Knivrecension Cold Steel American Lawman

-  uppgraderad slitvarg

American Lawman tillhör de där knivarna i Cold Steels omfattande utbud som flyger lite under radarn. I alla fall gjorde den det för mig. Den är inte lika flashig och extrem som deras mer extroverta alster och "monsterknivar", svärd, tomahawaker, spjut, plastknivar, stötdolkar och allt annat de gör. Men gömt bland dem finns guldkorn även för den som söker ultrapraktiska bruksknivar. Det här är ett sådant!

Cold Steel American Lawman

Den här kniven har funnits ett längre tag i Cold Steels sortiment. Under den tiden har den inte ändrats mycket till det yttre men desto mer sett till material. För att vara konkret är det bladet som uppgraderats efter hand. Ursprungligen hade den här kniven som så många andra Cold Steel-knivar ett blad i AUS8A vilket i princip är detsamma som AUS8. Beläggningen var enkel teflon och ökänd för att skrapas lätt och senare flaga av på ett föga smickrande vis.

Men sedan fick kniven likt många andra ett blad i Carpenters XHP-stål. Ett bra stål men som tydligen inte var helt enkelt att få säkra leveranser av varpå det byttes till ett annat etablerat stål med gott renommé, CPM S35VN. Även den svarta ytan fick sig en rejäl överhalning och är numera det bästa som går att få tag i och med att det är en DLC-beläggning. 

American Lawman, uppgraderad slitvarg

Twitterversion: American Lawman, fällkniven som bara fungerar

Blad

Skall man tillverka en enkel kniv som är tänkt att brukas rejält så är en god drop point en utmärkt start. Så tänkte i alla fall Cold Steel och jag håller med dem i det fallet. Längden på bladet är precis under nio centimeter, grovleken 3,5 mm och höjden 3 cm.

Utseendemässigt är det som märks mest att det är svärtat. Beläggningen består som sagt av DLC. En förkortning som står för "Diamond Like Carbon". Den kan uppnås genom olika tekniker som binder materialet till ytskiktet på stålet. Resultatet blir en oerhört hård yta som dels är kosmetisk samt minskar reflexer men mest av allt skyddar mot rost samtidigt som den minskar friktion. 

Ett blad svart som synden eller åtminstone som DLC

Under vägs gång har kniven som sades inledningsvis genomgått några förändringar. Den mest signifikanta är en rejäl uppgradering i stålkvalitet. Kniven kom ursprungligen med japanskt AUS8. Ett stål som förvisso är lätt att slipa och är rosttrögt men som lämnar en del övrigt att önska. Framförallt håller det inte skärpan särskilt länge. Nu har det bytts till ett  amerikanskt stål, nämligen Crucibles CPM S35VN. Ett stål som känns igen från många andra knivmärken, inte minst Chris Reeve Knives eftersom det var i samverkan med dem som det här stålet utvecklades. 

Beläggningen blir gärna fläckig vid användning men är lätt att torka av

I samband med övriga justeringar av kniven har bladet gått från att vara skålslipat till att vara flatslipat. Något jag inte är säker på att jag betraktar som en uppgradering utan mer som en skillnad. Men vad man valt att behålla är att den här kniven trots sitt tämligen brutala yttre är någorlunda tunn bakom eggen och därför skär riktigt bra.

En seglivad myt rörande Cold Steel är nämligen att de inte gör särskilt praktiska knivar. Den vill jag dock avliva. De flesta av deras bruksorienterade knivar har inte överdriven godstjocklek och de är tunna bakom eggen samt vassa direkt från fabrik. Det gäller definitivt den här kniven också.

Den lilla kant som finns mellan flat del och slipfas på bladet gör att det binder mindre när det kommer till mjuka material som till exempel kartong. Det gäller även om man dryftar sig till att skicka in kniven i köket eller skära en lök vid lägerelden. En skarp egg följt av en tämligen hög flatslipning gör sig bra till dylika uppgifter också även om det knappast är vad kniven är ämnad till.

Att skära vanliga vardagsämnen som kartong, buntband och liknande är den här knivens styrka. Det och att penetrera diverse förpackningsmaterial. Spetsen är utmärkt till det. Kniven klarar sig även riktigt bra när det kommer till trä av olika slag. Mycket beroende på en kombination av bra eggvinkel, lagom kraftigt blad och ett utmärkt handtag.

Så här långt har beläggningen hållt över förväntan. De brukar efter en tids användning börja slitas nedifrån när kniven bryns/slipas och används. Än så länge har jag inte behövt slipa om kniven utan skärpan har bibehållts med strigel och brynstål. 

Handtag

Handtaget karaktäriseras av en synnerligen enkel konstruktion. Det består av två robusta bitar G10 på var sin sida om en backspacer av aluminium och ett lås. G10 materialet är som vanligt hos Cold Steel mycket grovt och kan användas som ersättning för en fil om så tarvas. Fördelen är att den sitter som gjuten i hand och även i fickan. För min personliga del är det lite för mycket av det goda så jag har gått över handtaget med en bit sandpapper för att minska friktionen ett snäpp.

Vid en första anblick kan det verka klent att en kniv med uttalat brukssyfte inte har en intern ram. Men tycka vad man vill om Cold Steel men testar sina produkter gör de och den här går inte sönder i första taget, det kan jag garantera. Det här handtaget är riktigt styvt. Med mycket kraft i nyporna och rejäl press från utsidan kan du få mittendelen att flexa någon millimeter inåt. Det är allt.

Ett relativt enkelt format handtag av sträv G10



Avsaknaden av ram gör kniven mycket tunn. Något som inte alltid
framgår av bilder 

Längden är stor nog för alla händer samt dem försedda med handskar. Något som känns aktuellt då detta skrivs i november med blötsnö utanför fönstret. Handtaget har en mycket effektiv form där man valt höjd istället för bredd för att fylla handen. Det är endast en centimeter tjockt men i gengäld strax över 3 cm högt. Längden är 12 cm och hela handtaget utgör grepplängd.

Alla kanter och hörn är väl rundade och finishen genomgående god om än något grov. Men viktiga detaljer som övergång mellan material och centrering av blad är riktigt bra. 

Lawman erbjuder rikligt med utrymme och alla grepp fungerar

Utmärkande för handtaget är ett tydligt "forward choil". Skall den formen användas alls är det här ett lysande exmpel på när det fungerar. Det gör också att kniven är lätt att slipa om eftersom du kommer åt med slipstenar även vid hälen av bladet.

I övrigt har handtaget en markant fördjupning för pekfingret och inget mer. Ett gott val då det gör att alla möjliga former på händer och fingrar kan hitta en god position. Och det kan man då handtaget på American Lawman fungerar i alla grepp. Inget att invända på den fronten. Trots att det är tunt ger det gott stöd till handen. Särskilt märks det när man skär i hårda material och måste ta i mer. Jag vill nog hävda att det här är ett av de bättre tunna handtagen på marknaden sett ur den synvinkeln. Notera "tunna". Skall man verkligen ta i en med en kniv under längre tid behövs grövre dimensioner. 

Öppning och lås

American lawman öppnas med tumknopp och på Cold Steels lite aviga vis är den assymetrisk. Den sticker ut mer på en sida än den andra. För vänsterhänta kan tilläggas att den kan demonteras och vändas. Tillsammans med låset och dubbla clip gör det kniven helt ambidextriös.

Många säger att Tri-Ad lås gör knivar tungöppnade. Det gäller inte just det här exemplaret där öppningen är på gränsen till för lätt. Det går att skicka ut bladet med en snärt av handleden faktiskt. 

Tumknoppen är perfekt placerad. Lätt att komma åt, använda men ändå inte i vägen när bladet är utfällt

I övrigt gäller långsam tumöppning tack vare placeringen av tumknoppen. Det går inte öppna kniven fort men det gör inget på den här kniven. Istället är den knoppen mycket lätt att komma åt även med handskar på vilket är en bedrift. Särskilt som den sitter nära handtaget när bladet är utfällt. Det är exempel på god formgivning helt enkelt. Placeringen gör även att rörelsen blir mycket intuitiv. 

Ett exempel på Cold Steels vid det här laget beprövade "Tri-Ad"-lås

Låset är det av Colds Steel mest använda. Jag talar förstås om deras egna "Tri-Ad"-lås. För den som inte är insatt i ämnet är det en variant på en back-lock med ett tillskott av ett bladstopp vilket gör att kraften från bladet tas upp av handtaget istället för låsmekanismen. Det gör låset och kniven starkare och förlänger livslängden. Särskilt som låsklacken är kilformad vilkt gör att den är självcentrerande vid slitage.

Den som ens hört talas om CS som företag vet att de brukar hävda att det här är världens starkaste fällknivslås. Det må vara hur det vill med den saken men det fungerar riktigt bra. De har på senare tid öppnat upp för några andra varianter inklusive liner locks. Men inte på den här modellen. American Lawman bjuder på klassiskt och starkt vilket passar med knivens övriga framtoning. 

Att bära

Knivens generella mått och särskilt tjockleken gör kniven lätt att bära. Efter en smula justeringar kan tilläggas. Längden hopfälld är inte helt nätt med nästan tolv centimeter och inte heller höjden är särskild diskret med sina fyra cm. Men sen kommer den detalj som åtminstone inte jag uppfattade från bilder jag sett innan jag höll kniven. Den är riktigt tunn med endast 10 millimeter.

Ett typiskt Cold Steel clip. Det fungerar men är väldigt styvt och skavs lätt

Det tillsammans med en mjukt ryggyta och avsaknad av utstickande delar gör kniven sympatisk i fickan. Efter att man sandpapprat lite på handtaget vill säga. Den grova G10-ytan i kombination med det styva clipet äter byxtyg till frukost i originalskick. Kniven är därför inte helt lätt att dra eller stoppa undan när den är ny. Friktionen håller förvisso kniven i fickan men gör det även onödigt komplicerat att få den dit. 

Ett litet relativt diskret clip

Clipet i sig är både bra och hemskt. Eller "clipen" kanske jag skall säga då man får två vid köp. Det eftersom den här varianten är krökt för att följa med handtagets form och kan därmed inte byta sida hursomhelst.

En av de saker som är briljant med clipet är att det överhuvudtaget inte känns i handen när du håller kniven. Det är kort nog att försvinna in i fördjupningen i handflatet och den bakre delen är låg så den orsakar inget obehag där heller. Spänsten gör även att kniven hålls på plats på ett föredömligt vis. Men baksidan av myntet är att det är mycket styvt. Det i kombination med sträv G10 känns mindre lyckat. 

Sammanfattningsvis

Det här är en av de knivar som gör att jag trots urfånig marknadsföring och ibland smått komiska alster i katalogen ändå gillar företaget Cold Steel. Eller kanske snarare delar av utbudet. Det finns inget på den här kniven som inte passar i den roll den är tänkt till. På amerikanskt manér talar man om "hard use", det vill säga en kniv som skall kunna brukas hårt. Frågan är vad man avser med den vaga termen? Vanligtvis ingår vad jag brukar anse vara för knivar helt vansinniga uppgifter och ren misshandel när den formuleringen är aktuell. Åtminstone när det gäller knivvärlden som den yttrar sig på internet.

Men oavsett hur man förhåller sig till det fenomenet ifråga så känns American Lawman som en kniv att lita på. Även för den som inte skall skära sönder bildäck, klyva grisar eller hamra fickkniven genom betongblock.

När det enkla blir det sköna, fast på ett avigt vis

På ytan är den mycket enkel. Två bitar G10 sammansatta med en distans i ryggen av aluminium, en variant på back lock och ett stilrent blad. Men allt är väl valt för uppgiften. Kniven är och känns stark och hållbar samtidigt som den är smidig och faktiskt lättburen. Värt att framhålla är också att den är välbalanserad.

Men framför allt är det bladet som är knivens stora behållning. Det är en så okomplicerad form att utan den svarta färgen skulle det kunna återfinnas på en skandinavisk friluftskniv. Godset är grovt nog för att vara starkt men inte löjligt tjockt. Bladet har också en hög flatslipning vilket gör att det skär riktigt bra. Formen ger en stark spets som ändå inte är för tjock och en bra buk samt en bit rak egg att arbeta med.  Den utmärkta formen backas upp av toppmaterial med S35VN-stål klätt med DLC-beläggning. 

American Lawman, en mycket robust EDC-kniv

Om det kan sägas att en kniv är "trygg" så är American Lawman just det. Den gör inte mycket väsen av sig innan man behöver den. Den är stor utan att vara överdriven, den är tunnare än man tror och det tillsammans med materialval och konstruktion gör kniven lätt. Clipet och de mörka färgerna gör den diskret där den sitter. 

När den brukas upptäcks att den ligger bra i handen, att handtaget passar de flesta och att bladet är fenomenalt.

Av de skälen rekommenderar jag verkligen Cold Steel American Lawman för den som vill ha en kniv som bara fungerar. Den inger förtroende helt enkelt.

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm

Längd hopfälld: 117 mm

Vikt: 116 g

Bladlängd: 89 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: CPM S35VN

Handtag: G10

Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

/ J - mer eller mindre laglydig

* I skrivande stund kostar American Lawman i det här utförandet ca 1600 kr i Sverige och inom EU.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 109 "Lika som bär?"

Det är ett känsligt område ibland, det där med mer eller mindre avsiktliga likheter i knivvärlden. Ni vet hela området som rör kloner, kopior och allt vad det kallas. Men ibland finns likheterna där ändå. Somligt kan nog härröras till en specifik teknisk lösning eller kanske en form som gör att slutresultatet drar åt ett visst håll. Det finns trots allt inte obegränsat med möjligheter om en kniv skall vara någorlunda brukbar. 

Förr i världen var det inget problem. Då menar jag "förr" som i för mycket länge sedan. Då var snarare kopiering den ädlaste formen av smicker.* Men det var en tid när saker och ting gjordes för hand och inte med datorer, cad-program, CNC-fräsning, laserteknik och allt vad som används idag. Då kunde en kopia eller en något som var inspirerat av en förlaga bara bli så bra som hantverkarens skicklighet tillät. En mästare oavsett område lät sig inte enkelt kopieras. Ett faktum som kan bevisas med valfritt avsnitt av Antikrundan. 

Idag är det inte svårt att härma någon. Man mäter noga med hjälp av tillgängliga metoder och låter sagda teknik göra en exakt kopia  om man så önskar. Men förutom tillgången till de möjligheterna har ämnet komplicerats av tillgången till information. Förr kunde du inte ens veta om någon valt att göra en snarlik vara. Din sko, stol, kniv eller var det nu kunde röra sig om kanske fick nytt liv i en annan del av världen och innan modern teknik och särskilt internet var det svårt att ens känna till. Det gick inte heller ta patent och namnskydd på allting. Skräckexempel finns som när "Absolut Vodka" försökte namnskydda ordet "Absolut". Bisarrt om du frågar mig. Exempel  saknas inte från vår kära knivvärld heller därvidlag. 

"Not too far..."

Dagens lilla spaning kom sig av att jag råkade lägga de här två storheterna bredvid varandra. Eller snarare "småheterna" om nu ett sådant ord fanns. Cold Steels "Mini Tuff Lite" och den nya Voxnaesdesignade CRKT kniven "Pilar". Den senare återkommer snart i recensionsform för övrigt. 

Visst påminner de om varandra. Vi har en kniv med wharncliffeblad ställd mot en med sheepfootblad. Båda har "50/50 choils" och ytterligare ett urtag för fingrar. Båda har ovala öppningshål för att fälla ut kniven och storleken ligger inte alltför långt borta den heller. Kopia eller inte? Knappast även om likheterna uppenbarligen finns. Snarare styr vissa val slutresultatet.

 Men frågan är vad som sagts om producenten och designern varit hemmahörande i Kina?

/ J - jämför igen

* En sanning med modifikation för samtalets skull. Skråväsendet var inte riktigt förlåtande mot scharlataner heller!

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 17

En gång i tiden suktade jag efter Cold Steels Voyager i originalutförande. Men det var för länge länge sedan och då hade jag inte råd med dylika utsvävningar. Jag anser fortfarande att den versionen är betydligt snyggare än den nuvarande utgåvan. Det nuvarande handtaget är för jäkla fult helt enkelt.

Men de senare generationerna är en rätt mycket bättre kniv förstås. Inte minst på grund av det urstarka "Tri-Ad"-låset som matchar knivens övriga prestanda. Här har du en slitvarg i fickknivsformat. Nåja, om du har stora fickor i alla fall. Det är en substantiell kniv det måste tillstås. Den skär emellertid gruvligt bra eftersom den trots sitt stabila yttre har försetts med ett inte allt för tjockt blad som dessutom är fullt flatslipat. Bra där CS!

"Bon Voyage"

Handtaget har stadiga liners i aluminium ovanpå vilka lagts handtagssidor i "Griv Ex" vilket är en i raden av armerade plastmaterial. Stålet i det massiva Clippointbladet är AUS-8A som försettts med en attraktiv stentumlad ytbehandling. 

/ J - kan tänka sig den här som kompanjon på resan

(Och här läser du mer om Cold Steel Voyager!)

#knivigtvarre #aliaspostmortem

Knivrecension Cold Steel "Finnwolf"

-  en ny fullträff från CS

Äntligen! En urstark men ändå lätt fällkniv för skogs- och utomhusbruk med en klassisk skandinavisk slipning. Men vänta lite - har inte det funnits på marknaden förut? Jo - men inte så här stadig och stabil och definitivt inte till det här priset. Något förvånande är att ingen här uppe i Norden kommit på den idén. 

Utan att leta igenom hela fällknivshistorien kan konstateras att det inte finns många fällknivar med det som på engelska kallas "Scandi-grind" eller "Zero grind", det vill säga en låg slipfas med endast en bred primäregg. Bladprofilen känns dock igen från knivar från exempelvis finska EnZo och deras modeller Birk 75 och Borka 90 och jag tror att även norska Helles fällknivar är slipade på samma vis men i det fallet är jag mer osäker.

Men samtliga av dem är gjorda i mer exklusiva material än "Vargen" vilket inte lockar till att utsätta dem för riktigt lika hårt arbete särskilt inte taget i beaktande att de kostar minst tre gånger så mycket som FinnWolf. Således fanns det ett hål att fylla i utbudet. 

Cold Steel FinnWolf

Bakom modellen står Andrew Demko som även är mannen bakom Cold Steels hårt marknadsförda Tri-Ad-lås. Inspirationskällan till den här kniven är uttalat en klassisk finsk "Puuko" vilket även avspeglas i namnvalet. Förvillande nog har det tidigare funnits en fastbladare i Cold Steels sortiment med samma namn.

Ett miniatyr FN - En finsk varg i amerikansk tappning tillverkad i Taiwan

Twitterversion:  FinnWolf - ett utmärkt koncept, i princip en fällbar Morakniv.

Blad

Det mest karaktäristiska med den här kniven är förstås bladformen och inte minst hur den är slipad. Det var det som fångade mitt och troligen de flesta andras intresse för just den här modellen i Cold Steels digra katalog. Den inkluderar annars allt från kvalificerat våldsförhärligande amerikanskt dravel till ytterst kompetenta arbetshästar. Det gäller att välja och vraka när man har med det märket att göra. Det är förvisso även något av charmen med dem. Måttlighet är inget ledord de lever efter.

Klassisk bladform utan krusiduller

Bladformen är enkel och effektiv. Det finns en anledning till att den refereras till som "normal" i knivlingua. Den ger en god portion rak egg, mycket buk och som med andra knivar med den här formen en kraftig och tålig spets. Ryggen har en markant kant för att fungera ihop med tändstål. Bladlängden är ett hår under nio centimeter och godstjockleken modesta tre millimeter vilket är en bidragande faktor till de goda skäregenskaperna. Finishen är en halvblank satinyta och stålet är japanskt i form av Cold Steels vanliga budgetalternativ AUS 8A. Inga överraskningar så långt. 

Slipningen är däremot avvikande på det vis att det är en klassisk "Scandi-grind" som den kallas på engelska. För en svensk är den inte det minsta exotisk eftersom det är vad som återfinns på bland andra vanliga Moraknivar och de flesta handgjorda knivar i den här delen av världen. Men som sagt det tillhör inte vanligheterna att återfinna den sortens slipning på en fällkniv och särskilt inte en designad i USA.

Några av fördelarna är att du får en egg som biter väldigt bra i framförallt trä vilket gör kniven till ett lämpligt allroundverktyg  i skog och mark. Den här typen av kniv är också lätt att slipa. Eller snarare att bryna. Skall den slipas om helt krävs lite mer arbete eftersom mer stål måste avlägsnas från den breda slipytan.

Dessutom finns på den här kniven miss därvidlag. Skall eggen bibehållas med rätt vinkel krävs att tumknopparna monteras bort vid slipning. Jag undrar om det misstaget beror på ovanan vid att hantera den här kombinationen - fällkniv med enhandsmanövrering och "scandigrind"? Som tur var är den operationen enkel.

Bladstålet är japanska AUS 8A

Ståltypen är väl vald i det här fallet eftersom AUS 8A i Cold Steels tappning är tämligen mjukt. Att slipa den här typen av egg med något av de moderna väldigt hårda "superstålen" skulle ta mycket tid i anspråk eftersom eggen är så bred. Ett "mjukare" stål som inte härdats för hårt ger normalt också mer "seghet" i kniven. En önskvärd egenskap om man skall bryta i trä med eggen.

Det är den teoretiska slutsatsen. Verkligheten kan ibland se annorlunda ut som bekant. Vad gäller hållbarhet i det här fallet återstår att se. FinnWolf har tidigare fått ytterst blandad kritik. Det finns de recensioner som menar att eggen är alldeles för tunn och både tenderar att både vika sig och flisa sig vid tyngre arbete. Det bör dock påpekas att det gällde de mycket tidiga exemplaren. Den första omgången som kom ut var tydligen skålslipade utan mikroegg vilket gav en extremt vass men också mycket känslig egg. Närmast att likna vid en rakkniv. Det är förstås inte helt lämpligt till en kniv ämnad för tyngre arbeten och då är det inte konstigt om eggen inte höll måttet.

Tidigt exemplar med markant skålslipning

Dessutom förekom det även en tidig omgång med dåligt härdat stål vilka även de tenderade till att vara spröda och därmed få flisor i eggen. Den här nuvarande versionen har en "'äkta" skandinavisk slipning och härdningen är även den åtgärdad. 

Den här kniven lider inte av något av ovanstående problem vad jag märkt ännu. Så långt har jag testat den på såväl färskt trä, torkat dito och klassiska 2x2"-reglar utan att eggen gett upp. Andra material som hamp- och nylonrep, kartong, papper, papp, plast och tejp hanteras utan problem. Det var vad jag hoppats på och där infrias förväntningarna.

Alla mina knivar i samlingen är faktiskt inte tänkta att användas särskilt mycket men den här var tänkt som en arbetshäst.

Som vanligt är den här typen av blad något mindre smidiga när det kommer till exempelvis mathantering på grund av den kilformiga profilen. Här räddas dock egenskaperna av en hög initial skärpa och inte minst blygsam bladtjocklek. Så visst går det att klyva en potatis eller dela ett äpple eller två men kniven är inte helt optimal för det ändamålet. 

Om logotyper och text på blad kan man ha synpunkter och det har jag. Generellt vill jag se så sterila blad som möjligt. Det är inte aktuellt i det här fallet. Men tack och lov har man åtminstone valt ett typsnitt som stämmer överens med utseendet för övrigt. Särskilt gäller det namnet "FinnWolf".

Handtag

Färgen på greppet är listad som "OD Green" men ser mest grå ut i de flesta ljus. I vilket fall som helst är nyansen ytterst diskret. Materialet är "Griv-Ex" vilket är lätt och tåligt och därmed lämpligt till den här sortens kniv.

Ett handtag med märkvärdigt bekanta former för att vara obekant

Griv-Ex är Cold Steels egen variant på DuPonts "Zytel" det vill säga ett glasfiberförstärkt plastmaterial. Det fyller sin funktion och ger ett i många hänseenden mycket bra grepp även om det kan upplevas aningen plastigt. Ytan på handtaget är mer återhållen än vad som är vanligt på knivar från Cold Steel och har därmed inte samma extrema friktion. Det ger ett bra fäste utan att vara överdrivet.

Istället är det formen som ger det främsta greppet. Även här känns uttrycket igen för oss här uppe i norden. Den känns skandinavisk på något vis. Mot bladet till finns ett litet fingerskydd och änden på handtaget är vinklad för att hindra att kniven glider vid arbete.

Ett handtag med klassiska linjer och utmärkt funktion

Greppet är mycket ergonomiskt och ger utrymme för ett flertal olika grepp och ett bra flöde dem emellan. Handtaget på FinnWolf saknar emellertid den tredimensionella kurvatur som ett kraftigare och bredare grepp möjliggör. Det är helt klart en eftergift till att kniven skall vara möjlig att få ned i en ficka utan att kännas klumpig och tjock. Därmed är kniven inte lika bekväm vid längre tids arbete som en fastbladare. Sen kan tilläggas att handtagssidorna är svagt välvda och inte helt plana men det är marginellt.

Någon recension jag tog del av klagade på att clipet skar in i handen vid användning. Min erfarenhet är den rakt motsatta. Eftersom det är litet och kort så hamnar det mitt i "gapet" i greppet och stör ovanligt lite för att vara ett clip. Nästan inte alls faktiskt vilket är ett gott betyg.

Ryggen är sluten till stor del beroende på låskonstruktionen

Konstruktionen är en stängd sådan med ett mellanlägg i ryggen. Det gör att kniven inte är helt lätt att rengöra men i gengäld blir greppet något bekvämare. Öppna konstruktioner ger nästan alltid ett "vassare" intryck mot handen så på den här typen av kniv föredrar jag den här lösningen.

Mer utmärkande för "vargen" är att den saknar ram vilket är den främsta orsaken till att kniven är så lätt. Nu behövs det inte då den är styv nog ändå. Men det får ses som en framgång att ett företag som Cold Steel i dessa dagar när alla fällknivar skall överdimensioneras nöjer sig med livrem och struntar i hängsle. Det spar vikt. 

I mitt fall innebär "lätt" att den oftare hamnar i fickan. Jag är överlag inte förtjust i bojsänken även om det alltid finns undantag från regler som bekant. Det finns förstås de som hävdar att avsaknaden av ram gör kniven klenare men jag finner att det mest är ett teoretiskt resonemang utan praktiska implikationer. När du tvingat den här kniven över gränsen för vad den förmår har du även missbrukat en fällkniv bortom rimlighetens gräns menar jag. Den är "tuff" nog helt enkelt.

Något jag uppskattar är att bladet är tämligen dolt i hopfällt läge. Det sticker inte ut några vassa kanter eller så.

Handtaget är också utrustat med ett tämligen generöst hål för fånglina. Det är en detalj som känns helt rätt på den här typen av kniv.

Öppning och lås

Kniven är enhandsöppnad och manövern sker med tumknoppar. De är föredömligt lättåtkomliga utan att vara i vägen när kniven skall tas fram ur fickan. De går att montera bort om man vill använda hela bladets längd för genomgående skär. Och i det här fallet måste medges att det kan vara lockande då de är placerade alldeles för långt ut på bladet i min smak. En av få missar på den här kniven.

Nackdelen detta får vägas emot är att man då förstås får en tvåhandsöppnad kniv. 

FinnWolf är osedvanligt lätt att fälla ut för att vara en kniv utrustad med "Tri-Ad"-lås något som vanligtvis bjuder på rätt mycket motstånd. Särskilt tydligt brukar det vara när knivarna är nya. Den här kniven var dock lätt att öppna redan från början. Det går till med att snärta fram bladet om man har bråttom. Det finns de som påstår att det inte går men de har fel kan konstateras. Däremot krävs det att rörelsen sker framåt och inte utåt för att fungera. Har man inte bråttom tar man det lugnt och värdigt istället. I båda fallen faller låsarmen på plats med ett rejält förtroendeingivande "KLACK".

Föredömligt placerade och lättåtkomliga tumpknoppar. För öppning vill säga - annars hade de gärnat fått placeras närmare handtagets bas enligt mig

Jag behöver knappt påpeka att det inte finns minsta tendens till glapp eller spel i fästet mellan blad och handtag givet vilka som står bakom den här kniven.

Låset är knappast obekant för den som känner till något om Cold Steels knivar. Det är det numera beprövade och urstarka "Tri-Ad". Det är ett lås som enkelt uttryckt är en förstärkt version av en klassisk lockback. Ett adderat bladstopp gör att krafterna från bladet inte går in i låsarmen vilket gör konstruktionen starkare samt förlänger livslängden på låset. 

På den här sortens kniv är det ett utmärkt val. Linerlocks men även framelocks kan under vissa förutsättningar vika sig om de utsätts för starka vridande rörelser. Något som inte är helt otänkbart vid täljande och annat träarbete och som den här sortens blad lockar till. 

Kraften hos låsarmen är mycket påtaglig och avger ett högt snäpp när den fälls in. Det gäller att hålla undan fingrarna annars ryker en fingertopp med den skärpan och fjäderkraften.

Att bära

FinnWolf är inte riktigt lika tunn och smidig som Code 4 men inte långt ifrån. Liksom "Hold Out"-serien saknar även Finnwolf invändig ram vilket gör den exceptionellt lätt för storleken. I det här fallet har vi en kniv som bjuder på ett två och en halv centimeter brett blad med nio centimeters längd och som ändå väger in under hektot. Det är en bra ratio mellan vikt och kapacitet.

Clipet känns igen från flera andra modeller från CS - här i blank satinkostym

Så vad vi har är en tämligen tunn kniv som heller inte tynger ned fickan. Det som hindrar den från att vara riktigt bra att bära är egentligen främst två saker. Det ena är att den är tämligen vid i fickan, den mäter på den ledden 35 millimeter vilket placerar den i samma division som t ex knivar från Spyderco. Det andra är hur clipet är placerat vilket gör kniven väl synlig. 

Clipet är Cold Steels standardvariant vilket här fungerar bättre än vanligt eftersom ytan under inte är lika grov som på deras G10-handtag eller ens Voyager-seriens plastgrepp. Det kan flyttas från höger till vänster om så önskas. Det gör för övrigt tillsammans med låset och de dubbelsidiga tumknopparna att kniven är helt ambidextrös. 

Funktionen på clipet är utmärkt särskilt som spänsten inte är riktigt lika överjävlig som hos en del andra av Cold Steels produkter. Men det är mycket blankt. Det är ingen större nackdel i skogen då det faktiskt hjälper till att hitta kniven om den t ex faller ned i mossa. Men det tillsammans med det faktum att rätt mycket av den krökta bakänden på handtaget sticker upp ur fickan gör att kniven syns. Det brukar vara en av de saker jag inte gillar fullt ut men det är en detalj som stör mig mindre än vanligt då jag mest ser den här kniven som en kamrat på skogsturen och där spelar det ingen roll. 

Sammanfattningsvis

Cold Steel lägger ibland ned viss möda på namngivningen av sina produkter. Med det sagt och facit i hand  kanske jag kan tycka att de ibland borde låta bli just det men det är en annan fråga. I det här fallet förpliktigar namnet "FinnWolf" emellertid en hel del. Det är onekligen så att såväl vi nordbor som andra hugade spekulanter får vissa associationer om man döper en kniv på det viset. Frågan är då om kniven motsvarar förväntningarna?

Svaret är väl som vanligt en smula blandat. Jag säger ja, men inte helt utan reservationer. Det är en mycket bra kniv i mitt tycke men den som förväntar sig en fällbar morakniv blir nog ändå lite besviken. Orsaken är enkel - det är trots allt en fällkniv. Handtaget är tunnare och därmed inte lika komfortabelt vid hårt arbete som en fastbladare. Men som någon sade på ett forum "but you can't fold a Mora". En kompromiss som jag kan acceptera i det här fallet. 

Som fickkniv betraktat har den också sina begränsningar. Storleken spelar roll här. FinnWolf är förvisso inte extremt lång eller så men det rejäla handtaget och längden på tjugo centimeter i strumplästen parat med ett rätt brett blad gör att det inte är något man sliter upp i lunchrummet på jobbet heller. Därtill gör det blanka clipet kombinerat med att mycket kniv tittar fram att den är allt annat än diskret i fickan. Jämför med motsatsen ZT 0770CF som i princip inte syns alls . 

Den största invändningen har nog dock med eggen att göra. För att vara allround är bladet och slipningen alltför specialiserad enligt mig.

Kvaliteten på kniven är mer än godkänd men inte perfekt. Det finns till exempel en markant linje där de två handtagshalvorna går ihop vilket inte är snyggt. Men på de punkter där det är viktigt som blad och lås är kniven mycket välgjord och gedigen.

En udda skogsfågel?

I allmänhet är det här en ytterst trevlig bekantskap från Cold Steel. En fällkniv med ett par utmärkande drag och som genomgående är välbyggd och stabil. Så köp den om du vill pröva en robust fällkniv för skogsbruk som inte kostar skjortan. Köp den inte om du vill ha något mer personligt som blir snyggare med åren. Då finns det alternativ och man behöver inte gå långt. 

Om man önskar ungefär samma typ av utseende men i mer exklusiva material och inte är lika priskänslig kan man ta en närmare titt på Cold Steels egen "Ultimate Hunter". Den har inte riktigt samma inriktning men ligger heller inte särskilt långt ifrån även om den har annan slipning.

En mer direkt konkurrent torde tidigare nämnda EnZos "Borka" vara. Den är för övrigt även den tillverkad i Taiwan. Borka är en kniv riktad mot samma nisch och med samma typ av blad och slipning men gjord i andra material vilket gör den väsentligt dyrare än FinnWolf. Det är nog på den punkten många av konkurrenterna får se sig slagna. Jag tror jag betalade runt 370kr för kniven inklusive frakt. 

Sen finns det nackdelar och begränsningar med den här sortens slipningar. Allt är inte guld och gröna skogar även om det är där den gör sig bäst.



Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Längd hopfälld: 111 mm
Vikt: 96 g
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS-8A
Handtag: Griv-Ex, glasfiberarmerad plast
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan


/ J - hittar varg

Knivrecension Cold Steel Voyager

- bästsäljande långkörare från CS

Så anlände den då till slut. Kniven jag både ville ha och samtidigt inte men som jag ändå beställde efter att ha stiftat bekantskap med "Code 4" från samma tillverkare. Som jag skrev i den presentationen var det egentligen den första utgåvan av Voyager som väckte intresse en gång för länge sedan eftersom den representerade något annat än sig själv. Men tiden förflöt som den plägar göra och kniven hann komma ut i ny skepnad som förutom delvis ändrat utseende även innebar byte av stålsort och tillverkningsland. Det skedde för övrigt runt 2011. Så inte ens den "nya" versionen är särskilt ny längre. Vem sade att man behöver vara snabb?

Cold Steel Voyager 

Som alltid med Cold Steel finns det en uppsjö varianter att välja mellan. Något som för all del inte bara gäller dem nuförtiden. Den här knivserien kan fås i storlek "medium", "large" och förstås "X-large", med tre olika bladkonfigurationer: tanto, clippoint och "Vaquero"-modellen som är en modifierad version av en clippoint med extremt s-kurvad egg. Dessutom finns de med eller utan sågtänder på bladen. De som känner sig matematiskt sinnade kan börja räkna på kombinationsmöjligheterna. Jag blir mest yr i huvudet.

Voyager och Code 4, kusiner snarare än syskon men släktskapt är tydligt

Eftersom jag härförleden införskaffade och även presenterade den tunna smidiga "Code 4" så är det ofrånkomligt att vissa jämförelser kommer att göras dem emellan även om det inte är huvudsyftet. Knivarna ligger trots allt tämligen nära varandra i kategorin stora, robusta bruksfällknivar och riktar sig därmed delvis mot samma tänkta publik. Men det finns även olikheter som jag tänkte uppehålla mig något vid.

Blad

Voyager har ett blad som delar de generella dragen med den tidigare nämnda "Code 4" i samma utförande av uppenbara skäl. Men det finns skillnader dem emellan även om några är subtila nog för att kräva en initierad person för att upptäcka. Andra är mer uppenbara även vid första anblick även för ett otränat öga. 

Två versioner av clippointblad med samma stål - ett flatslipat och ett skålslipat

Rent utseendemässigt har båda samma grundform på bladet - en klassisk clippoint. Men den falska toppeggen på Voyager är mindre uttalad och inte lika bred men samtidigt betydligt längre än på Code 4 vilket gör att bladet ser mer bowielikt ut. Bladet är även något större - ett par millimeter på bredden och längden samt spetsigare. Den har också en mer svängd egg och därmed mer uttalad buk vilket jag alltsomoftast föredrar.  

Godstjockleken på bladet är 3,5 mm vilket får anses någorlunda begåvat till den här storleken på blad. Framförallt eftersom den från och med falskeggens början tunnar ut vilket ger en tämligen duglig spets och goda skäregenskaper överlag.  

En fällbar inkarnation av en bowie

Den faktiska längden på eggarna ligger nära varandra även om Voyager vinner även den matchen.

Sen kommer vi till de mer påtagliga skillnaderna. En visuell sådan är ytbehandlingen där Code 4 har en tvåtons satinfinish medan föreliggande Voyager har försetts med en stentumlad yta. Den är för övrigt riktigt bra gjord och tämligen homogen och blank.

Fördelen med den här sortens finish är att den är tämligen beständigt mot repor och när de väl uppkommer syns de inte lika mycket som på en polerad yta. Båda alternativen är för övrigt enligt mig att föredra framför blästrade varianter vilket öppnar upp porerna i stålet och ger större yta för korrosion att få fäste.

Den största skillnaden mellan knivbladen är emellertid slipningen. Såväl den äldre utgåvan av Voyagerserien som Code 4 knivarna delar den egenskapen att de är skålslipade.

Det är inte de nya Voyagerknivarna. De är helt flatslipade vilket är tacknämligt. Det breda bladet gör att stålet hinner tunna ut rejält innan primäreggen tar vid. Det är med andra ord inte så mycket stål bakom eggen som man först kan tro.

Om slipningar kan man tycka mycket men lite grovt kan väl sägas att skålslipningar ger väldigt vassa eggar som är lätta att slipa upprepade gånger innan de behöver reprofileras. De ger även en attraktiv lyster i själva slipningen som ibland kan vara ett mål i sig. Ur praktisk synvinkel dras de dock med problemet att de är sämre vid kraftiga genomgående skär i framförallt fibrösa material än motsvarande flatslipade blad bl a på grund den rygg som bildas mot bladryggen till som ger upphov till friktion.

Ett fullt flatslipat blad 

I det här fallet får CS backning av mig för en tämligen ordinär fabriksegg. Eller förresten inte ens det, den var vid närmare eftertanke rätt slö. Eggen skar visserligen papper utan alltför stort besvär och det gick väl att skrapa hår med kniven men knappt. Efter en stunds arbete med skärpstål och lite striglande så rakar den bättre. Jag kommer nog ändå förse den med aningen bredare primäregg när jag slipar om kniven. 

Det blir förmodligen inte alltför krångligt då stålet som på de flesta Cold Steel-knivar nuförtiden är japanska AUS-8A även om andra alternativ förekommer i deras produktkatalog. Givet priset , i USA skall väl tilläggas, är väl stålvalet inte helt uselt även om det förstås finns roligare alternativ.

Återstår att se för min del hur Cold Steels version av AUS8 håller jämfört med andra tillverkares versioner av stålet.

Inledningsvis fungerar den emellertid väl och jag har prövat den på diverse material. Som väntat ger spetsen god penetration vilket är tacknämligt vid t ex diverse öppnande av sega plastförpackningar. Den gör även processen ytterst kort med buntband och nylonsnöre. Papper, kartong och även tyg går som en dans. Det flatslipade bladet formligen väser genom kartong utan större motstånd och bredden ger snarare stadga än är till hinder. Trä går bra att skära men här märks förstås bredden på bladet. Så länge grenar skall skäras av är den utmärkt och om man späntar lite är den duglig. Att tälja med...nej. Men det breda handtaget gör att det går att ta ordentligt när så behövs.

Vid enklare matförberedelser uppträder Voyager nästan som en kökskniv vilket kanske inte är så konstigt givet måtten och slipningen på bladet. Tomater och andra grönsaker är lätta att ta sig igenom och den klarar t o m rotsaks- och potatistestet vilket inte är givet för fällknivar. Något mer motstånd än en tunn japansk kockkniv förstås, men ändå.  

Handtag

Handtaget är rejält omgjort från tidigare generationer av Voyager. Materialet är fortfarande plast men här döpt till "Grivex". Det är Cold Steels variant på ett FRN-material (Fiber Reinorced Nylon). Eller på ren svenska ett sjujäkla hållbart plastmaterial. Sen skall inte de här fiberförstärkta plasterna blandas ihop med billig hårdplast. CS själva hävdar på för dem klassiskt manér att deras material är överlägset alla andra. Jag har ingen anledning att betvivla hållbarheten vid både normala förhållanden och mer extrema diton som snö och kyla eller värme. Men jag tror inte att det är vare sig bättre eller sämre än säg Benchmades, Spydercos, CRKT eller Kershaws liknande material.

Den gruppen av material är praktiska för handtag och skollor men ack så fula för det mesta. Men ser man till funktion i relation till pris är de ytterst svårslagna.

Ett handtag som skiljer sig markant från föregående generationer av Voyager

Konstruktionen är skruvad med torxhuvuden och kan därmed demonteras. De äldre generationerna av Voyager var nitade. Pivotskruven är justerbar och kniven har hål för fånglina.

Skollorna, för det är faktiskt inga handtagssidor, är skruvade i en ram gjord av härdad 6061-aluminium vilket är ett ovanligt materialval. På rak arm kommer jag inte på någon annan kniv som har aluminium i ramen. Syftet är förstås att förstärka plasten vilket minskar flexet samt ger låset något att fästa i. Konstruktionen blir därmed stark utan att bli tung vilket märks på slutresultatet.

Grivexskollorna är fästa vid en 6061-aluminiumram

Handtaget är försett med ett mönster med extremt mycket friktion i som påminner om tyska järnkors i utseendet. Jag funderar ibland på om det pågår någon slags tävling mellan vissa knivtillverkare i att göra den mest obehagligt sträva greppytan. Men för den som vill att kniven riktigt ska riva i handen som en grov rasp är det här ett bra alternativ. Och då har jag hört att deras G10 på modeller som t ex "Recon 1" ska vara ännu värre. Men det är klart, inte fan lär du tappa kniven ens om du är så svettig om händerna så det droppar om dem. Särskilt inte med den form som handtaget har. Så för den som premierar extremt fäste är det här ett bra handtag. För oss andra krävs lite arbete innan vi är helt nöjda.

Av mig nedslipade järnkors. Ger utmärkt halkskydd men äter byxfickor och handflator till frukost

För att råda bot på vansinnet attackerades skollorna tämligen hårt med sandpapper redan efter några få minuters användning. Jag gillar mina händer och vill behålla dem intakta. Sen tog jag av clipet och gick ännu hårdare åt ytan där. Så nu kan man både hålla i kniven ett tag och stoppa den i fickan när man arbetat klart. För problemet med det extrema greppet är att det kombinerat med det urstarka clipet totalt äter upp allt vad textilier heter. Något som mängden moddar på nätet som addresserar problemet också pekar på.

När man tittar på handtagsformen och jämför med komforten blev jag faktiskt överraskad. Kniven är mycket bekvämare än jag trodde av bilder och videos att döma. Handtaget är tjockt vilket blir påtagligt i fickan men det är inte så illa som jag trott eftersom sidorna är lätt välvda. Till komforten bidrar även att ryggen är svagt krökt och att urfräsningarna för fingrarna som gjorts har kraftigt fasade och mjukt rundade kanter. Den väl tilltagna volymen på handtaget gör kniven mycket lämpad för att greppa hårt i samt gör det lättare att använda under längre tid alternativt brukas när man arbetar med handskar på.   

En jämförelse av tjocklek mellan Code 4 till vänster och Voyager L till höger

Utseendemässigt föredrog jag de äldre versionernas raka form men jag måste krypa till (järn)korset och medge att såväl urtaget för pekfingret som ytan för lillfingret fungerar som det är tänkt. Jag tyckte från början att de såg överdrivna ut. Den nya formen på änden på handtaget gör också att handen "låses" på plats. Men det är inte bara fördelar med en sådan konstruktion. Det råder ingen tvekan om att den här formen på handtag begränsar antalet fattningar och greppmöjligheter. Det är inte det att det inte går att skifta grepp men det går betydligt smidigare och med ett bättre flöde om handtag är rakare i formen. Tydligt är också att ett "sabergrip" med tummen på ovansidan av kniven är favoriserat som grundgrepp. Det är i den fattningen som handtaget känns bäst och kommer till sin rätt.

Det är mycket avstånd mellan fingerurtag och bladbas. Ett förhållande jag inte uppskattar

En direkt negativ detalj är att utformningen på "fingerskyddet" gör att det är långt (närmare tre centimeter) mellan hand och basen på eggen. Detta förstärks av formen på uttaget för pekfingret som flyttar handen något bakåt på handtaget. Nu är det inte en slumpartad miss utan tämligen medvetet val då det förstås i bakgrunden finns en argument som känns främmande för de flesta av oss normala människor men som alltsom oftast dyker upp på amerikanska knivar och det är "reach" - räckvidd.

Och det är då någon slags självförsvarsapplikation som det hänvisas till - blä! Är det enda jag har att säga om det argumentet och så släpper jag ämnet för stunden.  

Sen används fingerskyddet även som säkerhetsargument. Det vill säga utformningen skall ge marginaler och bidra till att hindra handen från att glida ut på bladet är det tänkt. Jag föredrar om man använder knivar korrekt istället för att göra dem klumpiga på det viset och skriva användarna på näsan. Nu går det som nödlösning smyga upp ett finger på den breda främre delen av handtaget och på så sätt komma närmare ämnet när man skall utföra småarbeten. Det fungerar t o m tämligen väl tack och lov. 

Sammantaget är handtaget efter några moddar faktiskt bättre än jag förväntade mig trots allt. Det är stadigt, handen glider ingenstans och använder man några få grundgrepp går det att ta i  rejält.

Men det dras också med ett par nackdelar och de kunde av den erfarne för all del utläsas redan från bilder så det kom inte som någon direkt överraskning. Men det var inte därför jag köpte den här kniven som sagt. "Villhaisamlingefaktorn" var tämligen hög och det klart avgörande argumentet.

Öppning och lås

Voyager överraskar genom att vara extremt lätt att fälla ut. Den är mjuk och smidig i rörelsen och det trots att den försedd med en kraftig backlock. Det går till och med att snärta ut det decimeterlånga bladet om så önskas och det löper så lätt att det svíngar fritt när låset släpps. Något jag noterade när jag skar mig i fingret igår efter att inte ha lutat kniven i fel vinkel samtidigt som jag släppte låset. Förklaringen till den smidiga öppningen går att spåra till små toleranser, god precision i tillverkningen och glidlager i brons.  

Faktum är att den är mycket lättare att öppna än Code 4 som har samma låstyp. Och eftersom det tillsammans med den betydligt mindre "Mini Tuff Lite" var mina första referenser när det kommer till Tri-Ad Locks så blev kontrasten desto större.

En enkel väl fungerande och för öppning utmärkt placerad tumpinne.

Öppningen sker med en rejäl dubbelsidig tumpinne. Placeringen på det breda bladet i kombination med den generösa urgröpningen för pekfingret gör den föredömligt lättåtkomlig. Tyvärr gör det även att den hamnar en bit ut på bladet i öppet läge vilket stjäl onödigt utrymme från eggen. Men givet det stora bladet är proportionerna därvidlag inte allt för illa. Det återstår rätt mycket blad och egg att arbeta med. Men det är klart att mest moment får man närmast handtaget när man behöver ta i.

Låset är som nämnts Cold Steels Tri-Ad Lock som fortfarande är ett av de mest effektiva på marknaden. Diskussionen om vilket lås som är "starkast" lämnar jag därhän då jag tycker den mest är akademisk men det går att konstatera att det här är ett av dem. I korthet fungerar låset utmärkt. Men det kan noteras att den här versionen av låset är betydligt lättare att släppa än motsvarande på "Code 4". Det är något i fjäderkraften eller hävstångsverkan som skiljer dem åt.

Att bära

Den här kniven levereras med två clip, ett för vänster sida och ett för höger. Orsaken till det står att finna i att de är utformade för respektive sida eftersom de är krökta till formen. Clipet är litet, svartmålat och urstarkt. Spänsten i stålet i kombination med det från början aggressiva mönstret på skollorna gjorde att jag förutom att slipa ned handtagsmönstret även böjde ut clipet en smula för att få bättre funktion. Det här är inte en kniv man tappar i brådrasket ändå kan väl tilläggas. Formen och storleken på clipet är annars utmärkt på så vis att det inte stör greppet i övrigt. Man känner inte av det när man håller i kniven.  Finishen däremot är målad och därmed inte så hållbar. Jag har förvisso inte skrapat av färgen än men det lär väl visa sig hur länge den håller.

Ett av två medföljande clip, det här för högersidan

Den här kniven är en aning otymplig att bära omkring på får medges och då kan man ha i åtanke att den även finns i en betydligt större XL-version. Hur den känns kan jag bara föreställa mig. Vikten är annars inget som avskräcker då den är tämligen lätt för sin storlek. Det är kombinationen av ett tämligen brett blad och framförallt ett rejält tjockt handtag som tar upp plats i byxfickan när kniven är placerad där. Att bära den löst i t ex en jackficka är inte heller helt lätt då den är över tretton cm lång hopfälld. 

Sammanfattningsvis

En jämförelse mellan mina två större Cold Steel-knivar kan sammanfattas med att Code 4 utan tvekan är den mer civiliserade av de två med mer sofistikerat utseende och material i handtaget och en profil som gör den smidigare att bära med sig. Den är stor och stark men aningen mindre och inte lika robust som sin äldre kusin. 

Voyager å andra sidan är arbetshästen som kan hugga i mer. Det breda rejäla handtaget och den bättre friktionen i greppet gör att det går att ta i betydligt mer med den här kniven och det under längre tid.  Det sker på bekostnad av bärkomfort. Handtagets form, längd och de grövre dimensionerna tar upp betydligt mer plats i fickan. Grivexskollorna är också mindre känsliga för repor än aluminiumet och jag misstänker att de är bättre i kallt väder. Det brukar vara fallet med plast/trä/micarta/G10 kontra metallhandtag.  

Kniven överraskade mig positivt på flera vis bland annat genom att vara lättare än jag trodde samt att handtaget var bekvämare än det först såg ut. Det här är en bra kniv men som kunnat bli avsevärt mycket bättre med några få förändringar.

Om bara våra vänner amerikanarna kunde ge fan i att tänka så mycket på våld och säkerhet på samma gång! Om fokus på "räckvidd" och säkerhetsdetaljer för att vi användare inte skall hugga fingrarna av oss avlägsnats så vore det här en attans duglig kniv.

Tänker er samma blad med mindre ricasso, tumknoppen bara aningen närmare handtaget och en helt rak "plungeline" - slipfas närmast handtaget. Då hade bladet varit suveränt i kategorin "breda blad".  

Om man därtill flyttat pivotskruven något längre fram på handtaget så hade förhållandet mellan blad och handtag blivit bättre. Så stark behöver kniven inte vara om man bara skall skära med den och utseendet hade vunnit på det. Och som en sista touch kunde vinkeln på urtaget för pekfingret och den främre "klumpen" på greppet avlägsnats - et voila, en utmärkt kniv.

Cold Steel Voyager - råstark slitvarg

Allt sammantaget är totalintrycket ändå positivt. Men, och det finns ett stort men, jag tycker den är något för klumpig för att ha i fickan. För det finns betydligt mer lättburna knivar som ändå ger gott om egg.  För den som vill ha lite mindre kniv finns förvisso mediumvarianten som har ett 7,5cm blad istället. Men där lär handtaget inte vara lika rymligt och det är dessvärre tjock och klumpigt även det.

Köp den här kniven om du vill ha en stor, robust, pålitlig slitvarg som du inte är rädd för att ta i med. Var dock medveten om att den lider av aningen rondör trots att den inte är överviktig. Undvik den däremot om du vill ha en liten smidig fickkniv för att skala äpplen på kontoret med eftersom du då troligtvis kommer att bli arresterad.

Specifikation:

Längd utfälld: 235 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 101 mm (4")
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: Grivory med liners i aluminium
Lås: Tri-Ad Lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Länk till tillverkarens hemsida för kniven här!


/ J - blivande "mall-ninja"?