Knivrecension Tora Tactical Knives Raptor

-  den första fällkniven jag prövar från Thailand

Raptor är den första fällkniven från thailändska TTK eller Tora Tactical Knives. Det här specifika exemplaret som jag har till låns från Knivshop.se är dessutom en av prototyperna. Enligt vad jag hört gjordes två versioner varav den här är den som fått eggen åt "fel" håll. 

Tora Tactical Knives Raptor, Pikal

Att den första fällkniven skulle bli en kniv gjord i moderna material med själförsvarsinriktning var ingen högoddsare då de mest tongivande knivarna från TTK har varit av den typen. Materialen brukar vara Elmax, titan och kolfiber och på programmet står flera modeller av karambits bland annat. Det finns förstås andra knivar att tillgå som är mer inriktade mot EDC- och friluftssegmentet och till och med köksknivar återfinns numera i utbudet. 

Kniven levereras i en bag

Den första tanken som föll mig in när jag såg den här kniven på bild var intressant då det i ärlighetens namn inte är en fällkniv jag skulle köpa personligen. Varför skall jag förklara senare och det är inte relaterat till kvalitet på något vis utan är snarare kopplat till användningsområde knutet till prisbild. 

Ordet intressant dök upp därför att det här är en mycket ovanlig knivsort som  jag bara stött på en gång tidigare och det var i Spydercoskepnad. Det vill säga när det gäller den här mer moderna tolkningen av formatet annars inget nytt under solen som jag snart sagt i varje recension på senare tid. Men mer om det senare.  

Blad

En udda fågel kräver sin näbb och det har Raptor bokstavligen fått i det här fallet i form av en hawkbill. Som ni vet kännetecknas bladformen av att eggen kröker sig åt fel håll ned mot en spets istället för upp mot ryggen. Stålet i det här bladet är detsamma som återfinns i de flesta av TTKs knivar, en för oss här uppe i norr halvlokal bekantskap i och med att det är Böhler/Uddeholms Elmax.

Dimensionerna på bladet är rätt extrema men väl valda givet hur kniven är tänkt att fungera. Det är utan tvekan styrka som premierats här vilket avspeglas i bladgodset som mäter hela fyra millimeter över nacken vilket får anses vara grovt om det ställs i relation till att bladet på bredaste stället mäter omkring två och en halv centimeter och längden ligger strax över sju och en halv centimeter.

En mäktig näbb mejslad ur fyra millimeter Elmax-stål

Här är en liten utvikning kring bladformer på sin plats. Varför välja en hawkbill i det här fallet? Jo jämfört med vanliga knivblad med buk så har raka och nästan raka eggar sina fördelar. Det blir tydligt när det kommer till wharncliffeblad vilket är orsaken till att de används till såväl mattknivar som i vissa självförsvarsapplikationer.*

Tar man den raka formen ett steg längre och kröker den vidare nedåt får man ett klassiskt trädgårdsredskap, en "pruning knife" eller kniv för beskärning av fruktträd. De har nämligen inte sällan försetts med en "hawkbill" eller höknäbb, ett blad vars egg kröker åt "fel" håll. Det ger en kniv vars blad fångar upp det som skall skäras istället för att låta ämnet glida iväg bort från eggen under rörelsen. De "biter" bättre framåt spetsen till efterhand som den skärande rörelsen fortsätter på samma vis som en skära eller en lie gör. Det ger en kniv som är utmärkt till vissa specifika uppgifter som att t ex kapa rep. Något som utnyttjas i knivar för maritimt bruk till exempel.

Raptor bredvid en urgammal misshandlad beskärningskniv som jag i flera
år använde för att öppna pelletssäckar med. Bladformen går igen

När bladformen inte används för att kapa vare sig rosenbuskar eller tamp så kan det användas på det här viset. I den här typen av kniv ger det en elak klo där fokus ligger på spetsen och dess funktion och förmåga att penetrera snabbt och utan ansträngning. Typen av kniv kalla ibland för "Pikal" vilket är knutet till filippinska kamparter och har sina anhängare liksom karambits har sina. Grundfattningen för den närbesläktade karambiten är ett omvänt grepp med spetsen pekandes framåt för att kunna jabba och slå medan det för en Pikal också är omvänd fast med eggen vänd bakåt alternativt i vanlig "sabelfattning" fast med eggen uppåt.

"Business-end", spetsen är mycket av vad den här kniven handlar om

Ett blads egenskaper förstärks mycket av vilken slipning det försetts med och det bllir tydligt här. Raptor har en låg, brant skålslipning. Slipfasen mäter inte mer än tolv millimeter inklusive primäregg. 

Originaleggen får godkänt och kniven anlände vass. Tora kan det här med symmetri och jämn slipning även om det på en sida kan skönjas att den är handgjord och att eggen där har en lätt avvikande kurvatur. Det är något som hör customknivar till.

Raptorn är bruksknivsvass kan vi väl säga, det innebär att den rakar hår med visst motstånd. Känslan kommer sig mer av geometrin än av att kniven inte skulle vara vass. Återigen ser jag inga problem med det då det ligger väl i linje med knivens tänkta användningsområde. En alltför tunn egg riskerar att flisa sig när man hugger med den. 

Och det är på det här området som en av mina invändningar mot hela konceptet kommer. Såvida du inte är inne i Pentjak Silat-svängen eller bara gillar jäkligt "tacticool" knivar så är användningsområdet något begränsat det måste medges. Den är riktigt dålig som allroundkniv men gör några få saker mycket bra. En av dem är rätt praktisk. Den öppnar allt inklusive kartonger med oerhörd ackuratess. Sen går det att kapa snören också om man känner för det men inte rep, till det är eggen för brant. Det kan dock tilläggas att den som köper den här kniven troligen inte är på jakt efter en fruktkniv heller. 

Sen är det är bara att erkänna - kniven är fullkomligt grym att snitta med. Allt spetsen närmar sig river den hål på. Jag har testat på papp, kartong och tyg samt tyg fastsatt på kartong för att få till en primitiv dummy. Du behöver knappt nudda materialen förrän yttersta delen av bladet har glidit igenom. Raptorn är elak på det viset. 

Jag hoppade över kökshandräckningen med den här kniven. Efter att för skojs skull försökt trycka den igenom ett äpple gav jag upp.

Handtag

Raptorns handtag är en modern och solid historia. Kniven saknar ram och presentationssidan är gjord i tjock massiv kolfiber och låssidan i titan. I ryggen återfinns en backspacer med vad som brukar benämnas "gearpattern". Kniven hålls samman med tre skruvar per sida förutom pivotskruven och ger ett mycket gediget och välbyggt intryck.

Ett väl tilltaget handtag i kolfiber och titan som fyller handen väl. 

Flera detaljer avslöjar att det är en custom- och inte en produktionskniv det handlar om. Alla hörn, fasade kanter och "jimpings" är inte exakta om än mycket väl utförda. Finishen är överlag hög men fokus ligger inte på utställningsstatus utan andas mer funktionalitet. Lite på samma vis som Emersons knivar med vilka Raptor också delar egenheten med spårmejselhuvud i den justerbara pivotkruven.

Andra saker som andas custom och hantverk är hur väl allt är rundat och slipat. Det syns även i den snyggt utförda blåanodiseringen som går igen på lås-sida, backspacer och clip samt på kvaliteten på kolfibersidan.

Det är först ur den här vinkeln som handtaget blir förnuftigt

Sen kommer vi till det mest udda med det här handtaget. Det upplevs vara upp och ned. Eller åtminstone inte rätt om man inte vet vilken typ av kniv det handlar om eller spontant utgår från eggens orientering. Greppar du kniven för första gången utan att tänka efter känns den därför, inte dålig men inte heller särskilt bra. 

Handtaget är väl tilltaget med sina 15 millimeters midjemått och fyller därför handen väl särskilt när clipet ökar på den tjockleken till runt två centimeter. I rätt grepp vill säga. Fattar du kniven "fel", alltså med eggen nedåt som brukligt är så fungerar det förvisso fortfarande hjälpligt men handtaget fyller inte ut greppet fram mot bladet till, det är något som saknas. Om en tumme placeras vid den ramp som bladet bildar och pekfingret får ta spjärn mot räfflorna så kan kniven användas med eggen på traditionellt vis men det är inte optimalt. 

Det är när du vänder på Raptor det märks hur den är tänkt att hållas. När tummen placeras på jimpingen istället blir greppet riktigt bekvämt och likaså när kniven trollas runt i omvänt grepp med eggen bakåt.

När man väl listat ut hur man bäst håller kniven så är handtaget tämligen komfortabelt och de handgjorda räfflorna kan särskilt omnämnas då jag vanligen inte alls uppskattar den här glesa grova sorten. Här är de dock välgjorda och greppar bra utan att riva upp huden. Lite öm blir man efter en stund men det är en eftergift för att uppnå bättre fäste. 

Handtaget fungerar troligen även till en längre stunds hårt arbete. Det är inget jag prövat. Jag har nämligen mycket svårt att se vad det skulle vara. Att träna med den kräver knappast god ergonomi av det slaget. Kanske om man behöver sprätta upp tonvis med paket och kapa mängder av buntband. 

Öppning och lås

Även om det här området finns rätt mycket att säga. Tyvärr kommer här några av mina största invändningar mot kniven som sådan och mot hela principen att använda det så populära ramlåset i titan på den här typen av kniv.

För lycka och framgång?

Hur kniven öppnas går inte att missa då tumplattan är det mest karaktäristiska och uttalade på hela kniven tillsammans med vilket håll eggen pekar åt. Den är förutom gigantiskt stor och utstickande även gjord i brons samt försedd med ett markant kors. Väldigt iögonfallande med andra ord. Varför den har det sistnämnda dekorelementet är jag inte helt säker på men jag gissar att det har med tur och välgång att göra. Sydostasiater brukar ta sin religion på allvar vare sig de är buddhister, kristna eller muslimer. Hur det förhåller sig med materialet vet jag inte men inom bland andra samisk kultur brukar brons på knivar hålla onda andar borta. Vad man tycker om utseendet är nog antingen eller misstänker jag. Personligt är det i vilket fall som helst.

Funktionsmässigt är den, tråkigt att behöva säga det, inte särskilt bra! Det går att öppna kniven med tumplattan och hyfsat fort också efter viss övning. Det goda är nämligen att den sitter rätt långt ut från handtaget och därmed inte är skymd på något vis samt bjuder på en god radie för tummen att följa.

Det är också stor så den borde vara lätt att träffa. Borde är nyckelordet då den inte är det och det beror på två saker. Dess främsta brist är placeringen. Den befinner sig FÖR långt ut vilket innebär att om man reflexmässigt försöker öppna kniven snabbt och snärtar med tummen i den vinkel där såväl tumplattor och tumknoppar brukar återfinnas på knivar så glider tummetott längs med bladet och ut i tomma intet. Här måste man först hitta undersidan av plattan med tummen och sen trycka till. Då går det både säkert och bra. OM du inte kommer för långt ut från bladsidan vill säga. Tumplattan är nämligen rundad på undersidan också vilket inte är bra alls. Det gör att man lätt slinter mot den hala metallytan. Särskilt om fingrarna är våta av vatten eller svett.

Anledningen till att jag uppehåller mig vid den här delen av kniven är att det inte är oviktigt moment att kunna trolla fram sitt blad respektabelt snabbt när det kommer till den här typen av kniv. Skall du använda en fällkniv i en stressad situation oavsett anledning får den inte kräva för mycket finmotorik. Det är en av de första sakerna som ryker när adrenalinnivåerna rusar.

Den unika och exklusiva tumplattan är arbetad även på undersidan. Tyvärr för mycket då 
en inte erbjuder erforderligt fäste

När man väl tänker sig för är kniven dock mycket sympatisk att öppna. Gången är inte silkeslen men ändå mjuk och framförallt jämn vilket jag håller högre än att den är helt friktionslös. Jag är ingen anhängare av "fingergiljotiner". Hur häftigt det än må vara med blad som faller in av sin egen vikt är det inte särskilt praktiskt. 

För själva låsfunktionen står ett ramlås i titan. Någon stålförstärkning på låsarmen finns inte men ytan har försetts med karbider och det gör att det inte finns något tendens till "stick". Låser gör kniven stadigt och varje gång. Ramlåset tar inte extremt tidigt vilket jag är tacksam för särskilt som om det här är ett blad som skulle kunna tänkas få ett slag från fel håll under användning. När låset skall släppas är låsarmen lätt att hitta och det går smidigt trots att det känns att det finns kraft i den. Så långt är allt väl. 

Ett ramlås som inte tar extremt tidigt

Nu följer min kritik av det här specifika låset. Något av den kan nog härröras till begränsad erfarenhet av ramlås från Toras sida, "nybörjarmisstag" helt enkelt. Det är inte lätt att få till det perfekta ramlåset vid första försöket. Något som jag ofta påpekar och som även stora tillverkare misslyckas med från stund till annan. Det är två detaljer som spökar i det här fallet:

1. Det finns en tendens till att låsarmen vill vandra (lockslip). Belastas bladet med lite tyngre tryck, observera att det sker från från rätt håll, glider låsarmen något utåt. Den tendensen försvinner emellertid helt om handtaget fattas hårdare så att fingrarna förstärker låsfunktionen. Det är i och för sig ett typexempel på hur det är tänkt att ett ramlås skall fungera. Personligen tycker jag dock att det är felkonstruerat om det behövs.**
2. Det finns även en aning spel i bladet upp och ned. Inte så att bladet "skallrar" eller sitter löst men på samma vis som en del lockbacks kan ha. Det känns om bladet provoceras. Det är möjligt att det kommer att försvinna varefter kniven används. Det kan jag inte utröna då det här är en lånekniv och jag därför inte har för avsikt att vare sig långtids- eller hårdtesta den. Så det skall tas i beaktande i sammanhanget. 

Punkt ett är emellertid vad jag avser när jag inledningsvis i det här stycket skrev att det finns problem med ramlås. Trots att de är populära ÄR de inte alltid bäst. Exempelvis i det här fallet eftersom kniven är tänkt att användas i omvänt grepp varpå lockslip blir ett sjutusan till problem. Dels har du eggen riktad rakt mot din egen tumme alternativt handled om du håller kniven på avsett vis och dels finns det inga fingrar som förstärker låsarmen som tänkt och då faller ett av ramlåsets främsta fördelar.

Att bära

Hur en kniv uppträder i fickan är förvånansvärt viktigt av det enkla skälet att det är där en fällkniv tillbringar överlägset störst tid när det inte ligger på valfritt förvaringsställe. 

Raptor är relativt bra att konka omkring på givet knivens yttermått. Den är också välbalanserad i fickan vilket gör att vikten på 130 gram inte känns särskilt mycket. Den är däremot mycket iögonfallande, liksom resten av kniven. 

Ett synnerligen väl tilltaget customclip

Ett köttigt stort skulpterat clip som låter en bra bit kniv sticka upp är inte direkt diskret. Förutom om man bär blå jeans i rätt nyans får då smälter kniven in i bakgrunden med sin blåanodisering. Clipet är långt och sköter sin uppgift dugligt men kunde ha bättre spänst. Det är en egenskap som det delar med de flesta skulpterade customclip för övrigt. För att vara ett första försök är det faktiskt riktigt bra men det är inte i närheten av att vara lika funktionellt som ett bra "springclip". Fjäderstål är alltid bättre sett till funktion. Men givet en viss prisnivå förväntas nuförtiden alltid ett skulpterat clip, oavsett om de är bra eller ej. Intressant fenomen det där.  

Kniven är välbalanserad i fickan men också mycket synlig

Att kniven sticker upp en bit kan jag leva med eftersom tanken med det är att öka åtkomsten. Den hålls på plats dugligt men där är det mer storlek än spänst som sköter det arbetet. Det är emellertid ingen  risk att man tappar kniven. Balansen i hopfällt läge är också godkänd vilket gör att Raptorn inte dinglar omkring i fickan.

Men det finns ett stort aber och det är att clipet gör kniven långsammare att dra än nödvändigt och dessutom hakar det fast i fickkanten från stund till annan. Det är längden och bristen på spänst som ställer till det. Det är något som inte alls är en bra egenskap när det handlar om självförsvarsinriktade knivar. Det är ett typexempel på när praktiska hänsynstaganden får ge vika för fåfänga. Enkla fjäderclip i stål utan kanter i änden är i nittionio fall av hundra bättre. 

Sammanfattningsvis

Det skall sägas direkt - Tora Tactical Knives "Raptor" är inte en kniv för alla, särskilt inte i Pikalversion. Den är vare sig insmickrande eller lättsåld. Men den är brutal och rätt charmig på sitt aviga vis. Intressant skrev jag inledningsvis och det intrycket står sig även efter det att jag sällskapat med den ett tag. Det är inte mycket mellanmjölk över den här skapelsen vilket kan vara befriande. Om inte annat är det lättare att skriva då.

Ibland används ett uttryck på engelska som känns aktuellt : "Purposedriven". Den här kniven hamnar i samma fack som Cold Steels Talon, Blackhawks Be-Wharned och Spydercomodeller som exempelvis Chinook, Civilian, Yojimbo och framförallt P'kal.

Det här är en självförsvarsorienterad kniv som kan användas till annat. Inte en allroundkniv som kan användas i självförsvar. Sen uppstår i och med det uttalade användningsområdet en viss kulturkrock. Jag tror mig veta att det föreligger en viss skillnad i syn på det området mellan knivens ursprungsland och Svensk nödvärnsrätt. Sen är det upp till läsaren själv att ta ställning i frågan.

TTK Raptor är inte mellanmjölk. Så kaffet inmundigas svart

Vad tycker jag då om kniven om den bedöms efter de aktuella kriterierna? Ja, kontentan är att jag är något kluven även då. Det finns mycket kunnande och gott arbete här, kniven är välbyggd i häftiga material och finishen god även om den inte siktar mot utställningskvalitet. Den är ett stabilt och personligt hantverk av en man som har en tydlig vision. 

Men här finns också några saker som jag hade sett över. En är grundläggande och det är valet av lås. Jag vet att ramlås i titan säljer men det är inte vad jag valt på den här typen av kniv av de skäl jag angav ovan. En detalj är i sammanhanget är låsgeometri men där är jag säker på att senare exemplar lär vara felfria. Det här är trots att allt en prototyp och en inte alltför mycket använd sådan. Titan har en tendens att slitas över tid så det är fullt möjligt att det löser sig av sig själv. Men locksliptendenser vill man inte ha på en självförsvarskniv, särskilt inte en där de egna fingrarna inte agerar backup utan måltavla.

Sen hade jag valt att ändra en aning på tumplattans placering, Som det är nu går den att missa. Särskilt vid stress eller om man har bråttom. Det som talar för placeringen är att rörelsen är naturlig och att det är väldigt lätt att greppa kniven efter öppningen. Jag hade även ökat friktionen mot tummen så man inte riskerar att halka av lika lätt.

Men innan  man kommer så långt bör man ha halat fram sin kniv ur fickan och för att det skall ske på bästa vis behöver clipet enligt mig minskas ned och kortas av. Åtminstone med jeans eller chinos vill det gärna haka i och fastna ibland i kanten på fickan eller byxlinningen beroende på hur kniven bärs.

En udda fågel i svensk höst, TTK Raptor

Väl framme är bladet upp och ned. Det är en Pikal! Jag är sannerligen ingen expert ens teoretiskt på hur den skall användas även om jag faktiskt prövat några av teknikerna för många år sedan. Men till den tänkta applikationen är bladets form och slipning utmärkt. Spetsen är oerhört effektiv och det lätt krökta hawkbillbladet parat med en brant skålslipning gör att det här bladet biter och river hårt. Den funktionen är utomordentligt bra. 

Vill du använda den praktiskt så är Raptor överjäklig på att öppna lådor och kartonger och kapa tejp med mera. Men det känns mest som ett alibi i sammanhanget. Du filear inte fisk eller täljer en kåsa med den här kniven. Faktum är att du knappt öppnar ett kuvert med den. I så fall lär innehållet dö. Endera av spetsen eller av skräck. Den här kniven skaffar du för att den är elak och för att du gillar den egenskapen. 

Raptorn köper du hos Knivshop.se om du vill ha en kniv som är unik med mycket personlighet som andas råhet och skall vi säga "effektivitet".

Specifikation Tora Tactical Knives Raptor:

Längd utfälld: 190 mm
Längd hopfälld: 111 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: elmax
Handtag: titan/kolfiber
Lås: ramlås

Producerad av: Tora Tactical Knives, handtillverkad i Thailand.


/ J - vänder upp och ned på knivarna

* Som exempel kan tas de av Michal Janichdesignade Spyderco Yojimbo och Ronin.samt Be-Wharned från Blackhawk som alla har wharncliffe-blad. Den Perrindesignade PPT från Spyderco samt Bastinellis Dragotac har snarlika modifierade wharncliffeblad med svag buk. 

**Då väljer jag hellre en frictionfolder där det är uppenbart att det är mina fingrar som skall låsa och inget annat.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ett leende

Ibland känner man för att kolla om omgivningen är med liksom. Jag var på det humöret igår. Var ute i skogen på en surrealistisk promenad mitt i verkligheten och som genom en ren händelse hade jag med mig en kamera och några knivar. Ovanlig kombination, jag vet.

Höstdagen började lida mot sitt slut skuggorna blev allt längre. Så fort solen gick i moln, vilket den gjorde ofta, blev det nästan mörkt och min primitiva lilla klick-och-ta-kamera tyckte att blixt var en god idé. (Minnesanteckning till mig själv: jag måste skaffa ny kamera)

Jag tog en serie foton under temat "The Fall is Nuts Sessions"

Därefter lade jag upp den här bilden på Instagaram.

"Mind Games"

Motiv en Spyderco PPT. Med doft av våt barrmatta och kyla i antågande. Ursvenskt med blåbärs och lingonris och en fallen björkstock. 

Eller?



/ J - en man med enkel  humor


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC IV

Nu ljuger jag! Det här är INTE dagens fickockupanter utan gårdagens. Men jag kände ändå för att skriva något om dem. Mest för att något är nytt. Närmare bestämt Cambern från Kershaw. En mycket intressant kniv som det finns en del att förtälja om.

Den togs fram för att ersätta eller möjligen komplettera storsäljaren Blur från samma företag. Men succén uteblev helt enkelt och lika fort som den introducerades på marknaden försvann den. Jag var ute i grevens tid som jag skrev på Instagram. Nästan i samma stund jag packade upp nyförvärvet så läste jag på Knifenews  att kniven utgår ur Kershaws sortiment i och med 2017 års katalog.

Av den anledningen kommer ni att få förutom en sedvanlig recension av Camber även ta del av en jämförelse mellan de två knivarna. De är lika fast olika om man uttrycker det så.

"Cambersome"

Igår hade jag således de här knivarna på mig. Som vanligt åtföljdes den större av en mindre. Som så ofta fick Spyderco Manbug agera den rollen. Telefonfodralet från Golla börjar bli slitet och får snart bytas ut. Jag är omodern och gillar den sorten som inte sitter fast i telefonen. Så länge jag cykelpendlar får min semivattentäta neoprenplånbok med mönstret "Walk on water" agera kortförvaring. Den rymmer inte mycket men den skrymmer inte heller. Smidig var ordet.  

/ J - höstfredag

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension CRKT Jettison Compact

- lillebror lilliput

Den här lilla nyckelrings/fickkniven är en av två som CRKT släppt i samarbete med Robert Carter. Han är i ropet just nu då han förutom de här två modellerna även släppt en tämligen uppmärksammad pjäs kallad Carter Prime ihop med OKC. Carter är en knivmakare med ett arv som förpliktigar då han är son till Joe Pardue och därmed sonson till Mel Pardue, två ärevördiga namn i branschen. 

Jag har tidigare avhandlat storebror Jettison i en recension och nu är det dags för Jettison Compact att presenteras i text och bild. Som jag skrev då var det den här mindre kniven som fångade mitt intresse först. Detta eftersom jag alltsomoftast låter en riktigt liten fickkniv sällskapa med en större i min dagliga rotation. Inte minst som jag är nagelbitare och behöver ersätta dem med något att pilla upp saker och ting med.

CRKT 6120 Jettison Compact

Jettison lockade framför allt med sitt intrikata utseende och till det kan läggas att det troligen är en av de minsta flipperknivar som finns. För den som är religiös när det gäller titan och ramlås kan de detaljerna adderas till listan över fördelar. Priset var inte för avskräckande heller så jag slog till på en dubblett. Liten och stor i tandem.

Men som ni kanske förstod av förra inlägget så var jag inte helt nöjd med storebror. Jag är faktiskt inte särskilt förtjust i Jettison Compact heller. Eller rättare sagt har jag blandade känslor. Det är inte en usel kniv per se men den har många brister och för all del några förtjänster. Låt mig förklara. 

Blad

Bladformen är en av de mer slående detaljerna på den här lilla kniven. Den är en lätt modifierad wharncliffe då eggen är svagt svängd istället för att vara helt rakt. För att förstärka utseendet har ryggen fått en fena och bildar en harpunform och bladet har även en bred falskegg. Att just Carter väljer den här bladformen känns inte långsökt eftersom han har ett förflutet som fartygskapten och wharncliffes är vanligt förekommande på sjömansknivar. 

Kniven har fått en skålslipning från det i sammanhanget relativt grova godset på närmare tre millimeter. Slipfasen är låg på ett redan litet blad vilket kvarlämnar rätt mycket stål till primäreggen som därmed blir både bred och tvär. Det hade varit ett stort minus på en större kniv men i det här fallet stör det inte alls faktiskt. Detta sett till användningsområdet. En sådan egg skär inte särskilt bra men det kan du ändå inte förvänta dig av den här bladstorleken, åtminstone inte i kombination med den här bladformen som saknar buk. Wharncliffes har sina begränsningar och när bladet som här endast mäter fem centimeter på längden förvandlas det till nästan enbart en spets. 

Ett wharncliffeblad som är bättre i teorin än i praktiken. På bilden syns även hur 

dåligt slipad eggen är. De små prickarna på bladet är rost

I gengäld är det faktiskt en mycket bra spets. Det bästa med hela kniven vill jag påstå. Den tunn nog för riktigt små arbeten där den till nöds kan ersätta nålspetsar och pincetter och annat att pilla med. Samtidigt är den utmärkt till förpackningsöppning och att sprätta tejp med. Typiska uppgifter för så här små knivar. Åtminstone i min värld.

Större uppgifter går kniven bet på. Att skära papper eller kartong med den profilen och fabrikseggen är inte att tänka på. Möjligen är det aktuellt om du slipar om kniven rejält. Jag gjorde några försök att tvinga bladet genom kartong. En stackars tomat pressade jag också sönder innan jag besviket tittade på eggen igen och slutade med dylika dumheter. 

En nackdel Jettison delar med alla wharncliffes som används som bland annat paketöppnare, tejpsprättare eller varför inte mattkniv är att slitaget på eggen fokuseras kring spetsen och den närmsta centimetern. Det finns en orsak till att "Stanleys"/mattknivar har brytbara eller utbytbara blad.

CRKT skriver sin vana trogen små noveller på båda sidor av bladet

Sen tycker jag stålet är rätt illa valt. Jag är medveten om varför det används då det är en budgetkniv tillverkad i Kina och att det därmed låg nära till hands. Men även om det kinesiska 8Cr13MoV ofta sägs vara motsvarigheten till japanska AUS8 anser jag åtminstone i ett hänseende att det är betydligt sämre.

För att vara "rostfritt" så är det inte det minsta korrosionsbeständigt. I alla fall inte i CRKT-tappning. Tvärtom så rostar Jettison Compact bara du andas på den. Det är en riktigt dålig egenskap hos en kniv som förväntas sitta i en nyckelknippa eller förvaras löst i en ficka där den utsätts för fukt från kroppen. Under hela testperioden dök det upp små fläckar på bladet trots att jag är tämligen noggrann med att torka av mina knivar.

Sen kan det läggas sten till börda genom att säga att originaleggen som ni kan se på bilderna inte är mycket att hänga i granen. Inte särskilt vass och framförallt ojämn. 

Handtag

Konstruktionsmässigt är Jettision Compact en intressant kniv. Den är nämligen byggd som en miniatyr av en fullstor kniv. Handtaget är en halvöppen konstruktion med två sidor i titan sammanfogade med två skruvar genom en partiell backspacer som även den är gjord i titan. Pivotskruven är justerbar och på låssidan återfinns ett skruvhuvud som agerar översträckningsskydd.

Kniven bjuder på relativt bra grepp för att vara så liten även om den inte vinner klassen. Handtaget är nog att betrakta som ett "två och ett halvt fingersgrepp" men backspacern med sitt utstickande fånglinehål förvandlar den till ett trefingersgrepp om man inte har för stora händer. Men ni förstår att det är en mycket liten kniv. 

En av de bättre delarna av kniven, handtaget. Därefter verkar pengarna ha tagit slut

En detalj som höjer sig över mängden är den goda platsen för tummen som harpunformen på bladet skapar. Det gör att ett "sabel- eller fillipinogrepp" inte bara är det bästa sättet att hålla kniven utan nästan det enda som fungerar. Men det är bra och utifrån det erhålls god kontroll och möjlighet att ta i så mycket formatet tillåter. En detalj som är bättre här än på storebror är övergången från flippertab till handtag i öppet läge. Ingen kant eller skarv som trycker mot fingret. 

Handtaget som helhet får godkänt för vad det är, en liten nyckelringskniv. 

Öppning och lås

En kniv vars främsta försäljningsargument är att det är en mycket liten flipper måste gå att öppna lätt. Tyvärr gör den inte det. Den är inte usel men den briljerar inte heller då den är känslig för vilken öppningsrörelse som väljs och hur fingret placeras. För att vara säker på att kniven skall öppna hela vägen bör man dra fingret bakåt och inget annat. Vet man inte om det eller inte tänker sig för fungerar det inte. Om man inte medvetet placerar fingret helt rätt, koncentrerar sig och "förspänner" lite med fingret får tilläggas.

För att försäkra mig om att jag inte misstagit mig helt så utfördes ett enkelt ovetenskapligt test. Jag gav kniven utan instruktioner till min kära sambo och bad henne använda den. Si det gick inte alls. Hon fick inte heller upp den vid första försöket.

Och är det något jag inte vill med en enhandsöppnad kniv så är det att behöva tänka efter. Hela poängen med den funktionen är ju att man skall slippa det. Därför avskyr jag tumknoppar man måste leta efter, diskar man glider av och flipperfunktioner som tvekar. Jettison får därmed ett minus på den punkten även om det inte är hälften så stort som nästa område som är knivens riktiga akilleshäl. 

En flipper som fungerar mindre bra

Om storebror var svår att släppa låset på så är den här kniven halvt omöjlig. Där fanns åtminstone storleken som tillåter att man på ett till slut smärtsamt sätt grävde in mjukdelarna av tummen i ramen för att nå låsarmen och förmå den att lossa sitt grepp. Här finns inte den fördelen och utan naglar eller hjälpmedel är det här närmast att betrakta som en kniv som får stängas med två händer. Det går med tummen men det gör ONT. Bedrövlig formgivning helt enkelt. Det finns inget som guidar eller hjälper fingret att få fäste. Det enda som gjorts är en svag böj på insidan av ram respektive låsarm. Men eftersom den ser ut att vara i exakt skala i relation till storebror så är den endast kosmetisk och underlättar inte handhavandet ett dugg. Även den här funktionen testades på nämnda sambo. Inte heller det testet klarade Jettison.

Försök få in ett finger där. Utrymmet är ca 3 mm

Själva låsfunktionen är god och trots sitt diminutiva format. Inget glapp eller spel känns i själva låset och det bjuder på mer styrka än vad storleken på kniv kräver. Därtill har låsarmen försetts med ett översträckningsskydd vilket närmast är ett krav när man gör en så här litet ramlås i titan. 

Men om det saknas spel i låset så finns det istället sidorörelse i hela kniven av det enkla skälet att den försetts med tämligen tjocka glidlager i nylon som därtill har liten diameter vilket gör att bladet kan röra sig i sidled. Mindre toleranser, större diameter och tunnare lager i fosforbrons hade eliminerat det problemet utan att höja priset nämnvärt. 

Att bära

Det finns inte mycket att säga på den här punkten. Kniven har inget clip utan är tänkt att bäras lös i fickan och det fungerar utmärkt. Den väger nästan ingenting eller mer exakt trettioåtta gram och det enda som stör är att flippern har formen av en hajfena och därmed är lite spetsig. 

Backspacern sticker ut bakom kniven och där återfinns ett fånglinehål som även kan användas för att fästa kniven på en nyckelknippa om så önskas. Men då blir den svårflippad. Fånglinehålet är av mindre sort men om någon form av snöre appliceras blir kniven lättare att hala upp ur fickan och det förlänger även greppet en smula. Så det här är en få knivar jag kan tänka mig det otyget på. 

Sammanfattningsvis

På CRKTS gamla hemsida stod det uttalat att det här en kniv som skall vara med och leka i facket "Little Big Knives" även om den storleksmässigt ligger i underkant av även det formatet. Den formuleringen är numera struken på den nya hemsidan och tur är det för den utmaningen klarar Jettison Compact inte av alls.

I klassen hittar du nämligen konkurrenter som "Mini Tuff Lite" från Cold Steel och inte minst Spydercos "Dragonfly 2" och mot dem har inte Jettison mycket att sätta emot. Förutom om man har bestämt sig för att titan är det enda material som kan användas i ett knivhandtag och att en flipper är det enda sättet att öppna dem på. På alla andra parametrar som användbarhet, stålkvalite, slipning, låsstyrka, ergonomi med mera får den se sig slagen av nämnda konkurrenter.

Med en matchvikt på 38 g flyter den lätt på ett näckrosblad

Men till skillnad från sin storebror tycker jag nog ändå att den fyller ut sin kostym bättre. Visserligen finns det andra knivar som slår den med hästlängder men den har några detaljer som väcker uppmärksamhet. Jettison är som sagt den minsta flipper jag stött på och för titannörden är den kanske ett måste. Marknaden är inte full av prismässigt överkomliga knivar gjorda för nyckelknippan i det materialet. Sen är den snygg icke att förglömma. Linjerna sitter där de skall det får jag ge den gode Carter.

Tyvärr slutar den här kniven med en god idé. Finishen är inget vidare med klumpiga glidlager, usel centrering och ojämn slipning. Allt krut har lagts på handtaget på den här kniven.

Mer allvarligt är emellertid hur den fungerar att fälla ut och framförallt ihop. Att använda flippern kan möjligen tillskrivas en inlärningskurva men detsamma kan inte sägas om att släppa låset. Det är rent hopplöst och diskvalificerar kniven helt från höga betyg. Det är i mina ögon en för stor nackdel för att kunna förbises.

Om kniven var hälften så bra som den ser ut skulle jag vara nöjd

Praktiskt sett har Jettison Compact ett par saker som talar till dess fördel. Den raka eggen och kompetenta spetsen som följer med ett wharncliffeblad gör den till en utomordentlig tejpmassakrerare och paketöppnare. Därutöver fungerar den utmärkt som ersättning för de naglar man inte har som nagelbitare. En funktion som jag faktiskt eftersöker hos miniknivar. Fast bäst gör den sig nog som fotoobjekt. 

Det här är en kniv för den som vill komplettera sin samling av titanhandtagsförsedda ramlåsflippers med något riktigt litet i konsekvensens namn och som därmed kan tänkas ha överseende med ovan uppräknade brister. För mig är det tyvärr en kniv som lämnar mycket övrigt att önska och jag rekommenderar den inte. 

Specifikation CRKT 6120 Jettison Compact:

Längd utfälld: 132 mm
Längd hopfälld: 81 mm
Vikt: 38 g (vägd av mig)
Bladlängd: 51,5 mm
Godstjocklek: 2,7 mm
Bladstål: 8Cr13Mov, 58-60 HRC
Handtag: titan,
Lås: ramlås, titan

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina.



/ J - måttligt imponerad

Fundering kring kinaknivars prisutveckling

- att etablera sig med en smäll

En sak har slagit mig när jag kikar på utvecklingen både vad gäller material och priser på knivar generellt men särskilt kinaknivar. De strävar uppåt! Det sker på lite olika vis tycks det.

Självklart blir inte allt på knivfronten dyrare men flera kända märken har till exempel infört "MAP-priser" - Minium Adverticed Price för att hålla upp prisnivån de senaste åren. För det är ju hemskt när någon näthandlare sänker priserna. Först ut var Benchmade sen följde ZT och dessvärre även Spyderco. Tråkig utveckling för oss konsumenter då det inte gagnar oss. 

Men de märken jag främst har i åtanke kommer från Kina. Inte de som står bakom piratkopior och förfalskningar utan de riktiga kvalitetsmärkena från det stora landet i öster. Antalet växer i en strid ström men det började vad jag kan minnas med ett märke man sällan hör om idag Carson Labs, sen följde Reate, Kizer, Stedemon/Maxace, Rike och sist ut är WE-knives. Det finns säkert fler men det är namn jag kommer på sådär i förbifarten.

Kizer Ursa Minor dyrare än kusin Gemini, vad kommer nästa modell kosta?

Några av producenterna som står bakom de här märkena förmår inte hejda sig varpå de formligen öser på med nya modeller. Främst gäller det Kizer som till och med lovat "lugna ned sig" till nästa år och WE-knives som är relativt nya och därmed pumpar ut nya knivar i en takt som gör mig yr i huvudet. Det går inte en dag utan att de visar upp en ny modell eller prototyp på Instagram eller diverse forum. 

Vad som tyvärr också pumpas upp efterhand är priset. För att exemplifiera trenden så kan vi ta ett par konkreta exempel. Reates första kniv "Hills" låg på runt 170 dollar i USA* när den kom och kostar väl fortfarande däromkring i och för sig. De senare knivarna som de som ingår i "Horizon"-serien har klättrat upp för varje modell och den sista "D" kostar ca 399 dollar. Deras senaste modell "Epoch" är ännu lite dyrare och har passerat 400-vallen och kostar runt 425 dollar. 

Jag vill noga betona att jag inte diskuterar vare sig kvalitet eller prisvärdhet nu utan 

enbart ser till prisutvecklingen som sådan.

Ett annat exempel är Kizer där de första titanflippermodellerna prissattes till strax över hundra dollar och den senare storsäljaren "Gemini" liksom Reates genombrottskniv låg på cirka 170 dollar. Den nästan identiska "Ursa Minor" kostar idag 190 dollar och de nya toppmodellerna kostar norr om 200 dollar. Kizer har dock ynglat av sig med "Vanguard"-serien där man använder VG10 och G10 som material för att få ned priset. Men "Bladesmith"-serien, det vill säga de dyrare knivarna klättrar stadigt uppåt. 

För mig står trenden klar: först etablerar man sig med ett par trevande försök och konceptet har varit kvalitetsknivar till relativt låga priser jämfört med västerländska konkurrenter. Därefter  pumpar man ut modeller och befäster märkets status varpå en prishöjning följer eller snarare prisstegring då det inte är exakt samma modeller det gäller. Inget fel i det ur ett företagssperspektiv då det är sunt marknadstänkande. 

Men för mig personligen fungerar det lite som en kalldusch. För oavsett hur snygga de är och hur bra material som används så svalnar intresset något. Varför?

Jo, det är nämligen så att i processen har de inte bara hunnit ikapp mer etablerade märken som Benchmade, Böker, Cold Steel, Lionsteel, Spyderco, Viper med flera utan i flera fall passerat dem prisnivåmässigt!

Och är de något som många av de kinesiska märkena saknar så är det enligt mig "personlighet" och särart. Det tar nämligen tid att utveckla. Visst finns det modeller som lyckas med det och framförallt Kizer har ju valt att gå samma väg som Spyderco och Böker och samarbeta med customknivmakare och designers för att få till den detaljen. 

Men det är ändå något som fattas och det har inte med ursprung utan med företagens faktiska ålder att göra tror jag. Märkena ifråga kommer från ingenstans och en vecka senare kan du välja på tio modeller och en månad senare finns det 50 att försöka skilja åt. 

Om det är en god eller dålig trend ur konsumentperspektiv det är frågan. Som ett resutlat finns det mer att välja på förstås men jag är rädd för att den här utvecklingen generellt driver priserna uppåt. Tidigare kunde det snarare vara så att de nya kinesiska drakarna verkade lugnande på marknaden eftersom du som konsument kunde få tag i goda material och bra finsih till relativt låga priser. Nu ingår de snarare i maskineriet som strävar uppåt.

/ J - funderar

* Jag valde att ta amerikanska priser för att de är enklast att hitta för jämförelse

Dagens bild nr 92 "Höst"

Eftersom det regnar och är tvärgrått går det att konstatera att det är höst. Får man tro kalendern har det varit det ett bra tag men väderleksmässigt har det mest varit soligt och ovanligt varmt för årstiden. både här i Växjö och i halva riket. Det har gått över nu.

En av de få saker jag uppskattar med hösten är färgerna. Det och den höga klara luften som är lätt att andas. Annars tillhör jag dem som får höstdepressioner.

Det man kan göra med alla färger och former är att ta bilder och därför passade jag på att ta ett antal igår när jag hade tid och möjlighet. 

Utöver det så hamras det på ett flertal recensioner som ni kommer att kunna ta del av såväl här som på "Vasst" inom kort. Det blir customkniv i form av TTKs "Raptor", brukskniv genom Lionsteels Big Opera och minikniv i Jettisonskepnad. Senare följer även texter som behandlar en för mig ny kines Real Steels "Griffin" och ett antal Spydercos som ethnic-serie representerade av "Hungarian" och "Pattada" och modeller som "PPT", "Starmate" med flera. 

"Al Mar and the Fall"

Kniven på bilden är min enda Al Mar. Varför vet jag inte egentligen eftersom jag tycker mycket om den och inte skulle ha något emot att ha fler. Det finns några modeller som lockar såsom "Nomad" och "Mini Sere 2000" och kanske en "Eagle HD". Men kruxet är att jag inte vet om de är prisvärda. De är tämligen dyra och i rätt enkla material men oerhört välgjorda. De vet vad de gör i Japan. Om jag inte missminner mig är det Moki som gör dem åt Al Mar.

Modellen är för övrigt en Falcon Ultralight. Och det är den - ultralätt alltså.

/ J - ser suddigt

PS, Om det förekommer stavfel i texten kan det bero på att jag glömde mina glasögon idag DS

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 91 "Bara grönt"

Grönt är skönt sägs det. I det här fallet är det så. Det var vår och småfåglarna sjöng så det stod härliga till och späda vinbärsblad fanns att plocka i den lilla trädgården. De passade utmärkt för att ackompanjera en Trapper med grön kostym. Allt fotat mot bakgrund av en grön plåt jag använder tämligen frekvent i mina bilder. 

Nu har hösten inte bara smugit sig på längre utan gör sitt för att ta ett rejält strupgrepp på oss för att visa att det inte är någon mening att kämpa emot. Grönt är inte färgen för dagen och de enda fågelläten som hörs är kråkors kraxande. 

"Green"

Kniven på bilden är som sagt en "Trapper" en av mina mer omhuldade klassiska mönster jämte Canoes. Det är en Rough Rider med skollor i Green jigged bone. Märket är en bra utgångspunkt för den som vill känna på lite olika varianter av traditionella knivar utan att det kostar skjortan och halva kavajen. När man sen hittat sin favorit kanske det slås till på en GEQ eller dylikt. 

/ J - råkans vän

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ett "PS."

Strax efter jag lade upp inlägget som handlade om mitt Instagramkonto så klättrade antalet följare raskt över 2000 till antalet och gjorde därmed titeln inaktuell. Synnerligen glädjande må jag säga!

I skrivande stund har den siffran mer än dubblats igen och mitt konto har nu fler än 5000 följare vilket är en intressant utveckling.

"Thanks"

Det är inte särskilt mycket i sammanhanget med tanke på att det finns de som har miljoner följare och de inom genren som kan räkna intressenterna i tiotusental.

Men räven säger inte att att rönnbären var sura i det  här fallet för det är inte vad som siktas mot ändå. Sanningen att säga vet jag inte riktigt vad jag siktar på. Eller egentligen vet jag nog det.

Det är nämligen ett utmärkt forum för att få utlopp för mitt behov att pyssla med bilder och det är därför jag har ett IG-konto. Sen kan jag inte sticka under stol med att det är tillfredsställande att någon faktiskt gillar det man gör.

Extra glädjande är att de glada gamänger som häckar där är synnerligen aktiva och procenten som sträcker sig mot gilla-knappen eller snarare dubbelklickar är tämligen hög. Tack för det alla ni som gör det!

Om målet hade varit att nå 5000 följare är det uppfyllt. Nu får jag väl satsa mot något annat. Något högre mål. Vad det nu kan vara, inre frid eller världsfred?

 / J - a k a "Knivesandbikes"


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC III

Eftersom jag för stunden testar knivar i en sällan skådad omfattning har jag knappt någon "EDC" längre utan snarare en vild rotation som börjar likna en mixer. Det byts mycket och fort.  

Förmiddagens last ser därför ut som följer:

"Friday EDC III"

Telefon och plånbok ingår förstås. Huvudbestyckning är en kniv designad av Atti - Attilio Morotti kallad "Gourmet" från italienska Maserin. Den åtföljs av en liten paketöppnare i form av Spydercos "DogTag" och en mindre kniv från SanRenMu som har det föga spirituella namnet "GB 702". Den påminner i form en hel del om Spydercos "Des Horn" fast är egentligen en förminskad kopia i andra material av schweiziska Klotzlis "CHW". Den kniven är designad av Christian Wimpff. 

SRM-kniven är intressant eftersom ämnet "kloner" dök upp i "Knivsamlaren" på FB. Där skrev jag bland annat att gråzonerna kan vara komplicerade till skillnad från ytterligheterna. Det här är ett typexempel på det. Den är inte märkt med fel namn, den har inte samma mått som förlagan och den är gjord i andra och enklare material. Men linjerna finns där utan tvekan. 

Således kan man säga att utseendet är kraftigt influerat alternativt stulet av Klotzli men den är ingalunda en kopia på något konkret plan. 

Ämnet är knivigt som sagt!

/ J - fredagsmarodören

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 90 "Solen som försvann"

Jag valde att kalla dagens bild för "Solen som försvann" av två skäl . En har med mig att göra och en ligger hos Kizer. 

Ki4419A3 hette den här kniven från början. Alla Kizers knivar var urprunglingen döpta på det viset. Föga sexigt och och tämligen svårt att komma ihåg även för den inbitne fantasten. "Den där snygga kniven du lade upp bilder på...vad hette den nu igen? Öh, äh....eh....Ki någonting...." var nog inte ett helt ovanligt meningsutbyte. 

Därför fick kniven ett skulle det senare visa sig tillfälligt namn, "Sunburst" efter mönstret på handtagssidorna får man förmoda. Kniven var en relativt tidig modell i det här nya märkets historia och sedermera döptes knivarna och den här fick namnet "Sliver".

Så namnet "Sunburst" tappades bort. Dessvärre är det här jag kommer in i bilden. För jag tappade bort hela kniven rent fysiskt. Den rymde ur fickan helt enkelt. Så kan det gå. 

"The Sun that Disappeared"

Kniven var för övrigt min första Kizer och anskaffades för att den låg i bra prisklass och för att den hade ett utseende som påminde om en förvuxen Benchmade 943. Bladformen är snarlik faktiskt. 

Ibland har jag funderat på att återinvestera i den men det kommer hela tiden nya knivar emellan. Sen vet jag inte om den tillhörde mina favoriter. Det där tål att tänkas på. 

/ J - borttappad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 89 "Hatch et"

Uppslag till bilder kan komma från ingenstans. Så var det till exempel med den här. Jag tycker själv den blev rätt rolig. Det var tydligen fler som tyckte då en variant av den blev "runner up" i förra veckans fototävling på Spydercos forum. Hönan eller ägget det är frågan eller kanske snarare var knivar faktiskt kommer ifrån. Någonstans måste det ju vara eftersom de bara blir fler och fler därhemma. 

Sen kunde jag inte avhålla mig från en tämligen billig engelsk ordlek kring "Hatch", kläckas och "Hatchet", liten yxa. 

"Hatch  et"

Planerna inbegriper fortfarande att införskaffa en bättre kamera då idéerna i mitt fall oftast är bättre än genomförandet. Det är i och för sig bättre att det förhåller sig så än tvärtom. Det är lättare att bättra på tekniken än fantasin. 

Kniven är en av mina mesta små följeslagare nuförtiden. Min sprintrunversion av Spydercos Manbug. Bladet på den lilla rackaren är laminerat och innanför de mjuka yttersidorna i 410-stål hittar du det otäckt vassa HAP40. Det förvandlar Manbug från en liten kniv till en fickskalpell. 

/ J - mr pun intended

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Kizer Ursa Minor

- déjà vu

Som många andra hajade jag till när jag såg den här kniven för första gången. Både intressant men ytterst familjär var känslan och därför var jag inte alls svårövertalad när jag fick möjlighet att testa den för Knivshops räkning.

Jag hajade inte till för att den är nyskapande och unik utan tvärtom för att "Ursa Minor" från Kizer är kusligt lik något vi redan sett från deras sida och det flera gånger till och med. Lite av samma känsla som infinner sig när man ser melodifestivalen. Vart har jag hört den förut tänker man. Det verkar vara något som kännetecknar Kizers utbud av knivar den sista tiden. 

De verkar ha förstått det själva och har annonserat att de skall "lugna ned sig" inför nästa år och inte släppa tillnärmelsevis lika många modeller. De har presenterat närmare hundra modeller under 2015-2016. Från början såldes alla knivar bara som "Kizer" men snart blev de uppdelade i olika kategorier som "Bladesmith"-serien och de något enklare "Vanguard"-knivarna. För Bladesmithserien gäller att handtagen är i titan, de flesta blad löper på kullager och att de i många fall försetts med samma ytbehandlling accentuerat av blåanodiserade detaljer vilket bidragit till att de påminner om varandra. 

Fast ännu mer bidrar att linjespelen är tämligen uniforma trots att olika customdesigners/knivmakare ligger bakom modellerna.  

Tvillingar? Nej, det är bara den främre som råkar vara döpt till "Gemini". Ursa Minor på topp

För att exemplifiera: Först ut var Gemini designad av Ray Laconico. Modellen var en produktionsversion av hans customkniv "Jasmin" och för den som önskade en mer substantiell kniv släpptes även den större Intrepid i samma veva. De är besläktade vad gäller formspråk även om de inte är identiska. En sak som dök upp på den sistnämnda var en "harpunspets" på bladet. Den hittades förvirrande nog även på "Kane", en kniv i Kizers modellprogram  som var ännu lite större och även den tämligen likartad utseendemässigt. Det märkliga var emellertid att den hade en helt annan upphovsman, Matt Degnan. 

Förvirringen blev sen total när modeller som Eliminator och framför allt "Velox 2" dök upp. Båda formgivna av Vagnino men kunde lika gärna haft någon av de andra två som upphovsman. Sen toppades moset med den här modellen, Ursa Minor och cirkeln var sluten.

Kizer Ursa Minor

De tre först uppräknade knivarna var åtminstone olika stora. Visst finns det skillnader men de kräver sin (kniv)man/kvinna för att upptäcka. Det går att konstatera att Laconicos, Degnans och Vagninos knivar i Kizertolkning ligger tämligen nära varandra utseendemässigt. Fördelen är att om man uppskattar en av dem gillar man troligen allihop. Frågan är snarare vilken eller vilka man skall välja. 

Den här kniven "Ursa Minor" baseras på Laconicos kniv "Baby Bear" och är förenklat uttryckt en Gemini med ett Intrepidblad. 

Blad

Den liknelsen bekräftas när bladet granskas närmare. Det är helt enkelt en förminskad version av ett Intrepidblad. Det innebär att istället för Geminis droppoint har Ursa Minor en clippoint där den övre delen dragits upp till vad om ibland kallas "harpunspets" då den bildar något som kan liknas vid en hulling. Bladet är också skålslipat istället för flatslipat vilket ger andra skäregenskaper.

Stålet är som vanligt S35VN vilket vi har hunnit vänja oss vid det här laget när det kommer till Kizers Bladesmith-serie. De enklare Vanguardknivarna förses istället med VG10 för att hålla ned kostnaden. Kizer uträttar inga mirakel med stålet men de förvaltar det väl. I det här fallet nästan bättre än hos Gemini i och med att de är mindre gods bakom eggen. Det gör att den skär bättre i vissa material. Sen spelar geometrin in och förtar något av det intrycket. 

Ett intressant blad. Clipoint med "harpunspets" och en skålslipning

Ytbehandlingen är en mästerligt utförd stentumling som är jämn och konsekvent och som sen polerats till halvglans. Fördelen med den finishen är att den döljer repor väl vilket verkligen inte kan sägas om handtaget. Skall jag kritisera något så är det att kombinationen av bladbehandling och nyans på handtaget gör att kniven ser väl musgrå ut. Samma kritik riktar jag mot till exempel Spydercos Nirvana. Man ser knappt vart handtaget slutar och bladet tar vid. Jag efterlyser därför mer konstrast för att locka ögat. Men det är sobert, det får medges. 

Loggan har efterhand blivit föredömligt diskret. Som synes är eggen inte perfekt nära ricasson

Bladet är mycket diskret märkt. Kizer har förstått det här med text och loggor. De lyckas få med den information de önskar med både logotyp, modellnamn, modellnummer, designer och stålsort utan att bladet känns nedklottrat trots mängden text. Imponerande med tanke på att allt tillsammans utgör en halv novell.

Bladformen är enkel och följer sin customförlaga Baby Bear även om de flesta bilder jag sett av dem visar flatslipade blad. På längden mäter bladet ett hår under åtta centimeter och egglängden är densamma vilket är ett förhållande jag uppskattar. Bladgodset är hela fyra millimeter grovt och det kan skönjas i hur kniven uppträder. Slipningen tunnar ut bladet rejält mot eggen till och harpunformen gör det detsamma även ut mot spetsen.

På tal om spetsar så är den mycket bra och precis som jag vill ha den, spetsig. Eftersom bladet i grund och botten följer Laconicos sedvanliga enkelhet så har du en bit rak egg nära handtaget att arbeta med för lite tyngre snitt, en buk för de uppgifter som tarvar mjukare längre skär och en spets för detaljarbeten. Ungefär det du kan vilja få ut av ett knivblad. Eggen är godkänd från fabrik och är jämn och symmetrisk. Möjligen har man likt många andra tillverkare slarvat något närmast ricasson där eggen saknas några millimeter. Men överlag är den bra utförd.

Det är bra om spetsar är...spetsiga

Hur upplevs kniven i hand och att arbeta med? Enkelt uttryckt - som en Gemini fast något lite sämre. Inte så konstigt kanske. Ergonomin är som sagt närmast identisk men bladen skiljer knivarna åt. Förutom slipningen är godstjockleken inte densamma. Ursa Minor är en millimeter grövre och i sammanhanget är det rätt mycket vilket även märks på hur den presterar. Du får helt enkelt använda lite mer kraft i alla typer av skär jämfört med Gemini. Möjligen undantaget kött där de är svåra att skilja åt prestandamässigt men där fördelen väger över något till Ursa Minors fördel istället.  

Handtag

Om Gemini och Ursa Minor är lika på bild så är det är när du håller i kniven som den riktiga déjà vu känslan infinner sig. Handtaget är i princip identiskt med Gemini och därför gäller allt jag sade om det även den här kniven. Konstruktion och material är desamma. Du bjuds på två mjukt formade och välvda titansidor som försetts med en kritliknande yta. De är sammansatta med en kort backspacer som även inhyser fånglinehålet. Den och sidorna är fastsatta med två skruvar som förutom pivotskruven är det som håller ihop kniven. Enkelt, funktionellt och elegant. Precision och toleranser håller högsta nivå.

Enkelt, snyggt och funktionellt. Som alla Kizers Bladesmith-knivar är Ursa Minor ytterst välbyggd

Ergonomi och komfort är utmärkt både i hand och ficka. Den lilla negativa detalj som finns hos Gemini på grund av att spetsen på clipet är vinklat utåt är åtgärdat på Ursa Minor i och med en annan typ av clip.

Det innebär att den här kniven är riktigt bra att hålla i och att alla grepp fungerar. Ett extra plus blir det för den naturliga rampen för tummen som bildas på ovansidan på bladet i och med harpunformen. Det ger ett extra stöd när man vill trycka nedåt på bladet för tyngre kontrollerade skär. Inte bara snyggt utan även praktiskt. 

Det enda minuset jag ger Ursa Minor är något som den emellertid delar med alla knivar som har en öppen konstruktion. Jämfört med backlocks och andra knivar med sluten rygg så blir det ett ökat tryck mot handen om man kramar handtaget hårt av det enkla skälet att det finns mindre anläggningsyta och fler kanter att skava emot. Det är ofrånkomligt med den lösningen. Det får vägas mot att de är lättare att rengöra.

Ett ergonomiskt handtag som fungerar i alla grepp. Varför krångla till det?

Alla kanter och hörn är annars väl fasade, slipade och rundade. Det finns inga negativa anmärkningar att komma med där. Kizers Bladesmith-serier är synnerligen välgjorda. Det är inte många andra  som slår dem på fingrarna när det gäller genomgående kvalitet och jag vill nog jämföra dem med andra produktionsknivar i toppskiktet som till exempel Protech och Spydercos Taichungknivar för att nämna några.

Öppning och lås

Som det mesta som Kizer gör är det här en flipperkniv med titanlås som löper på kullager. Det märks att övning ger färdighet även för tillverkare och de börjar behärska konsten. De har varit bra redan från start men Ursa Minor är exceptionellt smidig. Jag vet inte vad som skiljer den från Gemini rent tekniskt men just det här exemplaret är i vilket fall aningen lite bättre på alla punkter. Då skall tilläggas att redan Gemini var mycket bra. 

En examplariskt utformat flipper som fungerar hur du än bär dig åt

Bladet formligen flyger fram oavsett hur du håller kniven eller vilken vinkel eller rörelse du använder för att få fram det. Att funktionen är så bra kan tillskrivas god geometri och väl avvägd storlek samt placering av flippern. Den saknar varje form av "jimping"/räfflor men det är inget jag saknar här. Till det skall läggas en vältrimmad detent och keramiska kullager. Jag funderar på om det är så att bladet möjligen är lite tyngre på Ursa Minor än på Gemini och att det är det som gömmer den lilla nyansskillnad som finns. I vilket fall är kniven en dröm att flippa för den som uppskattar det.

När bladet väl är ute finns inga negativa invändningar alls. Bladet känns helt solitt. Det inte bara saknar glapp eller spel utan även det lilla flex i sidled som kan finnas i en del fällknivar lyser med sin frånvaro. Det är nära perfektion. Tänk inte bankvalv, tänk ZTs bästa modeller på området. Lägg därtill att låser är lätt att komma åt och släppa. Faktiskt något bättre än på min äldre och mer intrimmade Gemini. Jag tror att den extra millimetern blad spelar roll då utrymmet för tummen blir något större.

Om flippern är bra så är låset ännu bättre. Ramlås i den högre skolan

För att inte översträckning av låset skall ske finns förstås ett översträckningsskydd. Det är nästan obligatoriskt på den här typen av knivar. På Ursa Minor och de flesta Kizerknivarna är det gömt på insidan av låsarmen och är en del av stålinlägget som utgör anläggningsyta mot bladet. En enkel och snygg lösning. 

Att bära

Redan Gemini var en storhet i fickan och eftersom den här kniven har samma yttermått gäller detsamma här. Mjukt rundade former, en inte avskräckande vikt på drygt hektot och en bredd och vidd som är lagom för en god fickkniv gör att den är ett föredöme på den punkten. De rundade hörnen gör även att man inte stöter i handen i något vasst när den dyker ned i fickan för att hitta försvunna skatter. 

Mjukt rundande former, sympatiskt låg vikt och ett utmärkt clip gör kniven lättburen

Men sen trollar Ursa Minor fram trumfkortet och det är clipet! Redan med "Splinter" visade Kizer att de är en av få som lyckas göra skulpterade clip spänstiga nog för att faktiskt fungera även praktiskt och inte bara se snygga ut. Förutom att det skänker en lyxig arbetad känsla åt kniven så har det här en funktionsmässig fördel gentemot Gemini. Det saknar utåtvinklad spets, den enda invändningen jag hade mot det gamla. Det innebär att det känns mindre mot handen när man håller i kniven och att det inte heller skrapar i saker lika lätt. Högsta betyg även på den punkten.

En bit av kniven sticker upp ur fickan. För min del kunde

den fått vara lite mer diskret

Clipets primära funktion att hålla kniven på plats är utmärkt och den glider lätt upp och ned i fickan och stannar där den skall.  Det är inget "deep carry" clip utan en bit av kniven syns. Det underlättar åtkomsten hävdar somliga även om jag inte håller med då jag tycker att det är lika smidigt att fiska upp en kniv som sitter djupare som jag greppar dem. För min del hade kniven gärna fått vara något mer dold. 

Sammanfattningsvis

Vilken kniv skall man då anskaffa om man gillar Laconicos knivar i Kizertolkning? Vill man ha en större kniv är valet tämligen enkelt för då väljer man en Intrepid men jag tycker personligen att Gemini och Ursa Minor är snäppet vassare för EDC-bruk med sitt något nättare format. 

Vilken jag främst rekommenderar av de två däremot är avhängigt två saker. Dels om du redan äger en Gemini. Då är det nog mest samlarintresse som skulle motivera inköp av ännu en kniv med såpass likartat utseende. Det andra är om du tänkt använda kniven mycket och i så fall till vad. Jag anser att Gemini är den bättre skärmaskinen överlag med sitt fullt flatslipade blad och tunnare gods.

Elegant, smakrik som en välgjord kopp kaffe

Men Ursa Minor har sina fördelar. Utseendemässigt händer det mer helt enkelt. Bladet är "intressantare" än en ren flatslipat droppoint med sin skålslipning, falskegg och harpunrygg.

Tumrampen som harpunspetsen utgör ger också en liten praktisk fördel då den känns bra att vila tummen mot. Sen är Ursa Minor faktiskt ännu bättre när det kommer till att fälla in och ut. Den flippar aningen bättre vilket kan bero på tyngre blad eller att motståndet är ännu bättre finjusterat. Låset på Ursa Minor är även något lättare att släppa. Bra har blivit bättre den här gången. 

Men den största fördelen återfinns nog i clipet, vilket förutom bladet är vad som visuellt skiljer knivarna åt. Ursa Minors clip är trots att det är skulpterat bättre, något jag aldrig trodde jag skulle skriva. Framförallt på grund av att det saknar utstickande spets vilket både gör kniven bekvämare i hand och att den skrapar i saker i omgivningen mindre.

Valet är inte helt enkelt. Välj den vars blad tilltalar dig mest!

Men en sak går inte att komma ifrån, Gemini skär bättre i de flesta medier jag prövat. Jag tog en extra sejour med tomater, morötter, papper och kartong bara för att försäkra mig om att jag inte missuppfattat det hela innan jag skrev färdigt den här texten. Men nej, det en millimeter tunnare godset och flatslipningen spelar roll både i köket bland vitlök och paprika och i förvaringsboden för att strimla bonus-sonens gamla piltavla i kartong. Den glider något lättare genom nästan alla material helt enkelt. Så vet du med dig att du skär mycket, välj Gemini. Om du däremot ägnar dig åt mindre volym skärande, välj Ursa Minor. 

Skillnaderna är inte enorma och till syvende och sidst handlar det nog om vilket utseende man föredrar på sitt blad och vilket inställning man har visavi flatslipade eller skålslipade blad. Valet finns som sagt. Båda knivarna tillhör toppskiktet i sin klass och jag har inga problem med att rekommendera båda två.  

En liten invändning mot båda knivarna och därmed även Ursa Minor är att de faller in i det musgrå titanflipperframelockträsket. Gillar man den stilen är det här emellertid en riktigt bra kniv. 

Skynda att fynda om du faller för utseendet. Funktion och genomförande är bland de bästa du kan få!

Den köpes billigast från Knivshop.se som har Ursa Minor för 1999 kr. Det är faktiskt billigare än till och med privatimport från USA.


Specifikation Kizer Ki3472 Ursa Minor:

Längd utfälld: 184 mm
Längd hopfälld: 105 mm
Vikt: 115 g
Bladlängd: 79 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: 6AL4V titan
Lås: ramlås/framelock i titan, stålinlägg

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina



/ J - något dubbelseende

PS. Ursa Minor är en lånekniv för recensionsändamål och den har jämförts med en Gemini som är min egen.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre