på den vinklade bakänden. Vilket kanske är meningen, vad vet jag? Men i den fattningen hamnar handen både långt bakom eggen och knivens pivotpunkt och därtill skär clipet rakt in i handen när man tar ett fastare tag om kniven. Resultatet är en ett svårkontrollerat blad och ett obekvämt grepp som får underkänt.  

För att åstadkomma mer plats kan hammargreppet flyttas aningen framåt så att pekfingret istället för bakom hamnar över den platta flipperfenan. Räfflorna där ser ut att ha ett syfte. Men då uppstår ett tomrum under fingrarna eftersom handtaget inte är högt nog för att fylla ut handen. Dessutom kontakten med clipet i den här positionen ännu obehagligare då både "loopen" där clipet böjer sig och spetsen sticker in i handen. 

Inget blir bättre i sabelgrepp eftersom det fortfarande är lika trångt om utrymme. Eftersom fotot är taget med kniven i vänster hand slipper man
problemet som genast uppstår om jag använder min "vanliga" hand

Skiftas sedan greppet till sabelgrepp blir det inte mycket bättre. Om kniven greppas intuitivt hamnar tummen ovanpå pivotskruven eftersom fingerskyddet knuffar handen bakåt. Det greppet är riktigt trist eftersom handtaget smalnar av bakåt samtidigt som det är krökt. Det gör att det känns som kniven skall glida ur handen som en hal tvål. Den känslan förstärks desto hårdare man håller paradoxalt nog. En känsla jag misstänker är ännu värre på kolfibervarianten. Fattningen fungerar bara att sticka med och återigen får bara tre fingrar plats och clipet är obekvämt. Justeras greppet istället till att tummen ligger på därför avsedda räfflor blir kontrollen över bladet däremot bra men clipets inverkan ännu värre. 

De här är de enda någorlunda fungerande greppen. Men i det första med pekfingret över flipperfenan känns clipet än mer.
Den sista bilden illustrerar det endas sättet för mig att hålla Leoparden bekvämt

Det grepp som faktiskt fungerar är när pekfingret placeras på bladryggen men det är inte en särskilt allroundbetonad fattning så det räddar inte handtaget. 

Öppning och lås

Leopard öppnas med en flipper som vill narras en smula. Den ser ut som vilken flipperfena som helst även om den är lägre och mer diskret än genomsnittet. Det som luras är att den inte alls går att använda genom att trycka nedåt trots den avlånga ytan är försedd med lockande räfflor. 

I själva verket är det här närmast att betrakta som en front flipper. Den är gjord för att dras bakåt och inget annat. 

En låg och mycket effektiv flipperfena när man väl lärt sig hur den skall användas

När man väl kommit på hur själva rörelsen skall gå till är den här kniven exceptionellt snabb. Geometrin med en flipperfena placerad framför pivotpunkten i kombination med fina kullager i keramik ger önskat resultat. Det är även tämligen lätt att hitta själva fenan. Det är bara att följa framsidan av handtaget och dra fingret bakåt och räfflorna gör att rörelsen är säker och man missar inte i brådrasket. Överlag är det här en av kattens främsta styrkor. 

Liner lock i stål

Låset är en liner lock i stål. Således behövs inga låsarmsförstärkningar och dylikt. Låset är relativt lätt att komma åt och släppa. Låsarmen är inte överdrivet stark och den rundade polerade ytan har fått sig lite mönster för att ge bättre grepp. Även micartaskollan på motstående sida har fått sig en fördjupning för att underlätta åtkomst av låsarmen.  

Låset fungerar klanderfritt. En detalj som QSP gjort sig kända för. Det låset väldigt stabilt och inte minst säkert. Det händer aldrig att kniven missar att låsa och den glider inte heller vid lättare "spinewhack", det vill säga den klarar belastning även från fel håll på bladet. Något som är bra för att göra kniven säkrare om man sticker eller borrar med den till exmpel. 

Att bära

Vikt och yttermått är mycket fickvänliga må jag säga. En längd på strax över decimetern är förvisso ett rätt vanligt mått men det är inte överdrivet. Sen är kniven någorlunda slank med sina 2,7 centimeter på höjden och en bredd på 1,3 centimeter. Vikten hamnar på låga 82 gram. 

Ett clip som inkluderar ett par missar. Det skär in in handen när kniven används och skruvarna sticker upp och stjäl utrymme. Värst är emellertid att spetsen pekar utåt!

Clipet på Leopard är ett vikt stålclip som gör att kniven sitter tämligen djupt i fickan utan att vara ett riktigt "deep carry"-clip. Spänsten är god och håller kniven på plats. Även storleken på rampen får godkänt. Clipet är tämligen lätt att föra över kanten även på en lite grövre byxa typ jeans eller arbetsbyxa. Men väl kommen så långt upptäcks ett av clipets nackdelar. Det är att man slarvat en smula med placeringen av skruvarna som håller det på plats. Det handlar för övrigt om ett par små tandemplacerade skruvar med T6-huvuden. Felet med dem är att de inte är försänkta eller platta. Det gör att de stjäl utrymme där tyget skall få plats. Det är ingen lyckad lösning. 

En annan och värre synd har begåtts i och med att spetsen på clipet pekar utåt. Det är en stor brist enligt mig och något jag aldrig uppskattar på någon kniv. Det är helt onödigt och det ger ett clip som är direkt obehagligt att hålla i. Särskilt när handtaget är format som det är. Det räddas en smula av att spetsen är så pass liten som den är. Men det är fortfarande inte bra. 

Sammanfattningsvis

Leopard var inte riktigt vad jag hoppats på när jag såg kniven på nätet. Bilder kan alltid luras vilket bevisades i det här fallet. Jag gillade nämligen det slanka utseendet med sina harmoniska linjer. Det gäller särskilt hur rygglinjen från bladrygg och hela vägen till handtagets avslutning ser ut. Micarta är därtill ett material som skänker lite lyx och flärd åt det mesta så jag var nöjd så långt. 

Materialen överlag är också mer än godkända. QSP brukar inte snåla på dem och det har man heller inte gjort den här gången. Handtag i linnemicarta som sagt, blad i svenskt Sandviksstål i form av 14C28N och kullager i keramik. Inte illa, särskilt inte som byggkvaliteten som vanligt är riktigt god. Q:et i QSP går inte att anmärka på.  

Både utseende och materialval talar således till Leopardens fördel. 

Jag tyckte att Leoparden var given då den påminde i form och storlek 
om två andra knivar jag har i min samling, Viper Key och Steel Will Sedge

Det gör även bladet. Inte bara är det snyggt och proportionerligt i relation till resten av kniven med en svepande plunge-line som förstärker linjespelet. Det skär också förbaskat bra! Relativt tunt bladgods har parats med en full flatslipning med utmärkt resultat. Inte minst gäller det den nåluddsvassa spetsen. Överlag är det här ett mycket bra knivblad, inte minst för EDC-bruk. 

Bladet är riktigt bra för EDC-bruk, synd att det inte matchas med ett lika bra handtag

Men det är handtaget som ställer till det och det rejält. Jag vet inte vad som gick fel på designstadiet men bra blev det inte. Uppenbarligen har man inte låtit personer med olika storlekar på händer pröva handtaget innan det gick till produktion. Men jag har bett min käresta testa handtaget som en representant för någon med mindre labbar än jag och hon gillade det inte heller. Kanske det fungerar för riktigt små asiatiska händer, det är mer än jag kan svara på. Mina händer passar det i alla fall inte.

Handtaget är för litet trots att det mäter över decimeter på längden vilket vanligtvis räcker till för de flesta fällknivar. QSP har dessutom flera andra modeller med ungefär samma mått men väsentligt mer utrymme för handen så det är inte det att de inte kan bättre. Knivar som Parrot, Hawk och Penguin är bevis på det.  

Känslan av otillräcklig storlek förvärras av formen då handtaget smalnar av bakåt vilket gör att det känns som hela kniven strävar framåt och vill hoppa ur handen om man greppar den hårdare. Allt förvärrat av ett clip som riktigt gnager in i mjukdelarna. Och det redan innan man börjat använda kniven. Den är obekväm att både hålla i och jobba med. 

Som det är nu går det knappt använda kniven för min del. Endast till mycket lätta uppgifter som att öppna ett paket eller skära av ett snöre. I den rollen är den emellertid mycket sympatisk då flipperöppningen är blixtssnabb och kniven även är lätt att stänga. Så handhavandet är det inget fel på. 

QSP Leopard, en snygg och välbyggd kniv i goda material men för andra händer än mina

Någon gång kall vara den första skrev jag som underrubrik. Det här är första gången jag inte gillat en kniv från QSP. Överlag är det annars ett av mina favoritmärken faktiskt. De har gång på gång bevisat att det förkortningen står för stämmer. 

Men sammantaget gör det att jag inte kan rekommendera Leopard, i alla fall inte någon med större händer. Men kniven ser fortfarande mycket bra ut och är välbyggd i fina material. Så vet du med dig att du har små händer och att det enbart är mycket lätta uppgifter som tarvas av din vardagskompanjon så är det ingen oäven kniv. 

Specifikation:

Längd utfälld: 185 mm

Längd hopfälld: 105 mm

Vikt: 82 g

Bladlängd: 80 mm

Godstjocklek: mm

Bladstål: Sandvik 14C28N

Handtag: Micarta på stålram

Lås: Liner lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - inte övertygad

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - Victorinox Evolution Wood 17

Ytterligare en träskaftad Schweizerkniv från Victorinox! Jag gillar valnötsskollorna måste medges eftersom de skänker lite personlighet åt de små verktygslådorna och vad är bättre än en Evolution 14, jo en Evolution Wood 17. Eller det är frågan det. En fråga jag ämnar besvara i en helt annat text. 

Den här modellen befinner sig annars i mitten av Evo Wood-segmentet. Det vill säga de knivar som har 3D-formade trähandtag. Det finns några till med platta handtagssidor. Under den här modellen, räknat i antal funktioner, hittas förutom Evolution Wood 14 även Evolution Wood 10 och Executive Wood 81. Över den Evolution Wood S557.

Victorinox Evolution Wood 17

Evolution Wood 17 är därmed storebror till min tidigare Wood 14. Skillnaden dem emellan är att den här versionen är fyrradig istället för treradig. Det extra utrymmet har använts till att stoppa in en såg. Annars består bestyckningen av de sedvanliga öppnarna med tillhörande flatmejslar jämte sax, värdelös nagelmojäng och förstås knivbladet. På ryggen hittas den inte okända kombinationen av pryl/brotsch/nål och en korkskruv. 

Allt snyggt förpackat i "Evolution"-skollorna som lånades från Wengers sortiment när Victorinox köpte upp dem.  

/ J - en (val)+nöt


#knivesandbikes  #knivigtvarre

Dagens bild nr 231 "Färg"

Mer höstfärger blir det idag. Bilden är tagen den 20 oktober och bladen på blåbärsbusken i trädgården är illröda. Men det hindrar inte att det fortfarande finns blåbär som inte mognat än. Ur led är tiden! Eller åtminstone bären. 

"Färg"

Nästan lika färgglad är den här lille gynnaren från Two Sun Knives kallad....tja, ingenting men modellbeteckningen är i alla fall TS32. Det var så tidigt i deras produktion att de inte kommit sig för att döpa modellerna än. På den tiden var inte heller deras designers kända vare sig det handlade "in-house" eller inhyrt folk. Annat är det nuförtiden. Dessutom tror jag att det är den enda kniven från dem som förekommer med ett runt hål i bladet. Det av känd anledning. Det kan leda tankarna till något annat märke och med anledning av det använder sig inte Two Sun av den formen på hål.  

Modellen är dock helt egen och mycket intressant. Helt i titan med ett mycket arbetat handtag med välvda och frästa sidor med två olika mönster och två olika anodiseringar. Kniven är mycket liten och den saknar därför clip. Ett litet men aggressivt talon-blad i D2 avrundar det hela. 

/ J - bärplockaren

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knife Review Al Mar 3.0 S.E.R.E

 -  The model that shrank and changed role

Some of you may be familiar with Al Mars model S.E.R.E. 2020 or even read my review? Those who have seen that big and sturdy knife probably have no problem seeing the relationship with today's review objects. They are little siblings to that knife. They go under the designation 3" S.E.R.E 2020 O.D Green and S.E.R.E. 2020 G. Yes, today's review is "a two for one" because they are so close to each other.

Al Mar 3.0" S.E.R.E 2020 OD Green/G

Of course, one question immediately springs to mind and that is where the differences between the versions lie? Without saying too much, I can reveal that it is about the included materials. Otherwise, they are just as similar as they appear to be.

Another and perhaps more interesting question that I will try to answer is what happens to the model when the format is shrunk? Sometimes that experiment works, sometimes it doesn't. In the world of knives, there are plenty of examples of both outcomes.

Now it should be pointed out that offering different sizes of the same model is not a new move on Al Mars' part. From the beginning or shortly thereafter, they have had a smaller model of their original S.E.R.E-Folder in the catalog. It provides almost forty years of experience in the field. Previously, they had the prefix "Mini" and I find myself more often than not calling these knives that too. It's kind of easier to say.

But the question was, as I said, if they are just "mini" or if there is more to it when you make them shorter. At first glance, it's just a matter of reducing the blade from 3.6" to 3" and the handle to a corresponding degree. This is the transformation number I intend to discuss here.

Two for one, two versions of the same model, one review 

Twitter version: 3.0, the S.E.R.E.-model for EDC use

Blade

The blade shape on these knives is exactly the same as on the big brother. It means a rather aggressive spear point reminiscent of a dagger in profile. However, it is only ground on one side but has a fairly large false edge/swedge towards the tip. Al Mar calls the shape "Talon", which can be a bit confusing as in knife blade typology it usually refers to blades that look like, eh... talons. This means a tip pointing downwards and a curved concave edge, which is not the case here.

The smaller version of the S.E.R.E. still offers a sturdy knife blade, even if the stock thickness is reduced. These blades are 3 mm thick instead of the four millimeters the larger blades boast. The blades are, as can be told by the name, 3" long, or 76 mm. The height is 22 mm. The finish is the same for both blades in this case and it is a semi-gloss satin. They can also be had in blacked-out versions for those who prefer it.

Al Mars' distinctive "Talon" blade offers a spear point with a distinct false edge

Let's talk about what gives the various knives their own identity. One of them is the materials used in the blades. For the time being, they are "color-coded" which means that the black-handled version features D2 steel. The hardness is stated to be 58-60 HRC. The green knife has simpler steel in the stainless 8Cr13MoV. The hardness in hem is a low 56 HRC which is significantly softer.

The advantage of the green version is of course that it is stainless, although I am not usually particularly impressed by the corrosion resistance of this particular "digit" steel. 8Cr13MoV usually gets stains if they are wet for too long, regardless of what is stated in the description. But it is in general easy to sharpen and actually takes a pretty good edge. This also applies to Al Mars knives. The problem is endurance. This one can not handle many meters of cardboard before it needs a few strokes on the strop again.

Model designation and country of origin can be found on the lock/backside. This version has 8Cr13MoV steel

The D2 version is much improved when it comes to persistence. On paper, this D2 is tougher steel that is also hardened to higher hardness. It turned out to be true in reality as well. At least as long as you stick to cardboard as a medium. It keeps the sharpness significantly longer. It became clear when we during the test period bought a new sofa that arrived in several monster-sized boxes that in no way fit in our small car on the way to recycling and therefore needed to be processed in some way.

This particular knife happens to be partly serrated which is a configuration I usually do not appreciate at all. I'm not very fond of this either. I do not see the point of that type of edge at all. Theoretically, it should be better for rope cutting, for example. In practice, that advantage is negligible if it does not happen to be about wet ropes at sea, and in that case, I want the whole blade serrated. On the other hand, the teeth get stuck in everything that remotely reminds of fabric and tape and they are not good for cutting wood either. Not to mention that they are more cumbersome than normal edges to both hone and sharpen. 

This version with D2 steel comes with a partially serrated blade.

An invention I have never been a fan of

The picture is a bit deceiving as most of the cardboard was cut with the green knife.

The saw teeth on the D2 knife gets in the way and you are forced to cut with the front part of the blade

When using the knives, one of the disadvantages of shrinking this type of knife becomes obvious. The original model of the S.E.R.E. folder was created for a very clear area of use, to act as a back-up in cases where soldiers have lost their fixed blade knives in survival situations of various kinds. Thus, the focus was very much on durability and it is also noticeable in these smaller knives. Not least on how the blade is ground. A low, flat, saber grind. As can be seen in the pictures, it results in a rather wide primary bevel to create a sharp edge. It also means that there is a lot of steel behind the edge and that the blade is quite thick. This is not ideal for at least my everyday needs. 

This type of blade favors strength over being thin and slice well. A somewhat unexpected and positive side effect of this is that both the big brother but also these smaller versions cut really well in wood, both dry and fresh. 

The tip is just as excellent as it looks. It is both sharp and strong at the same time. Penetrating cuts or drilling holes is something this blade does with ease. 

Handle

The second difference between these knives is found in the handles. Or maybe both difference two and three as the color is obviously not the same. So far, it is color-coding that applies. In addition to the knives with black handles have better steel, they also have better material in the handles than the versions that are colored OD Green or Coyote as the beige third available color is called.

The handle shape is taken straight from big brother

The construction is identical between the different sizes and versions. This means a very strong steel frame, in this case, it measures one and a half millimeters thick. The frame is also not lightened, which theoretically makes it stronger. The material is 420 steel.

The frame is screwed and has besides a single standoff a small backspacer. It doubles as an attachment point for the clip. An advantage that the almost completely open back gives in combination with a completely smooth inside is that the knife is easy to keep clean. The spring for the assist mechanism is hidden inside one of the sides so no dirt can get in there. At least not easily. 

A solid steel frame provides strength

The sides of the two knives have the same shape and appearance but are, as said before, made of two different materials. FRN or fiber-reinforced nylon for the green and G10 for the black model. The difference is not huge must be admitted. As I said on various occasions, FRN is a very good handle material but it does not feel very exclusive. The G10, on the other hand, is slightly better in some aspects. One is the difference in friction. FRN must be provided with texture to provide a good grip, otherwise, it can be perceived as slippery. In their lightweight series, Al Mar uses what they call Dragon Hyde pattern to accomplish that. Here they rely on the shape of the handle instead and for a smaller knife like this, I think that is enough. In the larger format, I want more grip as that knife attracts to tougher use.

G10 is rougher by nature, although the Al Mars version is not as sandpapery as it may be. Another advantage of this material is that it is more impact resistant than FRN. If you drop your knife or scratch the handle, the G10 handles such wear better. It is also slightly heavier, although in principle it will be negligible on a knife like this. Also, it is slightly stiffer.

Knife shrinking is a tuff trick to pull off. It almost works in this case

In general, the S.E.R.E 3.0" is comfortable to hold but the size at least limits me somewhat. The hammer grip works decent but is not perfect in my hand. This is where the shrunken format comes into play. The basic S.E.R.E.-folder handle is quite heavily sculpted with a finger guard, a ramp at the top, and a "beak" at the back. It gives an extremely solid grip in the original size but makes my hand get a bit squeezed due to the beak on the back of these smaller knives. Same thing with a saber grip with your thumb on the ramp. When I grip the knife that way my little finger ends up wrapped around the beak at the back and the corners of the handle inside my hand. It also works but is not ideal in any way. Especially if you are cutting and the knives start to swivel in your hand. 

In that case, it feels more natural to place the thumb against the top of the blade to press downwards when needed.

Opening and Lock

This knife opens with a flipper tab and that is the only way it can be done. It is mimicking the larger model but is more efficient. Actually, it is not the tab that is better, but the fact that there is more kick in the assisted opening. The spring doesn't have to accelerate as much mass, which of course gives a faster opening.

The existence of assisted knives is widely discussed. At least on knife forums. People, in general, seem to like them while many knife enthusiasts do not. I am fairly neutral about the phenomenon. But in this case, it is probably more or less a necessity. As I said in a previous review, the flipper tab on this model is a modern indulgence to a classic handle profile. This means that if the tab is to protrude sufficiently over the ramp that forms the front of the handle, it must either be very long or placed further back, as in this case. It does not provide optimal geometry for quick opening and therefore needs a little help.

The flipper tab works but could, just like on the big brother, be improved by being more chamfered and rounded and being provided with some grooves to prevent slipping.

The flipper tab is a bit angular but gives speed to the blade especially as the knife is assisted

Mini S.E.R.E., sorry 3.0" S.E.R.E 2020 has a very solid lock. To the size of the knife, the lock on this knife is really strong. This is enhanced by the fact that the entire width of the lock bar in contact with the blade base and that the lock bar itself has no recess or hole in it to make it spring. It gives an excellent lock. No lateral or vertical play is present. And even if the knife is provoked by pressure from the wrong direction (spine whack), the lock bar does not slide but retains its position.

A lock that is very robust for the size of a knife

However, the lock is not as joyful to disengage. The lock bar is quite strong and therefore offers some resistance. Besides, the lock bar sits flush to the frame and there is no recess on the opposite scale to facilitate accessibility. To move the lock bar, one has to insert the soft part of the thumb and press hard. It is not the most comfortable after a few repetitions let me assure you. Especially as the edge is quite sharp.

The advantage of such a design of a liner lock is that the risk of it slipping during twisting movements while working is negligible.

To Carry

These knives are very nice to carry. Well, except for a protruding angular flipper tab that is. But everyone who knows me by now is aware that it's not my absolute favorite method for opening folding knives for that reason, among other things. But otherwise, these knives offer dimensions that are not too bad. This means a length of 10.2 cm and a height of 2.2-3.1 cm. The width is relatively large for such a small knife with 14 mm.

Al Mar has made a very good clip which, however, scratches relatively easily

The knives weigh in at 114 and 121 grams respectively, which as a total weight is not too bad at the same time as it is quite a lot for a knife that only offers a three-inch blade. It is the black G10 version that is a few grams heavier depending on the more compact material in the sides.

The texture of the materials in the handles combined with a functional clip makes the knife easy to both pull and put away. To achieve a good clip, some criteria must be met. The first is that the space under the clip is adequate for different thicknesses of fabric. Number two is that the lip or ramp is large enough to be carried over the edge of a pocket. Three is that the tip of the clip does not point outwards. All these criteria are met here. 

When the knife is carried in a pocket, nothing of the handle protrudes

On the fourth criterion, the knives are good but only in combination with the relatively smooth handle materials they offer. It's about clip tension. In this case, it's on the verge of being too hard but it works and not only works but is actually excellent. You will have a hard time losing your knife. One thing that also contributes to this is of course that this clip is of the deep carry variety. It is attached to the back of the handle and the knife is completely hidden in the pocket and thus safe.

Less good is the fact that this is a painted clip and will therefore be scuffed after a while. Or get patina as some choose to put it. So not so high scores for that. But to get back on the plus side of things it is reversible which of course is good for the lefties out there but also for all who want to carry a knife in a left pocket. 

To Conclude

This is partly a text about the noble art of changing the format of a successful knife model. It happens to be harder than you might think. There are two main approaches. Either you make two models that are very similar to each other but still are two different knives or you just shrink/enlarge an existing model. But do the relatively small changes matter? In this particular case, it means a slightly thinner blade that is shortened by 1.5 cm and thus requires a smaller handle with a thinner steel frame. The answer to that question is that it actually does! Even more, than you might think.

These knives almost have the same tank feel as their big brother, but the area of use is definitely different. They have been transformed from all-round beasts for outdoor use to more EDC-oriented knives. The smaller size of course means less weight and that they are somewhat more discreet.

The little brother is more everyday adapted but still got the same no-nonsense look

There is an added element to this model that was not included in the original equation. It's the flipper feature I'm talking about. And there is one thing flipper tabs unfortunately almost always do, and that is steal space. Here they do not occupy too much but they are apparent and my index finger is pressed against them sometimes. The handle works for my hand size in the most frequent grips, but barely. So it didn't completely work just shrinking the handle straight off and combine it with a flipper tab. That means that if you have really big hands you might think again. For those with a bit smaller hands, however, I think this knife is really nice. 

But if you want to get a 3.0 S.E.R.E which of these versions should you choose? It depends on two things. One is of course how much money you want to spend as the D2 / G10 version is slightly more expensive.

But apart from that, it can be said that the differences between these models can be summarized in a balance between how rust-proof you want your knife versus how "tough" and durable steel you want in your pocket knife. For smaller blades like these, I probably almost always lean towards the on paper simpler 8Cr steel. I have never been a nostalgic person who appreciates either carbon steel or tool steel in folding knives. That for a specific reason, I do not want to spend time maintaining knives by having to oil them and clean up stains. The second is that, unlike some enthusiasts, I do not appreciate what they call "patina".

A third minor factor can of course be appearance. If you really like your OD green, the choice is easier. 

From tough combat knife to a solid EDC-knife. Al Mars' S.E.R.E-folder survived the format change

My bottom line is that Al Mar 3.0 S.E.R.E is a folder that keeps coming back for more. By that, I mean that they can handle fairly tough chores without giving in. Materials and construction also mean that you do not have to worry about them not being able to handle certain tasks. They are overbuilt for most EDC-tasks. So if it feels tempting and you, like me, have a weak spot for the vintage or rather the timeless design, this is the knife for you.

Specification 3.0" S.E.R.E. G and O.D Green/Coyote:

• Overall Length: 178 mm
• Length, Folded: 102 mm
• Weight: 121 g (G10) and114 g (FRN), weighed by me
• Blade Length: 76 mm
• Blade Thickness: 3 mm
• Blade Steel: D2, HRC58-60 and 8Cr13MoV, HRC56
• Handle: G10 or FRN
• Lock: Liner lock

Produced by: Al Mar, made in China

/ J 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre