Det första året

- en summering av knivkastandet så här långt

Det blev inte vilket år som helst, det blev året när jag återupptog en barndomssysselsättning. Eller  kanske mer korrekt uttryckt, en ungdomsverksamhet. Om det går att säga så utan att det låter som man vore kriminell. Men för tusan, jag är ursäktad delvis uppvuxen i skogen som jag är och i en tid utan datorer och internet. Något var man tvungen att sysselsätta sig med. Jag och min bästa vän kastade mycket kniv, cyklade, spelade bordtennis, ägnade oss åt fridykning och campade bland annat. 

Där, i andra änden av den här grusvägen växte jag upp

Sedan hoppar vi raskt mer än trettio år fram i tiden och plötsligt var begreppet för dagen, och inte bara för dagen dessvärre, "pandemi". Den sociala distanseringen lockade fram månget slumrande intresse hos medborgarna inte bara i vårt avlånga land utan i världen har jag förstått. I mitt fall blev det knivkastning som dammades av och togs fram ur gömmorna. En verksamhet som snabbt transformerades från barndomsintresse via pandemihobby till den halvfanatism den kan liknas vid idag. 

Nu råkar det vara så att det gått ungefär ett år sedan den metamorfosen inträffade och det börjades träna. Den första noteringen i de Excel-ark som utgör min träningsdagbok dateras till den 21a april i nådens år 2021. Därför sträcker sig den här sammanfattningen från den datumet till den tjugoförsta april i år. 

Det började blygsamt med en uppsättning Spyderco Spyder Thrower L och en gammal United Cutlery som snart kompletterades med ett set Hibben Classic. Inte för att jag trodde de var en uppgradering utan att för de såg ut att vara bra för en liten trädgård. Därefter följde något experiment med Max Knives följt av Cold Steel och Condor.

Jag tänkte därmed fira detta jubileum genom att presentera "kaståret" som passerat i siffror. 

En grov översikt ger vid handen att det kastats ungefär

• 479 timmar, fördelat på
• 232 st pass, vilket resulterat i 
• 204 700 kast. 

Det blir ca 40 tim och 17000 kast per månad för att sätta det i perspektiv. 

Det som övas är...allt! I teknikväg är det främst rotationskastning som prioriterats då det var helt nytt för mig för ett år sedan. I ungdomen var det halvrotationstekniker som nyttjades såsom Military half spin och Military half spin under hand. Något annat kände jag helt enkelt inte till. De få gånger jag försökte med rotationsteknik for kniven i väg som en propeller och om den träffade med spetsen först var det ren tur. Det fanns ju ingen som kunde upplysa mig om hur det skulle gå till. Saker som att avstånd och fattning var avgörande i sammanhanget. 

Halvrotationskast finns förstås kvar i repertoaren även om de inte längre dominerar. Men på korta avstånd tre till fyra meter sitter de fortfarande i ryggmärgen. 

Utöver de två grundteknikerna har det adderats No Spin förstås. Sedan kastas även Instinctive half spin vilket är en variant på halvrotationsteknik med annan fattning. De här tre grundteknikerna utövas sedan på flera olika avstånd och även med back hand. Mycket sällan med den icke dominanta handen, vänster, än så länge även om det sker från stund till annan. Det får bli nästa utvecklingsområde. 

I princip kan sägas att de teknikerna sedan nyttjas till tre huvudsakliga varianter av kastning. Främst handlar det om att lära sig sätta knivarna överhuvudtaget med säkerhet med de olika teknikerna. Sedan ägnas tid åt precionskastning i olika former där tävlingsformen "Poängkastning" på distanserna 3 och 5 m får mest utrymme. En annan tävlingsform som det ägnas tid är "Walk Back", alltså där man kastar från olika distanser från tre till sju meter.* 

Utöver det flirtas det med ytterligare två tävlingsdiscipliner. Det handlar om "duellkastning" där man drar och kastar direkt från fodral på tid samt längdkastning. Det senare jag mest gjort med No spin-teknik. 

Därefter eskalerade situationen och det här är arsenalen idag. Den omfattar förutom tidigare nämnda märken även knivar från AceJet, Biting Metal, Graf Knives, WL Custom Blade och Wulflund

De insatserna har så här långt resulterat i bland andra följande resultat:

• Högsta poäng i Walk back, rotationskastning: 219 p
• Bästa poäng i Walk back, No spin-kastning: 187 p
• Bästa resultat i poängkastning, rotation 3 m: 103 p (tangerat tre gånger med två olika knivmodeller)
• Bästa resultat i poängkastning, No spin-kastning 3 m: 92 p

• Längsta kast, No spin-kastning: 9,82 m
• Antal kast av varierande typ och längd i rad utan "helmiss", dvs att kniven inte satt sig: 346 kast
• Antal Bullseye i rad från 3 m: 23 st

Inga extremt bra resultat på något vis men jag kämpar på. Det är trots allt mitt första år!

Redan efter ett par månaders kastande ställde jag upp i SM 2021 vilket resulterade i två silvermedaljer. Framför mig återfanns bland andra den eminente Marcus Pehart som är något av sportkastningens nestor i Sverige. De för mig MYCKET överraskande medaljerna bärgades i No Spin 3 m och i Walk Back rotationskastning. Naturligtvis berodde framgångarna en del på vilka som hade möjlighet eller snarare inte hade möjlighet att närvara. Men det ligger å andra sidan i tävlingars natur oavsett vad det gäller. Är man inte där kan man inte prestera. 

Jag är inte säker på att det kommer att gå bättre placeringsmässigt i årets SM 2022 som kommer att gå av stapeln i Nynäshamn om allt går som det skall. Men en sak vet jag och det är att min nivå är väsentligt mycket högre än förra gången. Det torde borga för bättre resultat även om dagsform och inte minst nerver har en avgörande betydelse i precisionssporter.  

Nu är det bara att träna på. Kast läggs till kast, timme adderas till timme och plötsligt har en erfarenhetsbank byggts upp.

/ J - halvbesatt

* Enligt formeln tre knivar mot tre olika tavlor på respektive distans - 3,4,5,6 och 7 m vilket utgör en omgång. Den upprepas sedan fyra gånger. Inalles blir det således 60 kast och det maximala antalet poäng som kan erhållas är därmed 300. 

Nya erbjudanden!

Helt skamlöst ämnar jag ägna mig åt betald marknadsföring i det här inlägget. Tidigare hade jag en kortare kampanj tillsammans med Edgeoutdoor som är återförsäljare av SRM i Europa. Det visade sig dock vara en populär kampanj så de knivar som fanns i lager tog slut tämligen omgående. 

För att råda bot på det så har det nu från deras sida bunkrats med knivar av de populära modellerna. Särskilt gäller det 7228L som tidigare varit svår att få tag på i Europa.  

Nu inte bara möjliga att få tag i utan även till rabatterat pris! Från vänster, 7228, 7228L-GW, 9215 och 9201

Recensioner av knivarna hittar du förstås här på bloggen! (7228, 7228L, 9215, 9201) Rabatterbjudandet innbär 10 % rabatt på de här modellerna samt några till.* 

För att få rabatten använder du länken nedan för att göra din beställning och rabattkoden KNIVESANDBIKES (mitt Instagramkonto) i versaler när du skall betala. Och för att vara överdrivet tydlig, ja även jag får en slant om du använder den här koden. En typisk win-win situation skulle man kunna säga. 

Så är du sugen på en eller flera knivar från SRM är det bara att slå till. Handlar du för över 50€ är dessutom frakten fri inom EU. 

SRM från Edge Outdoor

/ John - månglaren

* Rabatten gäller FRN-varianten av 9201

Recension SRM 7415 Unicorn

 -  "Stay Ready for More" sade dom, sen kom den här

En sak är jag glad för och det är att man från SRM:s sida valt att döpa kniven till något. Det är alltid lättare att komma ihåg ett namn än en beteckning. I det här fallet kallas modellen Unicorn. Jag vet inte vad jag specifikt tycker om detta sagoväsen. Det lär vara en sällsynt rackare har jag förstått. Och det är den, i alla fall i min knivsamling då jag vanligen inte är helt förtjust i det som brukar kallas för "persiska blad", det vill säga med en spets som upproriskt pekar uppåt. 

Men alla regler har undantag och idag ämnar jag tala om vad jag tycker om den här kniven!

SRM 7415 Unicorn

Med den här modellen samt några andra har SRM om inte slagit in på en ny väg så åtminstone breddat den. De första knivarna under det nygamla märket SRM - "Stay Ready for More" var välbyggda men tämligen enkla knivar med handtag i FRN och någon modell i G10. Bladstålet var som bäst D2. Men de adderade två goda detaljer i ett "ambilock", vilket är deras tolkning av en "axis-konstruktion" samt deras eget bidrag till knivfaunan i form av "Ambi clip". Därefter kom den av mig recenserade 7228L där man inkorporerade båda de finesserna men uppgraderade stålet och därmed åstadkom en riktig hit. 

Men inte förrän med en ny titanserie med modellerna Asika, Fantasy, 418S och den här 7415 Unicorn har man tagit steget upp till de högre sfärerna när det kommer till fällknivar. Bladstålen har fått sig ytterligare en skjuts uppåt eller åtminstone i sidled och materialen i övrigt förfinats.  

En enhörning, ett sällsynt kreatur i min knivsamling

Blad

Ibland har knivar något som kännetecknar dem och får dem att kännas mer unika. Unicorn har ett par sådana detaljer. En sådan syns inte när den är hopfälld även om det kan anas. Det är bladformen! Den här modellen bjuder nämligen på något så ovanligt som en bladtyp som på engelska kallas "trailing point", ett blad där spetsen strävar uppåt även kallat "Persian style". Något riktigt bra svenskt uttryck finns nog inte men visst, persiskt influerat blad kan väl fungera. Hur som haver, spetsen befinner sig inte där den brukar i relation till handtaget. 

Finishen är satin och på bladet hittas en hel del information. Som vanligt gillar SRM att förse sina knivar med små noveller men här är det gjort med extremt liten text så det är inget jag har något emot på den här kniven. Det är snyggt gjort. 

Längden på bladet är 7 cm, höjden som mest 2 cm även om bladet som synes smalnar av tämligen omgående. Tjockleken på godset är precis över 3 mm. 

Bladformen gör att det sju centimeter långa bladet en smula unikt

Bladstålet är något nytt för SRM i och med att de använt sig av amerikanskt 154CM. Anledningen till att jag tidigare skrev att det möjligen inte var ett steg uppåt utan åt sidan är att jag inte är säker på att jag anser att det är vare sig sämre eller bättre för fickknivar än det VG-10 som hittas i t ex modellen 7228L.

Men i vilket fall som helst är det ett solitt allroundstål som utan tvekan gör sig bra på den här kniven. Det motstår rost någorlunda väl, blir vasst och har en tämligen god skärpevaraktighet. I alla fall är det min generella erfarenhet från bland andra Benchmade-knivar med samma stål och det verkar gälla även SRM så här långt. 

Det flatslipade bladet är gjort av amerikanskt 154CM

Sen var det själva formen på bladet. Den ger vissa tämligen extrema egenskaper. Några bra och några mindre bra eller i alla fall unika. Spetsen blir med det här utseendet nålvass. Så den som söker det i sin kniv behöver inte leta längre än så här. Den här spetsen är ett kirurgverktyg och därmed utmärkt till att t ex peta ut de metallflisor man kan få i händerna av knivkastning eller andra mindre "medicinska ingrepp". Men ett bekymmer finns och det är att den förbaskade spetsen inte återfinns där den brukar utan högre upp! Således får man nästan bryta handleden om ett paket skall öppnas till exempel. Nu är lösningen inte långt borta, man vänder kniven upp och ned! 

Fördelen med den här typen av blad är i gengäld att man erhåller en mycket lång egg i relation till bladlängd. Den svängda formen gör att det här bladet på 70 mm har en egglängd på hela 75 mm. Det trots att bladet har ett "sharpening choil", en fördjupning vid ricasson för att underlätta slipning. Men för att utnyttja egglängden bäst bör man använda svepande skär. 

Nu är det inget problem i sig då det här är en liten och smidig fickkniv i extremlättviktssegmentet och knappast något man täljer en Emilgubbe med. Faktum är att den fungerar utmärkt till att vardagens små bestyr vare sig de inkluderar papp, kartong, tyg, eller snörstumpar av bomullsgarn till söndagssteken. Något som var det sista jag gjorde innan jag skrev det här. 

Annars är det noterbart hur väl den här kniven arbetar i kartong till exempel. Fullt flatslipat och med en bra geometri smyger den igenom sådant på ett utmärkt vis. Bladet är endast 0,4 mm bakom eggen. 

Handtag

Om bladet får den är kniven att sticka ut så gäller det i hög grad handtaget också. Materialet är inte ovanligt nuförtiden men ändå ett sådant med kvalitet, TC4-titan. Måtten är inte heller extrema, handtaget är 90 mm långt, 9 mm tjockt och 22 mm högt. 

Vad som är ovanligt är att det inte bara är lättat med några invändigt frästa fickor utan helt genombrutet! Det är förstås gjort av designskäl men det minskar naturligtvis vikten också. 

Sedan är arbetet snyggt utfört. Det har lagts ned en del maskinbearbetningstid kan konstateras. Alla kanter på handtaget är fasade och väl slipade och det gäller även fickorna i själva sidorna. Själva ytan är sedan blästrad i någon form vilket ger en gråaktig ton. 

På Unicorn är inte bara ryggen på handtaget öppen utan även sidorna

I syfte att åstadkomma en elegant kniv har sidorna hållts mycket rena. Det betyder bland annat att fånglinelösningen är införlivad med den back-spacer i G10 som hittas i ryggen. En extra eloge måste också gå till skruvlösningen. Kniven hålls samman endast i två punkter och både den bakre skruven och pivotskruven har fått en blå krage. Det är för övrigt de enda färgklickarna på hela kniven. 

Ryggen är till största delen öppen den också men i den lilla back-spacer som finns göms ett fäste för fånglina

I hand är den här enhörningen tämligen sympatisk. En enkel form ger hyfsat god ergonomi. Det gäller så länge man inte försöker ta i med kniven bör tilläggas. Jag skrev i en recension om en annan kniv härförleden att den främst var anpassad för lättare skär. Det gäller Unicorn också. Faktum är nämligen att nästan alla fingrar ryms på handtaget. Med det menar jag att för mig är det här en tre och halv fingerskniv i hammargrepp och en trefingerskniv i sabelgrepp. Så lägger jag kraft bakom ett snitt så kommer ofelbart bakänden på handtaget skära in i lillfingret. Därtill blir då även fingerskyddet/flipperfenan ett bekymmer. Den känns vass mot pekfingret och det gör även det lilla hörnet som uppstår där låsarmen är utskuren. 

En liten kniv för lätta uppgifter. Till det är handtaget inte så illa

Men tar man inte i utgör inget av detta något bekymmer och utöver det så är clipet i princip omärkbart i handen vid lättare skär. 

Det gör att handtaget får mer än godkänt med tanke på knivens inriktning. Det här är en EDC-kniv och inte en friluftskniv. 

Öppning och lås

Av en så här liten kniv med det här utseendet förväntar man sig nästan att den skall vara kvick. Det är något med utseendet som lockar till den slutsatsen. Tur då att Unicorn motsvarar även de förväntningarna. Som synes är det här en kniv som öppnas med en flipper. Det är för övrigt det enda sättet att få fram bladet. Det är så begravt i handtaget att man inte ens kan öppna kniven med två händer. 

Enhörningen har ett horn i pannan, ett flipperhorn som fäller ut bladet

Som tur var är flipperfenan lätt åtkomlig och ger gott fäste mot fingret. Resultet när den aktiveras är ett snabböppnat blad. Motståndet hos "detent"-kulan är vältrimmat. Möjligen kan jag invända att jag tycker själva flipperfenan är för vass. Den kunde rundats mer. 

Låset, ett ramlås, är mycket väl konstruerat

Givet konstruktionen och materialet på den här kniven kommer kanske inte låstypen som en överraskning? Det handlar om ett ramlås i titan. Det har försetts med en låsarmsförstärkning i stål. Den agerar även översträckningsskydd vilket i det här fallet är absolut nödvändigt då det inte är någon gigantiskt grov låsarm det handlar om. Utan säkerhetsfunktion hade den gått att böja ur position. 

Själva låsfunktionen är utmärkt. Bladet sitter där det sitter i utfällt läge utan att röra på sig det minsta i någon riktning. Låset får även godkänt då det skall släppas. Visst, låsarmen höjer sig inte över ramen men för att åstadkomma nog med utrymme för att en tumme skall komma åt så har man rundat insidan på ramen på båda sidor. Låsarmen har också fått ett nästan obligatoriskt mönster för att ge lite mer friktion så inte tummen halkar av. 

Att bära

Kniv, vilken kniv? Är en fråga man kan komma på sig att ställa när det gäller Unicorn i fickan. Visst, en bit av handtaget sticker upp och avslöjar den men något annat som antyder att man bär ett verktyg på sig finns inte. 

Med en modest vikt på 48 gram så är det inget som stör i fickan och inte heller yttermåtten inverkar menligt. 

Clipet är ett av SRMs standarutförande men funktionen är tillfredsställande

Clipet är därtill ett bra sådant. Eller det beror på vad kniven skall bäras till. Med tanke på formatet är det emellertid kanske inte de grövsta arbetar- eller friluftsbyxorna som är aktuella hur som haver. I de fallen räcker inte utrymmet under clipet till. Men spänsten är god och håller kniven väl på plats och rampen är sympatisk. Den ger bra skjuts över kanten på en jeansficka utan att sticka ut på något vis. 

Fördelen med att spetsen inte pekar utåt är även att clipet inte känns i handen när man använder kniven. Särskilt som det här clipet sitter en bit in på handtaget vilket gör att man inte får loopen mitt i handen som ofta är fallet på "deep ride"-clip. Det finns både för- och nackdelar med båda lösningarna.

Clipets position gör att en del av handtaget sticker upp ur fickan

Clipet är skruvat på plats med två små skruvar med T6-huvuden. Ett av dem är "bärande" på så vis att det även är det som håller ihop ramen på kniven. Sedan bör noteras att clipet förvisso kan avlägsnas men inte flyttas. Så ingen kärlek för de vänsterhänta i SRM:s fall den här gången. Men det beror i sin tur på konstruktionen. Det hade inte varit lätt att inkorporera hål på andra sidan särskilt inte om det skulle göras snyggt. Å andra sidan är kniven så ultralätt att den lätt kan bäras löst i en ficka också som alternativ. 

Sammanfattningsvis

I bästa fall har en kniv något som utmärker den och får den att stå ut från mängden. Har den inte det får den bara vara förbaskat bra för att bli framgångsrik. Bäst är förstås en kombination. Unicorn är snubblande nära får jag säga. För det första har den inte en utan tre detaljer som inte tillhör de vanligaste. 

Det som syns först är det genombrutna handtaget där bladet kan skymtas även när kniven är hopfälld. Det andra uppenbaras när kniven öppnats och det är bladet med sin uppnosiga spets. Det tredje är något som bara känns när man faktiskt håller i kniven och det är att den är fjäderlätt. Vi talar om en kniv som väger in på under ett  halvt hekto. Det är lätt oavsett hur man mäter och relaterar till storlek. 

SRM 7415 Unicorn är en lätt EDC-kniv, här tillsammans med en större kusin

Sedan bjuder även 7415 Unicorn på SRMs sedvanligt goda byggkvalitet. Det märks att företaget bakom varumärket varit i branchen länge. De är även kända OEM-tillverkare åt andra märken kan nämnas i förbifarten. 

Resultatet är en välgjord kniv med uppenbar omsorg om detaljerna. Viktigast är att de stora bitarna är på plats. Bladcentrering och slipning får mer än godkänt, låset fungerar helt utan anmärkningar och den lilla låsarmen i titan har fått ett skydd mot översträckning. Därtill är låset lätt att släppa och bladet enkelt att fälla ut och flippern ger bra fart.

Sedan finns även mindre detaljer som höjer helhetsintrycket. Ett sådant är hur väl alla fickorna i handtaget har frästs och slipats, en annan de små accentfärgerna i kragarna runt de två sammahållande skruvarna. Även sättet på vilket man gömt fäste för en liten fånglina är elegant utfört. 

Möjligen kan jag invända att clipet kunde vara mer unikt för just den här kniven. Där har man uppenbarligen valt att spara in för att hålla ned totalpriset. Men det är en petitess i sammanhanget. Funktionen är bra. 

Unicorn är en kniv för den som uppskattar en "trailing point". 

Sammantaget vet jag fortfarande inte om jag är helt förtjust i "persiska" blad. Men SRM gör ett förbaskat bra försök att omvända mig. Det är en kniv som jag helt klart kan rekommendera för den som gillar det här utseendet och söker en liten, lätt och smidig fickkniv för de små dagsbehoven. Dagspriset ligger i Sverige på ca 890 kr. 

Specifikation:

Längd utfälld: 163 mm

Längd hopfälld: 90 mm

Vikt: 48g

Bladlängd: 70 mm

Godstjocklek: 3,1 mm

Bladstål: 154CM

Handtag: Titan, TC4

Lås: Frame lock

Producerad av: SRM, tillverkad i Kina

/ J - ryktar fabeldjur

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny(a) kniv(ar) - Graf Knives T1 Personal

När jag beskrev de här knivarna på Instagram skrev jag att jag var nyfiken på en uppsättning knivar i Osetr-stil som var en aning lättare än de jag redan hade. Det var det som utgjorde bevekelsegrunden till att titta närmare på de här knivarna från polska Graf Knives. 

Modellen kallas T1 Personal. Själva grundformen är inte helt obekant för mig då en av de första seten av bättre kastknivar jag skaffade var en storebror till de här helt enkelt kallad T1XL. De har samma grundform men är längre. 

Graf Knives T1 Personal

XL-modellerna mäter 31,5 cm på längden och det är där de skiljer sig från de här knivarna som är 25 cm långa. Det borde teoretiskt åstadkomma två saker. De borde spinna snabbare än sina längre släktingar vid rotationskastning. Men framförallt göra dem bättre lämpade till no spin. För den större modellen är inte alls särskilt kul att kasta med den tekniken. 

Och eftersom jag redan haft de här knivarna ett tag innan jag skrev inläget kan jag intyga att det är precis så det förhåller sig! Det har redan resulterat i ett nytt personligt poängrekord från 3 m kan avslöjas. 

Tjockleken på båda utförandena är 5 mm och det ger i det är fallet en vikt på 220 gram vilket är lätt för klassen. Det skall jämföras med andra liknande knivar som exempelvis mina AceJet Appache som väger 255 gram trots att de är en centimeter kortare och Biting Metal Bug Osetr TZ som väger 260 gram med samma tjocklek som T1orna. 

Som vanligt är materialet 4140 fjäderstål som är överdraget med en zinkbeläggning. Knivarna lär dyka upp i olika former här på bloggen. 

/ J - botaniserar bland kastknivar

#knivesandbikes #knivigtvarre

Lagens långa arm vill lära sig kasta kniv

Det kanske är en fördel med långa armar när man kastar kniv? Vad vet jag? Polisen tycks vara osedvanligt intresserad av den sortens aktivitet hur som haver. Åtminstone är det min erfarenhet. Det här var nämligen mitt tredje intermezzo inkluderande dem och mitt kära intresse trots att jag aldrig brutit mot någon lag. 

Det första mötet med vår kära poliskår skildrades i "Titta, fabror blå i skogen". Det är inte bara björnar mors lilla Olle och oskyldiga knivkastare kan stöta på bland blåbärsriset tycks det. 

Vis av erfarenheten hade jag sedan dess skaffat mig ett nytt ställe att vara på. Ett där de potentiella invånarna absolut inte bryr sig om vilka aktiviteter som föregår ovanför deras huvuden. Det är nämligen ett gravfält! Ett från yngre bronsåldern och tidiga järnåldern innhållandes bland annat några intressanta pilgravar. Allt berättat för mig av en arkeolog från Skåne i inventeringsärenden som var en av de totalt tre personer jag någonsin stött på där. Men det är att gå händelserna i förväg. 

Annars är de enda levande invånarna ett par glada ekorrar som blev så vana vid min närvaro på platsen att de inte ens brydde sig om mig utan fortsatte att samla ekollon och tallkottar bara några meter från mig när det kastades. Det hade nämligen hunnit bli höst vid det här laget så alla djur hade fullt upp. Appropå djur så brukar jag även få sällskap av en mindre hackspett. Tydligen väcker ljudet av knivar i en måltavla associationer för fåglar så den brukar närma sig och hacka i sin tall en bit bort när jag dök upp. 

När jag kastar hänger jag upp min portabla tavla på en björk som står lämpligt till. Inte många jag kan störa här, invånarna har varit döda i några tusen år

Den enda publiken brukar utgöras av den här ekorren

Jag kastar uppe på en liten åskant som är ett par meter hög med mycket god utsikt över omgivningarna. Det finns inga stigar bakom och tillfartsvägen ligger ett femtiotal meter till höger om mig. En bilväg finns några hundra meter bakom tavlan. Den lilla tillfartsvägen av grus är en återvändsgränd för övrigt, den leder fram till ett hus som ligger ytterligare några hundra meter bakom mig från kastriktningen sett. Runt området finns öppen ängsmark och ett gräsfält. Eftersom det är ett fornminne så underhålls området och klipps med jämna mellanrum. Det och det faktum att det till 99% är tomt gjorde det idealt för mig. 

Bäst jag står där och kastar en solig lördag på senhösten ser jag i ögonvrån en polisbil komma krypande. Den är mycket lätt att se från där jag står, särskilt som bilar generellt inte är vanliga på platsen. Hittills hade EN bil passerat under de två timmar jag varit där. Som sagt, det finns bara ett hus längre bort. Ibland kommer det förbi någon som skall rasta hunden på gräsfältet längre bort annars är det tomt. 

Polisbilen stannar bredvid min där den står parkerad och jag säger högt för mig själv "fan, inte nu IGEN". Här är bäst att stämma i bäcken tänker jag och lägger ned knivarna bredvid min svarta kastväska och går för att möta konstapeln. Jag närmar mig den rejäla polisbilen, en Chevy Blazer eller något liknande, jag är inte säker då mina bilkunskaper inte är enorma. Stor var den i alla fall och det kan behövas då herrn som klev ur bilen var i matchande storlek. Han såg en smula barsk ut i sina Oakley-solbrillor. Han granskade mig från topp till tå och jag prövade med ett hej tillbaka och jag frågade om jag kunde hjälpa honom på något vis. 

Jodå, han sökte en man i röd jacka som körde en liten bil säger han. Jag tittade ned på min synnerligen klarröda jacka (vald för att synas, omvänt kamoflage) och sneglade sidledes på min och sambons lilla grå Hyundai. Jag passade onekligen in på signalamentet, det var svårt att neka till. Särskilt med tanke på tidpunkten och dagen. Så många fler som passar in på beskrivningen stod inte att finna i buskagen vid tiosnåret en lördag. Jaha? Var det enda jag kunde få ur mig samtidigt som jag frenetiskt funderade på om jag faktiskt brutit mot någon lag. Men för tusan, jag var inte på någon offentlig plats, här fanns inga människor och inte hade jag sett några, jag kastade inte mot några levande träd så jag förstör ingenting. Nä, fanken heller. Men ni vet hur det kan vara, ibland infinner sig känslan av att man gjort fel bara man ser en uniform. 

Men sedan fortsatte han med att säga "jag har fått in en anmälan om att någon försöker kasta BORT knivar". Hm, som i att göra sig av med brottsverktyg genmälde jag. Sedan lade jag till, "nej för helskotta, tappar jag bort de här vill jag gärna ha hjälp att hitta dem". Knivarna jag nyttjade för stunden var mina då helt nya franska customknivar från Pierre Cazoulet. Det talade jag om för polisen. Vid det här laget var han mycket avslappnad och förklarade att han var hundförare och ändå ute i syfte att rasta hunden när han fått larmet. Han tänkte sig att det kunde vara ett utmärkt tillfälle att träna hunden på sök. Han hade för övrigt inga som helst invändningar mot mitt val av plats. 

Kasta BORT dem? Jag hade ju precis fått dem från Frankrike.
Mina Woodpeckers från Pierre Cazoulat

Jag undrade istället om jag kunde få ringa honom om något av knivarna försvann bland löven. Det kändes betydligt mer troligt än alla andra alternativ. Jag frågade även om han ville se hur det gick till när jag kastade och vart jag höll hus. 

Det ville han varpå jag förevisade knivarna, visade några kast av varierande sort och distans. Under tiden berättade jag att det inte var första gången jag hade med dem att göra och återgav händelsen från i somras. Då fick jag äntligen förklaringen till den, i mitt tycke, enorma överreaktionen som ledde till den episoden. Det visade sig att kvinnan som varit ute och sprungit var ett "högt befäl" inom polisen. Dock en sedan många år skrivbordsplacerad sådan. Möjligen kan det förklara den stora rädslan och känsla av hot mot den egna personen trots att inget skett. Jag minns att jag tänkte att om man reagerar så för ett "kling" av en kniv mot en annan så undrar jag hur hon förhåller sig till avgasknallar och andra starka ljud när hon är ute och går. Stackars människa! Det sagt utan ironi, det måste vara jobbigt att leva med en känsla av hot hängande över sig. 

Efter det språkade vi lite om hundar i några minuter då jag är utbildad hundförare sedan  min tid i flottan även om det är obsoleta kunskaper vid det här laget. Men några små rester finns kvar. 

Sedan hade företrädaren för lag och ordning annat att se till och ursäktade sig och gick mot bilen efter det att vi mycket vänskapligt sagt adjö. 

I efterhand funderade jag på om de skulle fått mitt telefonnummer så de kan ringa mig först nästa gång de får in en anmälan om att det går en knivgalning lös i skogen. 

/ J - marodören i farten igen

PS. Sedan den här episoden har jag bytt huvudsakligt kastområde två gånger. Först nyttjades trädgården hemmavid i större utsträckning pga brist på material till bärbara tavlor. Men då trädgården förstördes har jag nu bytt igen till en stor tomt tillhörande en sommarstuga som finns i släkten. Där lär väl förhoppningsvis ingen polis dyka upp i alla fall. 

Fredags-EDC C "Tempus fugit"

Idag tycks någon form av jubileum ha inträffat. Om jag inte missat något med ordningsiffrorna så står "C" för etthunda. Således är etthunda inlägg under rubriken "Fredags-EDC" publicerade. Vad vill jag ha sagt med det? Inget särskilt antar jag förutom att tiden tenderar att flyga iväg. Tempus fugit. 

Annars händer inte mycket idag utöver att jag troligen får dom över död bil. Det vill säga vår lilla grå bil blev inlämnad för att släcka en liten 2:a från besiktningen förra veckan varpå en serie av andra nödvändighetsbyten uppenbarade sig. Så många att prislappen på delar och arbete troligen lär överstiga värdet på bilen. 

Cold Steel American Lawman

På knivfronten intet nytt där heller. Det har varit en vecka utan att det inkommit några nyheter. Fast, det borde ha gjort. Men postgången är som den är nuförtiden.  

I fickan har därmed inget särskilt hänt. Där huserar en modern klassiker från Cold Steel, en American Lawman. Det är en av de där knivarna som inte ser så mycket ut för världen men som växer efterhand. Den bara fungerar. Extremt välbyggd, smidig att bära och sympatisk att använda. Det här är den något nyare versionen med S35VN i bladet. De experimenterade ett tag med CTS-XHP men tydligen var det svårt att garantera tillgången till det stålet i alla lägen varpå de bytte. 

En ficklampa ligger kvar i fickan efter felsökning på ovan nämnda bil. Annars ser jag inte att den kommer till nytta i den skarpt lysande vårsolen. Men den som lever får se. Kanske även cykeln behagar drabbas av mekaniskt haveri och det kanske sker i den mörkaste av tunnlar? Inte för att det finns några i närheten,  men ändå. 

Med det vill jag tillönska eder alla en riktigt bra helg!

/ J - bilsabotören

#knivesandbikes #knivigtvarre

Review Viper Gianghi

  

- a great hunting and outdoor knife 

It is immediately noticeable when you grab a well-designed knife. The visuals already provide a clue to how well-built it is. But it is of course only when you hold a knife that its true qualities are revealed. The first thing that is noticeable is of course the comfort, and how well the handle fits your hand. Then the balance is a revealing factor. When the knife then begins to be used, the journey of discovery continues with ergonomics, the shape and geometry of the blade, and the sharpness of the edge.

Viper Gianghi shines in all of these areas. The knife is nice to look at, feels comfortable to hold, and has a blade with a straightforward shape. What remains to be seen if the knife can grow further when used? Are there more good qualities to discover?

Viper Gianghi CV

That Gianghi from Italian Viper Knives has these good properties is perhaps not so strange as it is a master in the field who designed the knife. Fabrizio Silvestrelli or "Silvester" as he is sometimes called is not new to making knives. After all, Maestro Silvestrelli is the chairman of Italy's knife maker guild. He and Viper have a long and successful history together. This time, the result is a hunting and outdoor knife. Something that is revealed by the name "Gianghi", which means hunter in Persian. It is not completely new on the market but was presented in 2018.

The knife is currently available in three designs. The first combination involves a blade with a satin finish and then you get a wooden handle in either olive wood or bocote. Combination two is like here a knife with a stone-washed blade and Micarta handle.

Gianghi, a hunting knife from Maniago

Twitter version: Viper Knives and Silvestrelli do it again, Gianghi is a really sympathetic companion in outdoor life!

Blade

After all, a knife is no better than its blade. Silvestrelli and Viper have taken note of this because this is a very sympathetic one. The shape is a quintessential drop point. The proportions are harmonious and the blade is characterized by a certain "sports car feel". That is, it is not chubby with a steep belly and bulbous shapes, but rather pointed and therefore looks "fast". The look is enhanced by a long and rather dramatic swedge along the back.

The length of the blade is 11.5 cm and the height is 3.6 cm. The stock thickness is 4 mm. It gives a knife that is strong and powerful without becoming too heavy. The blade finish is in this case, as I said, a stonewash that is very well done. Overall, the finish on this blade is very high. Something that is emphasized by the nicely crowned spine of the blade. Something that has become a hallmark of Viper Knives, which often includes that detail on their knives.

At the base of the blade spine there are some grooves for better traction and indexing. The blade is marked with both Vipers and Silvestrelli's logos besides the name of the knife and steel type.

Gianghi offers a pointed but typical drop point in N690Co steel

The steel in the blade is N690Co from Böhler / Uddeholm. It is good stainless steel without being anything extraordinary. But to be honest, there is no need for super steel in a knife to be used in outdoor life. Then I prefer properties such as that it is easy to sharpen and hon over that it keeps the sharpness for a very long time but then it is difficult to get sharp again. There is a difference between a fixed blade knife and a pocket knife in that respect, I believe. Gianghi may need to be sharpened in the field.

In this steel, however, you get something that I appreciate except that it is easy to maintain and that is that it is very resistant to corrosion. Knives get wet in this climate when you are outdoors even if you try to avoid it. I prefer if my knives are not covered in reddish-brown spots when they are pulled out. Especially not if the knife is intended as a hunting knife. Simply put, blood very easily stains blades.

The factory edge on Gianghi was very good and so far I have not resharpened the knife. I have maintained the initial sharpness with my newly acquired Spyderco Sharpmaker as I also test that product. Should I have any objection to the execution, it is that they kept a little too much steel behind the edge. I measure it to about 0.8 mm. It can be slimmed down a few tenths of a millimeter more for more optimal cutting properties. It is not just the sharpness of the edge that matters.

Cutting meat with Gianghi is excellent. Although the picture's New Year's fillet is hardly a challenge for any knife

It is possible to whittle with this knife, which is a requirement on my part for an outdoor knife

I have used the knife during the late winter and a couple of spring months which, strangely enough, have offered very nice weather, which is not the most common at these latitudes this time of year. That means I have been outdoors more than usual. 

The first thing I did, however, was to let the knife act as a replacement in the kitchen for certain tasks. I'm not a hunter, but there is still meat to carve. Gianghi has shown its colors by cutting chicken, deboning pork, and trim roasts. Even if those tasks are not the most demanding ones, it gives me an idea of how the knife could behave even during, for example, evisceration and cutting animals. In this context, it can be pointed out that I worked as a butcher in my younger days.

Then I also chopped root vegetables and cut vegetables of course. All to spend more time with the knife. Kitchen work also tests how knives behave when cutting against something, in this case, cutting boards. Concretely, that means that you have to angle the blade slightly forward so that it will move freely from the finger guard. But that detail is not exaggerated on this knife so it works relatively well.

Then the knife was used to cut more everyday materials, you know things like cardboard, tape, fabric, and some carpet. 

But in addition to how Gianghi behaves in meat, of course, wood and cord/rope are of interest when it comes to an outdoor knife. In this case, I'm not entirely pleased with the edge angle. But there is always a bit of a compromise if a knife is to work well for both meat and fish as well as wood. But beyond that, the knife works well even in harder materials. In addition, the handle is comfortable enough to be able to use some force when needed. The only thing that can be noted is that as long as it is a softer wood, as in the picture, it works fine. When it gets really hard, I glance at my Mora knives instead. Then you want to get even closer to the blade with your hand and have additional volume in the handle.

Handle

A good blade also needs a comfortable handle to be fully utilized. Something that Gianghi has. It is one of the first things that is noticed when grabbing the knife. A second observation is that the handle is actually thinner than it may look in the picture. It measures 18 mm at its widest. It is supplemented with a height of 29-36 mm and a length measured to 125 mm. Most of it is useful as grip area. So even bigger hands than mine alternatively glove-covered ones can be accommodated. 

The three-dimensional shaped handle slabs in Micarta are screwed in place

Then it should be emphasized that this handle is elegantly shaped in three dimensions. The handle sides are thus not flat but swell in the middle to fill the hand better at the same time as the handle is extended towards the end to give a better grip. However, it is a rather subtle bump in the middle.

Another detail that is very clear with this knife is the distinctive "choil" or groove for the index finger. It provides a very secure grip and prevents you from slipping even if the handle is gooey for one reason or another. Blood and intestines are close at hand as Gianghi is also intended as a hunting knife as I said.

The full tang construction has a softly rounded back, a hallmark of Viper's knives

To give extra safety when working with the knife, it has been equipped with a clear and well-functioning finger guard. Incidentally, a hole is found in it if you want to put a lanyard in a loop between the hole and the hole drilled in the back end of the handle for the purpose.

The sides on this knife handle are made of high-quality canvas Micarta. A material that is both beautiful to look at and almost indestructible. In addition, it imparts some friction because the surface is not completely smooth. Then it is partly a natural material as it consists of fabric and glue compressed under heat and high pressure. This means that it wears in a nice way and gets patina and personality, unlike many other synthetic materials.

In hand, Gianghi is very comfortable and this also applies to tougher work

The sides are screwed in place with three Torx-head bolts. Then it can be mentioned that Gianghi is a full tang knife. The thickness of the blade stock thus extends all the way through the handle. As the spine of the blade, the steel here too is rounded and polished and thus soft against the hand. Something that is important since it rises slightly above the handle sides to give a rounded profile on the handle.

Sheath

The sheath that comes with Gianghi is made of genuine leather. It feels strange to have to point that out, but nowadays you can not be completely sure as pressed leather has become too common. But in this case, it is a sturdy folded sheath sewn with double seams that are included.

The knife comes with a sturdy leather sheath sewn with double seams

To enable different types of mounts, the sheath has been fitted with an extra loop beside the ordinary belt loop. It is screwed into the sheath, which should ensure good durability. The sheath is also supplemented with a hole and a long leather cord that's included. Together with the belt loop, the knife can be carried both vertically and horizontally on the belt. But it can also be attached to other equipment such as the straps for a backpack if you prefer. If you have a backpack with a solid carrying strap, it is almost a necessity.

When the knife is carried traditionally, it sits quite high. As an alternative, it can be worn horizontally on the belt, the so-called "Scout carry". I then reinforce with a piece of cord so that the knife will sit more firmly. Otherwise, a leather strap is also included for the purpose

To keep the knife in place, the sheath has been fitted with a sturdy strap with a button. The function is very good and the knife is held securely in place without it sitting loose or rattling. 

Sure, the strap springs back a bit when you release it, but if I have to make any negative criticism, it is that you still have to be very careful when you put the knife in the sheath so as not to accidentally cut either the leather or the handle strap.

Conclusion

Gianghi is my first fixed blade from Viper Knives. I already have a couple of folding knives from them that I am very fond of. Therefore, it was with great curiosity and some anguish that I gave myself up to testing this knife. There was always the risk that it would not meet expectations even though it looked very good in pictures. It turned out to be a misguided fear.

In fact, Gianghi exceeded what I expected. The quality I got used to from the folding knives was there but what made me extra happy was how the knife felt in hand. The comfort of the handle is one thing, but what I first noticed and which contributes to me appreciating this knife extra much is the balance! It is simply superb and makes the knife feel light and fast. A rather important trait. Especially for a hunting and outdoor knife. 

Possibly it can be objected that if you really have to work for a long time with a knife, the handle could have been a little wider. However, it is a small negative in the great scheme of things

Gianghi was a surprisingly positive acquaintance with good balance and good ergonomics

Then everything from the sturdy sheath, via the well-shaped handle to the nicely executed blade inspires confidence. Especially as the factory edge was decent, a sign that you know what you are doing in production. Edges need to be maintained but I do not want to have to deal with them before I use a new knife. As previously stated, however, the steel could have been a bit thinner behind the edge.

When you use the knife, it corresponds to the expectations that have been built up. It cuts as well as it looks to do. This especially applies to softer materials such as meat and fish, but it is not bad in wood even if the strengths are found elsewhere.

With Gianghi, Viper Knives has made a good hunting and outdoor knife!

In Gianghi, Viper Knives, and Silvestrelli have, in my opinion, achieved a really excellent outdoor knife. They have once again shown that the cooperation between them is very fruitful. If you want to buy a Gianghi, the price is around 150€ in various stores within the EU.

Specification:

Total Length: 248 mm
Blade Length: 115 mm
Blade Thickness: 4 mm
Steel: N690Co
Weight: 240 g
Handle: Micarta
Sheath: Leather

Produced by Viper by Tecnocut, made in Maniago, Italy


/ J - on the hunt (for good knives?)

New Knife - Spyderco Grasshopper Black

Now it has turned black! The little grasshopper from Spyderco. It is not the main selling point even though that color or rather the lack of color attracts some. But that was not what I fell for. In fact, I already have a Grasshopper. I knife I like in terms of format, as a keychain knife, but not in terms of quality. Nothing wrong with the construction itself but there is a "but".

The steel in the blade is not very good, which has resulted both in the knife dulling if you look at it harshly and a bent tip. I do not remember exactly what kind of material they put in it but I have in mind that it is either cheese or Chinese 3Cr13. As close to kitchen sink material as you can get in other words. The only thing that speaks in its favor is that it is quite resistant to corrosion.

But now Spyderco has upgraded the steel in this larger of the mini models.

Spyderco C138BK Grasshopper Black

The word "bigger" is of course relative and should be placed in its context which means a series of micro-knives Spyderco released in the form of the model's Bug, Honey Bee, and Grasshopper. They have also been able to be bought in three-packs from time to time and that was what I did when they arrived. They are said to be quite useful according to Spyderco's website where it says

"Spyderco’s micro-sized slipjoints are fully functional, impressively sharp folding knives that are very much at home on a keychain."

I do not really agree. The two smaller ones are in my opinion more gimmicks. Especially Bug that is more of a pendant that you can possibly cut a sewing thread with. But that does not apply to big brother Grasshopper, who after all has a blade of almost six centimeters, even though it is very slim. However, the weight is still a modest 34 grams.

But back to what has changed and that is steel! Now you get a capable 12C27 from Sandvik in this little rascal. Good steel for the price range, which also transforms this model from a filling in someone's Spyderco collection to a sympathetic modern small slip joint. Ready to be part of any EDC rotation.

A review of this knife will follow!

/ J 

#knivesandbikes #knivigtvarre