Knivpresentation Spyderco Hungarian

Idag skall jag presentera en kniv som både kommit och gått i Spydercos katalog. Kniven är en av de modeller som ingår i deras "Ethnic-Series" och de görs alltid under begränsad tid. Så för den som tycker att de här exotiska linjerna är tilltalande får söka sig till begagnatmarknaden.

Spyderco C173GP

Utseendet på den här kniven är mycket distinkt och det kanske inte är så konstigt då den ingår i vad Spyderco kallar sin "Ethnic series", knivar som avspeglar och hyllar olika knivtraditioner runt vårt klot. Som namnet skvallrar om hittas ursprunget till den här kniven i Europa, närmare bestämt Ungern. Grundmönstret kallas Fejesgörbe och kännetecknas av sitt kraftigt rundade bolster. Något som också namnet anspelar på. Just den här varianten är formgiven av den ungerske arkitekten och kniventusiasten Gábor Szakonyi. 

Spyderco Hungarian med sin särpräglade profil

Blad

För ovanlighets skull har inte Spyderco behövt göra några större eftergifter till bladformen för att deras trade mark, det runda hålet, skall passa in. Även traditionella Fejesgörbes har den här bladprofilen med en rygg som först höjer sig något för att sedan slutta svagt ned mot den spets som avslutar en lång och tämligen rundad egg. Det som skett är att Gábor valt att göra den första delen lite brantare och därmed utpräglad än vanligt. 

Kniven är inte liten på något vis utan ståtar med ett blad som är strax över nio centimeter långt och det mäter 26,5 mm som högst. Godstjockleken däremot hålls ned till tre millimeter vilket får anses tämligen tunt i relation till storleken på blad. Särskilt med tanke på hur grova knivblad tenderar att vara nuförtiden. 

Spydercos och Szakonyis tolkning av ett klassiskt Fejesgörbe-blad

Stålet i den här kniven är inte det vanligaste men så är Spyderco också känt för att experimentera vilt med olika stålsorter, särskilt på senare tid. I det här fallet rör det sig om ett av Carpenter Steels bästa produkter för knivtillverkning kallat XHP. Ett stål som dock inte alltid är så lätt att få tag på vad det verkar då det ibland dyker upp hos vissa tillverkare för att sedan försvinna*. 

Finishen är den för Taichung-fabriken rätt vanliga grova satinen. Det de sista slipränderna nästan lämnas kvar. Den är dock mycket jämn och snyggt utförd. Detsamma gäller fabrikseggen på det här exemplaret för övrigt. Ett litet sharpening choil finns för framtida slipning och den sträcker sig föredömligt utanför ricassons räckvidd.

Bladet försett med designerns logotyp är gjort av CPS XHP

Trots den stora buken befinner sig spetsen på det här bladet någorlunda i mittlinjen av kniven vilket gör den lättkontrollerad så länge du bara sticker med den. Skall du skära med bara spetsen blir det knepigare som med alla knivar med kurvig egg. Det kräver att du vinklar handleden extremt mycket.  

I gengäld blir bladet desto bättre vid svepande skär inte minst mot en skärbräda till exempel. Något som inte känns alltför avlägset om jag spinnaer vidare på knivens utseende. Formen påminner inte så lite om en del klassiska modeller från Frankrike. Knivar av Laguiolle-typ till exempel. De knivarna har historiskt alltid varit allroundknivar med visst fokus på matberedning bland fåraherdar till exempel. Ost, bröd och grönsaker behövde förstås skäras. Till dylikt är även Spyderco Hungarian riktigt bra. Ja, bland får vet jag inte men för att förbereda mat. Ett helt flatslipat blad i excellent stål och med en riktigt vass egg ligger till grund för det.    

Handtag

Handtaget på den här kniven är nog ett av Spydercos snyggare enligt mitt tycke. Materialen är G10 och stål så de är inte extravaganta i sig. Men linjerna är desto mer tilltalande liksom sättet materialen har använts på. Ramen är av stål och är modest lättad med några hål på insidan. Konstruktionen är öppen i ryggen och där återfinns tre distanser jämte en liten tub som agerar fånglinehål. En stabil konstruktion med andra ord. 

Ett för knivtypen klassiskt handtag, här gjort i polerad G10 med bolster i stål

Utanpå ramen hittas sedan bolster, även de gjorda i stål samt handtagssidor i G10. Det som gör dem speciella är dels hur väl polerade alla material är samt hur välvd formen är. Sidorna är kraftigt rundade och den välvda ytan planar ut mot bolstret till som förvisso också är rundat men inte lika kraftigt. Något som bilderna kan narra en till att tro. 

Därefter har både bolster och G10 polerats. En behandling som G10 sällan får men när det görs på det här viset ser det nästan ut som det har ådring. Bolstren är snygga men de är notoriska fingeravtrycksmagneter och är svårfotograferade. 

Formen på handtaget är tradtionell med lätt krökt rygg som övergår i en kraftigare sväng baktill. På mitten sväller greppet något villket fyller handen bättre. Bolstret utgör fingerskydd och bildar även en naturlig tumramp. 

Till skillnad från föregångarna är Hungarian öppen i ryggen

Väl i hand så är Hungarian bra men inte riktigt i närheten av vad jag misstänker att originalen är. Några av de moderna påfunden gör att den inte kan matcha dem. Ett sådant är att de är slip joints vilket gör att ryggen är hel. Här är handtaget öppet vilket ger mindre anläggningsyta mot handen. Något som känns extra mycket i det här fallet eftersom det är en Taichungkniv. Det innebär att alla kanter är tämligen markanta. Till exempel är vare sig insidan på ryggen eller undersidan på handtaget särskilt väl rundade. Förklaringen lär ha att göra med något kulturellt. Att skarpare kanter är ett tecken på hög precision. Fan tro´t. Visst är precisionen hög men kanterna på den här kniven behöver rundas för att bli riktigt bra. 

Det andra som känns en smula är clipet. Inte mycket i ärlighetens namn men trots allt. På orignalen finns de inte alls. Om man kramar det här handtaget i hammargrepp så känns det en smula och detsamma gäller sabelgrepp. 

Sen vet jag inte om alla Fejesgörbe har så distinkta hörn på sina bolster. De kunde mjukas upp de också även om det troligen inte skulle se lika bra ut. Dessutom gör formen på dem i kombinationen med en ricasso att handen hamnar ett par centimeter ifrån det som skall skäras. 

Öppning och lås

Bladhålet på den här kniven fungerar utmärkt. Det är lagom stort men framförallt rätt placerat för att vara lätt att hitta och använda. Det vare sig det är ljust eller mörkt, kallt eller varmt, med eller utan handskar. Som vanligt med Taichung är kanterna även här en smula vassa. Men det är mest av godo då det ger bättre fäste. 

Spydercos sedvanliga hål är i det här utförandet ganska vasst men väl placerat

Knivbladet löper på fina bronsbussningar vilket ger en lätt hydralisk känsla när kniven öppnas och stängs. Inte den oljade iller som kullager ofta ger upphov till. Den här kniven både öppnas och stängs bäst med en smula värdighet. Men det är inga problem att snärta upp den om så önskas. 

Ett extremt väl utfört liner lås

Låsfunktionen sköts av en liner lock i stål. Funktionen hos den är god. Bladet hålls på plats utan rörelser åt något håll och inte heller glider låsarmen under belastning. Däremot är den svår att nå. I syfte att hålla utseendet rent och i det här fallet traditionellt har man valt att "gömma" låsarmen inne i ramen så att säga. Det gör att man får lirka in mjukdelarna på tummen för att hitta den. När man väl gör det möts man av några räfflor som gör att man inte glider av. Men tyvärr är de en aning för skarpa för att få högsta betyg. Det var det där med kanter, Spyderco. 

Att bära

För att vara en stor kniv är Hungarian mycket civiliserad i en ficka. Handtaget mäter förvisso över tolv centimeter på längden och är 15 mm tjockt men det är mjukt rundat och ytorna som sagt polerade. Själva höjden på kniven hamnar på 35 mm som mest. Vikten är 125 gram. 

Clipet är unikt för den här modellen för att matcha det svängda handtaget

Clipet på den här kniven är lite av ett standardclip fast ändå inte. Det vill säga storleken på rampen och spänsten känns som Spydercos normala "skedclip" men själva formen avviker. Dels är clipet krökt för att passa formen på handtaget och dels har det ett halvmåneformat hål för att släppa igenom fånglinan. Det sistnämnda är jag glad för eftersom det annars hade ställt till det med placeringen av clipet. 

De detaljerna gör även att clipet för ovanlighets skull inte är flyttbart. Annars brukar Spyderco få till den detaljen ändå. Men eftersom handtaget hade sett ut som det angripits av termiter i så fall är jag glad för att de avstod. 

Sammanfattningsvis

Hungarian liksom sina andra släktingar i Ethnic-serien är en kniv med ett mycket personligt utseende. En kniv som kanske köps mer för att den är elegant än för att den är praktisk. Fast egentligen är det ju just det den är, praktisk alltså. Bladet är synnerligen kompetent med sitt fina stål, flatsslipning från tre millimeters gods, distinkta spets och rejäla buk. Handtaget är bra det också även om jag som sagt är säker på att originalen därvidlag är bättre i de flesta fall. Kniven är även lätt att få ned i och upp ur en ficka och den är lättöppnad. 

I övrigt tycker jag nog att Spyderco lyckats ovanligt bra med den här kniven när det gäller att representera en knivtyp. Den ser ut som en Fejesgörbe. På samma vis lyckades de med sin Pattada som ser ut som den Resòlza från Sardinien den representerar. Det tycker jag inte man kan säga om exempelvis Schempp Bowie, Kriss, and EuroEdge som är andra modeller ur samma serie. 

Ett rejält arbetat handtag och en av Spydercos mest välbyggda modeller

Men även solen har sina fläckar. I det här fallet handlar det mycket om att den är gjord i Taichung Taiwan. Det medför förvisso att den är ytterst välbyggd, en av de bästa till och med. Den fina gången i bladet som för övrigt är helt centrerat, den fina fabrikseggen, de eleganta övergångarna mellan materialen och den goda polishen är exempel på det. Där finns inget negativt att invända mot. Sen toppas allt med små detaljer som att skruvarna som håller sidorna respektive bolstren på plats är av olika färg. Allt för att slutresultatet skall bli så attraktivt som möjligt. 

Men sen var det de vassa kanterna! Eller vassa är de väl egentligen inte men för distinkta för min smak. Du hittar dem på ryggsidan av bladet, insidan av ramen på både över- och undersida samt på insidan av hålet. De hade bara behövt runda dem aldrig så lite. Jag lovar att ingen hade misstänkt dem för bristande precision ändå. Det här är en extremt välgjord kniv. 

Hade det här varit en brukskniv för mig så hade jag åtgärdat det hela själv. Men som det är nu är det inte en kniv jag använder alltför ofta. Men från stund till annan händer det så "mint condition" kan inte längre användas om den då någon repa hittas här och var. Det gäller inte minst det väldigt polerade bolstrets högsta punkter. 

En modern tolkning av Fejesgörbe, Spydercos Hungarian

Men det går inte att komma ifrån att det här är en riktigt snygg kniv. Det brukar nästan de flesta som avskyr bladhål också gå med på. Kanske för att den utöver det inte ser ut som en traditionell Spyderco måhända? I vilket fall som helst gillar jag kniven och har inga planer på att sälja den. 

Anledningen till att jag nämner det är att den inte längre går att köpa ny då den är tagen ur produktion. Vill man ha den här något udda fågeln får man bege sig ut på jakt på begagnat marknaden. 

Specifikation:

Längd utfälld: 215 mm

Längd hopfälld: 123 mm

Vikt: 125 g

Bladlängd: 92 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: CTS-XHP

Handtag: polerad G10 på stålram

Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taiwan

/ J - tolkar en tolkning

* Så har varit fallet med både Spyderco och Cold Steel till exempel. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivpresentation Spyderco Drunken

-  vad hände här?

Spyderco Drunken är en svår kniv att recensera eller snarare ge ett omdöme kring. Särskilt som jag verkligen vill tycka om den. Den representerar uppenbarligen en satsning från Spyderco att följa upp andra modeller de gjort i premium-klassen. Den följer i fotspåren av knivar som integralerna Nirvana och Paysan men kanske ändå mer den Carey-designade Magnitude. Men återigen känns det som om de snubblat på målsnöret när det kommer till den här klassen av knivar. Personligen uppskattade jag inte Nirvana till fullo heller. Det här blir därför berättelsen om vad som kunde ha varit.   

Spyderco C235CFTI Drunken

Bakom den här intrikata kniven står en herre vid namn Dimitrij Sinkevich. En designer som är i ropet nu och har varit det ett bra tag vilket resulterat i tidigare framgångsrika samarbeten med bland andra Shirogorov och inte mist Zero Tolerance. Budgetmodeller med hans signatur kan även hittas hos Kershaw. Den här gången slog han sig ihop med Spyderco och resultatet blev den här modellen kallad "Drunken". Namnet kommer sig av vågmönstret som handtaget försetts med. Tittar du närmare på det en stund så förstår du kanske varför.

Drunken, en riktigt elegant uppenbarelse

Twitterversion: Spyderco Drunken, en missad möjlighet! 

Blad

Bladformen på drunken är tillsammans med mönstret på handtaget och insidan av detsamma knivens stora behållning. Men trots det når det inte hela vägen fram. Formen är emellertid både elegant och praktisk. Två flugor i en smäll med andra ord. Utseendet är tilltalande men knappast unikt. Något jag återkommer till. Finishen är en halvt polerad stentumlad yta påminnande om en Spyderco Slysz Bowie fast något mindre blank. Tumlingen är mycket väl utförd och jämn. Lyxigt men bladet kunde vara snäppet blankare för att understryka det.

På längden mäter bladet 8,8 cm och på höjden 3 cm som bredast. Godstjockleken är 3,5 mm. 

En praktisk och tilltalande bladform som känns märkvärdigt bekant

Bladstålet är det välkända S90V. Ett stål som brukar omnämnas i samma andetag som exempelvis CPM 20CV och Böhler M390. Det är dock något som kan diskuteras och S90V är också ökänt för att vara svårt att slipa. Men de faktiska förhållandena är komplicerade att utreda även om det finns en rad undersökningar på området*. I vilket fall räknas det som ett riktigt bra stål.  

Men vad som krävs för att nyttja de här "superstålen" är förutom en god härdning och anlöpning en bra geometri och slipning som matchar egenskaperna. Det sistnämnda saknar dessvärre Drunken helt. Bladet är av någon outgrundlig anledning riktigt tjock bakom eggen och det är ett faktum som förvärras av att bladet inte är så högt som en del andra Spydercomodeller. Rättare sagt det är det vid basen men smalnar sedan av. Slipfasen mäter mellan 22-23 mm beroende på vart måtten tas. Tjockleken på bladet är i sammanhanget inte lika viktig så de tre och halv millimetrarna spelar mindre roll. Men den yxlika slipningen är en stor besvikelse.

Det är exakt samma misstag som begicks på Nirvana och fick personer att lämna in dem för total omprofilering för att de skulle nå sin fulla potential. Något som även den här modellen skulle tjäna på. Med tanke på ytfinish och annat så är det inget jag skulle rekommendera för en amatör.

Det Sinkevich-designade bladet är gjort av S90V

Spyderco anger på sin hemsida att bladet är fullt flatslipat men som ni tydligt kan se på några av bilderna finns det en liten flat yta på sidorna av bladet även om de inte är särskilt väl definierade. Fabrikseggen var väl utförd och tämligen vass. Eggen är jämn och lika hög på båda sidor och avslutningen mot hälen till snyggt utförd. På den punkten får man godkänt i Taichung. 

Handtag

Handtaget och framförallt dess mönstrade kolfiber är det mest utmärkande för den här kniven. Det är det avancerade vågmönstret som frästs in i såväl presentations- som låssida som givit kniven dess namn, Drunken. Mönstret är främst estetiskt men skänker även visst grepp.

Förutom att vara mönstrade är sidorna väl fasade och arbetade med exempelvis försänkta skruvar. Frågan är för övrigt varför just de skruvarna lämnats polerade när resten är anodiserat? Det som fått sig en diskret touch av färg är pivotskruven, clipet och backspacern. Den sist nämnda rymmer för övrigt ett diskret fånglinehål. Färgen är en sober gråblå ton som väl matchar kolfibern och titanet och fungerar som en brygga dem emellan.

Byggkvaliteten på Drunken håller extremt hög nivå och matchas av intrikata detaljer som vågmönstret på båda sidor av handtaget

Den här kniven ståtar även med en extremt intrikat insida. Det är framförallt titansidan som arbetats till vad som liknar en fackverkskonstruktion vilket gör den både lätt och stark samt snygg att se på för den som gillar tekniska detaljer. Med på köpet fås en magnet för fickludd men det är en anna femma. På motstående sida hittas infälld i kolfibern en förvisso lättad stålram men varför någon överhuvudtaget? Den är helt meningslös. Det kan diskuteras om den skänker någon styrka alls och i så fall vad du skall med den till? Linern bidrar bara med extra arbetsmoment i tillverkningen. Den ser jag bara som en försutten chans att få en skapligt lätt kniv att bli en riktigt lätt OCH framförallt välbalanserad kniv.

Kniven håller låg profil och är tunn

Sen lider Drunken av ett annat problem. Den är extremt välbyggd men till vilken nytta? Designen eller möjligen transkriptionen till produktionskniv motsvarar inte precisionen i tillverkningen i det här fallet. Låt mig förklara vad jag menar. 

Handtaget rymmer hela handen och skulle kunna varit bra om 
det inte vore för...



...till exempel det där clipet. Gissa vart mitt finger hammnar
om jag stänger handen?

Liksom bladet är nämligen handtaget något av en besvikelse. Det kunde varit bra men är inte lika bevämt som det ser ut. Något som förvånade mig är till exempel att kniven inte är särskilt välbalanserad alls. Balanspunkten återfinns två centimeter bakom pivoskruven. Även det tror jag kan härröras till valet att inkorporera en stålram i konstruktionen. Utan den hade tyngdpunkten flyttats framåt och troligtvis gjort den mer neutral.

Sen var det kapitlet komfort och ergonomi. Det smärtar mig att säga att de inte är särskilt bra de heller, inte bra alls faktiskt. Grundformen på handtaget är det sannerligen inget fel på. Så egentligen skall jag säga att komforten när kniven hålls löst är god men det är å andra sidan en näve spik också. Den passar en hand riktigt väl så jag misstänker att customkniven som ligger till grund för den  här känns bättre att hålla i. Men så var det ergonomin, att faktiskt göra något med kniven.

Betrakta de distinkta hörnen på försänknigen i kolfibern
och fundera sen på hur de känns mot fingrarna

Handtaget på Drunken bjuder dessvärre på ett flertal obekväma ställen, populärt kallat "hotspots". Exempel på dylika är hörnet som bildas vid basen av fingerskyddet när låsarmen är aktiverad. Ett annat är avslutningarna av förjupningen som gjorts för att möjliggöra åtkomst av spydercohålet. De är kantiga. Ett tredje är förstås spetsen på clipet. Den alternerar mellan att knappt kännas alls när clipet  hamner rätt i handen och vara rejält irriterande när det hamnar fel. En fjärde är undersidan på handtaget där insidan på kolfibern förvisso är rundad men för lite. Den vill gnaga på lillfingret. Det känns om man utför några trycktest.** Då uppdagas att den här kniven inte alls är vidare värst väldesignad på det här området , Sinkevichbaserad eller ej. 

Öppning och lås

Drunken öppnas förstås med ett hål, vad annars på en Spydercokniv? Det är relativt lätt att komma åt, ja om du är högerhänt då förstås. Men enbart "relativt" för det är ett litet hål och hela är trots det inte exponerat. I vissa vinklar är hålet delvis skymt. Något ovanligt för att vara en kniv kommande från Taichung-fabriken är att hålets kanter faktiskt är bekvämt rundande. Återigen ett bevis på att den här kniven är exceptionellt välbyggd.

Öppningsrörelsen däremot motsvarar inte alls prislappen. Själva gången är förvisso jämn men inte alls så mjuk eller snarare lätt som den borde vara hos den här typen av kniv. Jag har många väsentligt billigare knivar som är avsevärt bättre på området. Ett klart minus. Den här kniven kan smygas fram och med visst besvär snärtas fram med tummen. Men det kräver en mycket precis vinkel för att lyckas med det konststycket.

Öppningshålet syns i sin helhet från den här vinkeln men är delvis dolt från andra och nästan helt från vänster sida

Ramlåset är välkonstruerat och nästan snyggt utfört. Jag uppskattar nämligen när storleken i snitten mellan låsarm och ram är mindre än vad de är här. Utförandet ser därför lite klumpigt ut i mina ögon trots att de inte är de värsta syndarna på området. Ni som vet vad en Grimsmo Norseman är vet vad jag avser. Vad som däremot är mycket snyggt utfört är den kombinerade låsarmsförstärkningen och översträckningsskyddet. Det är skruvat från insidan och därmed i princip osynligt. Låsfunktionen är god så tillvida att något spel inte existerar. Snarare tvärtom, man har lyckats med det ytterst ovanliga att ha ett litet "stick" i låset trots att vi talar om stål mot stål. Det är imponerande men inte på ett bra vis. Det är dock inget som påverkar funktionen och jag är säker på att det kommer att försvinna med användning över tid.

Ramlåset orsakar dessvärre ytterligare ett vasst hörn, här sett mitt i bild

Att släppa låset går lätt och bekvämt, ja med undantag för den lilla seghet som finns då. Fördjupningen som tillåter åtkomst till Spydercohålet gör detsamma för att nå låsarmen. Den har också fasats för att göra handhavandet mjukare och låsarmen är inte för styv. Den sega gången som kändes vid öppnandet gäller även när kniven skall stängas. För den som gillar "drop shutty action", alltså att kniven faller igen av sin egen vikt, får leta på annat håll. 

Att bära

Allt positivt som yttermåtten och utseendet kan innebära för att göra Drunken bekväm i fickan överskuggas av ett clip som sorgligt nog är riktigt uselt. Utseendet kan man alltid ha synpunkter på men det är subjektivt. Vad som däremot går att konstatera mer objektivt är att utrymmet under clipet är alldeles för litet. I alla fall om man tänkt att ha kniven i en ficka och inte i en glasmonter.

Vad värre är, det bryter mot min gyllene regel: änden på clip skall inte peka utåt! Tilläggas skall att de inte heller skall var spetsiga. Kombinationen utgör en dödssynd. Här begås den synden med berått mod. Den här saken är inte praktisk, snygg kan diskuteras men framförallt har de åstadkommit en "dödsskrapa", bildörrar, möbler, kläder och allt annat du kan tänka nudda när du närmar dig kommer att dö. 

Det numera ökanda clipet

Knivens mått är annars modesta. Trots stålförstärkningen i ramen väger den in på strax över hektot. Längden är ungefär elva och en halv centimeter vilket är rätt tilltaget men i gengäld är den tunn. Diskret med andra ord.

Så här gör man bara inte! Spetsen på clipet är ändå vassare i verkligheten

Formerna på drunken är också rundade vilket särskilt gäller ryggen och kniven är i övrigt bekväm i fickan.  

Sammanfattningsvis

Möjligen är jag hårdare än vanligt i min bedömning men det här är en kniv som vill leka med de stora pojkarna. Den är till exempel dyrare än den av mig nyligen presenterade Pena X Series Mini Diesel och den ligger i nästan i linje med en CRK Sebenza prismässigt***. Det höjer ribban i mina ögon och gör mig därmed mer kräsen och benägen att skärskåda. Betalar jag mycket pengar vill jag ha valuta för dem helt enkelt. Begreppet prisvärdhet gäller för alla nivåer.

Min första kritik är att jag tycker att Drunken förvisso är riktigt snygg men inte särskilt nydanande trots att Sinkevich ligger bakom. Den har drag av till exempel ZT 0770 och inte minst Spydercos egen modell Spydiechef. Egentligen påminner den mest allt om en lyxutgåva av den senare i delvis andra material. Inte någon kopia på något vis men heller inte det minsta nyskapande till skillnad från Spydercos andra utflykter i lyxterritorium. De har haft mer personlighet och integritet enligt mig.  

Spyderco Drunken känns inte särskilt originell

Sen är det för många val jag inte förstår och småmissar som inte borde varit där. Det är inte värdigt Spydercos finare modeller, det är inte värdigt Taichung och det representerar inte Sinkevich.

Det handlar om val som att slipa bladet med så mycket stål bakom eggen. Det är att kasta bort superstål eller snarare använda det för att kunna skriva det på bladet som försäljningsargument. Inte för att förbättra egenskaperna hos kniven. Ett annat för mig obegripligt val var att införliva en stålram under den lätta kolfibern. Det är inte påkallat av styrkeskäl då kolfiber är ett oerhört starkt material i sig självt utan komplicerar bara tillverkningen och förstör balansen. Det senare är mest flagrant.

Småmissarna handlar om detaljer som att kniven inledningsvis led av lockstick, flera hotspots där man inte rundat kanter eller hörn tillräckligt mycket. Men den största missen och den är inte liten, det är clipet. Det är rent ut sagt uselt! Det begår en dödssynd genom att både vara spetsigt och sticka ut varför det förvandlas till något som attackerar omgivningen obönhörligt. Lägg därtill att utrymmet  under det är snålt tilltaget. Så till den milda grad att det knappt klarar ett par chinos. Exakt hur tänkte man när det formgavs? Spyderco uppfann ju för tusan clipet! De om några borde behärska konsten vid det här laget. De fick väl för mycket skit för skedclipet på Paysan som emellertid fungerar. Dess enda brist är att det inte uppfattas som exklusivt nog för prisklassen. På Drunken har form fått gå före funktion. 

Spyderco Paysan, en elegant kniv som andas exklusivitet

Sen var det prislappen. Den kan man inte komma ifrån och i det här fallet tycker jag faktiskt att Spyderco siktat för högt, alldeles för högt till och med. De missade detaljerna jag nämnt är grunden för det resonemanget men den är dyr sett till vad den är även utan misstagen. Förvisso är maskinbearbetningstid rätt kostsamt och det är riktigt mycket av den varan här. Men jag har knivar från Two Sun med lika mycket bearbetning som kostar en bråkdel av vad Drunken gör. Argumentet "men det är en Sinkevich" eller för den delen annan formgivare biter inte på mig om inte slutresultatet är bra nog. Det är oftast det försvar jag hör när här typen av knivar kritiseras.

Stålet är också det av hög kvalitet men inte unikt på något vis. CPM S90V är inte så exotiskt att det av den anledningen skall betinga premiumpris. Du kan idag köpa en kniv med det stålet tillverkad i Europa för 80€ från Manly till exempel. Och hur fint kolfiber än ser ut är det egentligen inte så förbaskat mycket mer exklusivt än G10. I alla fall inte innan man börjar bygga cykelramar av det och lägga tunna lager av fibrer i olika tjocklek riktningar.

Som en direkt jämförelse kan sägas att Spyderco själva just nu har en kniv i produktion med exakt samma material, nämligen specialutgåvan av Shaman med S90V och kolfiber. Den kniven kostar mycket mindre än Drunken. Runt 200$ mindre faktiskt (MSRP). Så för de extra 2000 kronorna eller vad det kan tänkas bli får du ett vågmönster. Det och en Sinkevichdesign. Du får själv avgöra om du tycker att det är värt det.

I den här kniven ser jag en missad möjlighet. Om bladet gjorts tunnare särskilt med avseende på slipning hade Spyderco kunnat åstadkomma en kniv som skurit extremt bra särskilt med den här bladformen. Sen skulle det kombinerats med ett ultralätt handtag utan stålram på insidan. Därefter skulle den fått ett annat clip och mer rundade hörn och kanter, et voilá en superkniv!

Nu blev det inte så men det är inte en kniv helt utan förtjänster. Missförstå mig rätt. Den är extremt  välbyggd och den är riktigt snygg. Den är av nämnda skäl bara inte för mig. Den är gjord för den som verkligen gillar Sinkevichdesignade knivar men inte har möjlighet att köpa hans customknivar. Den är också för Spyderco-entusiasten som vill ha det där lilla extra, förutsatt att vederbörande står ut med clipet eller är villig att betala extra för ett nytt specialtillverkat vill säga.   

Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm

Längd hopfälld: 117 mm

Vikt: 108 g

Bladlängd: 88 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: CPM S90V

Handtag: kolfiber och titan

Lås: Ramlås

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taiwan

/ J - återigen inte helt övertygad

* Exempelvis i Catra test sammanställda av Cliff Stamp 

 http://www.cliffstamp.com/knives/reviews/CATRA.html

** Något som kan utföras med knivar även om man inte skär med dem för att testa ergonomi. Ta lämplig kandidat, greppa den på det sätt du finner lämpligt och tryck den sedan upprepade gånger med varierande tryck mot en mjuk träbit så du inte skadar eggen. Du kommer snart att känna vart handtaget trycker och hur kniven vill rotera i handen.  

*** Eller högre sett till MSRP i USA, där ligger Drunken på 630$ enligt Spydercos egen hemsida

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Spyderco C135 PPT

-  en udda fransos/amerikan/taiwanes

Det pratas i knivsamlarsammanhang ibland om "graaler" av olika slag. Termen är löst hållen men refererar inte sällan till väldigt dyra eller halvt ouppnåeliga knivar av allehanda slag. Mina ambitioner och ekonomiska muskler därvidlag är något mer modesta och jag har ingen enda helig bägare att jaga. Men det finns en större mängd schyssta muggar att samla på vägen och det här var sedan länge en sådan. Så när jag fick erbjudande från en vän att köpa en var beslutet lätt att fatta. 

Spyderco C135 PPT

Av någon anledning har jag sedan länge varit fascinerad av Fred Perrin som person. Det kan ha att göra med hans synnerligen brokiga bakgrund och min tidigare starka koppling till kamparter av olika slag. Redan tidigt var jag intresserad av hans "La Griffe", en kniv som kommer att införskaffas någon gång, samt hans tankar om användandet av små blad till självförsvar.

Just det ordet är väldigt känsligt och något jag numera är mest teoretiskt intresserad av. Oftast behöver jag försvara mig mot mig själv istället och då behövs inga knivar. Eller kanske oerhört många för att hålla mig själv i schack. 

En annorlunda och personlig kniv vars estetik kräver en viss tillvänjning

Dagens kniv är designad av Perrin även om han inte gjorde det själv. Därav det något kryptiska namnet "PPT" där bokstäverna står för initialerna hos de tre upphovsmännen Perrin, Perotti och Thiel. Vad många inte känner till är att den här Spydercokniven mest av allt är en tolkning av en customkniv av Sacha Thiel. 

Blad

Bladet på PPT gömmer flera intressanta detaljer. Formen i sig är speciell och får sägas vara en rätt rejält modifierad wharncliffe. Tydligen är den här bladformen populär i frankrike eftersom den även återfinns i modeller från till exempel Bastinelli.

Det som särskiljer bladet från en mer traditionell wharncliffe är att eggen fått sig en svag kurvatur mot spetsen till vilken utgör en rudimentär buk och att bladet på ovansidan försetts med såväl en falskegg som en svag fördjupning för tummen. Därtill har bladet ett "choil" eller en rejäl fördjupning mot handtaget till för att underlätta detaljarbeten. De olika greppmöjligheterna understryks av att bladryggen fått sig dubbel uppsättning räfflor för olika positioner. 

En modifierad wharncliffe med ett utseende som var före sin tid*

Bladlängden är åtta centimeter och stålet är S30V från Crucible. Ett vanligt stål på de Spydercoknivar som likt den här är gjorda i Taichung, Taiwan. Om stålet har sagts och skrivits mycket och en summering blir att det är ett mycket bra och balanserat stål sett till de sammanvägda egenskaperna. Det är inte längre "top of the line" ett faktum som dock inte gör det värdelöst över natten. Något man ibland kan få intrycket av i annonser och reklamtexter. Även forum och Instagramdiskussioner kan rusa iväg på den fronten. 

Bladet är helt flatslipat från en godstjocklek på tre millimeter. Den grovleken är ett bra grundmått för en en kniv som skall kunna skära utan att skämmas för sig. Det märks att modellen har några år på nacken då jag misstänker att om den gjorts idag hade man som tillverkare lockats av "overbuilt"-trenden och ökat grovleken. Det är märkligt vad den där extra lilla millimetern upp till fyra gör stor skillnad på knivars prestanda till det sämre. Jag kan lova att den här kniven inte går av ändå. 

Flatslipat blad i Crucibles S30V

En av de mer ovanliga dragen hos den här kniven är spetsens placering i relation till handtaget. Det gör att den hamnar mer i linje med armen än vad brukligt är. Den känslan förstärks av handtagsformen. Orsaken är högst troligen baserad på tankar om kvicka blad i självförsvarshänseende, särskilt om man vill sticka med den. Men på köpet får man en kniv som fungerar bättre än genomsnittet mot jämna underlag som skärbrädor, huggkubbar och träbitar. 

Vad beträffar den praktiska biten är bladet på PPT riktigt sympatiskt. Dimensionerna gör som sagt inte bort sig och när kniven närmar sig papper, tjockare papp och kartong så ger de sig nästan från början. Den skär följaktligen riktigt bra i sådana material. Det lite bredare handtaget ger en bra bas för ett stabilt grepp och det flatslipade bladet gör sig rättvisa vid långa genomgående skär. Detta gäller även tunnare plast och tyg. Här blir även en av öppningshålets fördelar gentemot tumdiskar och knoppar tydlig. Det finns inget som är i vägen och hakar i materialen som skärs. 

Spetsen är mer än kapabel och något kraftigare än på många andra Spydercomodeller som exempelvis den så populära PM2. Det gör att det känns tryggare att penetrera saker som hård plast och förpackningar och även bräcka lätt i sidled utan att det känns som den skall gå av. Vill du knäcka den går det nog men en viss ansträngning krävs.

Handtag

Handtaget på PPT förtjänar ett extra omnämnande då formen inte är helt ordinär. Det drar lite åt "pistolmodell"-hållet vilket innebär att det kröker rätt kraftigt.** Det i kombination med bladets form gör att spetsen hamnar tämligen lågt i relation till handleden som sagt. 

Skollorna på PPT har ett distinkt mönster som greppar bra 

Kniven är uppbyggd kring en kraftig stålram och försedd relativt tjocka skollor av G10. Sidorna är både välvda och försedda med en struktur som Spyderco själva kallar "corrugated" - kraftiga åsar i ett topografiskt mönster. Dylika skollor för med sig både för- och nackdelar. Visst, de ger ett bra fäste och skänker ett intressant yttre. Men det gör även att kniven blir svårare att dra och stoppa undan.  

Sen är PPT gissningvis ungefär 20 gram tyngre än den behövt vara än om materialet i ramen varit titan. Men vikten fördelas på ett klurigt vis. Kniven är inte helt neutral utan balanspunkten återfinns bakom den första fördjupningen för pekfingret. Så placeras två fingrar på handtaget så balanserar kniven där. Det medför att PPT känns oerhört stabil i handen samt väldigt kvick. Det är emellertid en något märklig balanspunkt eller snarare ovanlig så jag är fortfarande inte säker på huruvida jag uppskattar den fullt ut eller ej. Som grundregel ser jag gärna att knivar är helt neutrala. Men undantag finns alltid.

Handtagets utformning och bladformen gör att spetsen befinner sig lågt visavi handen

PPT är ett exempel på en kniv där vikten faktiskt bidrar mer till att den känns solid än tung i handen. Det har med viktfördelning att göra. Inte bara den på längden som diskuterats utan även på höjden. Det senare missas i en del knivar. Balans åstadkoms i flera dimensioner. Det blir ofta tydligt i knivar med ramlås och en presentationssida i lättare material som G10 eller kolfiber. De kan ha en tendens till att vilja kantra sidledes i handen även om balansen längsledes är god. 

Kniven skulle kunna vara ännu mer urborrad än den är. Här har det satsats mer på hållbarhet än lätt vikt. Det intrycket förstärks av en kraftig backspacer som är skruvad från båda håll genom ramen. 

Ergonomin är med något undantag lysande. De flesta grepp fungerar bra och några är utmärkta. Särskilt gäller det de vanligaste som "hammpargrepp","sabelfattning" med tummen på bladryggen och "fillippino" med tumme ännu längre fram på bladet och resten av fingrarna längre fram på handtaget. Av samma skäl fungerar kniven riktigt väl då man styr med pekfingret på bladryggen. Riktigt stabil och säker är den även i omvänt grepp á la ishacka.

PPT har skruvade sidor och en backspacer. Ramlåshybriden gör att ramen är assymetrisk. Finishen är god men lite 
grovhuggen vilket syns på passning och slipning/fasning. Senare Taichungknivar är väsentligt mer förfinade

Det som drar ned betyget på ergonomifronten är att ryggen är något kantig och att kniven hade varit mjukare i handen med exempelvis micartahandtag eller slipad G10. Spetsen på clipet är i vägen vid några grepp och uppskattas inte alls av undertecknad. Inte så mycket att det är en katastrof men jag planerar ändå att åtgärda det. Ytterst märkligt att en så namnkunnig tillverkare som Spyderco kan missa en sådan detalj. De är annars kända för sina utmärkta clip. 

Öppning och lås

Att kniven öppnas med ett hål i bladet kommer knappast som en överraskning. Hålet med fjorton millimeters diameter är ovanligt stort vilket underlättar åtkomst. Placeringen och det väl avvägda motståndet gör att bladet gärna vill flyga ut när man öppnar kniven.

Ett stort och mycket lättåtkomligt öppningshål. Om man är högerhänt vill säga

PPT är med andra ord mycket lättöppnad och det fungerar både att smyga fram och att flippa ut bladet beroende på humör. Men det gäller emellertid endast med höger hand. Vänsterhänta göre sig icke besvär och därmed heller inte de som gillar att använda en "spyderflick", det vill säga öppna bladet med långfingret. Bladet sitter ovanligt djupt i handtaget för att vara en Spyderco och själva hålet har inte kompenserats med den vanliga puckelryggen vilket gör att låsarmen delvis täcker det från låssidan.

Bladet löper på välgjorda glidlager i brons och byggkvaliteten är som vanligt på allt som kommer från Taichung, Taiwan mycket god även om den i det här fallet inte når upp till de höjder som Sage 2 och framförallt Hungarian befinner sig på. Den här kniven är mer opolerad och grovhuggen så det andra f:et i "F&F", finish är inte den bästa.  

En linerlock eller var det nu en framelock? Snarare det senare med tanke på dimensionen 

Låset på kniven är en särskild historia då det är en hybrid mellan ett ramlås och en linerlock. Det fungerar i praktiken som ett ramlås försedd med en skolla även på låssidan som döljer delar av låsarmen. En inte helt konventionell lösning men en variant jag personligen uppskattar. Särskilt när den som här är gjord i stål. Således finns inga tendenser till "stick", "slip" eller några andra ramlåsproblem som fått egna termer. Det kan tilläggas att kniven köptes begagnad och att jag därmed inte vet hur mycket brukad eller insliten den är. I nuvarande skick fungerar den klanderfritt. 

Att bära

Fickknivar tillbringar en hel del tid i fickor. En tautologi värd att beakta. Faktiskt oftare och längre tid än man skär med dem så hur de uppträder där är inte alls oviktigt. På det här området bjuder PPT på ömsom vin ömsom vatten. 

För det första har kniven lägre profil än många Spyderocmodeller i och med den flata ryggen på bladet. Det som gör att kniven trots allt bygger lite på höjden är det krökta handtaget. Men generellt gör den sig bra i fickan. 

Ett för Spyderco unikt clip och inget av deras bättre. Det är spetsen som får det att haverera

Den känslan förstärks av det för Spyderco unika clipet. Det är av "fold over lowrider"-typ och gör att inget av kniven sticker upp i fickan när kniven förvaras där. Det medför minskad risk att tappa kniven. Det är även relativt diskret till format och utseende med sin borstade stålyta. Inget högglanspolerat här inte. Den mjuka släta ryggen på kniven utan uppstickande flippers eller annat vasst otyg gör även att en hand kan dyka ned i fickan utan att bli sargad. Sargad kan man dock bli av spetsen på clipet som är olyckligt utformad.

En påminnelse till ALLA tillverkare: CLIP skall ALDRIG förses med spetsar som är vinklade utåt, aldrig någonsin utan undantag! 

De skrapar upp saker, känns vassa när man kommer åt dem av misstag och skaver i handen när kniven brukas. Clipet på PPT är fäst i bakänden av handtaget med endast en skruv och spänsten i det är exemplarisk och utrymmet för tygkanter adekvat så för övrigt är det bra. 

Så långt nästan bara lovord med avseende på fickvänlighet. Men allt är inte ros i det här fallet. Kniven är som sagt relativt tung och framförallt är den tjockare än den genomsnittliga Spydercoskapelsen med sina fjorton millimeter över ryggen. Det som ger mer stabilitet vid bruk tar också mer rum i fickan. Logiskt men påtagligt i det här fallet. 

Vidare kan sägas att handtagssidorna visar fram sin sämre sida när det kommer till bärkomfort. En mycket genomtänkt och bra detalj är dock att mönstret avlägsnats där clipet möter handtagssidan. En liten sak men extra viktig när mönstret är så grovt som på den här kniven. Generellt tillhör sorten inte mina favoriter av just det skälet. De bärs inte särskilt bekvämt. Men det bryter mot slentrianen med raka G10-sidor, det ger bra fäste och det skänker kniven ett mer intressant utseende som sagt.

Sammantaget är den här kniven både diskret (utseendmässigt) och påtaglig (vikt/volym) i fickan. Det är ingen av Spydercos bästa knivar därvidlag.

Sammanfattningsvis

En sak kan sägas om Spyderco PPT och det är att den inte är tråkig. Det är en polariserande kniv, antingen gillar man den eller inte. Nu verkar det för all del gälla Spyderco som märke överlag. Det är något med hålet och hur det i allmänhet påverkar bladformen tror jag. I det här fallet ändrar det inte yttermåtten alls men att det är ett stort jäkla hål mitt i bladet går knappast att bortse ifrån. För somliga är det en merit och för andra är det närmast att betrakta som ett rött skynke. 

Det går inte att komma ifrån att det är ett hål i bladet

Emellertid är det i det här fallet den specifika bladformen, en variant som för övrigt har tagit stor plats på knivscenen efter det att den här kniven skapades som är den stora poängen. Nu är modifierade Wharncliffe- och Sheepfootblad det sista skriket och översvämmar marknaden. Så uppenbarligen verkar allt fler acceptera det.  

Den goda ergonomin är en annan poäng. Den här kniven sitter fast i handen och stannar där. Det är också en kniv som är betydligt mer praktisk än den först kan verka. Bladform, format och lås gör sammantaget PPT till en riktigt bra EDC-kniv. Men och det finns ett men, vikt, tjocklek och i viss mån utseende försämrar den biten och drar ned helhetsbetyget något på den fronten. Enligt mig kanske skall betonas. 

Jag hävdar därför att Spyderco PPT är något av en entusiastkniv. Gillar du utseendet och de utmärkande egenskaperna hos både blad och handtag så är du troligen fast ordentligt. På köpet får du en välbyggd, kompetent kniv med mycket personlighet. Gillar du den inte så kan jag förstå det med. För mig är den dock en schysst mugg!

Att köpa den är emellertid lite krångligare. Grundmodellen har tagits ur produktion sedan länge. Kniven kom sedan i en tillfällig upplaga i begränsat antal med svart blad men även den har kommit och gått i katalogen. Därmed är det begagnatmarknaden som gäller för den intresserade. Av det skälet är det svårt att uttala sig om prislappen.

Här mer information från Spyderco hemsida.


Specifikation Spyderco C135 "PPT":

Längd utfälld: 187 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 150 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10 över ram av stål
Lås: framelock, linerlockhybrid

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichujng, Taiwan


* Eller möjligen mycket långt efter beroende på hur man ser det. Bladet påminner även om en avkortad version av en historisk Seax.
** Ett  typexempel på ett sådant handtag återfinns på Spydercos Ansö-samarbete "Zulu" där det är ännu mer uttalat.

/ J - entusiast

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 62 "C&C"

Ibland är det bästa att ge i present vad man själv skulle vilja ha. Det här är en sådan, Spydercos gentlemannakniv "Chaparral". Eller kanske "ladys knife" i det här fallet eftersom den gavs till min ärade fästmö. Nu var det inte så att det var en present helt i egen sak. Faktum är att något i eggverktygsväg låg på önskelistan. Romantiskt kan man fråga sig. Jo, kanske när det kommer från mig. Det låg mycket eftertanke bakom just den här presenten. 

Jakten var inte hetsig men fokuserad då jag sen tidigare visste att vissa knivar upplevdes som för stora för henne både i handen och framför allt när de skall öppnas. Från början var det en sprint run beställd, en rosa Native. Nu blev det fel där och istället anlände en PM2 i digicamo vilket gjorde mig rådvill för ett tag - vad göra? Det råkar nämligen vara så att min dam gillar camouflage i vissa sammanhang så färgen var inte fel och kniven är grym på många sätt. Men att påstå att PM2 är liten är att gå för långt. Den inte så diskret som önskat och sen var det där med handstorlek. 

Nej, något annat fick det bli om än lite försenat. Något mindre, mycket elegant och ytterst välgjort - Chaparral!

"C & C, Chaparral and Coffee"

Chaparral är en av Spydercos Taichungproducerade knivar och det märks. Har man tvivlat innan så kan man pröva den här. Finishen och kvalitetskontrollen står ingen annan efter när det gäller produktionsknivar. Vi närmar oss de högre höjderna därvidlag. Någon "Tubare" jag följer menar på att de alltid har för skarpa hörn och kanter för att det skall vara optimalt. Men det är tycke och smak. I det här fallet föredrar jag den lösningen eftersom alltför fasade kanter gör att man slinter när man skall öppna mindre knivar. Jag har flera exempel på knivar som misslyckats på den punkten. 

Kniven är en riktigt sympatisk liten lättviktare som jag inte hade något emot att ha själv. Vi får se vad som händer i framtiden. 

/ J - lätt avundsjuk

#aliaspostmortem #knivigtvarre