- en kniv med lika aggressivt bett som sin namne
Payara är inte bara en rovfisk från Amazonas utan även namnet på en knivmodell från anrika Al Mar. Nu är det här inte första versionen av kniven utan den andra. Den äldre utgåvan skiljer sig åt från den här på nästan alla plan utom själva grundformen då den var en aningen större, tyngre och såväl lås som material var annorlunda.
Det intressanta det för med sig är att den här senaste varianten hamnar i en annan kategori knivar. Den som inkluderar andra lättviktsknivar med "cross bar lock", läs "Bug Out-klassen".
 |
| Al Mar Payara |
Den här kniven finns att få i två storlekar där tilläggget "32" i namnet på den här talar om att det är den större modellen med ett 3,25 tums blad. Nu betyder inte stor att det är någon jätte till kniv men ändå.
Bakom knivens intrikata linjer hittas en gammal bekanting när det gäller formgivning för Al Mar i form av
Kirk Rexroat. Andra knivar han designat är exempelvis Nomad och
B-21.
 |
| Al Mars bidrag till klassen av lättviktsknivar med "cross bar lock" |
Kortversion: Al Mar Payara - den lilla kniven med den uppkäftiga attityden...och det lite pinsamma misstaget!
Blad
Payara tillhör de där knivarna som har ett blad som inte är helt enkelt att beskriva. Men vi kan utgå från "tanto" och sedan addera "modifierad". Själva ryggen sluttar nämligen som en drop point fast i två steg. Sedan har kniven en tämligen traditionell japansk tantospets, dvs inte helt rak utan med en liten buk. Själva modifieringen består sedan i att huvudeggen har en s-form, en "recurve". Jo just det, ryggen har en ramp eller snarare ett stopp för tummen också. Et voila, där har ni bladformen beskriven så nära det går.
 |
| Ett inte helt lättidentifierad men tämligen effektiv bladform |
Längden på bladet är i det här utförandet 82 mm, höjden 30-20 mm och tjockleken på bladgodset är 2,5 mm.
Finishen är en blank satin och försedd med en del text. Presentationssidan visar upp märke och logotypen som numera inte innhåller något rött vilket den gjorde tidigare. På motstående sida hittas namn om än med en liten ofrivillig knorr, modellnummer, samt tillverkningsland som för övrigt är Kina. De flesta av Al Mars lite mer exklusiva produkter tillverkas annars i Taiwan.
Stålet som används är D2 med en angiven hårdhet av 59-60 vilket inte är så illa pinkat för materialet. I alla fall inte om det återfinns i den övre delen av spannet.
Fabrikseggen var vass och skall vi säga, godkänt jämn. Den är inte helt symmetrisk om de båda sidorna jämförs.
 |
| Fast här blir det lite pinsamt...vad står det egentligen på bladet? Förklaringen hittas nog två rader längre ned i novellen. "Paraya" är en helt annan fisk. |
Skäregenskaperna hos Payara definieras av bladformen. Det innebär att den t ex är utmärkt att skära av rep och tunnare tamp med. Den svängda formen gör då att eggen biter extra bra. Sedan är den rundade spetsen rätt normal i sitt utförande och uppträder som de flesta andra som hittas på mer vanliga clip- och drop point-blad. Skillnaden är att den här typen av tantospetsar har en sekundäregg där de möter resten av eggen. Det medför både för- och nackdelar. Det underlättar helt klart kartongöppning och är utmärkt när man skall snitta upp tejp till exempel. Å andra sidan är det svårare att slipa om kniven utan att den spetsen försvinner om man inte är mycket noggrann och kunnig.
Slipningen är överlag ett särskilt kapitel när det kommer till knivar med S-formade eggar. Här är den dock så pass svag att problem kan undvikas med slipsystem med något smalare slipstenar. Men breda diton är inte att rekommendera.
Vad gäller övriga egenskaper hos Payara är det en mycket bra EDC-kniv. Små snabba snitt är området där den excellerar och då särskilt ovan nämnda sysslor. Jag använder den ofta i mitt arbete där det förekommer mycket förpackningsöppning i material som kartong och plast.
En egenskap som bidrar till att kniven upplevs så sympatisk är geometrin. Bladet är endast två och en halv millimet tjockt från början och slipfasen över en centimer bred. Sedan är inte bladet extremt tunt bakom eggen, där hittas ca 0,5 mm stål. Men det upplevs inte negativt i det här fallet.
Handtag
Lika komplicerat som bladet är inte handtagsformen. Men det finns ändå en del detaljer att studera närmare. Det första som slår en är att det är tämligen krökt, det andra är materialet och det tredje är måhända att det är försett med "jimpings" eller räfflor precis över allt. Det kanske inte är mitt favoritinslag.
Annars kan sägas att det är 11,8 centimeter långt, 10,8 mm brett och cirka 29-25 mm högt.
 |
| Det lätt krökta handtaget är aningen överdimensionerat vilket ger gott om plats för hela handen |
Materialet i handtaget är ett fiberförstärkt plastmaterial ofta kallade FRN på engelska. De kan dock ha lite olika namn beroende fabrikat. Det intressanta är att Al Mar i presentationstexten anger att det skall vara kolfiber som använts som förstärkning. Det är i så fall något mer ovanligt. I vilket fall är det inte det mest upphetsande av material men å andra sidan mycket praktiskt.
 |
| Kniven är tämligen tunn och ryggen huvudsakligen sluten som synes |
De tidigare nämnda räfflorna hittas i princip överallt. De återfinns nära tumrampen på ryggsidan av handtaget men även pekfingret får sitt på undersidan. Vidare hittas de både på under och översida i andra änden också. Lägg därtill att det finns mönster på stora delar av resten av handtaget också. En kniv som inte slinker ur handen i första taget med andra ord. Som vanligt med dylika handtag brukar jag gå över dem med lite finst sandpapper för att förta de värsta topparna. De kanske passar om du jobbar med handskar på eller händerna fulla med fiskslem men ingetdera är aktuellt för min del. Jag behöver inte riktigt så mycket grepp utan föredrar en något mjukare känsla mot handen.
Kniven är försedd med räfflor precis överallt. Det ger gott fäste, nästan för bra varpå jag gick över handtaget med lite fint sandpapper
Rent generellt är dock Payara bekväm i hand. Handtaget är långt på så vis att det skulle kunna vara kortare och ändå rymmabladet. En dryg centimeter sticker ut extra och där göms ett fånglinehål.
Längden gör dock att alla fingrar får ett stadigt grepp. Sedan är det heller inga problem att byta grepp. Det blir ett fint flöde mellan olika fattningar vilket inte minst underlättas av en god balans. Balanspunkten hittas strax bakom låsbulten.
Öppning och lås
Det huvudsakliga sättet att fälla ut bladet på Payara är via dubbelsidiga tumknoppar. De är av klassisk "tunnmodell" vilket är bra. Toppen är rundad vilket gör dem bekväma att hantera och de sticker ut lagom långt för att ge bra fäste. De sitter även rätt placerade på bladet för att både vara lätta att nå när kniven är ständ och för att inte vara ivägen när man skär något.
Ett annat sätt att fälla ut kniven är förstås via låsbulten som på alla knivar av den här typen. Men i det här fallet kräver det en liten handledsknyck.
 |
| Tumknopparna är det huvudsakliga sättet att öppna kniven och de fungerar utmärkt |
Gången var inte en av de bästa när kniven var ny. Här har man inte använt kullager utan glidlager i brons. En lösning som jag ofta föredrar på knivar som skall användas utomhus men det förstås, gången blir inte lika mjuk eller kvick för den delen. I gengäld blir hela kniven mer motståndskraftig mot att det kommer in smuts och grus i mekaniken.
Men sedan finns det grader av mjukhet även i den här sortens knivar och Payara var rätt trög även med tanke på det. Den har emellertid efter hand slitits in och blivit mer sympatisk men lite av problemen kvarstår. Särskilt efter justering. Något som behövs då och då eftersom pivot-skruven har en tendens att lossna efter ett tag. Gränsen mellan inget spel i bladet och en kvick öppning är hårfin. Men det går att hitta och då är kniven sympatisk att hantera.
 |
| Låset av "cross bar"-typ sköter sig med den äran |
Låset är som sagt ett "cross bar lock". En låstyp som inkluderar ett låsbult som sitter på tvärs över bladbasen och därmed låser bladet. Det finns idag många varianter på systemet efter det att Benchmades patent på Axis-låset löpt ut. Den här varianten kallas "Max-Lock".
Låset är intuitivt att hantera och framförallt är inte toppen på skruvarna vassa vilket jag upplevt på några andra lösningar. Fjädrarna som håller allt på plats är starka vilket ger ett rätt högt motstånd men i det här fallet känns det förtroendeingivande.
Sedan kan noteras att såväl tumknoppar som låsbult fått sig en blå färgnyans. Dylika detaljer gör att en kniv känns mer påkostad.
Att bära
Payara är till större delen en kniv som är lätt att bära. Men det finns smolk i glädjebägaren. Själva vikten på 85 g är bra och även om handtaget är relativt långt så är det tunt med under 1,1 cm. Det gör att kniven känns bekväm i fickan.
Men det finns ett par små detaljer jag hade velat se annorlunda vad gäller helheten.
 |
| Ett mycket väl tilltaget clip som kan skiftas från höger till vänster sida om så önskas |
Det finns exempelvis potential för förbättringar vad gäller clipet. För det första är det för stort. Det mäter nästan 6,5 cm på längden. Ett par centimeter hade lätt kunnat kapas med bibehållen funktion.
 |
| Ett nästan väl fungerade clip. Det är för långt och infästningen är inte bra |
Sedan kan delar av det knappt användas pga att fästet återfinns utanpå handtagssidan samtidigt som skruvarna sticker upp. Ta bort dem så kan även storleken på clipet justeras till det bätte. Nu gäller det för all del endast tjockare byxtyg. Med tunnare shorts eller liknande är det inte ett problem. Vad som händer är annars att tygkanten fastnar mot de uppstickande delarna varpå en del av clipet är outnyttjat.
Utöver det så är materialet under clipet tämligen grovt i och med mönstret på handtagssidan. En liten platta med glattare yta hade gjort susen och förenklat att dra och stoppa undan kniven.
I övrigt är clipet bra med adekvat spänst och en bra ramp.
Sammanfattningsvis
Al Mar Payara var en kniv jag gillade utseendet på redan när jag såg den en gång för länge sedan. Det var första utgåvan som var aktuell då. Men det fanns ett par detaljer även på den kniven som jag inte var säker på och undrade hur de skulle fungera i praktiken.
Nu är den här versionen en helt annat kniv men några av funderingarna kvarstod eftersom de designelementen hängt kvar. En rörde handtagsformen. Jag har aldrig varit någon anhängare av handtag som smalnar av mot bakänden. Intrycket blir alltid att de skall halka ur handen framåt, som en tvål Men här förhindrar såväl material som mönster det. Så den potentiella nackdelen kunde snabbt avskrivas.
Den andra möjliga invändningen var att bladet måhända inte skulle vara så praktiskt. Ni vet som en klassisk puukko-typ av kniv som en Morakniv eller en helt flatslipad modern fällkniv. Bladet är trots allt en smula okonventionellt.*
Men tack och lov var även de farhågorna obefogade.
 |
| Payara är en riktigt bra EDC-kniv kan konstateras |
Det visade sig att bladet faktiskt fungerar mycket väl, särskilt till de flesta vardagssysslor. Med det sagt är det här inte en "bushcraft"-kniv. Det är inte en kniv som är särskilt bra att skära i trä med helt enkelt. Men den är inte heller tänkt som det. Men om man håller sig till att skära kartong, öppna plastförpackningar, punktera matoljedunkar, snitta av nylonband runt buntar av papper, skära rep och tamp och andra liknande uppgifter är det här en riktigt bra kniv.
Greppet är som sagt inte halt utan snarare åt andra hållet. Här talar vi inte om tämligen glatt G10 som i förstautgåvan utan kraftigt mönstrad fiberförstärkt plast. Inte det sexigaste av material men förbaskat hållbart och i det här fallet väl fungerande.
Överlag gillar jag därför den här kniven. Särskilt som den är komfortabel att bära, inte perfekt därvidlag, förbättringspotential finns som sagt. Det gäller speciellt clipet och dess infästning som kunde formgetts bättre. Men i övrigt finns bara gott att säga om Payara i en ficka.
Det gäller för övrigt även balans, vikt och format. Kniven är inte för liten och inte för stor för och därmed en god "EDC-kniv" även vad gäller storlek.
Det kan tilläggas att eftersom kniven inte inkluderar kullager och den allra mjukaste gången så är den kanske inte rätt kniv för den som söker vad jag brukar kalla "stresskulor" i knivhamn, en leksak. Payara drar utan tvekan åt det mer praktiska hållet.
 |
| Al Mar Payara under sommarens äventyr. En utmärkt allroundkniv så länge du inte skall tälja |
Sammantaget ger det en fällkniv med mycket stor potential som vardagskompanjon i såväl arbete som på fritiden. Därtill får du en kniv som inte riktigt ser ut som alla andra. Så tilltalas du av utseendet och söker en praktisk brukskniv i vad som ibland refereras till som "Bug Out-segmentet" så skall du definitivt ta en titt till på Al Mar Payara.
Specifikation:
Längd utfälld: 200 mm
Längd hopfälld: 117 mm
Vikt: 85 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 2,5 mm
Bladstål: D2
Handtag: kolfiberförstärkt plast
Lås: Max Lock
Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina
/ J - på fiskafänge
* Även om ett snarlikt blad hittas på exempelvis Spyderco Vrango om än med en helt annat typ av slipning. En kniv designad av svenske Michael Henningson. Ett blad tänkt för bla avändning till sjöss. Dvs med repskärning i åtanke.
