Böker & Burnley = SANT

- snabbpresentation, Böker Plus "Kihon"

Idag skall saker göras något annorlunda mot vad brukligt är. För det första så här den här presentationen ett resultat av ett samarbete mellan Knivigt värre och Wanderoo. Det är första gången så det känns lite speciellt. Säg hej till Wanderoo allihopa. Om är ett gästspel eller ej det får framtiden utvisa. 

För det andra så är det här inte en regelrätt recension utan mer av vad som i Youtube-kretsar brukar betecknas "Table top Review". Eller kort och gott en genomgång på ren svenska. Orsaken är enkel - kniven skall färdas vidare till lycklig ägare vad det lider och jag har därför inte använt den alls. Men det måste erkännas att det kliar i fingrarna så här i lediga helgtider. Särskilt som den är kniven faktiskt vill skära i saker. Det har den sagt mig, jag lovar. 

Från Kwaiken till "Kihon"

För de flesta kniventusiaster är det känt att det förra samarbetet mellan Böker och Lucas Burnley mynnade ut i "Kwaiken" en kniv med lika ren som spännande design och som med rätta gjort sig ett namn. En kniv som även blev en av Böker Plus absoluta storsäljare. Den kom senare i flera versioner med olika handtagsmaterial och öppningsmetoder och den sista upplagan innebar att den krympte och vi fick en "Mini Kwaiken" att sukta efter. Så modellen är ingalunda obsolet än. 

Kihon är tänkt att bli modellen som får det otacksamma jobbet att agera uppföljare till en succé. Formspråket är inte alls svårt att känna igen med det lätt japaninspirerade bladet och de tämligen strikta linjerna. I relation till Kwaiken så är den här kniven mer kompakt och handtaget har något mer substans. Det är inte utan att jag tycker mig känna igen förhållande mellan blad och handtag från den gamla Kershawkniven "Starkey Ridge", även den i titan. 

Burnley har öga för detaljer och Böker har förvaltat dem väl

Första intryck är viktiga sägs det och kan appliceras även på Kihon. När jag med stor entusiasm öppnade lådan var det med en aning skepsis jag såg kniven för första gången. Visst, snygga linjer, något industriellt kantig med sitt sparsmakade geometriska mönster i titansidan men också... titantråkig! 

Det intrycket ändrades eller snarare nyanserades raskt när jag fick kniven i hand och kunde granska den lite mer ingående. Det bör påpekas att kniven är riktigt lätt. För en fällkniv som kan visa upp över åtta och en halv centimeters blad är 113 gram inte tungt! Det har Böker lyckats åstadkomma genom att handtagssidorna förutom att vara i titan är kraftigt urfrästa på insidan. Troligen är det även en av faktorerna bakom att Kihon är så välbalanserad. Den ligger riktigt bra i hand och känns kvick och livlig. Allt annat än tråkig med andra ord!

Lägg märke till hur väl bladtangen följer handtaget i stängt läge

Men det är när man fäller ut den som det stora leendet bryter fram. Jag brukar inte uppehålla mig alltför mycket vid det som ibland kallas "action" - att fälla ut och ihop knivar. Men omväxling förnöjer så nu skall jag det! För det här är utan tvekan en av de bästa produktionsflippers jag stött på. Den är bättre än t ex ZT 0450 och placerar sig i topp med konkurrenter som Kizer Ursa Minor bara för att nämna några få. 

Tumknopp/bladstopp eller flipper, fart premieras när det gäller att fälla ut bladet

Kihon kan öppnas med de dubbelsidiga tumknopparna, som egentligen inte är tumknoppar alls utan utanpåliggande bladstopp. Dock går det inte att göra det långsamt på grund av stark "detent". Huvudsakligen är kniven dock tänkt att öppnas med den föredömligt diskreta flippern. Den är nästan helt perfekt utformad. Vad menar jag med det? Jo, den sticker inte ut alltför långt vilket därmed inte stör knivens linjer eller stjäl utrymme i fickan. Utseendet harmonierar även väl med det övriga formspråket.  Däremot är den för kantig och vass och blir därmed en "hackspett" i fickan mot andra saker som förvaras där. 

Men funktionen...den är eh..., UTMÄRKT. Det spelar ingen roll hur du närmar dig "uppdraget". Om du föredrar att trycka på flippern eller dra den bakåt och oavsett vilket finger som används eller hur kniven hålls. Bladet far ut som det löpte på lager....vilket det gör för övrigt.  De väl avvägda räfflorna gör även att fästet är adekvat för att man inte skall slinta. Den här kniven är omöjlig att misslyckas med när det kommer till öppning. 

Här har Burnley/Böker lyckats få till den heliga treenigheten bakom en lyckad flipper. God geometri både i flipperns utformning och placering i relation till bladet, väl avvägt motstånd "detent" samt mjuk gång under öppningsrörelsen. 

Och om leendet vid det här laget vuxit sig till ett brett grin hotar det att få huvudet att ramla av när kniven skall fällas ihop. Då blir Kihon riktigt sympatiskt. Men dess emellan har vi ett lås som är perfekt. Stabilt, ingen tendens till glapp eller spel och hundraprocentigt varje gång och saknar helt all lockstick. I sammanhanget kan sägas att jag tidigare stött på knivar från Böker Plus som inte varit lika perfekta så det här var en bekräftelse på att de kanske lärt sig. 

Mycket bra titanramlås. Ingen seghet, glapp eller

spel samt extremt lätt att komma åt och släppa

För att fälla ihop kniven räcker det med att man tittar hårt på låsarmen. I alla fall känns det så. Den bjuder på ett svagt, mjukt och jämnt motstånd sen tar den verkliga magin vid. Bladet är nämligen inte en fingergiljotin och faller inte av egen tyngd. Trycket från låsarmen håller det på plats men de minsta lilla rörelse får bladet att silkesmjukt med ett svagt väsande att krypa tillbaks i sitt bo. Så skall ett ramlås göras konstaterar jag varefter kniven öppnas och stängs en gång till och sen ännu en gång. 

Handtaget är så bekvämt som den här typen av sidor tillåter

Handtaget är bra på det där viset som enkla raka handtag ofta är när dimensionerna i övrigt är väl genomtänkta. De talar inte om för dig hur kniven skall fattas utan det bestämmer du själv. Kanterna på Kihon är fasade och det som skall vara slipat och rundat är det på den här kniven. Gott så. Ergonomiskt får kniven mer än godkänt även om den inte briljerar. Det är svårt för knivar som är så här pass smala och med helt raka sidor och öppen konstruktion att göra det. För lite anläggningsyta mot handen när man tar i helt enkelt. Annars fungerar samtliga grepp utan anmärkning och särskilt "sabregrip" med en tumme på ovansidan och bakänden på kniven inne i handen premieras. Sen uppskattar jag verkligen att Burnley låter bli att besudla sina knivar med avarter som "jimpings". 

Konstruktionen är så enkel det är möjligt utan att vara ett integralhandtag. Två titansidor hophållna av en enda skruv med distans förutom pivotskruven. Inte ens en stoppinne återfinns i handtaget eftersom tumknopparna sköter den funktionen. På låssidan hittar du ett översträckningsskydd av Hinderer-typ. I bakänden har handtaget försetts med ett rektangulärt hål för fånglina. 

Skall någon kritik riktas mot finishen så bör jag påpeka att den som köper den här kniven bör gilla stentumling, För det är vad kniven strävar mot av sig själv. Varje liten repa eller "snigelspår" syns direkt. Även på det här exemplaret som inte ens är använt eller buret. Personligen har jag inget emot det men den som inte uppskattar patina bör nog titta på något annat. 

Clipet är litet men fyller sin funktion. Låg vikt och mager kropp gör kniven bekväm i fickan

De raka sidorna, den låga vikten och en tämligen blygsam profil gör att den här kniven knappt känns i fickan. Väl där hålls den på plats av ett litet springclip i stål. Det sköter sin funktion men man får se till att kniven verkligen hamnar på plats innan man släpper den. Den släta titanytan i kombination med det rätt korta clipet gör att kniven troligen kan få för sig att rymma annars. En nackdel för den vänsterhänte är att clipet inte är flyttbart alls från sin enda position, höger sida, spets uppåt. Det kan demonteras inget annat. 

Ett uppkäftigt blad fast på ett lågmält vis. Burnley hämtar inspiration från japan och Böker hakar på det lågmälda och minskar storleken på logotypen, tack för det!

Sen är frågan vad det är som så blixtsnabbt kommer fram när man kliar det här husdjuret bakom öronen. 

Ett riktigt jäkla bra blad helt enkelt. 

Bladformen är i mitt tycke mycket attraktiv. I princip är det en vanlig droppoint som försetts med samma typ av falskegg/"swedge" som exempelvis Kershaw Camber. Det vill säga den smalnar av över ryggen för att sedan bli bredare igen mot spetsen till. Det ger en mycket stark spets som här dessutom är riktigt användbar. Spetsig liksom. På det där spetsiga viset. Ja, ni förstår. 

Men det som särskiljer det här bladet från de flesta droppoints är hur eggen är formad. Den är nyfiken och önskar omgående en date med spetsen. Därför strävar den uppåt i en buk redan från start vid hälen. Anhängare av Wharncliffes göre sig icke besvär då längden rak egg därmed är noll.  

Stålet är VG10 som så ofta på Böker Plus-knivar och bladet är  flatslipat över nästan hela bladets bredd. Utförandet är bra med jämn och konsekvent slipning. Finishen är en attraktiv tvåtonssatin som jag uppskattar förutom att den som fixat poleringen råkat slinta lite mot spetsen till och orsakat en liten fläck. Sen lider den här kniven av samma problem som i princip alla moderna fällknivar. Den är något tjockare bakom eggen än vad den behövt vara. Men hur det påverkar funktionen vet jag inte. 

Samlat intryck

Skall jag våga mig på någon form av sammanfattning av den här Böker Plus tolkningen av en Lucas Burnley skapelse så lyder den ungefär så här: 

Visst, Kihon är lite musgrå. Det går inte att förneka. Färgsättningen är bokstavligen grå och sen har den raka sidor av titan. Det är försedd med ramlås med tillhörande översträckningsskydd. Det är även en flipper vars blad löper på kullager. Därmed går det inte att bortse från att den med automatik hamnar i ett fack. I det här fallet 1A för moderna flippermatade fällknivar. Så konstruktionsmässigt är den inte det minsta originell.

En kniv som passar till en smakrik kopp lungo

Så varför skall man kika extra just på den här kniven och inte välja någon av de andra i den snårskog av liknande konstruktioner som finns på marknaden?

Tre saker utmärker den här kniven och tilltalar de dig är det bara att slå till:

•  "Gråheten" är här smakfullt utförd. Burnley har sinne för detaljer och den skenbara enkelheten döljer en del finesser. Därför tycker jag att kniven är mer stilren och elegant än tråkig. Den kan dock anklagas för att vara anonym. Åtminstone till bladet flyger ut. 

• "Action" på den här kniven är anmärkningsvärd. Flippern är väl utformad, toleranserna små och lagren löper precis så lätt som de skall. I ena sekunden finns inget blad i nästa är det där. Den som förutom en kniv även söker mekaniska stresskulor att hantera i TV-soffan lär inte bli besviken. Särskilt som bladet smyger och gömmer sig lika smidigt som det jagas fram. Intrycket däremellan är solitt. 

• Sen var det själva bladet! Det är allt annat än tråkigt. Det har snarare en tämligen djärv linjeföring förankrad i japansk tradition. Utseendet är tämligen sparsmakat och framhävt med en tvåtons satinfinish och diskreta loggor. Till råga på allt så ger en bra slipning, dugligt stål och goda dimensioner ett blad som jag visst skulle kunna tänka mig att använda mycket och ofta i diverse EDC-funktioner.

"Kihon", från Böker Plus

Den här kniven känns därmed som ett givet köp för den som vill komplettera sin samling Kwaikens i hyllan där hemma eller den som vill ha en modern fällkniv i stilrent utförande och gillar Burnleys flirt med japanska klingor. Eller varför inte bara vad jag tror mig veta kan vara en riktigt bra EDC-kniv.

Söker du fart och fläkt i form av färg får du söka dig någon annanstans.

Kniven köper du från Wanderoo och länk till aktuell kniv hittar du här!



Specifikation:

Längd utfälld: 197 mm
Längd hopfälld: 113 mm
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: 3,4 mm
Ståltyp: VG10
Handtagsmaterial: titan
Låstyp: ramlås
Vikt: 113 g

Designer: Lucas Burnley



/ J - ger Böker Plus en chans till

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ho, ho, ho

Ja ni god vänner. Då var den här igen vare sig man vill det eller ej, julen. Det är en företeelse man kan ha lite kluven inställning till. Å ena sidan är den tindrande barnaögon, god mat i överflöd, familje- och släkttid. Men det är också storkommers, stress och ett allmänt jäkla hetsande på många håll.  

Icke så för mig detta år. Ett lugn har infann sig för en stund sedan och det ämnar jag behålla om det är möjligt. Själen behöver lite vila ibland. Min (h)jul handlar om återförening och familj. 

Julen står för dörren

Bilden är faktiskt återanvänd. Jag tog den för ett par år sedan ute hos min mor och använde den i en illustration på "Cykligare", min andra blogg. Man får faktiskt ägna sig åt dåliga ordvitsar i tider som dessa. Detsamma gäller grötrim för övrigt. 

Annars lyser delar av julstämningen med sin frånvaro. Världen är inte fluffigt Disneyvit och det snöar inte Marshmallows från himlen i stora singlade sjok. Istället är det grått ute. Mycket grått. Med regn och blåst. Åtminstone på mina breddgrader. Men det är väl jul det med. Åtminstone i södra Sverige. 

Jag ser fram emot det nya året. Här på bloggen kommer det att vara full fart och det finns både nya och gamla projekt att ägna sig åt. Det blir en salig blandning av recensioner, presentationer, dagens bild, lite kåserande texter, betraktelser, inlägg i debatten, reflektioner med mera. Som vanligt alltså. Men lite nytt blir det också vad det lider. 

Sen helt bortkopplat från knivar tänker jag börja cykla igen. Mitt år som ickecyklist har varit tomt. Den som inte cyklar lever icke som det heter. Eller borde heta. 

Mitt i allt vill jag tillönska er alla trogna läsare en riktigt god jul och tillika gott nytt år! Men vi kommer höras, läsas, skrivas eller vad man säger innan dess misstänker jag. 

Hoppas ni får en och annan klapp och att några av dem har eggar!

J - har garanterat tomtar på loftet

Det är vår - släpp käpphästarna fria!!

- mitt stall, del 1

Ja, riktigt ännu är det väl inte vår dessvärre även om den förmodas vänta där borta i fjärran. Snarare är det väl tvärtom då det här är årets mörkaste vecka. Men käpphästarna de växer sig stora och starka närda på kraftfoder inlåsta i mitt knivstall under vintern. Det var några dem jag tänkte tygla idag.

Ni vet småsaker. De där vi ibland hänger upp oss på. Småsaker som ibland till och med blir till storsaker. 

Smaken brukar liknas vid baken och de faktorer som är viktiga och avgörande för val av eggverktyg för en person är inte alltid desamma för en annan. Det är troligen därför det numera finns ett närmast oändligt utbud av olika knivar och knivtyper. Allt för att passa olika tycke och smak. Därför rekommenderas att den här texten inmundigas med en nypa salt. 

Men oavsett prisläge och modell finns det ett antal mer eller viktiga detaljer och större delar för den delen som jag tittar på. Hur stor vikt jag lägger vid de olika delarna varierar från stund till annan och dessutom är jag ibland befriande inkonsekvent. Men en viss stringens återfinns oftast. 

Sen kan de här detaljerna samverka på ett bra eller ibland olyckligt vis. Som när negativa egenskaper förstärker varandra. Exempel när man först råkar ut för ett trilskande ramlås för att därefter upptäcka att kniven är försedd med specialhuvud på pivotskruven som dessutom är "Loc-Titad" in absurdum. 

Utan inbördes ordning kommer här därför ett antal stora "NEJ" för min del. Jag är nyfiken på att höra om ni håller med eller om ni har andra hästar i hagen. Några i min egen har för all del rymt.

Så mycket häst i en och samma kropp!

Stallet inbegriper några olika raser och vi skall här granska några av dem. 

Vi kikar först på några praktiska draghästar som står stadigt på massiva hovar. Ardenners och Nordsvenskar. De första tre vill inte ens ut ur stallet. Det handlar om allmän funktion:

• Den asociale - fickkniven som inte vill umgås med fickor. Oftast handlar det om kombinationen handtagsmaterial, struktur och clip. Det kan vara grov G10 eller för mönstrade grepp som bjuder på extrem friktion. Ibland handlar det om utanpåliggande fördjupningar på låsarmar som döljer sig under clipet precis där byxkanten hamnar. Ibland vill de inte ens ned i fickan utan stegrar sig direkt. Ibland är de blyga likt tjuren Ferdinand och vågar sig inte fram ur fickan när de väl är tjudrade. 

• Lindansaren - våghalsen som balanserar på fickkanten. Ofta kopplat till små och knubbiga skapelser med clip som inte är "deep carry". Är de därtill tunga har de en tendens att röra sig ficka och inte sitta still. Knivar skall helst inte kännas när de inte används. Ibland förvandlar sig "Lindansaren" till sitt alter ego "Rymmaren" och avviker helt sonika för att ibland inte återses igen.

• I-balken - saknar totalt spänst. Det handlar om stelopererade clip. Det finns två typer av dem: skulpterade och för tjocka fjäderclip. Jag skiter högaktningsfullt i hur mycket titan, timascus och unobtatium det går att skulptera för att åstadkomma något som inte fungerar. Clip på knivar har EN funktion och det är att hålla kniven på plats och på köpet göra den mer lättåtkomlig. Jag vill inte heller ha dem så oförstörbara att de inte fjädrar alls. 

• Den velige - bjuder på glapp eller spel i bladet. Det finns nästan inget mer irriterande än fällknivar som inte riktigt vet åt vilket håll bladet skall fällas och därmed inte känns stumma i utfällt läge. Sen finns det grader i infernot. Från sladdertasken till vindflöjeln, d v s den "lealöse" till den som inte vet vartåt den skall peka även vid lätt provokation. 

• Det permanenta låset - är närmast av engångstyp. Den typen som givit upphov till begrepp som "lockrock" och "lockstick" och som måste åtgärdas med "sharpies" samt "slitas in" till döddagar innan de fungerar. De kanske skulle passerat under radarn om det nu inte fanns lås som fungerar utmärkt redan från början. Även de gjorda i titan. 

• Bodybuildern - ser mer ut än den är med stabila axlar och dålig uthållighet. Varför i hela friden skall fällknivsblad vara fyra, fem eller kanske sex millimeter grova? Fällbara bräckjärn är ändå en utopi då de fortfarande är försedd med en led. Sen missar de poängen med en kniv - den skall kunna skära saker! Många blandar dessutom ihop det med skärpa. Även ett nittiograders hörn kan bli mycket vasst, det skär för den skull inte bra.

• Den distanserade - här är det långt mellan tanke och handling, det är avstånd mellan hand och egg. Ofta för att ge ökad "reach", räckvidd. Fällknivars uppgift är inte i huvudsak att nå längre förutom i rena självförsvarsapplikationer. I övrigt blir det bara besvärligt med försämrad kraft och kontroll som följd. Med ytterst få undantag utgör de bra machetes. 

• Mr Ricasso - lider av lätta mindervärdeskomplex och kompenserar det med stora ricassos/anslag. Det är ofta en av orsakerna till punkten ovan. Måhända kan det vid något tillfälle vara påkallat av utseendemässiga skäl eller för att förenkla produktion men i allmänhet är det en styggelse. Det stjäl från bladets egglängd och gör att man måste skära längre ut från handen med försämrad hävstång som resultat.

• Den spretige -  pekar än hit än dit. Tumknoppar/plattor och andra öppningsrelaterade detaljer placeras för långt ut på bladet. Med diverse skrot som sticker ut från det samma hindras effektivt genomgående skär i exempelvis födoämnen och de är dessutom som gjorda för att trassla in sig i saker som kartong, rep och tyg. Håll öppningsanordningar så nära handtaget det går tack!

• Den diffuse - vet inte vad han vill eller snarare kan. Knivblad har främst två funktioner: att skära och att sticka. Sen kan de till nöds användas till en uppsjö andra uppgifter. Men det är inte därför de primärt existerar. Om det inte mycket medvetet handlar om t ex en flåkniv så blir jag mest irriterad på blad utan spets. Med en sådan kniv bryter man nästan handleden om man försöker penetrera en plastförpackning eller dylikt. Att sticka små hål i något är inte att tänka på. Därför har jag mycket svårt att förstå trenden med s k "Pocket Cleavers". där man med små fällknivar härmar köttyxans bladform utan att få dess funktion. Enbart ett utseendemässigt grundat val som mest får mig att skaka på huvudet.  

• Fingergiljotinen - är självförklarande. Har man missat att det är en dylik man umgås med görs det bara en gång. Något som diskuterats i en separat text! Må vara hur häftigt som helst att leka med när man sitter i tv-soffan. Men att hantera dem i mörker eller under kalla våta omständigheter är inte alls lika roande. Jag gillar mina fingertoppar och vill inte att bladet skall komma farande och bita av dem så fort låset är släppt. 

• Mr Unikum - drivs av hävdelsebegär. De har gärna en ovanlig frisyr eller avvikande kläder, i det här fallet "hardware". Skruvar, särskilt pivotskruvar görs då i någon specialkonfiguraration som gör det halvt omöjligt att nyttja det faktum att skruvarna förväntas vara justerbara. Kära tillverkare, det går att göra så också men då skall det vara nitade konstruktioner som inte kan vibrera loss på något vis. 

Det var några av de kreatur som kan återfinnas bak stängda dörrar vid den här årstiden. I senare delar skall vi stifta bekantskap med fler. De nervösa fullbloden som måhända egentligen är målade kameler, småponnys och en och annan åsna.  Vi skall även sitta upp i sadeln för att se hur de uppträder både under dressyr och när de sträcker ut i full galopp.


Rid lugnt i vintermörkret!!

/ J - Stallmästaren



#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Om "Freedroppers"

Många tillverkare verkar nuförtiden sträva efter att användaren skall bli av med åtminstone någon liten kroppsdel om denne inte är extremt uppmärksam när knivar fälls ihop. Man vill tillverka fingergiljotiner. 

För att uppnå det använder man sig vanligen av ett koncept som utgår från ett blad med mycket stål i som gör det tungt och därmed skapar mer moment. Sen kombineras det med goda toleranser även om det framförallt är kullager och en trimmade "detents" som förespråkas för önskat resultat. 

Därefter är du redo att effektivt kapa fingertoppar på löpande band. 

SanRenMu 963 faller precis så fritt det går till fingrarna tar emot

Frågan är varför? Jim Skelton* och andra liknande figurer med god spridning är svaret. Själv föredrar jag en mer "hydralisk" känsla i mina knivar om jag får tycka något. Det vill säga eftersom jag inte BARA leker med mina knivar och gillar de fingertoppar jag har så vill jag att knivarna skall löpa lätt men helst inte falla helt fritt när låset släpps. Det är nämligen inte praktiskt. 

Av någon anledning finns det en kategori knivmänniskor som ser förmågan att få bladet att falla fritt som det yttersta måttet på god kvalité. Man säger "ahh" och "åhh" i olika tonarter och använder sig av uttryck som "smooth as glass" och "effortless" för att beskriva känslan i otaliga recensioner och omdömen.  

Då skall jag vara elak och säga att det är det inte alls! Det ultimata testet alltså. Faktum är att det finns rätt många budgetmärken och budgetmodeller som klarar av den bedriften också. Det tarvar inte kullager, faktum att det inte ens är nödvändigt med glidlager i brons eller den minsta droppe olja. Så var det sagt. För att ta några konkreta exempel:

• San Ren Mu 963 (numera Real Steel 963) - en kniv med lågt pris vars blad löper på nylon eller kanske till och med billigare plastglidlager om jag minns rätt. Inget glapp eller spel och trots det har den inga problem med att få bladet att dingla fritt och falla in av egen vikt.
• Helt fritt faller även bladet på min något dyrare MCusta när spärren hålls inne. Även den på glidlager i nylon även om deras variant är unika för märket. Den har gett mig mer än ett litet snitt i fingrarna då kniven även är mycket vass. 
• Bronslager hittar du i Benchmade Mini Griptilian men den faller lika fritt den när det kända Axislåset släpps.  
• Kullager återfinns förvisso i Real Steels "Sea Eagle" vars blad är en "freedropper" men det är fortfarande en budgetkniv.

Spyderco PM2, det här specifika exemplaret har så lite friktion att bladet vill studsa ut igen

Minst motstånd av alla knivblad jag äger bjuder emellertid min Camoversion av Spydercos PM2 på. Det blir extra påtagligt då min svarta version som kontrast är närmast seg. Trots avsaknad av glapp i bladet faller den FÖR lätt. Den går nämligen inte att hålla med bladet uppåt när man fäller ihop den. Då löper bladet så smidigt att det ofelbart studsar ut igen istället för att låta sig hållas kvar i stängt läge. Istället måste man lägga kniven lite på sidan för att minska vinkeln och därmed farten på bladet för att det skall fungera som tänkt är.

Lite kul är det ibland men inte vill jag se det på alla knivar och inte tusan är det särskilt svårt att uppnå.  

/ J - i fritt fall


* För den som inte känner till honom så är han en mycket egocentrerad amerikansk klock- och knivsamlare som har en hysteriskt dyr knivsamling som han visar upp på IG och YT. I sina många och långa videos avslöjar han ständigt att han älskar bling och dyra material, att han inte vet något om ergonomi eller användning och att utseende alltid går före funktion.

Knivrecension Kershaw Camber

- den perfekta fickkniven del 26 eller "det bidde en tumme"

Dags att återgå till min evigt pågående serie "jakten på den perfekta fickkniven". Som ni kanske redan förstått vid det här laget lär jag aldrig hitta den. Det finns för många parametrar och personliga preferenser för det. Men på vägen tänker jag mig att vi kan ha kul och knivbilda oss lite tillsammans. 

Om dagens objekt känner jag för att utbrista: Jaha Kershaw, den inte bara minskade i storlek utan till slut krympte den så mycket att den försvann. Camber blev en kortlivad kniv i Kershaws synnerligen digra modellprogram. Detta kan synes lite märkligt då den delvis var tänkt att ersätta den Ken Oniondesignade storsäljaren Blur.

Kershaw 1678 "Camber"

Receptet för att uppnå tänkt framgång var att göra nästan samma kniv en gång till fast med några justeringar förstås. Tanken var att modernisera kniven. Storleken krymptes, S30V stålet som tidigare funnits på några få modeller blev standard på Camber men den största skillnaden var att tumknoppen fick ge vika för en trendig flipper. Kvar blev ett övergripande släktskap i linjerna, aluminiumhandtaget och speedsafesystemet. Jag ämnar återkomma med en direkt jämförelse dem två emellan vid senare tillfälle.

Som synes är Camber mindre och rakare i linjerna än Blur

Namnet som sådant är passande då det är ett engelsk ord som syftar till något som är välvt eller krökt vilket handtaget på den här kniven är.

Blad

Bladformen på Camber är enklare och mer renodlad än på sin föregångare Blur. Båda är droppoints men här återfinns inga recurves eller andra utsvävningar från grundtemat. Det enda som hindrar bladet från att vara helt rent är att ryggen är uttunnad på mitten. Falskegg vet jag inte om jag vill kalla det då den slutar innan spetsen tar vid. En detalj som mest är kosmetisk men även bidrar till ett något lättare blad och förbättrad balans.

Enkelt och kompetent. Formen följer det tänkta användningsområdet, EDC

I mitt tycke är bladet elegant fast på gränsen till anonymt. Ytan har fått sig en mycket väl utförd stentumling vilken motstår repor bra. Det finns heller inte mycket till text på bladet. På en sida talar Kershaw om modellnummer och säger att kniven är patenterad. I liten font kan även stålsort läsas för den intresserade. Annars inga stora logotyper eller liknande. Det finns inga tumknoppar, ricassos eller märkliga slipningar som stör funktionen. Det här är genomgående ett mycket praktiskt blad.

Visst finns det text men inte allt för stor i alla fall. Den upplyser bl a om att S30V återfinns i bladet

Stålet är det utmärkta CPM S30V och av det har man tagit tre millimeters grovlek och gjort ett blad som mäter runt sju och en halv centimeter på längden. Slipningen är flat och sträcker sig nästan över hela bladet höjd. 

Ursprungsskärpan gör ingen besviken och kniven var redan utan åtgärder riktigt vass. Det gäller även spetsen som är just det - spetsig! Sen kan jag inte låta bli att tycka att kniven är något för tjock bakom eggen vilket är en egenskap den delar med många, kanske majoriteten av moderna knivar. Troligen ligger alla jäkla tortyrtest som utförs på knivar bakom det. Ingen tillverkare vill figurera på Youtube-klipp där deras produkter går sönder. Kan man inte bända upp en ammunitionslåda med sin fällkniv tycks de inte vara bra.

När kniven används uppträder den exakt som den ser ut. Det excellerar när det kommer till att ta fram kniven, utföra små snabba uppgifter och stoppa undan den igen. Ni vet att ta sig in i krympplast, kapa ett buntband, döda en kartong eller två, öppna paket och liknande. För övrigt kan tilläggas att det är en riktig kartongmördare. Något att tänka på så här i juklappastider. 

För att testa geometrin har den som vanligt fått ägna sig åt lite kökstjänst. Det nästan helt flatslipade bladet parat med skärpan i eggen gör att den är riktigt duglig sett till begränsningarna då - att bladet är för brett och att den inte matchar en köksknivs tunna egg. 

Det relativt bastanta bladet eller snarare det faktum att det inte är så långt och att eggen går ända fram till handtaget gör att det går att ta i om så behövs. Därför går det över förväntan att tälja sig en korvpinne och en vandrarstav också. 

Men som alla mindre fällknivar är handtaget för tunt för att ägna sig åt det någon längre stund. Då kommer du att få blåsor. Men sen kan jag inte komma ifrån att den där extra lilla centimetern från storebror Blur saknas. 

Stålet är som vanligt utmärkt höll jag på att skriva. Men det är faktiskt min första Kershaw med det atkuella stålet. Även de klarar att förvalta de överlag mycket goda allroundegenskaperna som CPM S30V besitter. Det är ett stål som är rosttrögt men framförallt slitstarkt och jag har inte behövt slipa om kniven än. Någon liten kontakt med skärpstålet och det är på banan igen. 

Handtag

Liksom sin föregångare är handtaget gjort av aluminium som fått ett tillskott av "Trac-Tec" för att öka friktionen och förbättrar fästet. Konstruktionen är sluten med "flytande backspacer" som tillsammans med tre skruvar håller ihop kniven. Resultatet blir ett lätt och stabilt handtag.

Ett enkelt men ergonimiskt handtag i aluminium med inslag av Trac-Tec

"Trac-Tec" är Kershaws namn på ett gummliknande material. Det ger gott grepp utan att fastna alltför mycket mot byxtyg. I början var jag skeptisk till det på Blur då jag befarade att det skulle slitas fort och bli blankt med tiden. Den farhågan bekräftades aldrig och det fungerar faktiskt utmärkt även efter många års användning. 

Sen kan jag inte låta bli att tycka att det krympta formatet medför en försämring när det kommer till handtaget. Det är förstås ytterst individuellt men på det här handtaget är det precis att min hand får plats. Alla fyra fingrar går att klämma in för ett fullgott grepp. Problematiken känns dock igen från andra mindre knivar som öppnas på det här viset. Själva flippern stjäl utrymme helt enkelt.

Formen på handtaget är däremot utmärkt och det finns faktiskt inga grepp som inte kan användas. Min brasklapp handlar om flippern. Som nästan ALLA flipperknivar är den i vägen vid arbete till exempel mot en bänk eller skärbräda. Det är metall som sticker ut och ställer till förtret. 

Öppning och lås

På modernt manér är det här en kniv som öppnas enbart med en flipper. Den tanken förstärks av att kniven är försedd med Kershaws patenterade "Speedsafe" som var det första assisterande systemet på marknaden. Uppfinningen är förstås mycket äldre då det egentligen bara handlar om en stilett vars fjäder inte tar lika tidigt och som aktiveras på alternativt vis. En uppfinning som tillkom för att kringgå märkliga lagar. 

Kritiken mot Speedsafe har varit att den skallrar. Det gör den även på min annars superba Blur. Det kommer sig av att fjäderspetsen när den inte belastas kan röra på sig i handtaget. Det kan förekommas genom att t ex fetta in den. Det positiva är att det inte behövs på Cambern. Inte än i alla fall, den är knäpptyst vilket är uppskattat. Jag är inte förtjust i knivar som låter.  

En mycket liten flipper som emellertid fungerar utmärkt ihop med Speedsafe

Som vanligt höll jag på att skriva så fungerar den funktionen utmärkt även på Camber. Kershaw kan det här med fjäderassisterade system vid det här laget och flippern är väl avvägd för det. Funktionen är utmärkt. Lätt att komma åt, kvick och säker på så vis att bladet alltid kommer ut. Själva "knappen" har försetts med ett par spår för ökat fäste vilka fyller sin funktion och är nödvändiga då det inte är mycket yta för fingret att ta spjärn emot.

En linerlock som är väl gömd med hjälp av små toleranser och hög precision

Bladet hålls sedan på plats av en linerlock. En ibland förbisedd lösning i ramlåstider. På ett aluminiumhandtag är det nästan ett måste*. Den här varianten är extremt välgjord och när de är det tillhör linerlocks mina favoriter. Camber låser stabilt som tusan och  utan minsta tillstymmelse till glapp eller spel och är lätt att både komma åt och släppa. Konstruktionen är mer än stark nog för mina behov och har den fördelen framför ramlås att inte knivens geometri ändras när låset fallet på plats och man slipper även fenomenet med en "låssida" och en "presentationssida"**.

Att bära

Kort och gott tillhör Camber toppskiktet när det gäller hur den uppträder i fickan. Grunden återfinns i ett mycket bra clip sett till funktion. Kniven sitter lågt och diskret men är ändå lätt att nå. Precis som jag vill ha det. Det som ligger i vägen för ord som "perfektion" är att skruvarna som håller det på plats är i vägen. Enda sättet att undvika det är en mer avancerad lösning där man fäster clipet från insidan av ramen för att slippa utstickande skruvhuvuden. Något som jag aldrig sett på knivar i den här prisklassen.

Utseendemässigt är det mest neutralt. Det är en svart, vikt metallbit helt enkelt. Här vet jag att det finns de som är helt besatta av "skulpterade" clip trots att de i nio fall av tio är betydligt sämre än sina "fjäderkompisar". Skälen är förstås estetiska. Jag tycker väl att funktion skall premieras framför hur de ser ut eftersom jag i så fall anser att knivar är absolut snyggast utan clip alls. Men skall det delas ut poäng på området så vinner det här inga skönhetspris. Men det är genomtänkt och fungerar. 

Ett suveränt "Deep Carry"-clip sånär som på skruvhuvudena

Förutom clipet är Camber fickvänlig eftersom den är lätt och har diskreta yttermått. Kniven väger in precis över hektot och lägg därtill att den vikten är välbalanserad och som sagt sitter lågt i fickan. Det gör att kniven inte skvalpar omkring i fickan vilklet kan bli fallet med knivar som väger mycket och sitter högt.

Det enda som stör harmonin i paradiset är flippern som förstås sticker ut som en liten fågelnäbb i fickan. Men för att vara en sådan är den ändå tämligen diskret måste medges. Det är annars ytterligare en nackdel med flipperknivar som sällan nämns. De vill äta upp andra saker som förvaras i samma ficka. I synnerhet om kniven är lite större med längre handtag som sträcker sig mot botten av fickan. 

Sammanfattningsvis

Camber är en kniv med två styrkor - bladet och handtaget! Är inte det hela kniven undrar vän av ordning? Det ligger något i det. Men det här ÄR en bra kniv sett ur många aspekter och vägs de samman får du en riktigt bra "EDC-kniv". En kniv som kanske inte är bäst i något enskilt avseende men som briljerar som välavvägd kompromiss.

Kershaw Camber, en riktigt bra "EDC-kniv"

En separat jämförelse med sin mer namnkunniga föregångare Blur kommer som sagt senare. De största förändringarna återfinns i ett någon mindre format och övergång till flipper från tumknoppar samt en uppgradering av stålet redan i grundutförande.

Vad man tycker om ändringarna är förstås avhängigt av de personliga preferenserna. Uppenbarligen blev kniven ingen större försäljningssuccé då den nu utgår ur sortimentet. Det hindrar den inte från att vara en mycket bra kniv. För en relativt modest penning erhålls en styck kniv med ett högkvalitativt stål som utnyttjats i ett både elegant och användbart blad. Ergonomiskt får kniven mer än godkänt även om jag tycker att föregångaren är snäppet bättre på det området. 

Länk till tillverkarens hemsida: Kershaw Camber.


Specifikation Kershaw 1678 "Camber":

Längd utfälld: 183 mm
Längd hopfälld: 107 mm
Vikt: 108 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: 6061-T6 aluminium
Lås: linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i Oregon, USA


* Även om t ex "Subframelocks" som på Kershaws egen Knockout är ett alternativ. 
** En nackdel med det som sällan eller aldrig nämns är nämligen att balansen inte sällan blir märklig eftersom presentationsmaterialet, exempelvis kolfiber eller G10 ofta är lättare än låssidan som vanligen är gjord i titan. Är den gjord i stål blir förhållandet ännu tydligare. Du får en kniv som tenderar att vilja "kantra" i handen om den greppas löst.  


/ J - not Cambersome

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 97 "Spanskt kaffe"

Den mest spanska kniven av dem alla - Navaja! De flesta är säkert bekanta med att order "navaja" egentligen bara betyder fällkniv eller för att vara ännu mer exakt, rakkniv. Men det har även kommit att syfta till den här typen av kniv som ursprungligen kommer från Andalusien. Särskilt om det är en "ratcheting/carraca Navaja" vilket i sin tur härrör från det ljud som uppstår när du öppnar den här typen av kniv då låsarmen glider över fördjupningarna i bladtangen. 

Knivtypen förekommer i alla storlekar och det har genom historien funnits veritabla monster på över sextio centimeter - hopfällda! De bars i ett snöre över ryggen. Storleken förklaras som så ofta med lagar även om vi nu är tillbaks på sjutton och artonhundratal. Det lär ha varit så att inte vem som helst fick bära svärd i delar av Spanien. Några begränsningar för knivar fanns däremot inte vilket ledde till en intressant utveckling. Det fanns även knivfäktningsskolor som lärde ut hur man bäst använde dem. 

"Spanish Coffee"

Tyvärr har jag inte hittat någon gyllene medelväg när det gäller kvalitet på de här knivarna. Exemplet ovan är en "Joker" och deras 28 centimeters variant gjord i mässing och olivträ. Godkänd kvalitet men inte mer även om bladet har lite spel upp och ned i öppet läge. Dessutom slår eggen i ramen om kniven stängs för hårt och bladet är av enklaste stål. Tror att det är 440A i den här.

Alternativ finns men är oftast handgjorda och kostar därefter. Har någon ett tips på ett mellanläge så vore jag tacksam. Jag känner till märken som Cudeman, Joker, Nieto och Martinez. Alla enklare varianter. 

/ J - no hablo

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 96 "Leverlock"

Det sköts en björn i de uppländska skogarna om det var igår eller möjligen förrgår. En stackars ensamströvande hane som gick vilse och har setts i trakterna de senaste femton åren eller så. Väckt ur sitt försök att försova sig fram till våren och skita i jobbet fick han tumla upp. Då hade jag också blivit arg! Hur som haver gick han till anfall mot en jägare, blev dömd och arkebuserad på plats. 

Det fick mig att tänka på jakt. Och jakt handlar den här kniven om även om det är synnerligen indirekt. Den är tysk, den är traditionell, den är tung och är absolut inte lämpad till att ta ur eller flå djur. Men det är en Hubertus och sankt Hubertus är jägarnas skyddshelgon. Det anrika tyska företaget gör utöver klassiska fickknivar även en mängd jaktknivar. De gör till exempel sådana där anskrämliga vidunder med hjortklövar till handtag. Det kan vara det fulaste som existerar! Om det inte är det så är företeelsen i alla fall med och tävlar om det föga ärorika priset. 

"Leverlock"

Just det här exemplaret är min enda från Hubertus och är ur deras "Slimline" vilken omfattar ett par tre modeller där den största är en riktig bjässe som dessutom kan fås med krisblad för den intresserade. 

Det är en intressant kniv så till vida att det är en klassisk "leverlock" där såväl öppning som lås sköts med en liten utfällbar hävarm. När den är infälld utgör den även ett skydd mot oavsiktlig avfyrning som vida föregick alla moderna varianter. På bilden syns den redo för att fälla ut bladet. 

Egentligen ville jag vid tiden för inköpandet ha en annan modell med mer traditionella rundade former men de var för dyra. Även den här kniven ökade hastigt i värde några år efter det att jag köpt den. Det var på nittiotalet någon gång. 

Det är en mycket tung kniv med enkelt stål byggd på klassiskt vis. Den är dock välbyggd och gedigen men kan inte mäta sig med modernare konstruktioner när det kommer till precision och toleranser. Materialet i bolstren är elfenbensmicarta. Det började nästan vitt och har nu gulnat precis som gamla betar. Materialet togs fram just för att ersätta elfenben i bland annat klaviatur. 

Det är en sympatisk fickkniv för att modellen har historia. Praktisk? Nä - den är blytung för sin storlek och har kanter både här och var så det skulle jag inte påstå. 

/ J - känner sig jagad

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Jagdkommando

- en reflektion kring samlandet och dess egenvärde

För stunden plitar jag på ett blogginlägg med den tänkta rubriken "Mitt Stall". Den handlar om käpphästar jag hyser när det kommer till vad jag personligen gillar och inte gillar hos knivar, vilka detaljer jag först undersöker på en ny kniv och vad som fungerar som en kalldusch för intresset. Bäst jag satt där och funderade kring ämnet dök ett närbesläktat tema upp som jag ämnar dryfta här.

Inte en käpphäst men kanske en mental åsna i alla fall. Det handlar om att inte erkänna samlande som legitimt användningsområde. Det är egentligen inte så ofta jag hör det från "utomstående", det vill säga de som inte är lika knivtokiga som undertecknad och du som läsare av den här bloggen. I deras ögon är vi ändå galna allihop.

Snarare kommer det från några av de som samlar själva. Jag misstänker att de tycker att det förringar värdet hos kniven/eggredskapet/det knivliknande föremålet de har införskaffat. Intresset kostar ju såväl tid som pengar som bekant. Det gör att det blir en laddning knutet till föremålet på ett vis som det inte förtjänar. I resonemanget undantar jag riktigt dyra knivar, vad det nu är. Men många av dem återfinns fotograferade av "Sharp by coop".  Där hittar du knivar vars användningsområde står klart och inte behöver diskuteras. De är enbart samlarföremål!

Gränsande till det här fenomenet ligger även det som på engelska brukar kallas "fanboys", de som försvarar ett märke mer eller mindre intensivt beroende på hur långt smittan spridit sig. Den senare kategorin ser all kritik mot ett visst märke som ett påhopp på deras egen person då de sammankopplar sina smakpreferenser med egenvärde. De reagerar därför häftigt och personligt när någon påpekar att Emerson har dålig byggkvalité, att Spydercos är fula eller att Medford inte är en kniv utan ett fällbart bräckjärn. Eftersom de gillar märket/modellen/produkten ifråga så måste åsikter riktade mot dessa gälla även dem själva. Det finns spaltkilometer skrivet om ämnet i ämnen som psykologi och socialpsykologi så det lämnar jag därhän. Men det är värt att reflektera över. 

Fula?

Det finns många exempel på det här fenomenet och i knivkretsar brukar de flesta stora märken ha "hangarounds". Spyderco och Benchmade kan tjäna som exempel men ofta blir det hetare och vildare diskussioner desto dyrare knivarna är och därför upplever jag anhängare till Medford, Emerson, Hinderer och Chris Reeve som mer högljudda, bara för att nämna några.

När det gäller samlandet som egenvärde tenderar jag att återkomma till Microtechs "Jagdkommando", inte för att hacka på den specifika modellen utan för att den är ett så lysande exempel på vad jag avser i det här fallet.*

Den är komplett oanvändbar ur praktiskt perspektiv. Det gäller även det den påstås vara bra till - att ha ihjäl folk med. Den är nämligen inte ett bra vapen oavsett hur de jäkla sårkanalerna må se ut, något som bisarrt nog diskuterats på flera forum vid upprepade tillfällen. Det finns många argument till varför den inte är bra men jag nöjer mig med att säga att historiens dom därvidlag är hård. Korkskruvar är inte bra vapen och har aldrig varit det för då hade de förekommit på den tiden när blankvapen verkligen användes. Som jag brukar säga, intet är nytt under solen. Det var inte Microtech som uppfann flereggade spiraler även om många tycks tro det. Idén har återupptäckts sporadiskt inte minst inom fantasygenren men är att betrakta som en död gren i eggvapnens evolutionsträd. 

Jagdkommando är ett samlarföremål. Ett tämligen dyrt sådant för att vara massproducerat men det behöver inte motiveras mer än så. Men det blir lätt fånigt när det argumenteras för något annat. Så vänligen sluta med det, hitta inte på användningsområden som inte finns. Var stolt samlare! Folk gillar guld också och har alltid gjort även om det länge var en tämligen värdelös mjuk metall till man kom på att den leder ström. 

Studieobjekt

Sen får jag väl tillägga att det finns ytterligare ett användningsområde för knivar numera. Vi kan kalla det "knivar som studieobjekt" tills vidare. Jag och alla andra som ägnar sig åt att recensera och skriva om knivar kan tjäna som goda exempel på det. I ett vidare perspektiv kan även alla som äger ett Instagramkonto med vass inriktning eller ett Youtubekanal räknas dit. Det vill säga man ägnar sig åt fotografering, jämförelser och skrivande eller inspelande av filmer av våra kära eggföremål och närbesläktade "EDC-prylar". Det har nästan blivit ett nytt skott på intresseträdet möjliggjort av diverse sociala medier.

Det gäller i alla fall mig. För stunden ägnar jag mer tid åt att testa, jämföra, fotografera och skriva om knivar än att använda dem dagligdags. Den här texten är ett bevis på det!

/ J - stolt knivsvamlare


* Jag låter med flit bli att närma mig ämnet "äkta" customknivar. Det är ett begrepp som inte är okomplicerat det heller idag. När är en kniv handbyggd och när är det en "mid tech"?


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Jag tror jag flippar ur...

- ett nödrop!

Alltså det här med "flippers", jag tror jag blir halvt galen om jag inte redan är det. Troligen är jag unik och den enda i hela knivvärlden som tycker så här eller så kanske vi är två?

Men jag vill verkligen inte att alla mina knivar ska ha blad som ser ut som ett stort L - jag tycker inte att det är snyggt. JO, undantag finns förstås. Det gör alltid det, tack och lov. Men och det finns ett men...

Jag flippar snart ur!

Snälla, alla, 

det är ETT sätt att öppna en kniv, inte det enda. På samma vis som att ramlås/framelocks inte är det enda låset. 

I förbifarten kan noteras att många som dras till flipperknivar och är besatta av att öppna knivar så fort det bara går inte sällan misstror automater eller allra helst assisterade knivar. De skall av olika anledningar "deaktiveras" så man slipper fjäderhjälp. Knivar från bland andra Kershaw och  ZT brukar råka ut för det och personer på forum blir upprörda i olika tonarter om det inte går för att de saknar "detentball". Tydligen går alla fjädrar av. Hur man lyckas med det vet jag inte. Det har inte hänt mig än.

Kizer Ursa Minor, en snygg flipper...men ändå, den har en stor stålklump på magen

 som bryter flödet. Den bakre kanten på flippern smälter inte alls in i handtagets övriga linjer

Varför bli "upprörd"? Och innan någon annat går i taket - nej jag är det inte på riktigt, så viktigt är det inte. Men ändå liiiiite. 

Jo förstår ni, det är en jäkla trend helt enkelt. Alla håller upp fingret i luften för att se vartåt det blåser och kommer fram till att flippers säljer bra. Sen hakar de på tåget in absurdum och snart varenda knivdesign anpassas för eländet. Vad har jag då emot dem? 

Tja, egentligen INGET om det inte vore för att det numera är så utslätat att det blir tråkigt. Därutöver finns det  en hel del nackdelar med dem. Här några av dem:

Utseende

För det första: flippers likriktar utseendet på knivar. De tenderar nämligen att sluta med den numera extremt kända formeln: titanhandtag med ramlås och översträckningsskydd samt flipper på kullagrade blad. Det är väl kul, om det inte vore för att det är totalt mainstream. Alla de där komponenterna måste finnas med vilket verkar begränsande för utseendet och sen är det komplicerat om än inte ogörligt att kombinera med exempelvis backlocks.*

Dessutom tycker jag att själva flippern är ful!** De sticker ut när kniven är hopfälld och förstör därmed linjerna på många knivar. Förresten sker samma sak i öppet läge. Det finns monstruösa exempel på det här. Det värsta är någon Medfordmodell som jag tacksamt nog glömt namnet på där den sticker ut som ett spretigt staket flera centimeter från handtaget och inte ser ut att ha med resten av kniven att göra överhuvudtaget.

Det finns uppenbarligen fler som tycker det är fult för nu börjar det dyka upp allt fler lösningar som går ut på att dölja dem som frontflippers och varianter där de till och med fälls in i handtaget endera i utfällt eller hopfällt läge. 

Funktion

För det andra så är själva "flippertab"-historien ofta i vägen när man använder kniven.

De är liksom som det som kallades "parerskydd" när man var liten i vägen vid arbete. Ibland vill man komma åt basen på eggen eftersom man där har mest kraft och kontroll. De hindrar dessutom nästan alltid sidledes grepp "pinchgrips". Till skillnad från alla amerikaner så bjuder den skandinaviska och för all del ofta ryska traditionen på knivar utan dylika påfund och se det fungerar alldeles utmärkt det också! Man skär inte automatiskt av händerna för att en kniv saknar fingerskydd. 

Förresten är de i vägen i fickan också. Knivar med annars låg profil försedda med en mer eller mindre stor metallnäbb pickar på allt som befinner sig i närheten. Nycklar, telefon eller din hand på väg ned i fickan. 

Sen var det själva öppningen. Jag kanske inte alltid VILL öppna kniven blixtrande snabbt av lite olika anledningar. En är att det kan skrämma folk som inte är riktigt lika knivtokiga som vi. Det både låter och ser tämligen aggressivt ut i andras ögon. Med en flipper finns sällan alternativ mest beroende på att även om de förses med kompletterande öppningsmetoder så trimmas "detenten" hårt för att fungera optimalt vid snabböppning. För det mesta blir då kniven halvt omöjlig att öppna på annat vis. Undantag finns förstås även här. 

Med flippers har även följt kullager som en "naturlig" utveckling. Varför kan man undra. Egentligen är det inte alls en bra lösning på en kniv. Jag hävdar att glidlager i fosforbrons är bättre ur nästan alla perspektiv. De är billigare, enklare och därmed finns det mindre som kan gå fel, lättare att rengöra och så vidare. 

Det blir lite, ska vi säga, motstridiga argument när man konstant strävar efter öppna konstruktioner eftersom de är "lättare att rengöra" för att sedan stoppa in finlir som små metallkulor eller stavar i pivotskruven. Ganska komiskt egentligen. De finns ju bara för att knivarna skall bli snabbare och kännas på ett särskilt vis när de öppnas och stängs. Vilket helst skall ske ofta och mycket. TV-soffan någon?

Grepp

Och en invändning till - jag uppskattar inte hur man måste justera greppet efter att ha fällt ut en flipperkniv med pekfingret. Något som man inte alls behöver göra på samma vis med säg ett hål eller tumknopp, rätt placerade nota bene.

Jo, det är kul att flippa knivar ibland. Det fungerar lite som en variant av jo jo eller stresskulor för den knivintresserade. Det beteendet känner nog de flesta av oss igen och det gäller i högsta grad även mig.


Men snälla, snälla knivindustri ALLA modeller behöver inte kunna flippas upp.


/ J - behöver flippa lite för att lugna ned sig

* Två exempel är SOGs "Twitch" och Spydercos "Introvert" som av flera lanserats som den första flippern med backlock vilket alltså inte är det minsta sant. 

**Ungefär på samma vis som en del inte gillar Spydercos knivar för att deras hål orsakar en "knöl" på bladryggen. Flippers gör ju samma på andra sidan bladet. 


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Spyderco C55GP Starmate

-  att närma sig en modern klassiker

Uttrycket var inte aktuellt då men den här kniven tillhör en skara knivar som traktades så hett efter från min sida att fenomenet numera fått en egen term - "Grail/Graal Knives". Ja, inte efter mig då men det har visat sig vara fler som tänker likadant. Tiden var tidigt nittiotal och de sällsynta bilderna på exotiska knivar kom från glassiga importerade magasin som "Blade" och "Tactical Knives". De köptes för synnerligen begränsade studiemedel och därmed var tidningarna ibland nästan lika ouppnåeliga som knivarna.

Knivar man fordom traktade efter: Spyderco Starmate, Gerber CF, Benchmade AFCK

Redan då var det några knivar som stack ut trots att genren "Tactical Folders"* knappt  var uppfunnen. Utan tvekan är märket Spyderco ett av dem som var tidigast med modeller som Renegade och Police. De var även snabba med att samarbeta med customknivmakare och även med "gudfadern" för den här typen av knivar, herr Bob Terzuola själv.

Det är förstås han som ligger bakom den här modellen "Starmate" och det här är version nummer två från Spydercos sida.

Spyderco C55GP Starmate

Den första generationen av Starmate är sedan länge tagen ur produktion. Men även den här nyutgåvan har kommit och gått så önskar man köpa sig ett exemplar får man söka sig till begagnatmarknaden där den en så länge går att få tag i utan att det kostar skjortan. 

Andrautgåvan tillverkades i Japan till skillnad från den ursprungliga som gjordes i Golden Colorado.

Blad

Bladformen är ett av Terzuolas signum och linjerna känns igen från många av hans customknivar minus hålet då förstås eftersom han oftast föredrar tumdiskar. Det är ett tämligen "rakt" blad, en droppoint med kraftig falskegg på toppen och en svag buk. Formen kombinerat med en flat sabelslipning och en väl tilltagen godstjocklek gör bladet mycket starkt. 

En för Bob Terzuola karaktäristisk bladform

Tyvärr bidrar de egenskaperna även till att kniven skär sämre än den kunnat göra. Jag inbillar mig utan att ha känt på den att första utgåvan är bättre därvidlag med sin skålslipning och något tunnare blad.

Spetsen är formidabel, både stark och vass

När kniven öppnas ger bladet en känsla av att vara tungt och det är det! Det är rätt mycket stål som skall förflyttas då bladet är hela fyra millimeter tjockt och det är närmare decimetern långt, närmare bestämt nittiofem millimeter. Lägg därtill att det inte är mycket borttaget i och med den tämligen låga slipningen. 

Starmate har en rejäl tjurnacke av 4mm VG10

Stålet är inget extraordinärt men dugligt i form av VG10. Kniven är japantillverkad och stålet är från samma land så valet känns inte långsökt. Jag har hört de som menar att det är för billigt för prisklassen på kniv. Jag tycker snarare man skall se till funktion och då är det inte att förakta.

Däremot är det för mycket av det bakom eggen. Den är kniven är ursprungligen en så kallad "Tactical", alltså någon form av tänkt självförsvarskniv eller dylikt. Det märks då den inte är den mest praktiska hur gärna jag än skulle vilja hävda det. Bladet är något för tjockt, grovleken bakom eggen lite för tilltagen och slipfasen något för låg. Den är inte optimal för att skära med helt enkelt. Det är å andra sidan en egenskap den delar med majoriteten av knivar som produceras idag. Branchstandard har blivit grova blad och på så vis är den här kniven modern eller snarare vare den före sin tid. 

Skall man nu "kladda" på bladet kan det lika gärna vara snyggt!

Bladet är å andra sidan snyggt. Linjerna sitter där de skall även om jag även här tycker att originalet har trumf på hand. Det är framförallt övergångarna mellan slipfas/falskegg och bladsida som kunnat vara skarpare på den här kniven i mitt tycke. Finishen är en välgjord högblank satin som gör den hopplös att fotografera och loggorna diskreta. På ena sidan Spydercos spindel och namn på ricasson och på andra sidan Terzuolas logga och tillverkningsland jämte ståltyp. 

Handtag

Konstruktionen är välbekant för den som kan sina moderna knivar. En stålram, öppen rygg med distanser och utanpå det skollor i svart G10. Ramen i sig är kraftigt urborrad för att spara vikt. Det är en rätt stadig kniv på det viset att den har tre distanser skruvade från två håll utöver en tub som agerar fånglinehål, stoppinne och själva pivotskruven. Det gör handtaget stabilt i längsled. Det är inte alltid det nämns men det är en egenskap som är viktig för hur kniven skall uppträda över tid vad gäller bladcentrering och låsgeometri. Det är inga stora marginaler det handlar om och om handtaget efter rengöring och demontering inte återgår i exakt samma läge får man snabbt problem. 

Mest utmärkande för handtaget på Starmate är dock de något aviga proportionerna. I relation till ramen så är nämligen G10 sidorna väldigt tunna och avståndet dem emellan stort eftersom bladet är grovt. Det ger förvisso en kniv som är tunn i fickan men det är inte att föredra ur ergonomisk synvinkel. 

Handtag med sidor i G10, tyärr något för mycket låda för att vara optimalt

Det är inget fel på hur kniven känns i hand och utformningen av handtaget. Alla grepp fungerar och det är rymligt nog även för stora händer eller handskar. Det känns emellertid tämligen uppenbart att den främst är tänkt för "sabregrip" med tummen mot tumrampen bakom hålet. Då känns kniven bäst balanserad och lättast i hand. För att inte glida framåt så är den försedd med en av Terzuolas kännetecken, en ramp för tummen. Den fungerar väl särskilt som spåren, "jimpings" är väl frästa och lagom vassa. 

Konstruktionen har flera fördelar - den är stadig och som synes lättad men sidorna är tunna

Det som är mindre bra har inte med själva formen att göra utan med utförandet. Kniven har dessvärre flera "hotspots", ställen som orsakar tryck när man brukar kniven. Det är främst två saker som bidrar till det. Det ena är det tidigare nämnda förhållandet mellan tunna sidor och stort avstånd dem emellan. Det ger helt enkelt lite kontaktyta mot handen när man tar i. Sen förstärks det intrycket negativt av att att G10 sidorna knappt är fasade utan enbart lite rundade. Värst är hörnet som uppstår i bakkant av halvmånen som gjorts i sidan för att man skall komma åt öppningshålet. Jag är ingen vän av handtag som känns "fyrkantiga" i handen. Skall jag vara ärlig så gör Starmate det. 

Kniven hade tjänat på tjockare skollor med kraftigare och mer rundad fasning. Ännu bättre är om de låtit originalkonfigurationen vara kvar med stängd rygg. Möjligen är det en designfråga möjligen en kostnadsfråga. Men kniven var inte så billig så det kunde Spyderco kostat på sig när de nu gjorde en version två. 

Öppning och lås

Hur kniven öppnas kommer knappast som en överraskning då det är en Spyderco. Hålet är av "standardstorlek" och mäter 12 mm. Kanterna är tämligen skarpa som de plägar vara på Spydercos från Seki City men det är inget jag har något emot då det ger ett skarpare och mer direkt fäste för tummen. 

Hålet är välplacerat och öppningsvinkeln gör kniven ovanligt snabb. Det är inga problem att snärta upp bladet om så önskas. Det löper mycket lätt även om det sker på teflonlager. Nu har jag inga direkta invändningar mot dem. Det brukar framföras att de ger med sig efter hand och därmed skulle orsaka glapp i kniven men det är faktiskt aldrig något jag märkt. 

Sen har kniven rätt klent motstånd för att hålla bladet stängt. Det gör att det även går att öppna den ännu snabbare med en handledssnärt. Den fungerar utmärkt som en "gravity knife". Om det är ett medvetet val eller bara ett resultat av en för klen "detent" vet jag inte. 

Tadaa! Surprise! Ett hål. Delvis skymt för den vänsterhänte

Starmate är även på den här versionen utrustad med ett linerlock. Ursprungligen var det en "nested liner" som skötte låsbiten. Här en mer traditionell variant med något kraftigare gods och därmed aningen mer stabilitet i alla fall teoretiskt. Men helt traditionellt är det inte! Bob Terzuola var först med en detalj på sina customknivar som ökar styrkan hos linerlocks. Kontaktytan mellan blad och låsarm är konkav för ökad säkerhet. Det har fått följa med till Starmate.

Ett ruskigt bra linerlås som inger förtroende

Låset uppför sig tämligen exemplariskt. Det faller på plats med ett ljudligt "klack", varpå det låser som det skall, håller bladet på plats utan knot och är lätt att släppa. Inte så mycket mer att orda om där. Det kan det där i Japan. 

Att bära

Clipet är ett av Spydercos större skedformade standardclip. Det fungerar bra men diskret är det inte. På den här kniven kan det även placeras i vilket "hörn" som önskas. En lösning som ger fler hål i handtaget än ett termitbo så jag uppskattar inte alltid den finessen. Fler hål ger också många ställen som skit kan samlas på förutom att det stör utseendet. Kniven är väl någorlunda dubbelsidig för den vänsterhänte. Men öppningshålet är något skymt från vänster sida och låset svårare att släppa, men det går. 

Så högt vill jag inte ha mina knivar och inte så stora clip heller men funktionen är god

Kniven sitter bra i fickan men för högt för min personliga smak. Det skyltas mycket med att man har en kniv i fickan. Jag vet att tanken bakom är att den skall bli lättare att dra. Men jag håller inte med om den teorin men det är ämnet för en annan blogg. 

Den här senare utgåvan är avsevärt tyngre än sin föregångare, runt tjugo gram eller så. Av någon anledning passeras en gräns mellan de 120 gram den väger och de 140 gram den här Starmate väger in på. Ingen tungviktare men den går heller inte i fjädervikt. 

Ryggens svepande linjer och det faktum att den är relativt tunn gör att det går att få ned en hand i fickan trots att det finns en kniv där. Något som uppskattas från min sida då nycklar oftast förvaras i samma ficka högerhänt som jag är. G10 sidorna är heller inte så grovmönstrade att man river av skinnet på knogarna när man skall ned i fickan, hörde ni det Cold Steel?

Sammanfattningsvis

Hur närmar man sig en klassiker på rätt sätt? Det händer från stund till annan när det recenseras knivar att man stöter på modeller eller typer av knivar som tillfört historien mer än andra. Det kan vara så historiskt signifikanta företeelser som  "friction folders" - de första fällknivarna, "Jack Knives", den första moderna varianterna eller senare bidrag genom enskilda modeller som "Buck 110", "Spyderco Police" och "CRK Sebenza" bara för att nämna några.

En kniv som nog avnjutes bäst med känsla, inte förnuft

Den här kniven kan placeras i det senare facket och är speciell på två vis. Dels är den designad av en av "de stora", Bob Terzuola men framförallt var originalversionen av "Starmate" en milstolpe i den moderna knivhistorien på så vis att det var ett av startskotten för samarbeten mellan knivtillverkare och customknivmakare på bredare front. Innan dess var de två storheter som inte gärna möttes även om förstås alla knivar är ritade eller designade av någon. 

Ett tillvägagångssätt som idag snarare är regel än undantag och långt drivet av märken som CRKT, Kershaw, Kizer, ZT med flera.

Starmate - en kniv som inte kommer lämna samlingen i brådrasket

Är Starmate en "bra" kniv? Jag är egentligen inte rätt person att bedöma det. Jag gillar den nämligen i vilket fall. Starmate har en särskild plats i samlingen för min del och lär inte lämna den i första taget. Det var en av de första knivarna jag verkligen ville ha på den tiden det begav sig.  Då fanns det en trio knivar som lyste lite klarare på den då inte så fullknökade "taktiska" himlen, det var Benchmade "AFCK", Gerber "CF" och den här, Spyderco "Starmate". Jag har de två andra också. 

Men rent objektivt, om det nu finns någon sådan ståndpunkt, är det inte den bästa kniv som gjorts eller ens den bästa Spydercon enligt mig. Jag kan i så fall inte låta bli att jämföra med exempelvis närliggande Gayle Bradley 2 som för övrigt kommer recenseras här på bloggen framöver. En kniv som påminner mig om en mycket mer raffinerad Starmate. Faktum att den modellen troligen är "bättre" på alla parametrar jag kan komma på. Det finns en anledning till att Starmate inte presenteras i min serie "Jakten på den perfekta fickkniven". Men det är ändå något visst med den här kniven. 

Sen var den troligen överprissatt med tanke på att den känns något daterad eller klassisk beroende på hur man ser på det. Nu hade jag tur och hittade den på rea någonstans, jag minns inte var och betalade inte extremt mycket för den.  

Jag vill nog hävda att Spyderco Starmate är långt ifrån perfekt. Men i bristerna återfinns även en del av charmen. Trots version två är den inte helt modern. Den är inte tråkig utan har en stor mängd "personlighet" vilket är dess största tillgång.

Om man sedan kommer överens med den personligheten är en annan fråga. 

Specifikation:

Längd utfälld: 221 mm
Längd hopfälld: 126 mm
Vikt: 139 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: VG10
Handtag: G10 över lättad stålram
Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Japan



/ J - Starstruck


* Den moderna varianten vill jag tillägga. Fällknivar av den här typen har funnits i om inte evigheter så mycket mycket länge. Mönster som Pattada från Sicilien och Navaja från Spanien är bara några exempel.