Fredags-EDC X

En fredag har åter anlänt och med den frosten här i södra Sverige. I alla fall om jag skall tolka ljuden som hördes utifrån i morse när jag fortfarande låg kvar i min varma säng. Genom fönstret på glänt hördes bilbrus på avstånd och som sagt ljudet av hårt arbetande och för mig okänd granne som försökte befria bilrutan från något vitt. Som tur var behöver inte cyklar den omsorgen. 

Annars var och är himlen klarblå, det tackar vi för. Det höjer livsandarna en dag som den här!

"Steel" - temat för dagens fickskrot

I fickan idag återfinns dagen till ära ett (bland många) kommande recensionsobjekt i form av en styck kniv från Ruike, Fenixlights nya knivmärke. Modellen är deras P128-SF Sällskap har den av en annan kines i det mindre formatet, SRMs "710". Dessutom umgås de med mitt minsta lilla multiverktyg, "MiniMaster" från Kutmaster. Den innehåller bland annat en bra och funktionell liten sax, kapsylöppnare och inte minst en instrumentmejsel bra till glasögonskruvar och annat pyttigt. Ficklampan är min enda av bättre kvalitet och är från Thrunite. Den får allt mer användning allt eftersom dagarna blir kortare och mörkret lägrar sig över landet. 

Glad fredag på er alla!!


/ J - in TGIF-mood

Från förfalskning till inspiration

- Några ord om förfalskningar, kopior och plagiat i knivvärlden

Tillägg:

Sen den här texten skrevs har den här delen av knivvärlden fullständigt exploderat men grundtankarna är ännu aktuella.

Det sägs ibland att kopiering är den finaste formen av smicker men i knivvärlden liksom inom många andra områden är varumärkesintrång ett problem. Jag tänkte här belysa några exempel på olika varianter av fenomenet och kort delge er några synpunkter i frågan.

Utan att fördjupa mig alltför mycket i ämnet och riskera att gå vilse i den snåriga djungel som upphovsrätt utgör så går det att konstatera att det finns det en stor skillnad i synen på detta mellan framför allt Kina och "väst" även om de på senare tid kanske har skett ett närmande. Det blir inte mindre komplicerat av att mycket OEM-tillverkning sker i Kina och Sydostasien vilket gör att de flesta varor inte tillverkas där de designas. Lägg därtill att många varumärken köper in färdiga produkter och döper om ("rebrandar") dem och soppan är ett faktum.

I knivvärlden finns idag många förfalskningar/kopior/hyllningar eller vad man nu vill kalla dem. I vissa fall rör det sig om rena förfalskningar och i andra bara att man är mer eller mindre inspirerad av en viss modell eller möjligen karaktäristiska detaljer från ett känt märke. Så har man för all del gjort i alla tider. Populära och framgångsrika designer och modeller har alltid efterapats och det på goda grunder. Men fenomenet kan kanske delas upp i några olika kategorier.

Fällkniven F1 - ett original och en förfalskning, frågan är vilken är vilken?

Förfalskningar

Det som ställer till det mest på marknaden är enligt mig rena förfalskningar där tillverkaren inte bara mer eller mindre lyckat kopierar en kniv utan även märker den med originalets namn. Ett sådant förfarande är bedrägligt på flera sätt. Det gör förstås att ursprungsföretagen förlorar pengar genom delvis minskad eller i värsta fall utebliven försäljning men det uppstår också en risk för "badwill" då produkter med ofta undermålig kvalité är i cirkulation under falskt namn. Som konsument är risken uppenbar att man köper en vara i tron att de är vad de utger sig för att vara om förfalskningen är skickligt utförd och om tillräcklig kunskap hos köparen saknas. Den risken ökar ännu mer när varorna sen säljs i andra hand på auktions- och annonssidor som eBay, Tradera och Blocket. På andrahandsmarknade försvinner rätt ofta kartonger, papper och annan dokumentation.  

Det handlar naturligtvis om ett försök att sälja på ett redan känt och etablerat varumärke och i den kampen tycks de flesta medel vara tillåtna.

Det finns många sätt att känna igen en förfalskning på men det är inte alltid helt enkelt särskilt inte via bilder på internet. Det förekommer också att bilder på original läggs ut men att det är en annan produkt som levereras även om det tillvägagångssättet är mer sällsynt enligt min erfarenhet. En enkel sak att börja med när det gäller att avslöja en förfalskning är förstås prisbilden.* Inte sällan är priserna på kopiorna så låga att det går att fatta misstankar direkt. Den slitna klyschan att "är det för bra för att vara sant..." gäller även här. Inom knivvärlden förekommer inte särskilt många superreor, särskilt inte på kända och eftertraktade modeller och märken. Ett typiskt exempel är F1orna på bilden ovan där orignialet kostar runt 1200 kr på svenska marknaden och förfalskningen kostar runt hundralappen. 

Har man tillgång till den ursprungliga varan brukar det inte vara allt för svårt att skilja dem åt när de väl ligger sida vid sida. Men det är långt ifrån alltid man har det och vissa kopior är mycket lika sina förlagor**. I vissa fall levereras de med reproducerade förpackningar och "orginalhandlingar" vilket komplicerar det ytterligare. Men ett grundtips är att "bekanta" sig med den produkt man skall köpa och jämföra bilder och filmer på nätet. Många modeller finns recenserade på mer än ett ställe. Några på den här bloggen till exempel.

Orsaken till att köpa de här varianterna kan förstås variera. I värsta fall har någon blivit lurad och tror att de köpt ett original. Men det finns också andra mer övertänkta skäl. Det är förstås en fråga om moral om man tycker det är ok och om man då inte stödjer olaglig verksamhet.

Emerson Commander, 100% bluff

Mina personliga skäl till att köpa en kopia då och då är delvis desamma som gjorde att jag tankade ned musik från Napster en gång i tiden. Det är helt enkelt ett sätt att "undersöka" knivar jag hört talas om men inte känt på. Visserligen i enklare material och inte sällan dålig finish men ibland riktigt bra. Som exempel kan min kinavariant av "Emerson Commander" tjäna. Det är en modell jag är intresserad av men då Emerson är kända för att kräva viss tillvänjning och inte alltid hålla högsta kvalité ens som orginalprodukt så är jag inte beredd att lägga ut närmare tvåhundra dollar (samt eventuell tull och moms) plus frakt enbart för att stilla min nyfikenhet. Genom att köpa en billig kopia kan jag åtminstone få en uppfattning om huruvida jag gillar själva grunddesignen eller ej. Knivmarknaden i Sverige är inte sådan att jag kan kila ned till närmsta jaktbutik och känna på de modeller jag är nyfiken på. Det finns bara några få butiker i detta land som har något sortiment av lite finare knivar överhuvudtaget och även där är utbudet av märken begränsat. Så jag har i några fall medvetet köpt kopior och även förfalskningar av några kända knivmodeller för att se om de kan vara något för mig. Det har ju bevisligen inte lett till att jag slutat köpa knivar per se utan snarare tvärtom. Just när det gäller Emerson kan väl i förbifarten tilläggas att ovanan att förse dem med "chiselgrinds" som dessutom är slipade på fel sida är mer avskräckande än något annat. Får se hur Kershaws versioner av dem artar sig.   

Sen finns det en klumpigare form av förfalskning som också är vanlig på diverse, framförallt kinesiska, nätsidor. Det är när man stämplar diverse udda och märkliga tingestar med kända märkesnamn. Det handlar då om skapelser som dessa företag och troligtvis ingen designer någonsin har varit i närheten av än mindre tillverkat. Två företag som ofta dyker upp i de sammanhangen är Gerber och Buck vars namn trycks på de mesta som har en egg.

Inget som Buck varit i närheten av. Foto från Aliexpress

Än mer komiskt kan det bli när man gör en kopia av en modell och sen stämplar den med fel namn. T ex säljs Böker Magnums fällkukri under namnet "Cold Steel" på några nätsidor. Och ännu mer frekvent felaktigt är att de kinesiska sidorna blandar ihop märkesnamn och t ex säljer "Fällkniven" som "Buck" trots att knivarna är rätt märkta för övrigt.

Kopior

En annan variant av varumärkesintrång är kopior av kända knivmodeller men där det inte rör sig om falsk märkning. En tillverkare som tydligt gör så är kinesiska Ganzo som har ett flertal modeller som är nästan exakta replikor av särskilt Benchmades olika knivar. Exempel på detta är "Rift" som blir Ganzo G710, "H&K 14210 Snody" som översatt blir Ganzo G704, "Bedlam" - G712 och "Mini Onslaught" förvandlas till - G711. De förstnämnda är mycket lika originalen och den sistnämnda i allt utom själva öppningssystemet där kopian har "thumbstuds" vilket originalet inte har.

Benchmade Rift? Nej Ganzo G710

Stora delar av Ganzos produktion baseras således på modeller från Benchmade. En annan kinesisk tillverkare som gör på samma sätt är "Navy".

Navy K502 - här den mindre versionen, den större K602 är  ännu mer lik originalet "Anduranz"

Navy K631, ett hopkok av olika Spydercomodeller

Deras modell "K502" ovan är i grunden en kniv av Jürgen Schantz kallad "Anduranz" tillverkad av tyska Cherusker Messer. Ett företag som förvisso inte längre finns. Det andra exemplet jag tagit från Navy försöker inte efterlikna en exakt Spydercomodell men bygger helt på designelement från dem. Kniven är blandning av ett Militaryblad i Endurastorlek med ett lätt modifierat handtag från en "Police" och resultatet blir Navy-K631. Navy har också kopior av knivar från Al-Mar, Benchmade och Bladetech. De  tillverkar också modeller som försvunnit ur sortimentet hos etablerade märken. Ett exempel är deras nytillverkning av Kershaws Gentlemen som blir deras modell "K611".

I båda fallen handlar det alltså om företag som gör kopior men märker dem med eget namn och utger sig därmed inte för att vara något annat än just kopior. Det kan tilläggas att båda märkena gör ytterst välbyggda diton och att det är kompetenta knivar. På så vis är det synd att inte mer av den kraften lades på egna modeller då tillverkningskapaciteten och kvalitén uppenbarligen finns.

OEM-tillverkning och vidareförsäljning

En annan variant av kopior ges ut av OEM (original equipment manufacturer)-tillverkare som beslutar sig att fortsätta med utgivningen av nedlagda modeller. Ett exempel på detta är Benchmades "Vex" som utgått ur sortimentet och som liksom många andra prestigemärkens budgetmodeller tillverkades i Kina och nu kan köpas därifrån. Men eftersom den inte är sanktionerad av Benchmade så är det förstås en förfalskning. Även flera av 5.11s knivar går att köpa direkt från tillverkaren.

Det ges också ut modeller under dubbla namn. Amerikanska CRKTs "Drifter" finns att köpa i två versioner dels som "framelock" i stål men även som "linerlock" med handtag i G-10 båda med tillverkning i Kina. Den sistnämnda versionen säljs även som San Ren Mus modell 707. Ett annat exmpel på detta är Bucks "Noblemen" som är densamma som Enlan F723 och så vidare.

Enlan F23 eller Buck Nobleman om man så vill

CRKT Drifters tvilling SanRenMu 707

Kraftiga influenser eller inspiration?

En mildare form av plagiat eller kanske snarare inspiration kan exemplifieras genom den av mig tidigare recenserade SRM "710" som på nätsidor och youtube blev känd som "fattigmans small Sebenza". Den påminner mycket om en Chris Reeve i stil och har många gemensamma drag med en Sebenza men är på inget sätt en ren kopia vare sig sett till material eller utseende. 

SanRenMu 710 en av många Sebenza lookalikes

Är kopiorna tillräckligt framgångsrika får de dessutom efterföljare även de. Nedan ett exempel på detta.

En klon av en klon, Enlans 710 nästan identisk med SRMs 710

Inte bara Kina

Nu är detta beteende inte på något sätt unikt för kinesiska företag. Allt från "inspiration" till ren stöld av idéer sker även på andra håll. Cold Steel är väl det företag jag främst kommer att tänka på när det gäller dylikt då de är tämligen framgångsrika och ägnar sig åt aggressiv marknadsföring. På sin hemsida listar de exempel på förfalskningar av deras knivar som förekommer på kinesiska sidor, t ex deras "Trailmaster Bowie", "Tuff-Lite" och "Black Sable" och uttrycker sin indignation över detta.

Intressant i sammanhanget är att de gör samma sak själva. Nämnda "Black Sable" är från början en kopia på Brian Tighes "Tighe Stick", "Twistmaster" en ren kopia på en Opinel, "Kudu" en kopia av Okapi och samma kan sägas om deras "Canadian belt knife" och inte minst "Finn Bear" som är en kopia av finska Hackmans kända Tapio Wirkkaladesign. Liknande kan sägas om en stor del av deras knivproduktion även om de även kommer med egna idéer från stund till annan och särskilt på senare tid.  

Ovan Cold Steels version av en Hackmankniv, nedan ett original

En annan version av Hackmankniven med sterilt blad

Ett annat exempel på liknande strategi står: t ex amerikanska "Dark Ops" för som glatt snor sina designidéer främst från italienska Extrema Ratio. Något som i omgångar också uppmärksammats bl a här.

Ett annat fenomen är att västerländska företag säljer "rebrandade" - omdöpta produkter som redan görs av Kinesiska tillverkare. I princip halva Böker Magnum-sortimentet är av den karaktären. Som exempel kan nämnas Böker Magnum "M934" som är en omdöpt San Ren Mu 728. Men även de dyrare Böker Plus kan vara omdöpta kinesiska modeller som t ex Resurrection som densamma som en Navy "K630". De är båda inspirerade av customtillverkaren Jim Burkes ursprungsmodell för den delen. 

Många av de här kopiorna har inte bekymrat någon tidigare då de främst tillverkas för den inhemska kinesiska marknaden och inte för export. Det som hänt på senare år är väl egentligen två saker, dels så har kvalitén på kopiorna blivit så mycket bättre och dels så har de via internet gjorts tillgängliga för en publik som tidigare inte gick att nå, kunderna i väst.

Frågan är dock om det ens är ett problem. Naturligtvis beror det på vem som tillfrågas och visst kan enklare lägre prissatta knivmodeller råka illa ut. Men jag tror inte att kopior på CRK, Strider och Emerson hotar dessa märken. Som kund står man inte och väger mellan att köpa en enkel kopia för några få dollar eller att investera i originalet för flera hundra dollar. Det är som att jämföra en "kitcar" med en Ferrari. Det är två olika världar det handlar om. 

Det är förstås en något förenklad framställning men ger en bild av vad det kan handla om. 

Knivvärlden är en trendkänslig sådan. Just för stunden ekar forumen av begrepp som "hard use", "tactical", "overbuild" och annat som tycks motivera till att vässade spett kallas knivar.

Och alla som följer en influens eller låter sig inspireras av rådande mode är förstås inte förfalskare. Gränsen mellan plagiat och inspiration är inte alltid glasklar. Kanske är det som i musiksammanhang, fyra takter?

Falsksång?

/ J - fullkomligt original* Som exempel kan mitt första försök att införskaffa en autoconverterad Buck 110 från Cumberland Knives. Det slutatde med att jag innehar en troligen Pakistansktillverkad kopia. Det var för länge sedan och nu äger jag större kunskap samt en usel kniv.

** Sen jag började plita på den här texten har marknaden formligen översvämmats av falska Spydercos särskilt då modellerna "Paramilitary 2", "Military" och "Southard flipper" i mer eller mindre välgjorda versioner.

Knivrecension SRM 710

- Den perfekta fickkniven del 7 

Internet och dess inflytande på knivvärlden skall inte underskattas. Nyheter och omdömen färdas snabbare än någonsin förr här liksom inom alla andra områden. Likasinnade möts på forum och utbyter erfarenheter och åsikter. Modeller som tidigare inte var kända kan här bli "instant classics" genom recensioner och samtal på platser som "bladeforums", "knifeforums" och youtube. Knivar kan sågas längs med fotknölarna eller höjas till skyarna. En sådan modell är dagens recensionsobjekt: SanRenMus "710", även kallad "poor mans sebenza" på diverse knivforum. På senare tid har den blivit tämligen omtalad. 

Förlagan- Classic Sebenza. Foto: Knifeart

För att förstå bakgrunden till det uttalandet behövs lite kunskap om Chris Reeves "Sebenza" och den ikonstatus den kniven har i kretsarna av de som är intresserade av fällknivar. Av många är den ansedd att vara världens bästa fällkniv. Ett epitet som inte är helt fritt från kontroverser och förstås kan ifrågasättas och utmanas. Från ett amerikanskt perspektiv brukar framför allt tre knivar nämnas  när det gäller yppersta klass och kvalitet bland det som brukar kallas för "midtech", dvs icke customknivar men som tillverkas i relativt små volymer av förstklassiga material.  Den heliga "treenigheten" är CRK Sebenza, Hindererar XM och Strider SMF. Nu finns det förstås fler och märken som italienska ER (Extrema Ratio) och japanska Rockstead och kanske svenska Fällkniven med flera som gör minst lika avancerade knivar både sett till material, framställningsteknik och pris. Det kan nämnas att det inte är några billiga knivar vi talar om här utan priser runt fyrahundra till niohundra, dollar och lägg därtill tull, frakt och moms om du vill omvandla det till svenska priser. 

Knivar med den statusen får liksom andra föremål och varumärken sina kopior och kloner*, se på klockor som Rolex till exempel. Men naturligtvis inspirerar de även till efterföljare i samma stil och tradition som närmar sig förlagan utan att vara en ren förfalskning.  Det är i det facket jag vill placera SRMs "710" i relation till Sebenza.

Arketypen för fenomenet ifråga är Buck 110 som jag tidigare presenterat och den nisch som den skapat bland fällknivar.

San Ren Mu 710, dagens recensionsobjekt

En riktigt bra liten fickkniv

San Ren Mu 710 är en tämligen liten fällkniv som helt klart vänder sig till "EDC"-segmentet eller en fickkniv på ren svenska. Det gör att den om den skall jämföras med en CRK-kniv snarast hamnar i storlek av en "small Sebenza". Den hopfällda längden på 95 mm och vikten på under hektot gör att den lätt får plats i fickan om man vill bära den på traditionellt vis.  Annars är den som de flesta moderna fickknivar utrustad med ett clip för att fästa vid lämplig ficka på byxan eller i jackan.

Blad

Det här är en liten fällkniv som skär förvånansvärt bra. Formen på bladet är inget extraordinärt utan en typisk droppoint med skålslipning och en v-formad slipfas. Det ger en kniv med buk och relativt tålig spets då den inte taperar så mycket. Den sekundära slipfasen är hög vilket ger att godset är tämligen tunt ut mot eggen vilket bidrar till de goda skäregenskaperna. Stålet är det i sammanhanget nästan standardiserade rostfria kinastålet 8Cr13MoV som är härdat till 57-58Hrc. Till en kniv som den här tycker jag att stålet är helt dugligt även om det inte tillhör något av "superstålen". Det är rosttrögt som sig bör och är enkelt att slipa eftersom det är relativt mjukt. Bladet löper lätt tack vare glidlager i brons vilket inte är helt vanligt i prisklassen. 

Ett droppointblad med hög skålslipning

Handtag

Handtaget är helt i stål vilket förstås gör att den blir en smula tyngre än om det varit i något annat material. Men det gör den även ytterst hållbar och bidrar till det låga priset.  

Handtag i stål med blästrat mönster sammanfogat med två distanser förutom pivotskruven

De blästrade partierna på sidan av skollorna är mest dekorativa och bidrar inte nämnvärt till ökat grepp. Handtaget är annars en ytterst rättfram design med en öppen konstruktion fasthållen av två insexskruvar förutom den justerbara pivotskruven. Kniven är således lätt att ta isär och rengöra.

Handtaget är bekvämare än det ser ut

Trots den relativt kantiga formen är ergonomin god vid den sortens arbete som den här storleken på kniv kan tänkas användas till. Det är inte direkt en kniv man hugger brasved med. Storlek, form och urtaget för pekfingret ger ett trefingergrepp där tummen faller naturligt på ovansidan. Bladryggen är försedd med "jimpings" som är riktigt bra och fungerar som det är tänkt och ger ett säkrare grepp.  

Lås

Låsmekanismen är ett gott exempel på en väl utförd framelock-konstruktion i stål. Mina erfarenheter gör att jag föredrar det materialet framför titanvarianter som enligt mig har en tendens att slitas och utveckla glapp. Låset på mitt exemplar av SRM 710 låser ca 60 procent och har inte slitits något alls under den tid jag haft kniven. Bladet är helt utan glapp eller spel i någon riktning och låset är mycket lätt att frigöra. Ett utmärkt utförande trots prisklassen på kniven och därmed ett bevis på att bra hantverk inte behöver kosta skjortan.

SRM 710, ett exempel på en bra fungerande framelock-konstruktion i stål

Hål för fånglina, kanske inte helt nödvändig detalj enligt mig men går att fästa ett snöre i om man så önskar

Clip och tumpinnar

Clipet fungerar väl men några saker kan påpekas. Möjligen kan jag tycka att det är onödigt stort i relation till kniven och att det är en aning för styvt. Särskilt i kombination med de aningen utstickande tumpinnarna som har en tendens att fastna i fickans linning. Stålet i handtaget och den blanka ytan är dock snällt mot tyg och gör att spänsten i clipet inte upplevs lika negativt. Det går heller inte att byta sida på clipet så jag misstänker att det kan vara en nackdel om man är vänsterhänt. Spets nedåt och höger sida är det som gäller i det här fallet.

Ett väl fungerande om än något styvt clip

Tumpinnarna för enhandsmanövrering är riktigt bra. De sticker ut en bit utanför kniven vilket i kombination med urfasningen i handtaget gör dem mycket lätta att komma åt med båda händerna även om clipet är aningen i vägen för den vänsterhänte. Avståndet från pivotskruven till pinnarnas placering är lagom långt och gör kniven snabb och enkel att öppna, något som ibland missas på betydligt dyrare knivar. Formen på pinnarna gör att de "biter" bra i tummen och ger gott fäste vilket uppskattas när man fryser om fingrarna och är lite valhänt. De lättåtkomliga pinnarna för tyvärr det negativa med sig att de kan haka i när man ska hala fram kniven och kanske ännu mer när den skall stoppas tillbaks igen.

Effektiva "räfflor" som faktiskt ger fäste, vilket inte alltid är fallet.

Utseendemässigt är det en elegant kniv med drag från Sebenza som tidigare nämnts. Men det är en likhet som endast återfinns på ett ytligt plan. Tittar man närmare på de olika designelementen ser man att det skiljer en hel del knivarna emellan. Vare sig bladform eller handtag är identiska även om formspråket känns igen med det något fyrkantiga uttrycket med fasade kanter på skollorna, en spetsigare framdel på handtaget och avrundad bakre del.


Här "bröderna 710" sida vid sida, Enlan i bakgruden och SRM i förgrunden

Fit och finish är utmärkta och lägger man till pris i ekvationen så får man en ytterst prisvärd fickkniv. Det som saknas med den här som med många andra kinesiska märken och deras modeller är kanske lite egen karaktär och förstås prestige. Det är inte en kniv som man "skryter" om. Men den har skapat sig ett namn trots det. Till och med i sådan omfattning att den fått efterföljare i sin tur. Som exempelvis "Enlan F710"

Vad gäller mer originella knivdesigner från det stora landet i öster med de många människorna så återkommer jag med en presentation av några sådana vid senare tillfälle.

San Ren Mu 710, en kniv jag rekommenderar

Specifikation:

Längd utfälld: 165 mm
Vikt: 90 g
Bladlängd: 70 mm
Godstjocklek: 2,4 mm
Bladstål: 8Cr13MoV, 57-58HRC
Handtag: Stål
Lås: Framelock

Producerad av: SanRenMu, tillverkad i Kina


/ J - letar fynd bakom muren

* Jag kommer att diskutera begreppen förfalskningar, kopior, kloner och "inspirerad av" samt dess inbördes relation lite närmare i en annan text.

Knivrecension SRM 710

- Den perfekta fickkniven del 7 

Internet och dess inflytande på knivvärlden skall inte underskattas. Nyheter och omdömen färdas snabbare än någonsin förr här liksom inom alla andra områden. Likasinnade möts på forum och utbyter erfarenheter och åsikter. Modeller som tidigare inte var kända kan här bli "instant classics" genom recensioner och samtal på platser som "bladeforums", "knifeforums" och youtube. Knivar kan sågas längs med fotknölarna eller höjas till skyarna. En sådan modell är dagens recensionsobjekt: SanRenMus "710", även kallad "poor mans sebenza" på diverse knivforum. På senare tid har den blivit tämligen omtalad. 

Förlagan- Classic Sebenza. Foto: Knifeart

För att förstå bakgrunden till det uttalandet behövs lite kunskap om Chris Reeves "Sebenza" och den ikonstatus den kniven har i kretsarna av de som är intresserade av fällknivar. Av många är den ansedd att vara världens bästa fällkniv. Ett epitet som inte är helt fritt från kontroverser och förstås kan ifrågasättas och utmanas. Från ett amerikanskt perspektiv brukar framför allt tre knivar nämnas  när det gäller yppersta klass och kvalitet bland det som brukar kallas för "midtech", dvs icke customknivar men som tillverkas i relativt små volymer av förstklassiga material.  Den heliga "treenigheten" är CRK Sebenza, Hindererar XM och Strider SMF. Nu finns det förstås fler och märken som italienska ER (Extrema Ratio) och japanska Rockstead och kanske svenska Fällkniven med flera som gör minst lika avancerade knivar både sett till material, framställningsteknik och pris. Det kan nämnas att det inte är några billiga knivar vi talar om här utan priser runt fyrahundra till niohundra, dollar och lägg därtill tull, frakt och moms om du vill omvandla det till svenska priser. 

Knivar med den statusen får liksom andra föremål och varumärken sina kopior och kloner*, se på klockor som Rolex till exempel. Men naturligtvis inspirerar de även till efterföljare i samma stil och tradition som närmar sig förlagan utan att vara en ren förfalskning.  Det är i det facket jag vill placera SRMs "710" i relation till Sebenza.

Arketypen för fenomenet ifråga är Buck 110 som jag tidigare presenterat och den nisch som den skapat bland fällknivar.

San Ren Mu 710, dagens recensionsobjekt

En riktigt bra liten fickkniv

San Ren Mu 710 är en tämligen liten fällkniv som helt klart vänder sig till "EDC"-segmentet eller en fickkniv på ren svenska. Det gör att den om den skall jämföras med en CRK-kniv snarast hamnar i storlek av en "small Sebenza". Den hopfällda längden på 95 mm och vikten på under hektot gör att den lätt får plats i fickan om man vill bära den på traditionellt vis.  Annars är den som de flesta moderna fickknivar utrustad med ett clip för att fästa vid lämplig ficka på byxan eller i jackan.

Blad

Det här är en liten fällkniv som skär förvånansvärt bra. Formen på bladet är inget extraordinärt utan en typisk droppoint med skålslipning och en v-formad slipfas. Det ger en kniv med buk och relativt tålig spets då den inte taperar så mycket. Den sekundära slipfasen är hög vilket ger att godset är tämligen tunt ut mot eggen vilket bidrar till de goda skäregenskaperna. Stålet är det i sammanhanget nästan standardiserade rostfria kinastålet 8Cr13MoV som är härdat till 57-58Hrc. Till en kniv som den här tycker jag att stålet är helt dugligt även om det inte tillhör något av "superstålen". Det är rosttrögt som sig bör och är enkelt att slipa eftersom det är relativt mjukt. Bladet löper lätt tack vare glidlager i brons vilket inte är helt vanligt i prisklassen. 

Ett droppointblad med hög skålslipning

Handtag

Handtaget är helt i stål vilket förstås gör att den blir en smula tyngre än om det varit i något annat material. Men det gör den även ytterst hållbar och bidrar till det låga priset.  

Handtag i stål med blästrat mönster sammanfogat med två distanser förutom pivotskruven

De blästrade partierna på sidan av skollorna är mest dekorativa och bidrar inte nämnvärt till ökat grepp. Handtaget är annars en ytterst rättfram design med en öppen konstruktion fasthållen av två insexskruvar förutom den justerbara pivotskruven. Kniven är således lätt att ta isär och rengöra.

Handtaget är bekvämare än det ser ut

Trots den relativt kantiga formen är ergonomin god vid den sortens arbete som den här storleken på kniv kan tänkas användas till. Det är inte direkt en kniv man hugger brasved med. Storlek, form och urtaget för pekfingret ger ett trefingergrepp där tummen faller naturligt på ovansidan. Bladryggen är försedd med "jimpings" som är riktigt bra och fungerar som det är tänkt och ger ett säkrare grepp.  

Lås

Låsmekanismen är ett gott exempel på en väl utförd framelock-konstruktion i stål. Mina erfarenheter gör att jag föredrar det materialet framför titanvarianter som enligt mig har en tendens att slitas och utveckla glapp. Låset på mitt exemplar av SRM 710 låser ca 60 procent och har inte slitits något alls under den tid jag haft kniven. Bladet är helt utan glapp eller spel i någon riktning och låset är mycket lätt att frigöra. Ett utmärkt utförande trots prisklassen på kniven och därmed ett bevis på att bra hantverk inte behöver kosta skjortan.

SRM 710, ett exempel på en bra fungerande framelock-konstruktion i stål

Hål för fånglina, kanske inte helt nödvändig detalj enligt mig men går att fästa ett snöre i om man så önskar

Clip och tumpinnar

Clipet fungerar väl men några saker kan påpekas. Möjligen kan jag tycka att det är onödigt stort i relation till kniven och att det är en aning för styvt. Särskilt i kombination med de aningen utstickande tumpinnarna som har en tendens att fastna i fickans linning. Stålet i handtaget och den blanka ytan är dock snällt mot tyg och gör att spänsten i clipet inte upplevs lika negativt. Det går heller inte att byta sida på clipet så jag misstänker att det kan vara en nackdel om man är vänsterhänt. Spets nedåt och höger sida är det som gäller i det här fallet.

Ett väl fungerande om än något styvt clip

Tumpinnarna för enhandsmanövrering är riktigt bra. De sticker ut en bit utanför kniven vilket i kombination med urfasningen i handtaget gör dem mycket lätta att komma åt med båda händerna även om clipet är aningen i vägen för den vänsterhänte. Avståndet från pivotskruven till pinnarnas placering är lagom långt och gör kniven snabb och enkel att öppna, något som ibland missas på betydligt dyrare knivar. Formen på pinnarna gör att de "biter" bra i tummen och ger gott fäste vilket uppskattas när man fryser om fingrarna och är lite valhänt. De lättåtkomliga pinnarna för tyvärr det negativa med sig att de kan haka i när man ska hala fram kniven och kanske ännu mer när den skall stoppas tillbaks igen.

Effektiva "räfflor" som faktiskt ger fäste, vilket inte alltid är fallet.

Utseendemässigt är det en elegant kniv med drag från Sebenza som tidigare nämnts. Men det är en likhet som endast återfinns på ett ytligt plan. Tittar man närmare på de olika designelementen ser man att det skiljer en hel del knivarna emellan. Vare sig bladform eller handtag är identiska även om formspråket känns igen med det något fyrkantiga uttrycket med fasade kanter på skollorna, en spetsigare framdel på handtaget och avrundad bakre del.


Här "bröderna 710" sida vid sida, Enlan i bakgruden och SRM i förgrunden

Fit och finish är utmärkta och lägger man till pris i ekvationen så får man en ytterst prisvärd fickkniv. Det som saknas med den här som med många andra kinesiska märken och deras modeller är kanske lite egen karaktär och förstås prestige. Det är inte en kniv som man "skryter" om. Men den har skapat sig ett namn trots det. Till och med i sådan omfattning att den fått efterföljare i sin tur. Som exempelvis "Enlan F710"

Vad gäller mer originella knivdesigner från det stora landet i öster med de många människorna så återkommer jag med en presentation av några sådana vid senare tillfälle.

San Ren Mu 710, en kniv jag rekommenderar

Specifikation:

Längd utfälld: 165 mm
Vikt: 90 g
Bladlängd: 70 mm
Godstjocklek: 2,4 mm
Bladstål: 8Cr13MoV, 57-58HRC
Handtag: Stål
Lås: Framelock

Producerad av: SanRenMu, tillverkad i Kina


/ J - letar fynd bakom muren

* Jag kommer att diskutera begreppen förfalskningar, kopior, kloner och "inspirerad av" samt dess inbördes relation lite närmare i en annan text.