- nysatsning från klassiskt märke
Sedan länge äger jag en klassisk Al Mar Falcon UL som vid det här laget får betraktas som vintage. En mycket uppskattad fickkniv som är arketypisk för märket på så vis att den har en klart daterad design som jag emellertid finner tilltalande. Den har en likaledes omodern konstruktion eftersom det är en nitad back lock som därtill saknar ram. Även stålet är ute ur den moderna leken då det är AUS8.
Jag sneglade länge på storebror i serien kallad Eagle och även på gentlemannaversionen i Classic-serien som var tvåhandsöppnad och ståtade med bolster och naturmaterial i handtaget. Men ingen av de modellerna görs längre varpå priserna börjat klättra rejält. Sedan kom för rätt många år sedan en ny version av Eagle med G10-sidor som fick namnet Heavy Duty, därefter tystnad från företagets sida. Den bröts för ett tag sedan då det släpptes ett par av modeller i samarbete med Kershaw och därefter mer tystnad.
Men så poppade märket upp igen under eget flagg med nya reviderade upplagor av de gamla knivarna. Mycket har emellertid ändrats sen det begav sig och frågan är vart på kartan Al Mar Knives befinner sig idag? Något av det skall jag försöka utröna i en serie recensioner av deras senaste produkter.
Al Mar AMK4116 4" Eagle Ultralight Titanium
Al Mar har alltid delat upp sina fällknivsmodeller tillhörande de här serierna efter storlek och döpt dem efter fåglar. Minst var miniatyren Osprey, sedan följde Hawk, Falcon och Eagle. Lättviktserierna saknade minstingen som var förbehållen Classic-serien och så är fallet även nu.
Dagens recensionsobjekt är Eagle och således den största av knivarna. Den finns förutom i Classic-utförande med benhandtag i två lättviktsversioner där en har handtag i FRN och så den här mer exklusiva gjord i titan.
Eagle, den största av UL-modellerma som fick nytt liv, inte bara en utan flera gånger
Twitterversion: Al Mar, klassiskt märke som dammar av och uppdaterar lika klassisk knivmodell
Blad
Al Mars fällknivar gick tidigare alltid att få i två olika utföranden. Dels med ett fullt flatslipat blad och dels den här varianten som de kallar Talon. För närvarande är det här emellertid den enda tillgängliga formen. Det är egentligen en drop point som är så nära att vara symmetrisk att den närmar sig en spear point. Särskilt som bladet har en mycket kraftig falskegg som tunnar ut bladet rejält. Bladformen andas klassisk Al Mar och anknyter därmed till tidigare upplagor av kniven.
Formen ger en lång egg att arbeta med och en mycket vass spets utmärkt för penetrerande skär.
Bladformen och proportionerna är typiska för Al Mars lättviktsknivar
Namnet Eagle talar som sagt om att det är den största kniven i serien och det innebär ett rejält blad på 4" eller strax över en decimeter. Men mer utmärkande för det är hur tunt bladgodset är. Det mäter 0.1" eller 2,54 mm! Det är extremt ovanligt för att vara en modern fällkniv. Slipningen är en sabelslipning som sträcker sig till strax över halva bladets höjd. Det mäter för övrigt 20 mm på den ledden.
Stålet är en av de saker som fått sig en rejäl överhalning jämfört med tidigare utgåvor av modellen. Förr var så gott som alla knivar från Al Mar utrustade med japanskt AUS8 och senare VG10, oavsett modell och prisklass. I nysatsningen ingår att man spritt ståltyperna något mer. Den är versionen är uppgraderad till ett D2 stål. Förvisso inte lika rostfritt som AUS8 men det håller eggen väsentligt bättre har jag noterat under testperioden. Det var inget fel på deras gamla AUS8 men det var heller inte särskilt uthålligt.
Rostskyddet på det här bladet har också förbättrats genom ytbehandlingen som är en mycket blank satin. Det har resulterat i att bladet fortfarande ser nytt ut. Men då skall tilläggas att jag inte direkt lagt det i saltlake heller. Hade jag bott vid havet eller tänkt använda kniven vid fiske hade jag valt bort D2 som stål.
Materialet i det här här bladet är D2
Fabrikseggen på mitt exemplar var dugligt utan att briljera. Vass men en smula brant och inte helt jämn måste medges. Här finns det förbättringspotential. Med det sagt skär Eagle alldeles förträffligt. Hemligheten bakom den förmågan är egentligen inte så hemlig. Man har låtit bli att falla i fällan som innebär att förse alla moderna fällknivar med 3,5-4 mm tjocka blad. Trots storleken mäter det här som sagt inte mer än två och en halv millimeter och det märks!
Tjockleken är närmast köksknivstunn och bladet glider igenom tomater och lök på ett föredömligt vis. Visst, det är ingen kockkniv men köket är som alltid ett bra ställe att testa knivar på. Dessutom avslöjar det att den här kniven är utmärkt för utomhusmatlagning. Bladet är nämligen långt nog för att klara en limpa bröd och en stor tomat utan allt för många omtag.
Det tunna och långa bladet gör att Eagle skär bra i det mesta, inklusive grillad kyckling
Av samma skäl är det här kartongernas nemesis. Ett tunt blad som därtill är gjort i D2 formligen avlivar boxar och lådor. Samma sak gäller detaljarbeten som kräver sin spets. I det här fallet prövat genom att lirka ut en liten glasbit ur foten. Sedan misstänker jag att den mindre kusinen är ännu bättre till dylika arbeten då det här bladet är på gränsen till för långt.
Till tyngre arbeten föredrar jag andra knivar och andra knivar ur Al Mars sortiment. Det här är som sagt en "ultralätt" kniv och med det följer en mycket tunt och slankt handtag. Det är inte perfekt om det skall täljas eller skäras gummimatta. Eagle klarar alla uppgifter men för dem medför formatet vissa begränsningar.
Handtag
Handtaget är ett annat område där den här kniven fått sig en rejäl överhalning. Kniven har tidigare funnits i utförande i stål, micarta och innan den försvann, G10. Nu handlar det istället om titan, närmare bestämt TC4. Med det materialet har man snålat. Nu är det en god sak då man skall döpa en kniv till "Ultralight". Sidorna är tunna från början men de är även urfrästa på insidan för att ytterligare minska vikten.
De är även välgjorda på så vis att alla kanter och hörn har blivit mjukt rundade och slipade. Det finns inga vassa kanter alls på den här kniven. Utseendet är sobert grått.
Ett mjukt format och rundat handtag i sobert titangrått
Förutom att materialet är uppdaterat är även konstruktionen det. Tidigare Al Mar gjordes i Japan av Moki och senare Sakai och var nitade. Det här är en modern kniv på så vis att den är skruvad och har öppen rygg. Skruvstorleken som använts är T8 för den justerbara pivotskruven och T6 för de två som håller samman handtaget. Mellan handtagssidorna återfinns två distanser som tillsammans med stoppinnen har försetts med en klick blå färg.
Handtaget är mycket tunt och därtill lättat
Formen på det här handtaget är beprövad och mycket neutral. Hittar du inte ett bekvämt grepp på det här handtaget så är det dina händer som avviker. Längden är mer än tillräcklig för att täcka in även mycket stora händer eller om man har handskar på sig.
Titanytan är tämligen hal vilket ger en vink om hur kniven är tänkt att mestadels brukas, som EDC-kniv helt enkelt. Men tacknämligt fungerar fingerskyddet som flipperfenan utgör utmärkt i det här fallet. Två små detaljer som väsentligt höjer intrycket av flipperfenans utformning är hur framdelen av fingerskyddet harmonierar med främre delen av handtaget och hur den bakre bildar en linje med handtaget. Det är snyggt gjort!
Ett neutralt och mycket rymligt handtag
Clipets placering för med sig både för- och nackdelar, något jag återkommer till. Men fördelen som det är nu är att det inte känns i hand när man brukar kniven. Handtaget kan greppas i vilken fattning användaren föredrar. Med den här enkla grundläggande formen finns inget som talar om hur du bör hålla din kniv. Hammargrepp fungerar väl, sabelgrepp ännu bättre men även omvända grepp samt grepp i nypan är gångbara alternativ.
För riktigt tungt arbete är handtaget för smalt helt enkelt. Bredden är magra 9,6 mm. Så trots sin tilltagna storlek är det här knappast någon friluftskniv.
Öppning och lås
Tidigare iterationer av den här modellen har varit både tvåhandsöppnade och enhandsöppnade via tumknopp men i det här utförandet är det en flipperkniv. Det är dessutom en bra flipperkniv, något som inte är givet när man tar en befintlig modell och adderar en annan öpppningsmetod.
Flipperfenan i sig är utmärkt. Den tämligen liten och diskret vilket jag uppskattar men ändå stor nog och framför allt rätt placerad för att sköta sin uppgift.* Vidare har den försetts med microräfflor vilket är exemplariskt vis att ge fäste utan att metallen skaver av skinner från pekfingret.
En föredömligt diskret men ändå fungerande flipperfena
Funktionen är god vilket i det här fallet innebär pålitilig och dugligt snabb utan att vara den kvickaste kniven på marknaden. För att uppnå högre hastighet hade den här kniven behövt en smula mer motstånd hos detent-kulan.
Kniven är försedd med kullager och det är någon form av keramiskt material som återfinns i kulorna. Knivbladet faller inte in under egen tyngd men ett lätt skak på bladet och det glider på plats efter det att detent-kulan släppt sitt grepp om bladet. Det är rätt imponerande med tanke på hur lätt bladet är.
Utformningen av låsarmen är genomtänkt. Lätt att nå och släppa
Låset är även det omgjort jämfört med äldre generationer av kniven. Förr var det Al Mars karaktäristiska midlock det som gällde. Men i och med materialet i handtaget, titan, så kommer låsvarianten inte som någon överraskning. Det är ett ramlås. Det är gjort som sig bör och uppvisar inga brister. Det håller bladet på plats utan glapp eller spel i någon riktning. Det låser med ca 40 % av låsarmens bredd. Den är för övrigt stålförstärkt för ökad livslängd och låsarmen har översträckningskydd. I det här fallet finner jag inte den detaljen överflödig. Låsarmen är relativt lång och framförallt tunn så den hade lätt kunnat böjas för långt utan förstärkning.
Låset är även lätt att släppa mycket tack vare en ovanlig detalj. Man har inte bara rundat och fasat kanten på låsarmen för att ge tummen en liten plattform, man har även gjort den en smula förhöjd. En utmärkt idé som fler borde anamma.
Att bära
För att vara en så här pass stor kniv är den en fröjd att bära. En fröjd med ett litet smolk i bägaren. De mjuka ytorna parat med ett clip med stor ramp gör det lätt att både dra och stoppa undan kniven.
Men det som främst bidrar till att Eagle är lättburen är formen, formatet och inte minst vikten. De övergripande linjerna är rundade och mjuka och man har till skillnad från min äldre Al Mar lyckats gömma undan kanten som uppstår där bladet möter låsarmen. Sen är kniven exceptionellt tunn. Den mäter under en centimeter i bredd. Det är tunt rent generellt men särskilt för en kniv som erbjuder ett blad på en decimeter.
Som grädde på moset gör den sig förtjänt av epitetet Ultralight. Vikten är blygsamma 96 gram. Återigen, för en kniv i den här storleksklassen är det modest.
Funktionen hos clipet är god och det känns mycket lite i handen när kniven brukas
Sen toppas allt med ett riktigt bra clip rent funktionsmässigt. Spänsten är tillräcklig för att hålla kniven på plats, rampen tilltagen nog för att den smidigit skall gå att föra över fickkanter och utrymmet under stort nog för att rymma även tjockare jeans. Dessutom har man hos Al Mar förstått att spetsen på clip inte skall peka utåt. Men ett problem föreligger.
Men även solen har sina fläckar, så här mycket av
kniven vill jag verkligen inte skall sticka upp
Det är även ett av de mest synliga clip jag känner till. Det är inget jag är någon större vän av. Inte nog med att det visar flera centimer av själva knivhandtaget det är dessutom försett med text och logotyp. Förvisso en snygg logga men ändå.
Sammanfattningsvis
Jag har alltid gillat Al mar som märke. Det fanns en tid, innan internet, när de var i praktiken omöjliga få tag i där jag bor. Jag satt och bläddrade i någon gammal Fällkniven-katalog på nittiotalet och önskade man hade råd att köpa någon av de exotiska knivarna. Men det har alltid varit Al Mars akilleshäl. De har aldrig varit billiga. Måhända var de prisvärda en gång i tiden men inte billiga. Snarare har många ansett att de varit överprissatta, särkilt på senare tid. Mycket för att de hållt fast vid gamla modeller och tillverkat dem i de material och på det vis de alltid gjort. Till slut blir det ohållbart. Att sälja knivar som var heta och nyskapande för trettio år sedan till priser som inte ens var låga då blir till slut avskräckande trots utmärkt renommé. För historia saknar märket sannerligen inte.
Frågan är då om man lyckas med sin nysatsning? Den bygger i mångt och mycket på gamla modeller som dock fått sig en överhalning för att passa in i moderna tider. Några helt nya modeller kanske kommer vad det lider. Men under tiden håller vi till godo med den här splitter nya inkarnationen av åldermannen, Eagle Ultralight.
Titanverionen av Eagle är verkligen "UL"- ultralätt samt stor
Den här kniven symboliserar satsningen på ett utmärkt vis tycker jag. Den bjuder på vissa nya grepp men har rötterna väl förankrade i Al Mar-tradition. Det som finns kvar är framförallt de övergripande linjerna. Det är inga problem att se vilken modell det handlar om. Bladformen är identisk med ursprunget och likaså vanan att hålla nere tjockleken på bladgodset. Dessvärre finns även clipets placering kvar från förr.
Brotten som begåtts mot traditionen är att byta material till titan i handtaget och D2-stål i bladet, att förse den med ramlås, flipperfena och kullager.
Särskilt uppskattar jag hur man lyckats inkorporera en flipperfena i designen utan att förstöra knivens utseende. Det känns särskilt viktigt med en så här ikonisk knivmodell.
Sedan finns det en liten elefant i rummet. Något som kanske upprör andra mer än mig. Men tillverkningen som tidigare skedde i Japan av Moki och senare Sakai är numera förlagd till Kina. Att motivet främst är kostnadsdrivet behöver man inte sväva i tvivel om. Det har även medfört vissa materialförändringar. Frågan som är mer brännande är emellertid om det även lett till försämrad kvalitet vilket var en farhåga hos många.
Jag kan inte helt och fullt svara på den frågan än då jag har för lite underlag än så länge. Men för den här specifika modellen blir svaret - nej. Men en rättvis jämförelse kan inte göras förrän jag får tag i en kniv mer konstruktionsmässigt lik den äldre jag har. I Japan tillverkades aldrig några titanium framelock flippers vilket gör den här kniven unik i Al Mars historia.
Al Mar Eagle, en elegant och numera modern EDC-kniv
Men trots de markanta skillnaderna mellan då och nu har man lyckats bevara mycket av knivens "själ". Den står att finna inom tre olika områden. Nummer ett är faktiskt utseendet som kan beskrivas som retro i någon bemärkelse även om tidlöst ligger lika nära till hands. Det finns en orsak till att vissa modeller inte går ur tiden.
Det andra handlar förstås om vikt. Skall man kalla något Ultralight så bör det vara det också. Genom att välja titan som lättats och sen para det med ett slankt handtag och ett riktigt tunt blad så lever man upp till det epitetet.
Ett tredje område delvis kopplat till det är hur väl kniven skär. Inte som sina flatslipade äldre släktingar men ändå. Ett så här tunt blad i D2 skojar man inte bort. Inte många moderna tillverkare låter ett blad med den här längden vara under 3 mm. Det är utmärkt. Al Mar har andra modeller i programmet för dem som gillar mer stridsvagnskänsla i sina knivar.
Jag tycker att Al Mar med sin titaniumversion av den klassiska Eagle har lyckats med syntesen mellan gammalt och nytt. Traditionen lever vidare men i ny kostym. Så är det lockande är det är kniven för dig! Det skall bli spännande att se vad Al Mar kommer att bjuda på i framtiden.
Specifikation:
Längd utfälld: 227 mm
Längd hopfälld: 127 mm
Vikt: 96 g (vägd av mig)
Bladlängd: 101,6 mm
Godstjocklek: 2,54 mm
Bladstål: D2, HRC 58-60
Handtag: Titan, TC4
Lås: Ramlås
Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina
/ J - nyintresserad
* Vilket inte är fallet för alla nya modeller kan jag avslöja. Jag har anledning att återkomma till ämnet i senare recensioner.
