Knivrecension Cold Steel "Finnwolf"

-  en ny fullträff från CS

Äntligen! En urstark men ändå lätt fällkniv för skogs- och utomhusbruk med en klassisk skandinavisk slipning. Men vänta lite - har inte det funnits på marknaden förut? Jo - men inte så här stadig och stabil och definitivt inte till det här priset. Något förvånande är att ingen här uppe i Norden kommit på den idén. 

Utan att leta igenom hela fällknivshistorien kan konstateras att det inte finns många fällknivar med det som på engelska kallas "Scandi-grind" eller "Zero grind", det vill säga en låg slipfas med endast en bred primäregg. Bladprofilen känns dock igen från knivar från exempelvis finska EnZo och deras modeller Birk 75 och Borka 90 och jag tror att även norska Helles fällknivar är slipade på samma vis men i det fallet är jag mer osäker.

Men samtliga av dem är gjorda i mer exklusiva material än "Vargen" vilket inte lockar till att utsätta dem för riktigt lika hårt arbete särskilt inte taget i beaktande att de kostar minst tre gånger så mycket som FinnWolf. Således fanns det ett hål att fylla i utbudet. 

Cold Steel FinnWolf

Bakom modellen står Andrew Demko som även är mannen bakom Cold Steels hårt marknadsförda Tri-Ad-lås. Inspirationskällan till den här kniven är uttalat en klassisk finsk "Puuko" vilket även avspeglas i namnvalet. Förvillande nog har det tidigare funnits en fastbladare i Cold Steels sortiment med samma namn.

Ett miniatyr FN - En finsk varg i amerikansk tappning tillverkad i Taiwan

Twitterversion:  FinnWolf - ett utmärkt koncept, i princip en fällbar Morakniv.

Blad

Det mest karaktäristiska med den här kniven är förstås bladformen och inte minst hur den är slipad. Det var det som fångade mitt och troligen de flesta andras intresse för just den här modellen i Cold Steels digra katalog. Den inkluderar annars allt från kvalificerat våldsförhärligande amerikanskt dravel till ytterst kompetenta arbetshästar. Det gäller att välja och vraka när man har med det märket att göra. Det är förvisso även något av charmen med dem. Måttlighet är inget ledord de lever efter.

Klassisk bladform utan krusiduller

Bladformen är enkel och effektiv. Det finns en anledning till att den refereras till som "normal" i knivlingua. Den ger en god portion rak egg, mycket buk och som med andra knivar med den här formen en kraftig och tålig spets. Ryggen har en markant kant för att fungera ihop med tändstål. Bladlängden är ett hår under nio centimeter och godstjockleken modesta tre millimeter vilket är en bidragande faktor till de goda skäregenskaperna. Finishen är en halvblank satinyta och stålet är japanskt i form av Cold Steels vanliga budgetalternativ AUS 8A. Inga överraskningar så långt. 

Slipningen är däremot avvikande på det vis att det är en klassisk "Scandi-grind" som den kallas på engelska. För en svensk är den inte det minsta exotisk eftersom det är vad som återfinns på bland andra vanliga Moraknivar och de flesta handgjorda knivar i den här delen av världen. Men som sagt det tillhör inte vanligheterna att återfinna den sortens slipning på en fällkniv och särskilt inte en designad i USA.

Några av fördelarna är att du får en egg som biter väldigt bra i framförallt trä vilket gör kniven till ett lämpligt allroundverktyg  i skog och mark. Den här typen av kniv är också lätt att slipa. Eller snarare att bryna. Skall den slipas om helt krävs lite mer arbete eftersom mer stål måste avlägsnas från den breda slipytan.

Dessutom finns på den här kniven miss därvidlag. Skall eggen bibehållas med rätt vinkel krävs att tumknopparna monteras bort vid slipning. Jag undrar om det misstaget beror på ovanan vid att hantera den här kombinationen - fällkniv med enhandsmanövrering och "scandigrind"? Som tur var är den operationen enkel.

Bladstålet är japanska AUS 8A

Ståltypen är väl vald i det här fallet eftersom AUS 8A i Cold Steels tappning är tämligen mjukt. Att slipa den här typen av egg med något av de moderna väldigt hårda "superstålen" skulle ta mycket tid i anspråk eftersom eggen är så bred. Ett "mjukare" stål som inte härdats för hårt ger normalt också mer "seghet" i kniven. En önskvärd egenskap om man skall bryta i trä med eggen.

Det är den teoretiska slutsatsen. Verkligheten kan ibland se annorlunda ut som bekant. Vad gäller hållbarhet i det här fallet återstår att se. FinnWolf har tidigare fått ytterst blandad kritik. Det finns de recensioner som menar att eggen är alldeles för tunn och både tenderar att både vika sig och flisa sig vid tyngre arbete. Det bör dock påpekas att det gällde de mycket tidiga exemplaren. Den första omgången som kom ut var tydligen skålslipade utan mikroegg vilket gav en extremt vass men också mycket känslig egg. Närmast att likna vid en rakkniv. Det är förstås inte helt lämpligt till en kniv ämnad för tyngre arbeten och då är det inte konstigt om eggen inte höll måttet.

Tidigt exemplar med markant skålslipning

Dessutom förekom det även en tidig omgång med dåligt härdat stål vilka även de tenderade till att vara spröda och därmed få flisor i eggen. Den här nuvarande versionen har en "'äkta" skandinavisk slipning och härdningen är även den åtgärdad. 

Den här kniven lider inte av något av ovanstående problem vad jag märkt ännu. Så långt har jag testat den på såväl färskt trä, torkat dito och klassiska 2x2"-reglar utan att eggen gett upp. Andra material som hamp- och nylonrep, kartong, papper, papp, plast och tejp hanteras utan problem. Det var vad jag hoppats på och där infrias förväntningarna.

Alla mina knivar i samlingen är faktiskt inte tänkta att användas särskilt mycket men den här var tänkt som en arbetshäst.

Som vanligt är den här typen av blad något mindre smidiga när det kommer till exempelvis mathantering på grund av den kilformiga profilen. Här räddas dock egenskaperna av en hög initial skärpa och inte minst blygsam bladtjocklek. Så visst går det att klyva en potatis eller dela ett äpple eller två men kniven är inte helt optimal för det ändamålet. 

Om logotyper och text på blad kan man ha synpunkter och det har jag. Generellt vill jag se så sterila blad som möjligt. Det är inte aktuellt i det här fallet. Men tack och lov har man åtminstone valt ett typsnitt som stämmer överens med utseendet för övrigt. Särskilt gäller det namnet "FinnWolf".

Handtag

Färgen på greppet är listad som "OD Green" men ser mest grå ut i de flesta ljus. I vilket fall som helst är nyansen ytterst diskret. Materialet är "Griv-Ex" vilket är lätt och tåligt och därmed lämpligt till den här sortens kniv.

Ett handtag med märkvärdigt bekanta former för att vara obekant

Griv-Ex är Cold Steels egen variant på DuPonts "Zytel" det vill säga ett glasfiberförstärkt plastmaterial. Det fyller sin funktion och ger ett i många hänseenden mycket bra grepp även om det kan upplevas aningen plastigt. Ytan på handtaget är mer återhållen än vad som är vanligt på knivar från Cold Steel och har därmed inte samma extrema friktion. Det ger ett bra fäste utan att vara överdrivet.

Istället är det formen som ger det främsta greppet. Även här känns uttrycket igen för oss här uppe i norden. Den känns skandinavisk på något vis. Mot bladet till finns ett litet fingerskydd och änden på handtaget är vinklad för att hindra att kniven glider vid arbete.

Ett handtag med klassiska linjer och utmärkt funktion

Greppet är mycket ergonomiskt och ger utrymme för ett flertal olika grepp och ett bra flöde dem emellan. Handtaget på FinnWolf saknar emellertid den tredimensionella kurvatur som ett kraftigare och bredare grepp möjliggör. Det är helt klart en eftergift till att kniven skall vara möjlig att få ned i en ficka utan att kännas klumpig och tjock. Därmed är kniven inte lika bekväm vid längre tids arbete som en fastbladare. Sen kan tilläggas att handtagssidorna är svagt välvda och inte helt plana men det är marginellt.

Någon recension jag tog del av klagade på att clipet skar in i handen vid användning. Min erfarenhet är den rakt motsatta. Eftersom det är litet och kort så hamnar det mitt i "gapet" i greppet och stör ovanligt lite för att vara ett clip. Nästan inte alls faktiskt vilket är ett gott betyg.

Ryggen är sluten till stor del beroende på låskonstruktionen

Konstruktionen är en stängd sådan med ett mellanlägg i ryggen. Det gör att kniven inte är helt lätt att rengöra men i gengäld blir greppet något bekvämare. Öppna konstruktioner ger nästan alltid ett "vassare" intryck mot handen så på den här typen av kniv föredrar jag den här lösningen.

Mer utmärkande för "vargen" är att den saknar ram vilket är den främsta orsaken till att kniven är så lätt. Nu behövs det inte då den är styv nog ändå. Men det får ses som en framgång att ett företag som Cold Steel i dessa dagar när alla fällknivar skall överdimensioneras nöjer sig med livrem och struntar i hängsle. Det spar vikt. 

I mitt fall innebär "lätt" att den oftare hamnar i fickan. Jag är överlag inte förtjust i bojsänken även om det alltid finns undantag från regler som bekant. Det finns förstås de som hävdar att avsaknaden av ram gör kniven klenare men jag finner att det mest är ett teoretiskt resonemang utan praktiska implikationer. När du tvingat den här kniven över gränsen för vad den förmår har du även missbrukat en fällkniv bortom rimlighetens gräns menar jag. Den är "tuff" nog helt enkelt.

Något jag uppskattar är att bladet är tämligen dolt i hopfällt läge. Det sticker inte ut några vassa kanter eller så.

Handtaget är också utrustat med ett tämligen generöst hål för fånglina. Det är en detalj som känns helt rätt på den här typen av kniv.

Öppning och lås

Kniven är enhandsöppnad och manövern sker med tumknoppar. De är föredömligt lättåtkomliga utan att vara i vägen när kniven skall tas fram ur fickan. De går att montera bort om man vill använda hela bladets längd för genomgående skär. Och i det här fallet måste medges att det kan vara lockande då de är placerade alldeles för långt ut på bladet i min smak. En av få missar på den här kniven.

Nackdelen detta får vägas emot är att man då förstås får en tvåhandsöppnad kniv. 

FinnWolf är osedvanligt lätt att fälla ut för att vara en kniv utrustad med "Tri-Ad"-lås något som vanligtvis bjuder på rätt mycket motstånd. Särskilt tydligt brukar det vara när knivarna är nya. Den här kniven var dock lätt att öppna redan från början. Det går till med att snärta fram bladet om man har bråttom. Det finns de som påstår att det inte går men de har fel kan konstateras. Däremot krävs det att rörelsen sker framåt och inte utåt för att fungera. Har man inte bråttom tar man det lugnt och värdigt istället. I båda fallen faller låsarmen på plats med ett rejält förtroendeingivande "KLACK".

Föredömligt placerade och lättåtkomliga tumpknoppar. För öppning vill säga - annars hade de gärnat fått placeras närmare handtagets bas enligt mig

Jag behöver knappt påpeka att det inte finns minsta tendens till glapp eller spel i fästet mellan blad och handtag givet vilka som står bakom den här kniven.

Låset är knappast obekant för den som känner till något om Cold Steels knivar. Det är det numera beprövade och urstarka "Tri-Ad". Det är ett lås som enkelt uttryckt är en förstärkt version av en klassisk lockback. Ett adderat bladstopp gör att krafterna från bladet inte går in i låsarmen vilket gör konstruktionen starkare samt förlänger livslängden på låset. 

På den här sortens kniv är det ett utmärkt val. Linerlocks men även framelocks kan under vissa förutsättningar vika sig om de utsätts för starka vridande rörelser. Något som inte är helt otänkbart vid täljande och annat träarbete och som den här sortens blad lockar till. 

Kraften hos låsarmen är mycket påtaglig och avger ett högt snäpp när den fälls in. Det gäller att hålla undan fingrarna annars ryker en fingertopp med den skärpan och fjäderkraften.

Att bära

FinnWolf är inte riktigt lika tunn och smidig som Code 4 men inte långt ifrån. Liksom "Hold Out"-serien saknar även Finnwolf invändig ram vilket gör den exceptionellt lätt för storleken. I det här fallet har vi en kniv som bjuder på ett två och en halv centimeter brett blad med nio centimeters längd och som ändå väger in under hektot. Det är en bra ratio mellan vikt och kapacitet.

Clipet känns igen från flera andra modeller från CS - här i blank satinkostym

Så vad vi har är en tämligen tunn kniv som heller inte tynger ned fickan. Det som hindrar den från att vara riktigt bra att bära är egentligen främst två saker. Det ena är att den är tämligen vid i fickan, den mäter på den ledden 35 millimeter vilket placerar den i samma division som t ex knivar från Spyderco. Det andra är hur clipet är placerat vilket gör kniven väl synlig. 

Clipet är Cold Steels standardvariant vilket här fungerar bättre än vanligt eftersom ytan under inte är lika grov som på deras G10-handtag eller ens Voyager-seriens plastgrepp. Det kan flyttas från höger till vänster om så önskas. Det gör för övrigt tillsammans med låset och de dubbelsidiga tumknopparna att kniven är helt ambidextrös. 

Funktionen på clipet är utmärkt särskilt som spänsten inte är riktigt lika överjävlig som hos en del andra av Cold Steels produkter. Men det är mycket blankt. Det är ingen större nackdel i skogen då det faktiskt hjälper till att hitta kniven om den t ex faller ned i mossa. Men det tillsammans med det faktum att rätt mycket av den krökta bakänden på handtaget sticker upp ur fickan gör att kniven syns. Det brukar vara en av de saker jag inte gillar fullt ut men det är en detalj som stör mig mindre än vanligt då jag mest ser den här kniven som en kamrat på skogsturen och där spelar det ingen roll. 

Sammanfattningsvis

Cold Steel lägger ibland ned viss möda på namngivningen av sina produkter. Med det sagt och facit i hand  kanske jag kan tycka att de ibland borde låta bli just det men det är en annan fråga. I det här fallet förpliktigar namnet "FinnWolf" emellertid en hel del. Det är onekligen så att såväl vi nordbor som andra hugade spekulanter får vissa associationer om man döper en kniv på det viset. Frågan är då om kniven motsvarar förväntningarna?

Svaret är väl som vanligt en smula blandat. Jag säger ja, men inte helt utan reservationer. Det är en mycket bra kniv i mitt tycke men den som förväntar sig en fällbar morakniv blir nog ändå lite besviken. Orsaken är enkel - det är trots allt en fällkniv. Handtaget är tunnare och därmed inte lika komfortabelt vid hårt arbete som en fastbladare. Men som någon sade på ett forum "but you can't fold a Mora". En kompromiss som jag kan acceptera i det här fallet. 

Som fickkniv betraktat har den också sina begränsningar. Storleken spelar roll här. FinnWolf är förvisso inte extremt lång eller så men det rejäla handtaget och längden på tjugo centimeter i strumplästen parat med ett rätt brett blad gör att det inte är något man sliter upp i lunchrummet på jobbet heller. Därtill gör det blanka clipet kombinerat med att mycket kniv tittar fram att den är allt annat än diskret i fickan. Jämför med motsatsen ZT 0770CF som i princip inte syns alls . 

Den största invändningen har nog dock med eggen att göra. För att vara allround är bladet och slipningen alltför specialiserad enligt mig.

Kvaliteten på kniven är mer än godkänd men inte perfekt. Det finns till exempel en markant linje där de två handtagshalvorna går ihop vilket inte är snyggt. Men på de punkter där det är viktigt som blad och lås är kniven mycket välgjord och gedigen.

En udda skogsfågel?

I allmänhet är det här en ytterst trevlig bekantskap från Cold Steel. En fällkniv med ett par utmärkande drag och som genomgående är välbyggd och stabil. Så köp den om du vill pröva en robust fällkniv för skogsbruk som inte kostar skjortan. Köp den inte om du vill ha något mer personligt som blir snyggare med åren. Då finns det alternativ och man behöver inte gå långt. 

Om man önskar ungefär samma typ av utseende men i mer exklusiva material och inte är lika priskänslig kan man ta en närmare titt på Cold Steels egen "Ultimate Hunter". Den har inte riktigt samma inriktning men ligger heller inte särskilt långt ifrån även om den har annan slipning.

En mer direkt konkurrent torde tidigare nämnda EnZos "Borka" vara. Den är för övrigt även den tillverkad i Taiwan. Borka är en kniv riktad mot samma nisch och med samma typ av blad och slipning men gjord i andra material vilket gör den väsentligt dyrare än FinnWolf. Det är nog på den punkten många av konkurrenterna får se sig slagna. Jag tror jag betalade runt 370kr för kniven inklusive frakt. 

Sen finns det nackdelar och begränsningar med den här sortens slipningar. Allt är inte guld och gröna skogar även om det är där den gör sig bäst.



Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Längd hopfälld: 111 mm
Vikt: 96 g
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS-8A
Handtag: Griv-Ex, glasfiberarmerad plast
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan


/ J - hittar varg

Knivrecension Kershaw 1776 "Link"

-  patriotism i knivkostym

Med lite patriotism kan man sälja allt "over there" vad det verkar eller vad sägs om att döpa en kniv till "1776 Link" samt hävda att "The missing link-between a quality, made-in-the-USA knife and a price most consumers can afford-has been found" i sin reklam. Ibland får copywriters till det måste medges.

Allt för att många på andra sidan pölen är av uppfattningen att allt som görs där är överlägset andra produkter på jorden. Det må vara hur det vill med den saken även om jag anser att det är en fråga öppen för diskussion men en politisk sådan så jag lämnar den därhän.

Här är i alla fall Kershaws "All American" Link. 

Kershaw 1776 Link

Modellen kan som vanligt fås i ett flertal olika konfigurationer. Valet står mellan om det önskas tantospets eller ett droppointblad på kniven samt om handtaget skall vara i aluminium eller avancerad plast. Det sistnämnda är förvisso både lättare och aningen billigare men jag var rädd för att kniven skulle kännas lika plastig som min Blackout i det utförandet och valet föll därför på den grå varianten med metallskollor även om de förstås har sina nackdelar. 

Ja, den grå anodiseringen skimrar i lila det är faktiskt inte ett kameratillägg

Blad

Bladet är dessvärre snyggare på bild än i verkligheten. På produktbilder ser det ut som om bladet skall ha samma hårt nötta blackwash-yta som "Blur". Det har den inte - åtminstone mitt exemplar är betydligt blankare och inte lika hårt tumlat. Det gör att kniven ser billigare ut än vad den behövt göra - som om bladet vore målat. Annars är formen tämligen snygg. Det är en något modifierad droppoint det handlar om. Bladet mäter cirka åtta och en halv centimeter på längden och är försedd med en markerad falskegg längs med ryggen. Godstjockleken är modesta 2,8 millimeter. 

Lägger man den sida vid sida med exempelvis Zero Tolerancemodellen 0770 från samma koncern så ser man att "länken" mellan olika knivar inte bara återfinns i kvalitet utan även i utseende.

Det finns onekligen likheter mellan Kershaw Link och ZT 0770

Modifierad Droppoint i 420HC

Fabrikseggen är jämnt slipad och någorlunda vass. Den var inget under av skärpa och det märks att Kershaw inte har samma erfarenhet med att arbeta med 420HC som mer erkända användare av det stålet som Buck till exempel. Det är ett tämligen enkelt stål valt i det här fallet för att det är ett budgetstål från USA istället för Kina. Egenskaperna är väl inte de bästa att hänga i granen enligt mig. Den tar en egg tämligen lätt men tappar den nästan lika fort. Bra för den som gillar att ståla och bryna knivar med andra ord.

En jämn och bra slipning. Den tunna primäreggen avslöjar att stålet inte är för grovt bakom eggen

Det som är positivt med hur slipningen är utförd är att den går hela vägen in till hälen på bladet. Det gör att det går att skära även mycket nära handtaget på kniven. Det finns ju inga diskar, knoppar eller annat som är i vägen på bladet heller. 

Utmärkande för bladformen är att hela eggen består av en enda lång svepande linje vilket underlättar vid vissa former av skärande. Kniven fungerar utmärkt på papp och kartong och dylikt. Den är däremot inte bra för träarbete. Bladgeometrin men framför allt handtaget gör kniven mindre lämpad för sådant. 

Handtag

Kniven har ett tämligen bastant grepp med aluminiumskollor monterade med tre stycken skruvar utöver pivotskruven på en ram av stål. Det ger en ytterst stabil men även tung kniv särskilt som ramen inte är lättad på något vis. I ryggen finns ett mellanlägg av plast försett med mönster. Ytan är anodiserad mörkgrå även om färgen har en lätt anstrykning av lila i vissa ljusförhållanden. Längden på handtaget är elva centimeter och tjockleken runt en centimeter.

Ett handtag som skulle kunnat vara bra men inte är det

Problemet är att det verkligen inte är bekvämt i alla fall inte i min hand. Ett par missar gör att det fallerar totalt i mina ögon. En nackdel är att det känns för kort. Det är det egentligen inte med absoluta mått mätt men den för övrigt mycket snyggt integrerade flippern tillsammans med "läppen" längst fram på handtaget tvingar handen bakåt och då uppstår känslan att den skall halka av. Den känslan förstärks dessutom av de släta aluminiumskollorna vilket är en olycklig kombination. Fenomenet är relaterat till formen på greppet och inte längden då jag äger ett flertal mindre knivar som ligger bättre i handen.

Änden på clipet hamnar på helt fel ställe!

Den andra stora missen är clipet. Det är något av en akilleshäl hos många Kershawknivar dessvärre. Här är det inte själva formen som är problemet utan längden och placeringen i relation till greppet. Som det är nu hamnar spetsen mitt där mjukdelarna bakom pekfingret befinner sig vilket är direkt obekvämt. Greppar jag hårt om handtaget blir det avtryck i huden efter spetsen. Det är en mindre lyckad lösning.

Konstruktionen är sluten med ett mellanlägg i plast. Aluminiumskollorna är bra fasade och slipade

Fördjupningen på främre delen av ryggen är däremot utmärkt att vila tummen mot och i det greppet minskar även trycket från det irriterande clipet. Den rundade ryggen på handtaget fyller annars handen väl liksom bakänden som fungerar bra även den. De mjukt slipade och väl rundade anodiserade aluminiumbolstren är bekväma att hålla kring med undantag när det är kallt. Då är de smått värdelösa.

Ett stort kvadratiskt hål för fånglina som klarar en mindre bogsertross har gjorts i änden på handtaget.

Öppning och lås

Öppningen sker med en liten flipper som fungerar väl. Möjligen kan storleken göra att den känns lite vass mot fingertoppen. När bladet väl är aktiverat tar "Speedsafe"-fjädern över. Bladet öppnar mycket snabbt och distinkt varje gång. Jag har hört dem som klagat över att fjädern i det systemet kan gå av men har aldrig drabbats av det problemet trots att jag äger många knivar från Kershaw och har burit dem i många år. 

Väl ute hålls det på plats av en  bastant linerlock i stål. Det låser hårt och bestämt utan vare sig glapp eller spel. Bladspärren är något för hård att släppa och även lite knepig att komma åt men jag föredrar ändå det framför att låsarmen är helt blottad så man riskerar att trycka in den av misstag vid arbete. Men jag skulle inte vilja försöka stänga kniven med en hand med kalla blöta fingrar. Med handskar på är det i princip omöjligt. Så det är ingen kniv för utomhusbruk på vintern. 

Speedsafefjädern utgör ett naturligt halvvägsstopp på den här kniven så det finns ingen risk att man råkar skära sig när man fäller ihop kniven vilket är ett plus. 

Att bära

När det gäller bärkomfort blir det ömsom vin ömsom vatten för den här kniven. Den är tack vare den mjuka ytbehandlingen och en väl avvägd spänst i clipet mycket lätt att ta fram och stoppa undan så på den punkten får den gott betyg.

Ytterligare en fördel är att när man drar kniven hamnar pekfingret automatiskt rätt för att nå flippern utan att greppet behöver korrigeras. Det är ofta en fördel att slippa fumla med sin kniv. Särskilt kan det gälla ställen där man inte vill tappa den som i stenskravel till exempel. Då hittar man dem inte igen. Jag talar av erfarenhet.

Ett förklätt monsterclip. Funktionen är bra men ack så fel det sitter

Kniven hålls på plats och färgen på clipet är diskret svart som synes. Det är däremot inte de två centimeter kniv som sticker upp ur fickan på grund av hur clipet är placerat och utformat. Link får underkänt från min sida på den punkten. 

På plats i fickan gör de mjukt rundade kanterna att den inte är i vägen för handen när man rotar i höger framficka efter sina nycklar eller sina halstabletter man glömt där. 

Men den känns tung där den sitter. Märkligt eftersom jag ibland bär knivar som de facto är tyngre i gram räknat men som inte upplevs på det sättet. Jag är säker på att det beror på  knivens balans i hopfällt läge. Vikten blir koncentrerad på en punkt och den är fel.  

Sammanfattningsvis

Link känns tyngre än vad den är vilket till stor del beror på att den är "handtagstung". Ibland kan det vara en egenskap att föredra men inte i det här fallet. Den känns obalanserad på något vis. 

Tillverkningskvalitén är riktigt bra särskilt om prisbilden vägs in i bedömningen. Materialen är däremot mer typiska för prisklassen och inget som sticker ut i positiv bemärkelse. I reklamen, där "made in the USA" alltid nämns minst tio gånger per text eller video låter det som om den detaljen vore något fantastiskt. Det har jag svårt att se. Jag ser hellre till formgivning, material och tillverkningskvalité än vart kniven är tillverkad för att bedöma dess egenskaper. 

"Link" fungerar någorlunda som just en länk mellan modeller som Blur och Camber och billigare alternativ i Kershaws katalog och kanske på marknaden i stort. Bladet har uppenbara drag från en del dyrare ZT-modeller. Sen går det inte att undvika att notera vissa ytliga likheter i formspråket mellan den här och en konkurrent som släppte sin kniv ungefär samtidigt. Jag talar om CRKTs "G.S.D" designad av Liong Mah. Det är en kniv jag tidigare var sugen på men nu är mer kluven inför efter att ha tagit del av ett antal recensioner. Liksom med Link är ett av problemen den stora mängden stål de dras med vilket gör dem tunga.

Men den modellen från CRKT är också ett av skälen till att jag var nyfiken på Kershaws Link från första början får medges eftersom de påminner om varandra utseendemässigt. 

"Link" - Dessvärre även en länk mellan pris och egenskaper

Så vad skall man egentligen säga om den här kniven? Den är välbyggd det går inte att komma ifrån. Konstruktionen är typisk för sin tid med metall i handtaget, en flipper, fjäderassisterad öppning och en linerlock. Materialen är dugliga för prisklassen och formen är inte för illa även om det finns detaljmissar här och var.

Därför borde jag kanske uppskatta den mer än vad jag gör. Men den känns tung även om den i absoluta tal inte trumfar till exempel Kershaws Amplitude 3.5 med så mycket, 136 gram mot 122 i det specifika fallet. Men det är något med balansen som inte stämmer.

Sen går det inte att komma ifrån att jag uppskattar den enklare bladformen på Amplituden mer och att den är lättare att stänga, har bättre clip, tar mindre plats i fickan och ja...är en bättre kniv helt enkelt. Den är också från samma tillverkare och betingar ungefär samma pris. Så köp den istället om du är på jakt efter en Kershaw i den här prisklassen! Annars skulle jag rekommendera "Camber" istället. Även den är en flipper men med genomgående bättre material men också något dyrare. 

Enda orsaken att Amplitude inte är lika populär som Link på diverse forum är att den inte är tillverkad i USA, ett argument jag är tämligen ointresserad av. 

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 136 g
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 420HC
Handtag: aluminium, gråanodiserad
Lås: Linerlock, stål

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - säger "Njae"

Den perfekta fickkniven, del 21

Rough Rider Trapperlock

Idag presenterar jag en ovanlig skapelse i den här serien som hittills enbart behandlat fällknivar av modernare snitt. Trapperlock är den första kandidat som bygger på ett traditionellt knivmönster vilket avspeglas i form och materialval. I det här fallet är förstås grunden en "Trapper" som jag mer utförligt beskrivit i tidigare inlägg här på bloggen. Kniven är dock sägas vara en aning modifierad då den försetts med lås vilket även är skälet till att jag valde den som fickknivskandidat.

Egentligen är det en tämligen logisk utveckling att testa äldre knivmönster eftersom den typen av knivar var de första fickknivarna och det kan vara intressant att se hur de står sig mot efterföljarna.

Rough Rider Trapperlock

Modellen införskaffas av mig för att komplettera mina andra Trappers i samlingen. Jag har ett antal olika varianter och märken men saknade en med lås. Efter att ha köpt en  Case mini Copperlock så var tanken på någon mer låsbar klassiker inte lägre otänkbar.

Modell 1068, Trapper med skollor i färgat rött ben

Märket Rough Rider har blivit grunden för mig när det kommer till att pröva nya mönster. Det är Smokey Mountain Knife Works eget husmärke och tillverkas åt dem i Kina vilket håller ned priset och gör dem ytterst prisvärda. Det finns helt enkelt inte många som matcha deras pris/kvalité-ratio även om det finns finare traditionella knivar.

Blad

På den här punkten skiljer sig den här kniven från de andra som presenterats under rubriken "Den perfekta fickkniven" fram till dags dato. Det här är nämligen den första flerbladiga kniven. I det här fallet närmare bestämt två. De fördelar sig på ett huvudblad som är en clippoint som drar åt "California clippoint-hållet" med sitt utdragna form. Det andra bladet är som sig bör på en Trapper ett speyblad. Båda är "fullängdsblad", det vill säga inget av dem är väsentligt kortare än det andra och de utnyttjar handtagets fulla längd. Bladen är båda 77 mm långa för övrigt.

De två fullängdsbladen fördelar sig på ett låsbart huvudblad

som är en clippoint och ett sekundärblad som är ett lång speyblad

Godstjockleken är modesta två millimeteroch bladen är helt skålformiga. Det är alltså inte eggen som är skålslipad utan hela bladformen. Det är således inte sabelslipat utan har mer karaktären av ett fullt flatslipat blad fast med en svagt svängt radie. Själva eggen är en vanlig rak primäregg.

Kniven anlände vass men primäreggen var inte helt jämnt slipad och 

det fanns tendenser till råegg

Sammantaget gör det att de här tämligen tunna bladen skär mycket bra. Sen har de lite olika inriktning. Speybladets form ger en längre rak egg följt av en kort brant buk som slutar i en tvär men ändå godkänt vass spets. Huvudbladets klassiska clippointform som givet knivmönstret är tämligen slankt ger ett snabbt lätthanterligt knivblad med mycket spets som är utmärkt för penetrationer. Tänk er paketöppning eller att dessvärre behöva utöka omfånget på svångremmen så förstår ni vad jag menar. 

Stålet är 440A och adekvat i sammanhanget eftersom kniven inte främst är ämnad för  tungt arbete i trä eller att skära i kartong och plast och andra hårdare material. Stålsnobbar må rynka på näsan och visst finns det betydligt bättre stål. Fördelen med 440-serien är att det är mycket rosttrögt särskilt när det som här är högglanspolerat. Däremot är det som andra stål i den här serien inte så hårt härdat, runt 55-58HRC där de här knivarna förvisso sägs ligga i det högre segmentet i intervallet. Stålkvaliten och härdningen gör förstås att de inte  håller skärpan så länge som moderna superstål. Men invändningen kan göras att det har sina fördelar också. Knivbladen är lätt att bryna till på ett skärpstål och det tar inte evigheter att slipa om dem heller.

Handtag

Eftersom det är en klassisk kniv så avviker materialen från de moderna. Ramen är gjord i mässing och är konstruerad med tre tämligen tunna liners. Bolstren är i nickelsilver som också döljer niten som agerar pivotskruv. Skollorna är av "red jigged bone" som här är mycket bra utförd. Överlag så är kniven väl sammansatt och passningen och kvaliteten godkänd.

Klassiskt utseende med skollor i ben på en ram i mässing och bolster i nickelsilver

Vad man får med den här typen av ram är förstås en klenare konstruktion än med en modern dito. Mässing, särskilt i den här tjockleken är inget under av styvhet och matchar inte stål och titan på den punkten. Men å andra sidan rostar det inte även om det ärgar. Benskollorna ger ett mjukt och behagligt grepp och andas historia och tradition men ger inte samma friktion som exempelvis G10.

Formen på handtaget är klassiskt nästan rakt avsmalnande från det något bredare bakre bolstret. Som med alla Trappers dras kniven med nackdelen att ett av de två bladen sticker ut något ur handtaget när de andra används vilket känns mot insidorna av händerna. Särskilt gäller det om kniven greppas hårdare. Till den här kniven fördel kan nämnas att båda bladen sitter tämligen djupt i handtaget och därför stör minimalt. Sen är ju Trappermodeller inte avsedda för att processa brasved från början kan väl tilläggas.

Öppning och lås

Eftersom det är ett klassiskt mönster vi talar om handlar det inte om flippers, öppningshål och tumknoppar. Kniven öppnas på klassiskt manér med två händer. För att underlätta förfarandet finns en nagelskåra av "matchsticktyp" på varje blad.

Just det här exemplaret och modellen är osedvanligt lättöppnad. Huvudbladet som försetts med lås bjuder därför inte på samma "pull" som andra klassiska knivmönster gör. Bladet glider ut och klickar mycket förtroendeingivande på plats och stannar där utan vare sig glapp eller spel. Låset är en beprövad lock-back konstruktion. Den fungerar oklanderligt så här långt och har till exempel inte det lilla spel upp och ned som annars kan förekomma på den här typen av lås. 

Speybladet har mycket mjuk gång och även draget är osedvanligt lågt. Fjädern är inte särskilt starkt helt enkelt vilket gör att även klicket när bladet väl är på plats är tämligen diskret. Möjligen kunde det fått vara lite starkare kan jag tycka eftersom det här bladet saknar lås. 

Den här Trappern är försedd med ett bladlås

Kniven är byggd så att även sekundärbladet är lätt att komma åt. Det sticker ut lite mer än vanligt och det gör att det går att greppa med nypan. Detsamma gäller för övrigt även clipointbladet.

Att bära

Som varandes en klassisk fick-kniv är den naturligtvis utmärkt att ha i fickan. Om man nu står ut med lösa föremål vill säga. Formerna är rundade och mjuk och bladen sitter djupt nog i handtaget för att inte stick ut och orsaka obehag. De slipade benskollorna och polerade bolstren är mjuka både mot händerna och sparar fickorna. Men sen kommer vi till nackdelarna med klassiska knivar. Särskilt en modell som "Trapper". Eftersom de saknar clip så måste de naturligtvis ligga lösa i fickan. Att ha en decimeter kniv liggande, gärna på tvären i fickan är inte helt bekvämt. Eller rättare sagt det spelar stor roll vilken sorts ficka kniven bärs i. I vissa jackor till exempel där fickorna är fyrkantiga och stora nog lägger den sig väl till rätta på botten och stannar där. Lite av det problemet är knutet till just den här kategorin av knivar då "Trappers" är relativt långa och därmed tar större plats. Det undviks med modeller som "Canoe" men då får du också mindre blad på köpet. 

En annan tydlig nackdel med lösa knivar i fickor är att man inte kan förvara så mycket annat där. Endera repas kniven av exempelvis nycklar eller så skrapar den sönder vad man nu stoppar där tillsammans med den. 

Trapperlock får godkänt på den här punkten och är relativt bekväm att bära givet vilken typ av kniv det handlar om. Det är lika tydligt att jag föredrar moderna knivar på den punkten. De är lättare att nå, de skrapar inte sönder andra saker i fickorna och man vet var de befinner sig. Men de är å andra sidan inte lika diskreta.  

Sammanfattningsvis

Hur står sig RR Trapperlock som fickkniv i den bryska konkurrensen?

Jodå, mycket duglig om man har en stor ficka ledig

Som allroundkniv är den riktigt skaplig. Det tunna godset och den fulla slipningen gör att kniven skär mycket bra i de flesta material. Tillgången till två blad ger den fördelen att om man sparar ett så har man alltid ett riktigt vasst blad med sig för exempelvis små kirurgiska ingrepp som att pilla ut spetor och dylikt. 

Stålet är mjukt och lättslipat men tappar skärpan relativt snabbt. Så på den punkten får fördelarna vägas mot nackdelarna. Själv föredrar jag lite uthålligare stål i fickknivar.  I köket med tillgång till mina brynstål spelar det inte så stor roll om man behöver ta ett tag eller två extra mellan varven för att hålla skärpan. Men ute i fält och även till vardags finns inte den möjligheten. 

En klar nackdel med den här specifika knivmodellen är att de tämligen klena materialen i handtaget gör kniven aning känslig för vridande, skruvande rörelser. Förlängt täljarbete kan troligen få den att börja glappa och i förlängningen gå sönder. Och det medför såklart vissa begränsningar.

Skall jag summera intrycken av den här kniven så får det bli att en "Trapper" som sådan är ett utomordentligt bra mönster för en fickkniv med sina dubbla funktionella blad. Men i så fall får det nog vara en kniv med något mer högkvalitativa material i både handtag och blad än det här specifika exemplaret. Sen har "Canoes" ett ännu mer fickvänligt format när jag tänker efter. Så där finns fler kandidater att söka bland även för klassiska mönster. 

Specifikation:

Längd utfälld: 177 mm
Längd hopfälld: 100 mm
Vikt: 115 g
Bladlängd: 77 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 440A
Handtag: mässing med benskollor
Lås: lockback

Producerad av: Rough rider, tillverkad i Kina


/ J - rider mot solnedgången

Knivrecension Zero Tolerance, ZT0450

- Den perfekta fickkniven del 22 

Inledningsvis vill jag varna för att den här presentationen är full av superlativ. Jag hade högt ställda förväntningar på den här kniven redan innan jag beställde den men de överträffades faktiskt på flera områden. ZT 0450 är nära perfektion i sin klass. Jo, den är faktiskt så bra och jag tänkte här redogöra för varför jag anser det.

Zero Tolerance 0450

Ett tidigare samarbete mellan knivmakaren Dimitri Sinkevich och Zero Tolerance resulterade i den exklusiva modellen ZT0454 som gavs ut i en mycket begränsad upplaga riktad främst mot samlare och betingade därmed ett högt pris och var i princip omöjlig att få tag på ens för de som kunde lägga upp summorna som var aktuella.

Men för att spinna vidare på intresset presenterades under Bladeshow 2015 det senaste samarbetena dem emellan nämligen den här modellen 0450 samt storebror 0452. Båda mer modest prissatta om än inte billiga men framförallt inte tillverkade i begränsade serier vilket förstås ökar möjligheterna att köpa en. En del av den ökade produktionskapaciteten handlar om byte av bladstål till ett mer tillgängligt sådant. Ursprungsmodellen hade ett avancerat kompositstål.

En ögonblicklig favorit även om flippers normalt inte är det

Föreliggande kniv är för övrigt ett gott exempel på när ett företag lyssnar på sina kunder. ZT har gjort sig ett namn genom kraftiga överdimensionerade fällknivar, närmast knivarnas motsvarighet till amerikanska muskelbilar. Men efterfrågan på mindre och mer lättburna fällknivar har blivit allt tydligare och det första steget i att bredda sortimentet i den riktningen kom i och med modellen 0770 som jag tidigare recenserat och ett av de senaste i och med den här modellen. Därutöver finns även modeller som 0900 och 0808 i årets katalog. Även de mindre, lättare och smidigare än äldre tiders knivar från Zero Tolerance.

Blad

Bladet på 0450 är signifikativt för Sinkevich mycket personliga stil. Han har gjort sig känd för enkla funktionella droppoints oftast försedd med en markerad "falskegg" på ovansidan. Formen känns igen från hans customknivar, samarbeten med Shirogorov och de andra modellerna från ZT som bär hans namn.

Bladet avslöjar tydligt vem som ligger bakom formgivningen

Bladformen är ytterst praktisk då den ger en lång rak egg, relativt mycket buk och trots det en effektiv spets. Sen finns det ett par detaljer som höjer det här bladet över mängden. Den främsta är att eggen är dragen hela vägen in till handtaget och att den verkligen är slipad och vass dit. Det gör att vad som nu skärs hamnar direkt under tummen vid detaljarbete. En föredömlig konstruktion som borde tas efter av alla tillverkare. Det går verkligen att utnyttja hela bladet om så behövs. 

Sen skadar det inte att kniven har ett av de snyggaste ytbehandlingarna jag sett på ett produktionsblad till dags dato. En väl utförd tvåtonsyta med ett fint satinarbete på slipfasen och tumlad yta på de flata delarna. Övergångarna mellan de olika fälten är distinkta. Bidragande till det rena utseendet är också frånvaron av ZT-logga på bladet. Den är numera förflyttad till handtaget och därtill diskret och smakfullt inlagd.  

Kniven kom mycket mycket vass och tillhör absolut toppen av de knivar jag äger därvidlag. Den rakade hår utan motstånd vilket är bra för en kniv som jag inte rört eggen på.

En riktigt föredömlig fabriksegg

Bladspetsen är nålvass vilket är en detalj jag uppskattar. Frånvaron av naglar gör att jag ofta pillar upp saker med knivspetsar. Sen använder jag dem till något mer brutala uppgifter som att ta ut småsten och glassplitter ur cykeldäck med mera. Så spetsarna på mina knivar får sin beskärda del av arbetsuppgifter. 

Risken finns att tunna spetsar är något känsliga men det får framtiden utvisa. Jag brukar vara försiktig med dem så normalt är det inga problem. Jag har t ex inte lyckats bryta av toppen på vare sig mina Spyderco Militarys eller mina Kershaw Leeks med ökänt tunna och delikata spetsar. 

Stålet är det suveräna S35VN från Crucible Steels som är framtaget i samarbete med Chris Reeve som ett dedikerat knivstål. Många fina produktionsknivar görs nu i det stålet och förutom ZT används det som sagt av CRK och kinesiska toppmärken som Reate, Kizer och Stedemon.

Den enda texten på bladet återfinns på baksidan och där kan förutom serienummer utläsas modell och stålsort: S35VN

Ståltypen är en utveckling av det redan framgångsrika CPM S30V  och anses av många vara ett av de mer "balanserade" stålen på marknaden vad gäller hur lätt det är att bearbeta och polera, rosttröghet och förmåga att ta och hålla en egg. Det har uppnåtts genom bland annat ännu finare kornstorlek än föregångaren. Det är inte lika exklusivt och saknar kanske de extrema egenskaperna som de så kallade "superstålen" M390, ZDP-189, Elmax och CPM S90V har men är trots det riktigt bra.

ZT härdar det här stålet till HRC 59-60 vilket är hårt nog för att hålla eggen riktigt länge utan att för den skull bli omöjligt att skärpa. Eftersom kniven är tämligen ny för min del kan jag inte uttala mig om hur den är att slipa om. Men jag kan säga att eggen håller mycket bra inledningsvis.

En invändning mot bladet har jag och det är att ZT inte utnyttjat potentialen hos bladet fullt ut genom att förse den med en effektivare flatslipning. Som det är nu har bladet tämligen mycket stål bakom eggen vilket förvisso ger ett starkt blad men det sker på bekostnad av skäregenskaperna. I mitt tycke är det helt enkelt lite för tjockt där trots att godstjockleken inte är överdriven på något vis. 

Handtag

Att konstruera fällknivshandtag är inget exakt vetenskap men en komplex sådan. Ingen hand är den andra lik och det gäller att balansera egenskaper som friktion och grepp då det trots allt gäller att hantera ett mycket vasst föremål mot att den skall vara möjlig att bära. Därutöver är det bra om handtaget underlättar flera olika grepp och helst möjliggör ett flöde dem emellan för att göra kniven smidigare att arbeta med. Lägg därtill estetiska ställningstaganden och ekvationen blir komplicerad. 

Den enda logotyp förutom den på clipet som förekommer är diskret inlagt i handtagssidan

I mitt tycke har Sinkevich lyckats utmärkt med den balansgången. Dessutom har han knökat in så mycket blad som är möjligt givet handtagslängden i den här kniven. För mig är det här troligen så nära perfektion man kommer när det gäller avvägningen mellan komfort vid användning och hur lätt kniven är att bära. Den är liten nog för att glida ned i fickan och stor nog för att alla fingrar skall få plats på handtaget. Dock kan jag tänka mig att den med väldigt stora händer kan finna den för liten.

Ett handtag som formligen smälter in i handen och stannar där

Komforten är excellent där handtagets svaga kurvatur kombinerat med ett perfekt format urtag för pekfingret gör att kniven formligen smälter in i handen och närmast låses på plats. Det gäller dessutom för alla grepp. I fattningar med tummen som stöd på ovansidan av handtaget eller bladet hamnar lillfingret naturligt på den lilla "ramp" som finns längst bak på kniven.

På ovansidan på bladet återfinns en liten rad "räfflor" för ökad fäste. Välplacerade och "snälla" mot huden men ger ändå visst bett. 

För att understryka hur välkonstruerad 0450 är så är alla hörn och kanter mjukt rundade och avfasade. Det finns inga missar alls och metallen känns mycket mjuk. Finishen är tumlad och materialet är 6AL4V titan. Det gör kniven lätt och stark. Men naturligtvis för det med sig nackdelen som gäller alla handtag i metall. De kan bli kalla. Nu ser jag inte det som något stor nackdel på den här typen av kniv utan något som mer är aktuellt på jakt- och fiskeknivar eller "bushcraft"-diton som används mycket utomhus och på vintern. Den här kniven stannar i fickan och används mest för mindre göromål.

Konstruktionen är öppen med två juveler i rött - ett designelement lånat från Kershaw Ruby

Visst, det kan invändas att titan i det här grå utförandet kanske inte är det mest upphetsande att se på. Men å andra sidan skänker det en tämligen diskret och sober air åt kniven. Elegans definierad i mitt tycke! För den som tröttar på ytan och har kunskapen går den förstås att anodisera till önskat färg. Släta ytor är även möjliga att gravera för den som känner för det. 

Konstruktionen som sådan är öppen med två röda distanser som enda färgklick i det grå. Kniven har hål för fånglina för den som använder dylika.

Tilläggas kan att balansen i den här lilla kniven är förträfflig. Helt neutral både i utfällt läge och hopfällt. Det gör kniven snabb i handen och lätthanterlig. Det gör även att kniven känns så lätt som den faktiskt är. 

Öppning och lås

Det här är en dedikerad flipper med allt vad det innebär. Något jag diskuterat närmare i ett flertal tidigare knivpresentationer. Egentligen är jag inte helt förtjust i det nu mycket populära systemet. Men det är snabbt det måste medges och just den här kniven är den kvickaste jag sett. När flippern väl är nedpressad är bladet utfällt snabbare än ögat hinner med. Mycket beroende på det patenterade KVT-lagren och en tämligen hård "detent". Motståndet är mycket väl avvägt för att åstadkomma den här blixtrande hastigheten vilket leder till en av mina negativa invändningar. Kniven är tämligen "hård" att fälla ut. Det krävs rätt mycket tryck för att överkomma fjäderkraften hos låsarmen. Men jag känner redan tendenser till att den mjuknat något efter att ägt kniven ett tag. Och det kan tilläggas att det inte är så jobbigt att det är omöjligt på något vis. Men det råder inga tvivel om att syftet med konstruktionen är att uppnå så hög hastighet som det bara går. 

En föredömligt utformad flipper. Inte för stor, effektiv och försedd med lagom friktion för att bita utan att göra illa

Flippern är försedd med lagom avvägda räfflor för ökad friktion och det är tur det annars hade det nog varit svårt att öppna kniven. Storleken är lagom för att fungera väl. Är det något jag avskyr så är det för långt utstickande metalldelar på en fickkniv. Den harmonierar dessutom väl med de övriga linjerna i utfällt läge och fungerar då också som fingerskydd. 

Låset är en klassisk framelock och här försedd med ett inlägg av stål för att motverka seghet i låset och för att förlänga livslängden. Inlägget fungerar också som en spärr mot att låsarmen böjs ur sitt läge. En funktion som kan vara nödvändig på den här sortens kniv där handtaget är litet och slankt och låsarmen därmed inte särskilt grov.

Ett perfekt konstruerat lås av den här typen - framelock

Det känns nästan onödigt att säga men i utfällt läge är bladet ruskigt stabilt. Det finns inte ens en tendens till att bladet skulle glappa i någon riktning. Inte heller finns det flex i kniven som återfinns i exempelvis konkurrenten Benchmade 943. En farhåga som fanns var att när ZT minskade formatet på sina knivar så skulle den bastanta "stridsvagnskänslan" känslan gå förlorad. Men den finns kvar. Bara mindre - kanske en pansarbil?

Annars är kniven mjukare än en klick smör i en stekpanna och bladet faller halvvägs in av sin egen tyngd när den skall fällas ihop. Låsarmen är även den sympatiskt lättåtkomlig när kniven skall stoppas undan. 

Att bära

Förutom de "kniviga" egenskaperna som ett bekvämt handtag och framförallt ett dugligt blad kommer vi nu till ytterligare ett viktigt kriterium för en fickkniv - bärkomfort. Och även på det området briljerar den här kniven även om den inte når riktigt ända fram till "perfekt". 

Det första som slår en är de modesta yttermåtten där framför allt vidden gör att kniven tar liten plats i fickan. Inte heller längden är avskräckande då kniven mäter decimetern hopfälld. 

Ett litet avdrag från "perfekt" får kniven för att clipet trots allt inte är min absoluta favorit. Det matchar inte riktigt resten av kniven när det gäller finish. Det känns lite billigare helt enkelt eftersom det är ett stansat clip. I det här fallet hade ett skulpterat dito varit att föredra men det är klart, det hade även ökat priset. Sen är det utseendemässigt alldeles för långt för att matcha den här storleken på kniv. Det känns lite som "vi tager vad vi har på hyllan" över den här lösningen. 

Funktionen är däremot är utmärkt. Det smiter över tyg på ett bra sätt då "läppen" är lagom stor och clipet håller kniven på plats som det skall. Clipet kan flyttas för användning för höger respektive vänster sida.

Ett clip som inte utseendemässigt riktigt matchar resten av kniven men som ändå fungerar väl

I mitt tycke sitter kniven aning för högt i fickan för att det skall vara optimalt. Å andra sidan är det lämpligt om man till exempel använder fånglina men totalintrycket blir lite väl visuellt för mig. Kniven syns helt enkelt för mycket. 

Gott om luft för att härbergera byxkanter innanför clipet

Men i övrigt är kniven en sann fröjd att stoppa på sig. Inte minst för att den mjuka ytan på titanet inte fastnar mot några material och därmed glider på plats och att kniven knappt väger något. Det är en riktig lättviktare som väger in på strax över åttio gram vilket tillsammans med måtten gör den här kniven lätt att bära. Såpass att den även fungerar väl löst i fickan utan clip för den som föredrar det. 

Sammanfattningsvis

För att vara en Zero Tolerance är det här en relativt billig kniv där "streetprice" ligger på runt 160 dollar. I USA kan tilläggas, vad den kostar i Sverige har jag ingen aning om. Orsaken till det för klassen modesta priset är den rättframma och enkla konstruktionen. Frånvaron av konturer i titanet till exempel förkortar förstås maskinbearbetningstiden och sänker därmed priset. Det lilla formatet gör också helt sonika att det går åt mindre av de tämligen exklusiva materialen vid framställningen. 

Om kniven kan annars sägas att kvalitet och passning helt enkelt är perfekta. Det finns inget att invända därvidlag. Jag hittar inga fel på det här exemplaret helt enkelt. Öppning och lås fungerar oklanderligt. Kniven kom extremt vass med en nåluddsspets. Bladet är perfekt centrerat. Ytbearbetning och tumling är jämn och bra utförd både på blad och handtag. Där känns kniven  inte "billig", vilket den förvisso inte heller är med absoluta mått mätt. 

Utöver utseendet är det komforten i handen det som slår en inledningsvis. Sen är det kvalitén i konstruktionen med den silkesmjuka gången och låset. Därefter är det skönheten hos den enkla men välgjorda bladet.

Till man börjar använda kniven vill säga. Då tar de riktiga kvalitéerna över. Den är gjord för att användas och det rejält trots sitt modesta yttre.

Här i jämförelse med en av sina konkurrenter i storleksklassen även om det mesta utöver måttten skiljer de två åt

Om utseendet kan annars sägas att detaljer som den polerade pivotskruven och de rubinröda distanserna förhöjer känslan av en väl genomarbetad design och är ett lån från Kershaw "Ruby". De skänker en viss dramatik till ett annars tämligen diskret utseende.

Hatten av till Dimitri Sinkevich och ZT för att ha tillverkat en kniv som är svår att konkurrera med i prisklassen. Det är svårt att få de här materialen: titan, S35VN, KVT och motsvarande tillverkningskvalité hos någon annan kniv utan att priset sticker iväg. Ett möjligt alternativ från ZT är deras modell "0900" som dock är betydligt kortare, knubbigare och inte minst tyngre samt något dyrare. Kanske besitter den mer "personlighet" men den lär inte skära bättre med den bladgeometrin den försetts med. Även "808" är ett alternativ plockat från ZTs sista katalog. Knivarna delar materialval, finish, skruvar och de flesta av yttermåtten men den sistnämnda har ett bredare och tjockare blad samt grövre titanhandtag vilket sammantaget gör den tyngre. 

En toppkandidat för epitetet "Den perfekta fickkniven"

Ett annat alternativ kommer från den Kinesiska uppstickaren Kizer och deras modell "Splinter". En kniv som påminner om 0450 sett till både pris och material. De är båda framelocks i titan med kullagrade blad och flippersystem. Kizer har valt keramiska lager vilket kanske trumfar ZTs stålditon men de har å andra sidan stålinlägg i låsarmen vilket Splintermodellen saknar. 

Sammantaget kan sägas att det här är en utmärkt kniv och den hamnar i gott sällskap av modeller som Benchmade 943, Spyderco Sage 1 och Kershaw Blur i toppen av min lista över oerhört bra fickknivar. 

Köp den inte om du ogillar hela den rådande trenden med konceptet grå titan/flipper/kullager/ramlås. Och tillhör du dem kan jag ha viss förståelse för det argumentet. Men då finns det mer traditionella alternativ att överväga som tur är.  

Med det sagt är det här ändå en av mina absoluta fickfavoriter så här långt. Så köp den om du vill ha en kniv med yttersta byggkvalité tillverkad av toppmaterial, har bra grepp och känsla som dessutom skär som en laser...så länge du undviker rå potatis! 

Specifikation:

Längd utfälld: 188 mm
Längd hopfälld: 104 mm
Vikt: 82,2 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan, 6AL4V
Lås: Framelock med stålinlägg

Producerad av: Zero Tolerance, tillverkad i USA


/ J - helnöjd