Dagens bild nr 265 "Nyårsafton"

Det måste tillstås att bilden är arrangerad och ljuger en smula. De här ostrona öppnades inte med aktuellt eggverktyg. Den är både för spetsig och vass för det. Det är ett par äldre ostronskal jag sparat bara därför att. Jag tror att jag öppnade dem med en slö Morakniv om jag inte missminner mig helt. Jag äter inte ostron så ofta att jag brytt mig om att införskaffa en dedikerad ostronkniv. Det är en av få köksknivar som saknas i arsenalen men det finns några till som exempelvis en laxkniv. En brist som kanske måste åtgärdas 2023. 

Ingendera av dem behövs emellertid för att tillreda dagens meny. Tre rätter blir det men vare sig ostron eller lax är inräknade i dem. Istället blir det någon form av skaldjurssoppa eller bisque till förrätt, lite oklart vilken sort då sambon håller det hemligt än så länge. Årets upplägg är att vi lagar en rätt var, fästmön, bonussonen och jag. Till huvudrätt blir det därför klassiskt med entrecote, hemslagen bea och hasselbackspotatis. Till efterrätt blir det någon variant av limecheesecake med bär och halloncoulis. Den biten är jag ansvarig för i år. Cheesecaken är därför i ungen sedan en tid tillbaks. 

Kniven på bilden är som kanske syns en MKM eller Maniago Knife Makers som det skall utläsas. 

"Nyårsafton"

Modellen kallas Goccia och är en design av ingen mindre än Jens Ansø. Kniven skall inom kort recenseras här på bloggen och är en skön mix av linnemicarta, titan och M390. 

Någon frågade mig om tärningarna när jag lade upp bilden på Instagram. Förutom att de snygga och därmed gör sig bra på bild så fyller de en funktion i det här fallet. De är till för att avgöra huruvida jag skall avge några nyårslöften eller ej. 

Jag håller nämligen sällan dem i vilket fall som helst. Men ungefär vartannat år lovar jag att jag aldrig mer skall lova något. Året därefter gödslar jag med löften med baktanken att om de är tillräckligt många så kanske något kommer att hållas. Men så brukar det inte bli. Men i år kanske det blir så?

Gott nytt år på er allihopa!!

Maniago Knife Makers

/ J - börjar summera

#knivesandbikes #knivigtvarre

New Knife - Yggdrasil Forge Muninn XL

We continue the Old Norse theme and in that presentation, I almost feel like uttering the winged words "Tungur Knivur" from the Icelandic/Swedish action-movie from 1984 Hrafninn flýgur. Look, now it's done! This time it is the second of Odin's ravens that have landed in the deep forests of Småland in Sweden. This knife from Yggdrasil Forge has been named Muninn. Then they have been given the suffix "XL" for reasons I will come back to.

Yggdrasil Forge Muninn XL

Actually, the two knives are not exactly alike despite the names. Those of you who read everything I write (and there are quite a few of you, which I'm extremely happy about) know that Yggdrasil Forge is a small one-man company from Great Britain. More precisely, Joe Bardsley, as the man behind Yggdrasil is called, can be found in Manchester. He is both a blacksmith and knife maker and specializes in outdoor/"bushcraft" knives and not least throwing knives. In addition to that, he offers a wide range of other products on his website.

This XL version of the Muninn measures 250mm in length

That's where this knife comes into play. Huginn is marked as a "best seller" on the website and I can quickly understand why. The model for that knife is very famous and popular. Namely, it falls under the category of "Arrow"-inspired no-spin knives.* But even though it is clear where the inspiration came from, the Huginn XL is by no means a copy. That knife is wider and also has more marked edges, for example. There is not a lot of variety available to make a functional throwing knife of this type.

Our other raven, Muninn, has a more angular expression with considerably shorter edges as seen in the picture. It also disqualifies it from participating in competitions organized by Eurothrowers. Something I wrote about earlier. This knife is also in XL design and which means 25 cm in length, 3.1 cm in width, and a material thickness of 6 mm. With those measurements, the weight ends up at 255 g. A heavier knife than the others in the same series, in other words. Of course, it also affects the balance. In this case, I suspect they do well as all-around knives for that reason. But I'll get back to that.

The steel in both of these knives and as far as I know all throwing knives from Yggdrasil is 1080, carbon steel which with the right hardening should be impact resistant enough. Joe states on his website that the knives are hardened to a full 65HRC before being trimmed down to 55 on the Rockwell scale via heat treatment before they are finished.

It remains to be seen how durable the tips of these knives are in particular. Reviews will follow as soon as there is empirical evidence, which the snow puts an end to right now.

/ J - the heathen


* The origins can be traced to German knife thrower "Tom Tom", Thomas Hampich who designed the original. It has since spread and is now available in many versions from several manufacturers. 

#knivesandbikes #knivigtvarre 

Recension QSP Penguin Plus

 

-  Kejsarpingvinen

Medium, small och large. Det är så utvecklingen av storleken på den här QSP-modellen sett ut. Fast namnen är Penguin, Penguin Mini och så till slut Penguin Plus. Det var inte svårt att lista ut att det skulle komma fler versioner och varianter med tanke på vilken brottarsuccé den ursprungliga modellen blivit. 

Uppenbarligen tycker fler än jag att det är en riktigt bra kniv. Ännu lite bättre blev den i åtminstone vissa avseenden när den uppgraderats till titanutförande. Om den transformationen kan ni läsa i mina tidigare recensioner av pingvinen. I den sista mer än antydde jag att det fanns ytterligare en nivå att klättra till och det är den här kniven som avsågs. 

QSP Penguin Plus

Vad är det då som ändrats från Penguin till Penguin Plus förutom det uppenbara att den växt? Innan jag avslöjar det så kan påpekas att det finns en orsak till att den inte döpts till exempelvis "XL" eller något liknande utan det mer blygsamma "Plus". För den är nämligen inte så värst mycket större än originalet. Men ändå tillräcklig för att utgöra skillnad för hur kniven upplevs och då är det inte främst bladet jag har i åtanke utan handtagsstorleken. Den passar t ex mina händer väsentligt bättre. 

Sedan kanske "Plus"även betecknar att kniven trimmats i relation till sin föregångare genom att ytterligare en öppningsmetod adderats då den är kniven har både tumknoppar och flipperfena. Därtill kommer ett en rejäl uppgradering vad gäller knivstål. I den här kniven återfinns ett av de bättre som finns att tillgå för den här applikationen. 

Penguin "Plus", inte "XL". Storleken är mer tilltagen men inte extremt mycket, stålet är förbättrat och sedan har ytterligare en öppningsmetod adderats

Twitterversion: QSP Penguin växte och fick tillägget Plus som inte enbart tycks syfta till storleken utan även till övriga specifikationer och uppträdande. Jag förutspår fortsatt framgång för den här modellen!

Blad

Bladet är som på alla QSPs pingviner ett Sheeps foot-blad även om det ibland lite slarvigt sägs vara en Wharncliffe trots att ryggen är rak och endast sluttar mycket brant mot spetsen. Men i vilket fall som helst så har den växt till sig något på längden och här är bladet 8,6 cm långt. Höjden är 2,5 cm och tjockleken 3,5 mm. 

Bladformen känns bekant för den som kan sina pingviner

Som ofta är fallet med QSP knivar nuförtiden kan Penguin Plus fås med ett par olika varianter av ytbehandling på bladet. I det här fallet är de kopplade till vilket handtagsmaterial som valts och det innebär i det här fallet en tvåtons satin. I andra utföranden är bladet svärtat.

Stålet är som nämnts en av uppgraderingarna och i den här versionen används CPM 20CV från Crucible. Ett pulverstål av högsta kvalitet vilket till stor del delar komposition och egenskaper med ett annat kanske mer känt stål, M390 från Böhler/Uddeholm. Hur som haver är det ett riktigt bra stål att använda i fällknivar och av vad jag kan avgöra har man lyckats tämligen väl med behandlingen av stålet. Möjligen kan de som är experter på området hävda att det går att härda det lite hårdare och ha det ännu tunnare bakom eggen. Men i stort uppträder det som jag förvänar mig av ett material av den här digniteten. 

Kniven är diskret märkt men där kan utläsas 20CV, ett riktigt kvalitetsstål från amerikanska Crucible

I praktiken innebär det ett stål som är motståndskraftigt mot korrosion och det kan sägas att trots blöta höst- och vintertider så har det inte uppenbarat sig några fläckar på bladet. Jag förväntar mig även en hög skärpa vilket även fabrikseggen bjöd på. Nu kan väl tilläggas att skam vore det annars då en rak egg är väsentligt mycket lättare att slipa än en kurvig sådan. 

Sedan vill jag i ett så här exklusivt stål se mycket god skärpevaraktighet och även det kriteriet uppfylls här. Det trots att när jag testar knivar brukar skära en del i nylonrep och tamp som legat ute (gammal förankringstamp till en båt) vilket gör att det ofta finns lite grus i dem. 

 I övrigt uppträder Penguin Plus som sina mindre storvuxna fränder och är därmed en utmärkt fällkniv för allt möjligt vardagsbruk. Faktum att kniven är robust och stor nog även för friluftsliv även om jag personligen föredrar en egg med buk i det fallet. 

Handtag

Handtagsform och konstruktion känns igen från lillebror Penguin Ti, konstigt vore annars. Det innebär en kniv som tämligen väl följer formulan för hur man bygger en helmetallkniv med den här typen av lås. Man tager två bitar av solid titan, 3,4 millimeter tjocka i det här fallet och förankrar dem med varandra med hjälp av pivotskruven och ytterligare två fästpunkter. Själva distanserna i den öppna ryggen är timglasformade. Den justerbara pivotskruven är som vanligt på QSPs lite finare knivar "enkelsidig" så tillvida att den bara är skruvad från en sida. För att undvika att den spinner fritt när öppningen av bladet skall trimmas eller kniven plockas isär är hondelen av skruven D-formad. 

Formen är bekant från de mindre syskonen men flipperfenan utgör ett utökat fingerskydd

Materialet är som sagt titan och den typ som använts är TC4 som fått sig en blästrad yta i det här utförandet. Det ger en sober grå ton. Sidorna är som sagt inte lättade invändigt på något vis. Det finns både för och nackdelar med det. Förvisso kunde kniven gjorts något lättare genom urfrästa fickor men som det är nu fastnar inget skräp där. Eftersom totalvikten inte är avskräckande kan jag ha fördrag med den här lösningen. 

Enkelheten från insidan går igen i det yttre då handtaget vare sig har några mönster, dekorationer eller för den delen välvda sidor eller ens fasade kanter. Rundade för komfortens skull är kanterna men inte mer. 

Det enda som syns är skårorna där clipet huserar om man väljer att byta sida på det och förstås, det rejält tilltagna hålet för fånglina. Det kunde jag gott vara utan men nu är det där och funktionen är god. 

Titansidorna är solida och handtaget öppet i ryggen

Så långt inga skillnader från sin mindre släkting. Men så var det formatet. Här mäter handtaget 11,4 cm på längden, 1,1 cm på bredden och det är 2,3 cm högt. Nu är skillnaden i tillgängligt utrymme för handen inte riktigt lika stort som måtten antyder. Eftersom den här kniven fått en adderad flipperfena stjäl den lite utrymme vilket är tämligen normalt. Därför finns det knappt tio cm för fingrarna att slåss om.  

Längden är inte enormt tilltagen men handtaget är fylligare än tidigare vilket ger mer att greppa kring

Men i gengäld är det effektivt utnyttjat utrymme såtillvida att den här enkla handtagsformen inte ställer till det oavsett vilken typ av handstorlek du har. Resultatet är också en något bättre ergonomi än de mindre modellerna. Detta helt enkelt för att det finns mer handtag att greppa kring. Det är fortfarande långt ifrån ett perfekt handtag ur ren komfortsynpunkt. Men det är mycket bra och det räcker i det här fallet. Alla sedvanliga grepp går att använda vare sig du tar i mycket och vill hålla kniven i hammargrepp eller vill styra bladet mer kontrollerat via en tumme eller ett pekfinger på bladryggen. 

Men visst, jobbar du en längre tid känns det att kniven är tämligen fyrkantig över ryggen och att det är en kniv med öppen rygg. I relation till liknande knivar står sig QSP Penguin Plus dock mycket väl. 

Öppning och lås

På det här området hittas ytterligare en av de saker som skiljer "Plus" från sina mindre släktingar. Den här kniven har fått multipla öppningsmöjligheter. De utmärkta tumknopparna från förr finns kvar och givet att bladet inte är helt dolt i handtaget i hopfällt läge kan kniven även öppnas med två händer om man så önskar. 

Nyheten består i att man kombinerat dem med en flipperfena. Därtill en med mycket god funktion. Den är lätt att använda i det att motståndet inte är särskilt stort och form kombinerat med god geometri gör att du inte behöver fundera på hur du närmar dig den. Tryck till och bladet far ut oavsett vinkel eller hur du håller kniven. Det går både att använda "light switch" eller "push button" rörelser, det vill säga dra fingret bakåt eller trycka nedåt när du fäller ut bladet. Rörelsen fungerar även lika väl oavsett om kniven befinner sig på rätt köl, ligger på sidan eller hålls upp- och ned. 

Den triangelformade flipperfenan bjuder på god funktion

Det som är lite speciellt är att man från QSPs sida lyckats med att trimma motståndet i detent-kulan till att fungera med de olika metoderna att öppna kniven. Ett konststycke som inte är helt enkelt men som åtminstone några tillverkare numera behärskar. Här är balansen mellan de två systemen så god att jag upplever att det inte spelar någon roll om du använder en tumme eller ett pekfinger för att skicka ut bladet. 

Ramlåset är helt enkelt mycket bra

Låstypen kommer givet materialet i handtaget inte som någon överaskning. Ramlåset den här kniven försetts med har även de tillägg vi kommit att förvänta oss av dem oavsett om de behövs eller ej. Men en stålskodd låsarm förhindrar "lock stick" och förlänger även livslängden på låset och därmed kniven. Till det kommer även ett översträckningsskyddet som förhindrar att sagda arm bänds ur position om du släpper låset för våldsamt. 

God åtkomst av låsarmen och den fasade ytan gör låset mycket lätt att släppa

Funktionen hos den här varianten av frame lock eller R.I.L (Reeve Integral Lock) som det egentligen heter är exemplarisk. Jag kan inte komma på så många vis det kan bli bättre. Det låser varje gång kniven öppnas och det oavsett hur långsamt eller fort det sker samtidigt som bladet hålls fast ordentligt. Här kan inget glapp eller spel i höjdled urskiljas inte ens om man provocerar bladet genom att ta tag i spetsen och bryter bladet alternativt knackar på bladryggen. 

Därtill är låset mycket enkelt att komma åt och lätt att släppa. Något som har förfinats till den här utgåvan genom att själva låsarmen fått en vinklad eller fasad yta som gör att den vassa kanten som den tidigare versionen hade försvinner. Utmärkt så QSP!

Att bära

Det finns alltid ett pris att betala för att förstora en kniv och det är hur den är att bära i en ficka. Tämligen uppenbart är att volymen ökar och oftast även vikten. Här kunde det sistnämnda ha trimmats en smula med lite mer arbete på insidan av handtaget. Men Penguin Plus väger ändå in på respektabla 128 gram. Inte extremt lätt ställt i relation till 86 mm bladlängd men heller inte så man känner att man har ett ankare i fickan. 

Penguin Plus bjuder på ett ett mycket bra wire-clip

Volymen har ökat genom att handtaget nu är kring 11,5 cm långt och därtill kommer en något mer tilltagen höjd som förstärks av en flipperfena som sticker upp ytterligare en bit. Mer att husera i fickan helt enkelt. 

Men kvar är de närmast blanka sidorna och det gör att det är lätt att dra och stoppa undan även den här kniven. 

Rampen är adekvat, änden pekar inte utåt och utrymmet under godkänt.
Med andra ord ett bra clip, särskilt som det är styvt nog

Framförallt kan det tillskrivas ett bättre clip. Redan i recensionen av Penguin Ti skrev jag att det clipet var ett framsteg. Mest beroende på att det clipet kändes mindre i hand tack vare sin placering. Här har man "återgått" till ett deep ride-clip men valt att göra det i wire-format istället. Ett stort steg framåt, särskilt som den här versionen är flyttbar till fromma för de vänsterhänta och därtill känns mycket lite i handen när man använder kniven. 

QSP har även förstått att ett bra wire clip måste vara grovt och styvt nog för att inte röra sig i sidled. Därtill är rampen adekvat och utrymmet under själva clipet stort nog för att husera tyget från de flesta fickor. Spänsten är även den tillfyllest. Sammantaget ett mycket bra clip helt enkelt. 

En bonus är att det låter kniven dyka djupt ned i fickan. Det gör kniven mer diskret men framförallt bidrar det till att göra kniven mer svårtappad. Även om det sistnämnda oftast är en diskussion av mer teoretisk karaktär. 

Sammanfattningsvis

Kejsarpingvinen kallade jag den här kniven inledningsvis. Det är faktiskt ett passande epitet. Större är inte alltid bättre men i det här fallet vete tusan om så inte är fallet. En redan bra ursprungsmodell tweakades först med ett titanhandtag och en frame lock samt ett något uppgraderat stål. Därefter tog QSP steget fullt ut och lade till ytterligare en öppningsmetod för dem som önskar det och förfinade materialvalet ytterligare varpå Penguin Plus blev resultatet. 

Sedan bör påpekas att för den som inte gillar metallhandtag finns även lika exklusiva versioner med handtag eller åtminstone presentationssida i kolfiber att tillgå. 

QSP Penguin Plus är en sympatisk EDC-kniv, här i sällskap med Penguin Mini

Men den stora eller kanske lilla förändringen i det här fallet kan skrivas till lite drygt tio millimeter. En skillnad som dessutom minskas något av att fingerskyddet, läs "flipperfenan" ökat i storlek och därmed stjäl lite utrymme. Trots det blir det en förändring som gör det där lilla extra för dem med min handstorlek. Jag talar förstås om det ökade utrymme för handen som tillägget "Plus" ger. Det är däri den främsta förtjänsten hittas enligt mig. 

Det är inte alltid som storleksförändringar av befintliga modeller är helt lyckade. Men i det här fallet anser jag att QSP inte bara lyckats utan dessutom gjort det utomordentligt väl. Anledningen står inte enbart att finna i formatet utan även i de relativt subtila förändringar som gjorts. De påverkar inte utseende men är just de där små extra detaljerna som förvandlar en redan bra kniv till en utmärkt sådan. Handhavandet är ännu lite mjukare, låset har förfinats, clipet förbättrats och sedan var det ju bladstålet som grädde på moset, lök på laxen eller vad ni vill. 

QSP Penguin Plus är stabil kniv som inte gör bort sig i något sammanhang

Men visst, smakar det så kostar det. Ursprungsmodellen var och är ett mer budgetbetonat verktyg och tillika ett bra sådant. Penguin Plus är istället en relativt exklusiv och mycket välbyggd kniv. Därmed är det en kniv jag verkligen rekommenderar. Förutsatt att du gillar raka eggar förstås. Det tillägget till omdömet har inte ändrats!

QSP

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm

Längd hopfälld: 114 mm

Vikt: 127 g

Bladlängd: 86 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: Crucible CPM 20CV

Handtag: Titan

Lås: Frame lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ J - djurvän och tydligen fågelskådare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - QSP Hedgehog

Fler nyheter har ramlat in allt medan året 2022 kippar efter andan och väntar på att somna in. Just den här kniven är både ny på marknaden och samtidigt inte. Den har nämligen valsat runt i utvalda sociala medier ett tag. Sedan någon gång i somras tror jag. Som vanligt presenteras ofta knivnyheter på de stora mässorna i USA. Så även den här modellen vilket gjorde att ett antal knivar gavs bort av de nordamerikanska representanterna till diverse YouTubers. Därför finns det redan några recensioner av den långt innan den fanns att tillgå i butiker.  

Men för mig är QSP Hedgehog en ny bekantskap! Och vilken sympatisk sådan sedan!

QSP Hedgehog QS142-C

Det trots att Hedgehog vare sig tillhör den mest genomsnittliga fällkniven eller något jag borde gilla. Låt mig förklara vad jag menar med det. 

Till att börja med är det här en modern slip joint och således har kniven inget lås. Därtill saknar den clip vilken majoritet av moderna fällknivar har. Det är förvisso två egenskaper som inte avskräcker mig men bladformen gör vanligtvis det. Någon kallade den för en wharncliffe, men det är det inte. Med den tvära raka nosen drar den åt ett "coping"-blad eller måhända kan den sägas vara rakknivsinspirerad. I vilket fall som helst är det ett blad som likt den förlagan försetts med en markant skålslipning som avslutas med att vara tunn bakom eggen. Stålet som använts är svenskt i form av Sandvik 14C28N. 

Därför märks redan vid första anblick att den här kniven kommer att skära väl. Därtill kan tilläggas att den är extremt välbyggd. "Walk and Talk" som man talar om på den här typen av knivar är riktigt bra med ett mycket distinkt halvvägsstopp. Sedan finns inte minsta glipa i ryggen vid fjädern och handtagssidorna är både exklusiva och mycket välgjorda. Just det här är den lyxigaste versionen med "golden carbon fiber" i sidorna. Den finns även i något enklare utförande med Micartahandtag och lägre prislapp. 

Komforten lovar gott den med. Jag misstänker att kniven är ergonomisk då den är mycket bekväm att bara hålla i. 

Massivt goda intryck med andra ord, trots bladformen!

/ J - positivt överraskad

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension JCK Kagayaki Gyuto

- en utmärkt första kontakt med japansk knivkonst

Jag inser att det varit alldeles för få recensioner av kockknivar här på bloggen. Om jag inte missminner mig så var det Fällkniven Erna som var först ut. Det var en intressant skapelse som även givits tilläget "den mobila kockkniven" för att särskilja den från mängden. Därefter har det varit tyst i det hänseendet i det här forumet. Det är dags att råda bot på det missförhållandet nu!

Inledning

Nu när det är dags för nummer två bland köksknivar så skall vi tassa in på betydligt mer klassisk mark och mer traditionella former. Dagens kniv är nämligen en Gyuto från JCK och deras Kagayaki-serie.

Först behövs nog reda ut vad en "Gyuto" egentligen är då jag inte är säker på att alla läsare vet det. Det är ett japanskt begrepp som betecknar en knivtyp som egentligen inte är japansk! Den något luddiga förklaringen behöver preciseras. Det är nämligen en tolkning av en europeisk, oftast fransk kockkniv från den uppgående solens land. Det innebär vanligen att profilen är snarlik men att godset är tunnare och ofta är ofta både stål och byggkvalitet ett par snäpp upp i jämförelse med ursprunget. En passus är att franska kockknivar generellt är slankare till formen med lägre blad och flackare buk än motsvarande tyska kockknivar. De har vanligen något högre blad och kraftigare buk. 

JCK Kagayaki Gyuto 

Sen kan tilläggas att Japan förutom tolkningar av europeiska modeller som exempelvis Gyuoto, Petty, Western Deba etc även har flera hundra ofta väldigt specialiserade inhemska knivtyper. Ni vet hur noggranna japaner kan vara när de sätter den sidan till. Det gäller även det här området kan jag meddela. Utöver regionala variationer finns i flera fall exempelvis Sashimi-knivar som används specifikt till en enda art av tonfisk.

JCK Original är Japanese Chef Knives eget husmärke. Liksom Fällkniven på sin tid började de som en samlingsportal för i det här fallet ett flertal kända japanska köksknivsmärken. Syftet var att presentera och sälja dem på en internationell marknad i en tid när det var ovanligt. Under vägs gång tog de även fram ett eget sortiment där den här serien var först ut. Utbudet har sedan breddats efter hand. 

Den minsta av de tre storlekarna av Gyutos i Kagayaki-serien

Den här serien som fortfarande är deras basserie innehåller tre stycken Gyutos i olika storlekar, 270, 240 och 210 mm. Det kan betonas att när det gäller kockknivar är det bladlängden som avses och inte totallängden som följaktligen är längre.

Blad

Det här är den minsta i serien, en 210 mm kniv. Det ger ett blad som är 44 mm högt och knivens totala längd uppgår till 33 cm. Det placerar den i kategorin mellanstora kockknivar och tillhör därmed inte "svärden", det vill säga de riktigt stora. Själva vill jag inte gärna ha mindre kockknivar än så här eftersom de då tassar in på områden där jag föredrar en Santoku eller liknande. Fördelen med en mindre kniv är dels att de blir lättare men framförallt att de kräver mindre utrymme och därmed mindre skärbrädor till exempel. I ett vanligt kök med svenska standarddiskbänkar är det värt att beakta. 

En kniv slipad för högerhänta i VG-1 stål

Sammantaget gav Kagayaki Gyuto mycket goda första intryck. Något som förstärktes efter en okulärbesiktning av eggen. Den såg synnerligen välslipad ut vilket den även var. Fabrikseggen var riktigt vass. Sen är den som ofta när det handlar om japanska knivar slipad för att användas på en sida, det vill säga för vänsterhänta eller högerhänta. Den här är för högerhänta och slipad 70/30. Vissa Gyutos finns med mer traditonell västerländsk slipning så kallad 50/50. Det är något att tänka på när de skall slipas om.

Sen kan de här knivarna fås i "Regular" eller "ES" version där ES står för Extra Sharp med mycket mycket tunnare egg. Japaner litar nämligen inte på att västerlänningar klarar att skära med riktigt vassa knivar. Och med tanke på vad som föregår på YouTube och diverse forum kan jag förstå dem. Det här är precisionsinstrument och bör behandlas därefter. Man skär inte halvfryst fisk med den typen av kniv eller ens en för hård brödskorpa. De är till för rena grönsaker, frukt, fisk och kött utan ben. 

Bladet har fått en semipolerat satinfinish. Stålet är i den här kniven VG-1 och det har härdats till HRC 60. Japanska knivar har generellt sett hårdare stål än sina europeiska motsvarigheter. De är därför oftast sprödare och måste behandlas därefter. Just VG-1 är ett rostfritt stål med relativt högt kolinnehåll vilket enligt JCK gör det till en konkurrent till de i Japan mer traditionella kolstålen. 

Tjockleken på godset varieras med storleken och de två mindre är 2 mm grova medan storebror ligger på 2,4 mm. Det bör dock betonas att det är själva godset och att kniven tunnas ut allteftersom så det är endast vid bladbasen i den genomgående tången den tjockleken återfinns även om den här specifika kniven behåller tjockleken tämligen långt ut på bladet. 

Handtag

Det första som slår en med kockknivar när man packar upp och känner på dem är vikt. Det kan nämligen skilja rätt mycket beroende på inte bara modell och storlek utan även mellan olika fabrikat. Det gäller även japanska märken sinsemellan kan tilläggas. JCK Kagayaki tillhör den riktigt lätta skaran. Den här väger in på låga 162 g. Inte nog med det, den tillhör även de riktigt välbalanserade knivarna.

Med det menar jag att själva balanspunkten återfinns precis i framkant av bolstret. Det är även där man fattar kniven när man håller den i nypan. Ett grepp som är ett av de vanligare i köket. En kniv som är endera baktung eller framtung upplevs lätt som klumpig och "långsam" när man sedan skall arbeta med den. Skräckexmpel på det är många överdesignade helstålsknivar som säljs i diverse köks- och inreddningsbutiker.

Kniven har full tånge med nitade bolster och handtagssidor

Utseendet får klart godkänt med sin sobra framtoning och överlag eleganta linjer. Ett bolster och två nitar i handtaget understryker det klassiska utseendet. En flirt till det moderna har gjorts med handtagsmaterialet som är "stamina wood", ett mycket hållbart laminerat trä som pressas samman med lim under högt tryck. Fördelen med det är att det är mycket hygieniskt och inte slits snabbt. Färgen är mörkt lila i det här fallet eftersom den här kniven tillhör den första generationen. Det är bara när ljuset träffar i vissa vinklar man ser färgen annars upplevs den som mörkt brun. 

Formen är distinkt europeisk då japanska knivar ofta har närmast runda, ovala eller åttakantiga handtag som nästan alltid är raka utan "näbb" mot slutet av handtaget. De aktuella måtten för handtaget på den här kniven är 120 mm på längden med en höjd på 24 mm samt en tjocklek på 19 mm. 

Men det är inte helt intressant eftersom man på kockknivar sällan greppar hela handtaget på det viset man gör med t ex en friluftskniv. Vad som däremot spelar stor roll är hur den känns i hand och i det här fallet är finishen riktigt bra med mjukt rundade sidor, en form som sväller något mot bakänden till och som avslutas med en liten näbb för stadigare grepp när så tarvas. 

Användning

 

Nya knivar måste förstås testas på allehanda vis. Det gäller särskilt köksknivar då de åtminstone i mitt hem används betydligt mer än både frilufts- och fällknivar sett till tid. Särskilt som jag har en sambo som är i slutet av sin kockutbildning, en bonusson som precis påbörjat sin och att jag själv delvis jobbar i kök för tillfället. Det betyder mycket matprat och det inkluderar knivar. 

Även om det finns en del att välja på i hemmet är JCK Kagayaki en av de knivarna som används mycket. Särskilt då man vill ha något längre än en Santoku men inte behöver någon av de största kockknivarna. Sedan används inte den här kniven då exempelvis en kyckling eller hummer skall klyvas. Till dylika uppgifter är eggen som sagt för tunn. 

Kagayaki är utmärkt till detaljarbete som att skära riktigt tunt

Det är främst till grön- och rotsaker den här kniven nyttjas och det är där den briljerar. Lång nog att ta sig igenonom huvudsallat och smidig nog att inte kräva de största skärbrädorna. Det är en kniv jag ofta använder när det skall göras sallader. Således är ingredienser som paprika, tomat, gurka, selleri, äpple och citrus etc saker som ofta skärs med den här kniven.

Hur en kniv skär tomat och särskilt mogna sådana är signifikativt. Den här kniven är mycket bra men inte perfekt. En skarp egg är naturligtvis en god början. Men sedan tar geometrin över och det är där en bra kockkniv är överlägsen nio av tio fällnivar för den här typen av uppgifter. Anledningen till att jag överhuvudtaget nämner det är att det ofta i recensioner av sådana talas om dylika uppgifter vilket mest avslöjar något om att de som gör det inte riktigt vet vad de pysslar med. 

Det som gör att Kagayakin inte får riktigt full pott är att den faktiskt inte är särskilt tunn bakom bakom (primär)eggen. Där hittas kring 0,5 mm stål. Men i gengäld är den övriga geometrin god så bladet glider ändå igenom tomaterna utan ansträngning vare sig du skivar eller hackar dem utan orsaka mos. Det är små nyanser jag talar om här. Därför är det här även en utmärkt kniv att skiva, strimla och hacka lök med. 

Att gå loss på lök och liknande är den här knivens styrka

Detsamma gäller när man hanterar rotsaker av allehanda slag vare sig det är morötter, kålrot eller potatis. Höjden på bladet är nämligen precis lagom tilltagen för att man inte skall slå i knogarna när man skär. Det gäller alla tekniker inkluvisve "push cuts", "draw cuts", och "rocking cuts". Jag använder de engelska uttrycken då åtminstone jag inte är familjär med motsvarande begrepp på svenska. 

Höjden på bladet är som sagt viktig och det här är den minsta storlek jag med bekvämlighet kan använda. Sedan går det förstås att använda hur små knivar som helst men det är en annan diskussion. 

När det kommer till lite större uppgifter är bladet aningen kort men i övrigt utmärkt

Även kött och fisk behandlas med lätthet. Mycket av det är avhängigt att det inte är en extremt stor kniv. Spetsen är därmed lättare att kontrollera  och det gör även att det är relativt lätt att ändra riktning på snitten. Där kan det här bladet jämföras med de ännu smalare som hittas på stekknivar. Den raka motsatsen är exempelvis en kinesisk klyvare som dock har andra fördelar.

Till stek föredrar jag egentligen ännu tunnare blad men bland kockknivar är den här storleken bäst

Kagayaki är dock utmärkt till att skiva upp benfri  kotlettrad  med eller skära till en god entrecoté. Vad jag däremot inte gör med är den är att stycka kyckling eller annan fågel med som nämndes tidigare. Av samma skäl ger jag mig inte på utsidan på rotselleri där det föreligger risk för att stöta på gruskorn eller att avlägsna skalet på ananas och liknande uppgifter. Till det nyttjas mer stabila kockknivar. 

Sammanfattning

JCK Kagayaki är en utmärkt första kniv för den som vill närma sig det japanska sättet att förhålla sig till kockknivar utan att för den skull gå in på specialknivarna. Den har trots allt en europeisk förlaga. Men hade jag kunnat välja hade jag personligen valt ES-modellen med den extra tunna slipningen. Den var dock inte tillgänglig när den här kniven skaffades. Det är alternativ som tillkommit i sortimentet senare. 

En kniv från Japanese Chef Knives som andas japansk precision

Det är inte det att den här kniven skär dåligt. Den hade bara kunnat vara ännu bättre. Men som sagt, den skall säljas till Europa och inte minst den nordamerikanska marknaden också. Äkta japanska knivar kräver vana och skicklighet att både använda och underhålla. Den här skär bra samtidigt som den är relativt robust för att vara så tunn och lätt. 

En bra kockkniv tillhör den mest basala köksutrustningen och bör finnas i varje hem. Varför inte börja med en JCK Kagayaki?

Kagayaki-knivarna är med det sagt tämligen lätta att sköta om. Stålet håller skärpan väl och svarar mycket kvickt på att stålas och striglas vilka är de metoder jag använder för att underhålla eggar. Sedan behöver jag kanske inte tillägga att de liksom ALLA köksknivar skall handdiskas. Det är inget du stoppar i en diskmaskin även om den tål det rent teoretiskt. Tunna eggar tål däremot inte den behandlingen. 

Sammantaget kan sägas att JCK Original Kagayaki Gyuto är en stolt representant för den klassiska skolan av knivtillverkning i Seki City i Japan. Inget för Sushi-kocken  men väl för den genomsnittlige glade matlagaren. Det gör även att den är en utmärkt gåva till jul eller för den som fyller år.  

Specifikationer: JCL Original Kagayaki Basic Series Gyuto

Totallängd: 330 mm
Bladlängd: 210 mm

Höjd på bladet: 44 mm
Godstjocklek: 2 mm

Vikt: 162 g
Stål: VG1 60-61 Hrc 
Handtag: Staminawood (konstmaterial bestående av laminerat trä och lim)


/ J - kockar loss

"Dan före dan före..."

Jag hoppas sannerligen inte att soppan blir sämre av fler kockar. För stunden står nämligen både min sambo (snart färdig kock) och min bonusson (kockstuderande) ute i köket och lägger handen vid de sista sillarna inför jul. Det vankas Brantevik-, svartvinbär- och senapssill. Bestämt tror jag att det tillverkas delar till någon form av pepparkaksh....nej, pepparkakshusvagn också.! 

Själv jobbar även jag i ett kök nuförtiden, åtminstone delvis och jag ämnar bidra med mina delar imorgon. Då blir det Janssons frestelse, revben och förstås min julgröt som även utgör grunden för Ris á La Maltan. Resten av det som skall inmundigas är tillagat sedan tidigare. Så frukta icke, julköttbullarna med extra mycket kryddpeppar är färdiga de med. 

Det är väl det enda fokuset som finns den här julen. God mat och förhoppningsvis lugn och ro. Världen ser ut som den gör och jag behöver en paus från den för bara några ögonblick för att inte gå under. 

Men viss julefrid håller på att infinna sig och sinnestämningen därmed lugnare. 

"Dan före dan" Traditionell kniv för en traditionell jul. Eller...det är en italiensk kniv och julen blir inte alls traditionell här i år!

Därför ägnade jag mig tidigare åt att arrangera ett par julbilder. Nej, just det här upplägget är inte helt spontant. Det kräver ett jäkla balanserande för att inte kniven skall sticka iväg kan jag tillägga. Dessutom hängde regnet i luften. Den snö som föll för några dagar sedan och de tjugo minusgrader som rådde är som bortblåsta. Grön jul är vad vi får. Eller snarare svart då det aldrig blev riktigt ljust den här dagen. Den där med vintersolståndet funderar jag på om det är bluff. Det känns banne mig inte som vi går mot ljusare tider. 

Kniven som balanserats kallas "Gobbo" som betydre puckelrygg på italienska. Namnet kommer sig av den distinkta puckel eller krök som handtaget gör. Just det här är en modern tolkning ( av en klassisk regional knivtyp. För formgivningen står mästaren Silvestrelli. Märket är förstås Viper Knives. 

Och med de orden och med den kniven vill jag tillönska alla läsare en innerligt god jul! 


/ J - smuttar på lagrad must

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv Yggdrasil Forge Muninn

Vi fortsätter det fornnordiska temat och i den presentationen får jag nästan lust att yttre de bevingade orden "Tungur Knivur" från Korpen flyger. Se där, nu var det gjort! Den här gången är det nämligen den andra av Odens korpar som landat i de djupa Småländska skogarna. Den här kniven från Yggdrasil Forge har nämligen döpts till Muninn. Sedan har den fått tillägget "XL" av skäl jag återkommer till. 

Yggdrasil Forge Muninn XL

Egentligen är de två knivarna inte helt lika trots namnen. De av er som läser allt jag skriver (och ni är några stycken, vilket jag är enormt glad för) vet att Yggdrasil Forge är ett litet enmansföretag från Storbrittanien. Närmare bestämt återfinns Joe Bardsley som mannen bakom Yggdrasil heter i Manchester. Han är både smed och knivmakare och specialiserar sig på frilufts/"bushcraft"-knivar och inte minst kastknivar. Utöver det erbjuder han en lång rad andra produkter på sin hemsida. 

Den här XL-versionen av Muninn mäter 250 mm på längden

Det är där den här kniven kommer in i bilden. Huginn är markerade som "bästsäljare" på hemsidan och jag kan snabbt förstå varför. Förlagan till den kniven är mycket känd och omtyckt. Den sorterar nämligen under kategorin "Arrow"-inspirerade no-spin-knivar.* Men även om det står klart vart inspirationen hämtats är Huginn XL ingalunda någon kopia. Den kniven är bredare och har även mer markanta eggar till exempel. Det finns inte hur mycket variation som helst att tillgå för att göra en funktionell kastkniv av den här typen. 

Den här, vår andra korp Muninn, har ett kantigare uttryck med väsenligt mycket kortare eggar som synes. Det diskvalificerar den för övrigt för deltagande i tävlingar anordnade av Eurothrowers. Något jag skrivit tidigare om. Även den här kniven är i XL-utförande och det innebär 25 cm längd, 3,1 cm bredd och en godstjocklek på 6 mm. Vikten hamnar med de måtten på 255 g. En Tyngre kniv än de andra i samma serie med andra ord. Det påverkar förstås även balansen. I det här fallet misstänker jag att de gör sig bra som allround-knivar av det skälet. Men det lär  jag återkomma till. 

Stålet i båda de här knivarna och så vitt jag vet alla kastknivar från Yggdrasil är 1080, ett kolstål som med rätt härdning torde vara slagtåligt nog. Joe uppger på sin hemsida att knivarna härdas till hela 65HRC innan de trimmas ned till 55 på Rockwell-skalan via värmebehandling innan de är klara. 

Det återstår att se hur hållbara framförallt spetsarna på de här knivarna är. Recensioner följer så snart det finns empiriskt underlag vilket snön och kylan sätter stopp för just nu. 

/ J - mannen som talar med korpar


* Ursprunget kan spåras till den tyska knivkastaren "Tom Tom", Thomas Hampich som designat originalet. Därefter har den spridit sig och finns nu i många versioner från ett flertal tillverkare. 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension EKA Nordic W12

- hur blev det här en bästsäljare?

Nu var det dags för mig att ta mig an en kniv med svenska anor som vid första anblick ser ut att vara en både duglig och sympatisk frilufts- eller jaktkniv. Efter att närmare ha bekantat mig med svenska EKAs flaggskepp RTG-1 härförleden så var dessutom förväntningarna tämligen högt uppskruvade vad beträffar både funktionalitet och tillverkningskvalitet.  

Frågan är då om den här modellen, Nordic W12 matchar sin dyrare släkting på de parametrarna?

EKA W12 Nordic

Förutom den grunden till förväntningarna så har förstås EKA ett rejält arv att bygga vidare på. Själv har jag 12 fällknivar från dem av varierande ålder och modell. Men med det följer vetskap som lägger en smula smolk i glädjebägaren. Det är dessvärre inte alltid EKA förmår att hålla en jämn kvalitet på sina produkter. Hur de är gjorda och på vilket vis beror på årsmodell och vart de gjorts även om modellnamnen är desamma. Det är exempelvis rejäl skillnad på både mina två versioner av Swede 88 och detsamma kan sägas om modellen Swede 92. 

Nya EKA Nordic W12 tar vid där den förra versionen lämnade

Därför var det med stor nyfikenhet jag närmade mig den här kniven i utförande med mörkt trähandtag. Den har tillverkats med flera olika trä i handtaget liksom G10 i tidigare utgåvor. Hemsidan lovar stort då de skriver:

"Nu med uppfräschad finish, och med en påkostad Läderslida. Riktigt mörkt träslag som är otroligt hållbart. Snygg design och samtidigt tillräckligt pålitlig för Försvarsmakten. Likaså andra sektorer som kräver det bästa – och endast nöjer sig med högsta kvalitet".

Det lät lovande. Särskilt som de refererar till den som "nya" Nordic W12. 

Twitterversion: EKA Nordic W12, utseende och form lovade runt, genomförande och material höll tunt. 

Blad

En sak som inte har uppgraderats är bladformen. Här hittas samma drop point som tidigare vilket för övrigt är positivt och ett av skälen till att jag tittat på den här kniven överhuvudtaget. Bladet ser helt enkelt kompetent ut på bild. Längden skrivs till 12 cm och höjden är 2,2 cm. Det ger inte oävna proportioner. Särskilt inte som kniven har en mjukt svepande buklinje. Ett mycket allsidigt blad. 

Godstjockleken är 4 mm vilket är tämligen grovt eller rätt väl valt beroende på hur man betraktar det. För en "överlevnadskniv" ger det hållbarhet. För en jaktk- eller friluftskniv är det en millimeter i onödan. Sett i absouta tal är det inte överdrivet men det kan konstateras att själva slipfasen är låg. Den mäter endast 10 millimeter. Det är illa, särskilt som den här kniven har en sekundäregg och inte är en äkta "skandinavisk" slipning. Men allra värst är att det här bladet mäter 1,2 mm (!) bakom eggen, det med en primäregg på strax över en millimeter. Sammantaget ger det en usel geometri.   

En duglig bladform i ett stål som tämligen lätt fick fläckar

 

Vad det är för stål i kniven får man söka efter då de inte med lätthet hittas någonstans. Efter en stunds Googlande framgår det att det troligen rör sig om en gammal bekant i form av Sandvik 12C27. Inte något dåligt stål i sig men sannerligen inget jag förväntar mig på en kniv i den här priklassen. Det är ett tämligen enkelt rostfritt material som fordom var stapelvara hos Morakniv. Men då talar vi om helt andra prislägen. 

Givet det så torde bladet vara motståndskraftigt mot rost, ta en god egg men inte hålla den särskild länge  Särskilt inte här då stålet känns som om det vore mjukt härdat. Tyvärr visade sig att kniven trots att jag var tämligen noggrann med den tämligen lätt fick rostfläckar. 

Fabrikseggen var ett sorgligt kapitel. Någon annan hade på nätet skrivit om sin att den var "rakbladsvass", vilket för övrigt är en missbrukad term, men hur som haver den här specifika kniven var inte lika välslipad. Eller för att uttrycka det på ren svenska, den var så slö att det inte ens gick att skära sig på den. Särskilt inte mot spetsen till. Det gick till och med dra fingret längs med den delen av eggen utan att det uppkom någon skada!

Bladet är grovt, slipfasen låg och primäreggen ännu lägre. Det ger usel geometri

Det säger sig självt att kniven var usel utan omslipning. Tjockt blad parat med klumpig geometri i kombination med slö egg är inte mycket att hänga i granen. Framförallt inte att skära granen med. Skall du köpa den här kniven får du vara beredd att slipa om och helst reprofilera bladet omgående. Jag kan förstås inte uttala mig om alla knivar från EKA och av den här modellen men om det här är ett måndagsexemplar så är kvalitetskontrollen under all kritik. 

Det försätter mig också i ett dilemma som recensent. Alla knivar som presenteras här på bloggen testas utifrån sin fabriksegg. Sedan sker normalt underhåll av densamma medelst strigel, skärpstål och brynen under vägs gång. Om något oförutsett händer kan det vara aktuellt att slipa om kniven men jag har inte för vana att reprofilera ett blad, för att därefter lägga en ny egg i syfte att på så vis få dess "potential" att lysa igenom. Det är nämligen inte så kunden får kniven i hand. Då kan man ju lika gärna skicka en stålbit till kunden så kan denne bestämma själv hur de vill designa sitt blad. Men knivbyggsatser är något annat. Här förväntar jag mig en färdig produkt. 

Med den logiken kan jag även göra ett nytt fodral samt slipa om delar av handtagssidorna och den här kniven blir riktigt fin. Men så hade det också varit en helt annan produkt än den jag har framför mig.

Handtag

Handtaget på Nordic W12 är mycket väldesignat. Det är en av de bästa bitarna hos den här kniven. En rejäl fördjupning för pekfingret ger tillsammans med välplacerade mönster i trämaterialet ett utmärkt fäste. Handtaget är också fylligt nog för att fylla ut handen ordentligt. Åtminstone med min handstorlek. Möljligen kan det te sig något kort för dem som arbetar med tjockare handskar.

Översatt till konkreta siffror betyder det att handtaget är 11,8 cm långt varav 10,5 cm är tillgänglig greppyta för handen och höjden är 3,1 cm. Tjockleken är 2,1 cm. 

Ett riktigt bekvämt handtag bestående av skruvade träsidor på en full tånge

Formen ger också ett utmärkt fingerskydd. Alla sidor är väl formade och rundade vilket ger god komfort och bra ergonomi. Nästan alla grepp fungerar utmärkt. Det gäller hammargrepp, sabelgrepp med en tumme på bladryggen och omvända grepp inklusive "ishacka". Det som inte är bra är om du håller kniven i nypan då är främre delen av handtaget för tjockt helt enkelt. 

Greppet är relativt grovt och fyller handen väl

Konstruktionen är rättfram och inte minst stark. Det är en heltångekniv och godset är som sagt hela 4 mm grovt. Sidorna är sedan skruvade i två punkter. Du kan därmed demontera din kniv om du vill eller behöver det. I handtaget hittas även ett hål för fånglina. 

Det som inte är bra med det här handtaget är finishen. Själva ytan får godkänt men passformen får det inte. Ramen höjer sig någon tiondels millimeter här och var runt själva handtagsidorna. Men det är inte konsekvent utfört och kanten är något vass. Det är inte hela världen men det ger inget gott intryck. Särskilt inte som det finns något litet glapp mellan materialen på något ställe. Det hade räckt med ett par drag på en slipmaskin och det hade försvunnit. Men just den tiden ville man inte lägga på den här kniven i produktionsledet. 

Fodral

EKA Nordic W12 levereras med ett fodral i vad de påstår är "äkta läder". Jag hävdar att det inte är det. Det här är en fuskprodukt och det kan vara ett av det sämst utförda fodral jag stött på, åtminstone med prisnivå taget i beaktande. Vilket tiokronors Moraknivsfodral som helst bräcker det här med hästlängder. Det är fult och det är dåligt utfört helt enkelt.

Fodralet påstås vara i läder men är tunt och sladdrigt med usel passform

Här är fodralet märkt EKA i jämförelse med ett märkt Lionsteel 

Materialet är lika mjukt som en tygtrasa och har därmed noll stadga och styrsel. Det ger en passform som en genomsnittlig plastpåse. Det trots att det finns något form av plastbalja på insidan för att husera bladet. Utan snäppet på plats tappar du ofelbart kniven men även om det är knäppt sitter kniven löst och skallrar där den befinner sig. Inget för jägaren med andra ord. I det fallet får utrustningen gärna låta bli att låta som en marackas. För oss andra är det inte helt avgörande men oerhört irriterande. Särskilt för en kniv som inte tillhör de allra billigaste. 

Anledningen till att kniven sitter löst är att materialet inte uppträder som läder och att fodralet inte smiter åt runt bladet det allra minsta.

Det här är vad andra skandinaviska knivar i samma prisklass levereras med. EKA Nordic W12 i jämförelse med Helle Temagami och Brisa Nessmuk 125

Själva upphängningsanordningen består av en klassisk ögla som är ledad. Ett bra system som låter kniven hänga fritt och så lågt att det är ur vägen. Men det spelar mindre roll. För om jag skall använda den här kniven behövs ett nytt fodral i vilket fall som helst. 

Slutsats

Utseende och form lovade runt, genomförande och material höll tunt skrev jag som "twittersammanfattning". Den här kniven är helt enkelt en stor besvikelse på de flesta plan. Jag ämnar förklara varför. 

Nya Nordic W12 är fortfarande snygg och ser kompetent ut på bild men där upphör det mesta av det positiva. Materialen är enkla och byggkvaliteten matchar tyvärr dem. Det enda som trimmats är priset och säljtexterna. Kanske var det mina förväntningar som var för högt ställda men å andra sidan påstås den här kniven vara en bästsäljare och på hemsidan skräder man inte orden. Nordic W12 är en god kompanjon åt alla, pålitlig nog för försvarsmakten skrivs det bland annat. 

Grundförutsättningarna är inte dåliga, fundamentet till en god kniv finns där då jag anser att själva designen är god. Däri återfinns inte problemet utan det hittas i produktionsledet. Det börjar med vart kniven är gjord. Något som för övrigt inte står utskrivet någonstans men det luktar Kina lång väg och då inte någon av de bättre OEM-tillverkarna. 

Förutom på den punkten har man valt att snåla in på materialen. Enkelt uttryckt förväntar jag mig inte 12C27 i en kniv i den här prisklassen när vi skriver 2022, snart 2023 i kalendern. Det är inte konkurrenskraftigt alls. EKA verkar inte heller tro på det för det för vare sig material eller HRC-tal står att finna på produktsidan vilket är i princip obligatoriska uppgifter för ett knivmärke.* 

Något annat som inte står är vad det är för läder man använt till fodralet. Mycket beroende på att det är ett sorgebarn. Att skriva "För skaft i färgen Svart eller Trä, då är det inklusive vår lyxiga Nya Läderslida !!" är både usel svenska och rena skämtet eller kanske till och med lögn. Av vad jag kan avgöra är det inte äkta skinn det handlar om utan snarare "bonded leather". Det vill säga läderavfall som pressats samman med bindemedel för tyg varpå ytan behandlas med polyuretan. En typ av fuskläder med andra ord, det vare sig luktar eller uppträder som äkta läder. Det är mjukt, sladdrigt och värdelöst. Resultatet är att passformen är så usel att det snarare är en påse än ett fodral det handlar om. 

Efter att ha testat RTG-1 så var förväntningarna på W12 stora. 

Tyvärr blir det inte så värst mycket bättre när man kommer till viktigare områden på kniven som själva eggen. EKAs medarbetare endera bluffar eller är okunniga då de svänger sig med uttryck som "skandinaviskt slipat blad". 

Det här är en vanlig förbaskad sabelslipning och därtill en mycket mycket dålig sådan! Det som är typiskt för en "Scandi grind" som det brukar kallas på engelska är just att de har "nollegg". Det FINNS ingen sekundäregg, det är vad som är signifikativt för dem. För definition, ta en titt på en vanlig röd Mora No 1 eller snart sagt vilken finsk puukko som helst. 

För att addera sten till börda är geometrin riktigt kass för att återfinnas på allt utom spett och spräckyxor. En primäregg på under en och en halv millimeter och en tjocklek bakom eggen på nästan lika mycket. Sedan kan ni själva börja räkna på eggvinklar.  

Ett gratistips till EKA är att fortsättningsvis skriva ut information om knivarna på produktsidorna. Det är mer intressant att ta del av än dåligt formulerade säljtexter som inte håller vad de lovar. Vart är knivarna tillverkade? Vilket stål är bladet gjort av? Vilken hårdhet håller det? Vilket träslag används i handtaget och vad är det för läder i fodralet? Inget av det är uppgifter som med lätthet hittas vare sig på produktsidan eller EKAs huvudsida.** Istället får man ge sig ut och söka upp svaren på internet. Det tyder tyvärr på att EKA är medvetna om att det inte är något som håller i en jämförelse med konkurrenterna. Är man stolt över något så talar man om det!

Det är här pris kommer in i bilden. På EKAs egen sida är priset för den här versionen 1499 SEK.*** Sedan hittas den i varierande prislägen från 2139 (!) på Amazon till något mer rimliga 800-900 kr för de flesta andra ställen som saluför kniven. Med den prislappen är ovan uppräknade brister inte acceptabla enligt mig. 

EKA W12 är en kniv för den händige då grundformen är god

Gillar du utseendet och hittar EKA Nordic W12 på rea kan du slå till. Förutsatt att du är beredd att reprofilera bladet samt eventuellt slipa om eggen, tillverka ett eget fodral och kan stå ut med halvtaskig finish på handtaget. Ergonomin är god och utseendet sympatiskt. 

I övrigt anser jag att den här utgåvan av den här kniven bör läggas till handlingarna från EKAs sida. Mitt råd är att leta upp en ny OEM-tillverkare och sluta ta uppenbara genvägar. Det är inte värdigt ett företag med så mycket historia som EKA. 

Specifikation:

Totallängd: 230 mm
Bladlängd: 120  mm
Godstjocklek: 4 mm
Stål: Sandvik 12C27 (?)
Vikt: 247/180 g med respektive utan fodral (vägd av mig)
Handtag: Trä (Bubinga?)
Fodral: Fuskläder

Producerad av EKA, tillverkad i Kina (?)


/ J - faktiskt besviken

* https://eka-knivar.se/produkt/nyanordicw12/ 2022-12-02 kl 12.28 Någon vecka senare var den sänkt med en hundralapp. 
** Att jämföra med exempelvis Viper Knives som till och med skriver ut vilket stålkvalitet som används i de skruvar som återfinns i knivarna. Där kan man läsa att den av mig recenserade Gianghi har skruvar gjorda av AISI 303/304 stål.
*** För den summan rekommderar jag T ex QSP Bison, Mora Bushcraft Black alternativt Garberg, och för någon hundralapp mer än rekommenderat pris en Viper Gianghi eller Brisa Nessmuk 125.