Knivrecension Kershaw "Needs Work"

- The Return of the Wharncliffe

"What's in a name" skrev Shakespeare och det kan man fundera på. Understundom ligger det någonting även i hur föremål namngivs. I alla fall om skaparna tänkt till. Det gäller förstås även skarpa föremål. Här har ni tre knivar som i turordning uppifrån döpts till "Wharning", "Yojimbo" och "Needs Work"*

Wharncliffe-blad i några varianter

Och i det här fallet är namnet mycket talande visar det sig i dagens knivpresentation där jag tänker tala om kniven längst ned -  en kniv från Kershaw: "Needs Work".

Anledningen till att jag visar en gruppbild är inte enbart för att alla tre knivarna utgör goda exempel på moderna Wharncliffeblad utan på att ytterligheter ofta möts, de bildar en cirkel till slut. Det är något märkligt med det förhållandet. Särskilt i valtider som nu. 

Dagens recensionsobjekt - arbetsnarkoman?

Den som hållit i en Yojimbo 2 från Spyderco känner nämligen igen sig i greppet på den här kniven trots att den förstnämnda ursprungligen är en dedikerad självförsvarskniv och Needs Work syftar till att vara en ren arbetskniv med möjlig "EDC"-potential. Så lika men ändå så olika. Två världar som möts. Åtskillnaden ligger i detaljerna trots att det yttre ter sig tämligen lika.

Kershaw 1820 "Needs Work"

Utseendemässigt känns Needs Work mindre extrem inte minst för att formatet är något mer blygsamt. Sen bidrar det något mindre spetsiga bladet till att framtoningen känns mindre aggressiv. Egentligen rör det sig om en arbetskniv som fått mer civila kläder. Även om kläderna i det här fallet kanske mer påminner om en rymdddräkt än ett blåställ.

Kniven fanns att få med ett flertal olika färger på handtaget såsom blå, brun, grön, röd och förstås svart. Det har även släppts tidiga begränsade utgåvor med grepp i G-10, något jag klart föredragit om det varit ett alternativ idag. Det hade nämligen adresserat en av knivens brister. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg.

Färgglada alternativ

Jo, sen kan väl tilläggas att även det här är en Ken Oniondesign. För att inte vara en favorit är han välrepresenterad i min samling kan konstateras.

Blad

För att fortsätta jämförelsen så delar bladet på Needs Work några tydliga drag med Yojimbo 2 men är något kortare, tunnare och har lägre slipfas. Såväl kniven som bladet är något mindre helt enkelt. Likheterna återfinns i slipningen samt det modiferade Wharncliffebladet med sin raka egg där båda knivarna har försetts med ett urtag på bladryggen för tummen att vila i som ger en aning puckelrygg. Needs Work har en falskegg på toppen för att minska vikt och bidra till utseendet.

Sen gör den krökta bladryggen som sänker sig ned mot eggen på Needs Work att den närmar sig en klassisk "Sheepsfoot" i formen. Vad som är vad beror mest på vinkeln mot spetsen och förhållandet mellan rygg och egg men trots allt får det här räknas som en modifierad Wharncliffe.

Needs Work i förgrunden skuggad av sin livvakt - Yojimbo 2

I praktiken ger det i vilket fall en 74 mm lång rak egg med en jäkligt bra spets för precisionsarbeten.

Bladfinishen är den för Kershaws billigare knivar rätt vanliga grå blästrande varianten som återfinns även på t ex "Skyline" och det är en ytbehandling jag inte gillar. Den är tråkig att se på och jag anser att ytan är en korrosionsmagnet.  

Stålet är det numera frekvent använda Sandvik/Kershaw-samarbetet 14C28N vilket jag än så länge uppskattar. Brasklappen kommer sig av att jag än inte behövt slipa om några av de knivar jag äger med det stålet så jag kan inte uttala mig om varaktigheten på sikt och hur lätt/svårt det är att slipa om dem. Men med tanke på andra liknande stål så borde det inte vara för komplicerat.

Bladet är vinklat i förhållande till handtaget

Kniven är skålslipad och sekundäreggen börjar ungefär halvvägs upp på bladet vilket som jämförelse är mindre än på Yojimbo 2 men i gengäld är bladet också tunnare med sina 3 mm. 

Fabrikseggen var fullt duglig. Bruksvass utan att för den skull fungera som rakblad. Eggen är snyggt slipad även om jag själv lyckades knyckla till den yttersta spetsen genom att drämma den i diskbänken i köket - underifrån! Fråga mig inte hur det gick till. Ett par drag på diamantstålet så var det dock ordnat.

Kniven känns märkligt flatslipad när man använder den vilket får ses som något positivt. Jag gjorde som vanligt när jag testar knivar. Prövade initialskärpan på lite armhår för att sedan gå vidare till tunnare papper, papp och kartong. Sen lite snöre och rep, en del tyg och därefter plast av tunnare och tjockare slag. Testen brukar avrundas med att pröva kniven på färskt trä och sen torrt dito.

Därefter gick jag loss med den i köket på allehanda matförberedelse för att se hur den upplevdes där. Det vinklade bladet i relation till handtaget gör att det finns utrymme för fingrarna även vid arbete mot en skärbräda vilket inte är vanligt med en fällkniv och särskilt inte i den här storleken. Det är mycket positivt.

Vinkeln har klara drag av kökskniv vilket är ett alldeles utmärkt arv från andra delar av KAI-koncernen som Shun. 

Handtag

Kniven är försedd med ett handtag av "GFN". Det handlar om ytterligare en variant av fiberförstärkt nylon eller plast om man så vill. En polyamid som enligt Kershaw är extremt hållbar, slagtålig och seg vilket jag är böjd att hålla med om. Men det finns även andra kvaliteter att ta hänsyn till. Som utseende och känsla. Och kniven känns något plastig och aningen ihålig. Upplevelsen är dock inte sämre än t ex Benchmade Minigrip som är en dubbelt så dyr kniv och inte värre än jag befarat innan jag testat Needs Work.

Relativt greppvänligt handtag i ett av tusen fiberförstärkta nylonmaterial

Plastskollorna är fästa med fyra stycken torx t-6 på en ram av rostfritt 410-stål som inte är lättad på något vis. Märkligt nog är kniven trots det tämligen välbalanserad och neutral. Handtaget utmärks av att det är relativt tjockt med sina 17 mm vilket förvisso fyller handen väl men även gör att den kan kännas något klumpig. Särskilt påtagligt blir det när kniven skall stoppas i fickan. 

Handtaget är kort men känns betydligt bättre när man glider fram på kniven med tummen på bladryggen för att ta i. Då kommer greppet till sin rätt och det märks att den är tänkt som en arbetskniv. Detsamma gäller vid kontrollgrepp med pekfingret på bladet för bättre styrsel.

I Normalt "hammargrepp" fungerar handtaget bra för mig men är på gränsen till för litet och är definitivt inte praktiskt för någon med större händer än mig. Omvänt grepp (Icepick) är användbart och även fattningar där bladet greppas i nypan (pinchgrip) är ok. Det är när tummen placeras på ovansidan av handtaget på urtaget som är ämnat för det som det blir uppenbart att handtaget är kort. Då blir kniven en trefingerskniv för de flesta.

Ett relativt kort handtag som dock fungerar i de flesta grepp

Om skaftet greppas hårt skär spetsen på clipet in i handflatan vilket är mindre bra. Men det är bara en av de stora nackdelarna med clipet kan väl tilläggas. Jag ber att få återkomma till resten av bristerna på det området. 

Mönstret i plasten ger lite struktur och de alienliknande fjällen och ringarna ger ett acceptabelt grepp. I bakänden hittas ett mindre hål för fånglina för den som är lagd åt det hållet. 

Öppning och lås

Needs Work öppnas med en flipper som är ovanligt bra konstruerad och tur är väl det för några alternativ som tumpinnar, hål  eller nagelskåror finns inte. Den sticker inte ut så mycket när kniven är i stängt läge och i öppet läge syns den inte alls utan gömmer sig i handtaget. Dessutom är flippern formad så att den känns som en integrerad del av handtaget.

Fördelen med att det här öppningssystemet är att det inte blir några detaljer på bladet som stör vid genomgående skär eller samlar på sig skräp.

En liten men väl fungerande flipper 

Kniven är som så många Kershaws utrustade med "Speedsafe" vilket är deras variant av assisterat öppningssystem. Det är också det som möjliggör den lilla flippern eftersom det då inte behövs så mycket hävstång för att få ut bladet. Funktionen i det här fallet är riktigt bra och kniven är blixtrande snabb. 

En stor fördel med just Kershaws variant av assistans är att det bjuder på ett klassiskt "halvvägsstopp" när kniven fälls ihop vilket skyddar fingrarna medan man byter grepp under proceduren vilket är ytterst praktiskt.

En hederlig linerlock står för säkerheten

Låset är en linerlock i stål som gör sitt jobb på ett adekvat vis. Något glapp finns inte i någon riktning ens om kniven provoceras hårt. Låsarmen är också föredömligt lätt att släppa vilket gör det enklare att fälla ihop kniven. Särskilt viktigt är det på en kniv av den här typen som är tänkt att användas tämligen mycket och ofta. 

En ovanlig detalj är att kniven saknar bladstopp i egentlig mening. Vanligen sköts den funktionen med någon form av bult som endera är monterad i handtaget bakom bladtangen eller internt monterad i en särskild skåra i bladbasen. Här är det bladspärren i sig som står även för den funktionen. En enkel men väl fungerande konstruktion.

Att bära

Här kommer vi till akilleshälen på Kershaws arbetshäst. Som andra Ardennersläktingar är den här kniven stadig och grov över ryggen eller snarare tjock på gränsen till gravid med tvillingar. Det gör att den känns knölig i fickan och är i vägen om man förvarar fler saker där än en kniv.

Sen är själva clipet ett av de sämsta jag stött på! Till att börja med är det fult som stryk. Det hade väl varit uthärdligt om det fungerat som det är tänkt men det gör det dessvärre inte heller. Sen har det för liten läpp för att smidigt passera en normal kant på ett par byxor utan att fastna i tyget. Men den är tillräckligt stor för att skrapa upp allt vad omgivning heter eftersom spetsen är vinklad utåt vilket inte är särskilt briljant.

Men för att komma så långt att man upplever de bristerna behöver man få ned kniven i fickan vilket inte är det lättaste. För clipet är stenhårt och tillåter knappt att man pressar kniven på plats. Lägg därtill att utrymmet mellan clip och handtaget tycks vara gjort för negligétyg och du har en riktig dålig lösning. Syftet var säkert att det skulle passa med nylon i Fristadskläder eller snarare den amerikanska motsvarigheten Carhartt men där bet sig KAI i tummen.

Ett av historiens sämsta och fulaste clip

Men jag kan väl bjuda på något positivt att säga genom att hävda att kniven inte lär tappas när den väl kommit på plats. Eller tja, det vete fan förresten. Fler dåliga egenskaper är nämligen att clipet syns på en mils avstånd och visar upp halva kniven så den går säkert att tappa också. Det går dessutom inte att flytta men tack och lov att avlägsna. Uselt sa Bull.

Kershaw har bjudit på många märkliga clip under åren, några bra och andra mindre effektiva - men det här? Eftersom kniven är relativt kort och inte alltför tung kan man ha den löst i t ex en jackficka. Där gör den sig bättre.

Sammanfattningsvis

Needs Work ståtar med ett utseende som tar lite tid att vänja sig vid och ingen kan väl påstå att den är vacker. Men det är å andra sidan inte syftet.

Egentligen är det mer av en "arbetskniv" än vardags/fickkniv. Den är lite för klumpig att bära omkring på enligt mig. Jag föredrar tunnare handtag i det fallet. T ex den på den här bloggen aktuella "Blur" som vida överglänser den här kniven på det området.

Känslan av att det är en kniv för grovgöra förstärks av materialvalet som är enkelt utan extravaganser. Sen börjar eggen direkt där handtaget slutar så det går att skära nära greppet och ta i rejält om det behövs.  Detta förstärks av det breda handtaget som ger mycket kontaktyta mot handen. Det och det vinklade bladet gör att den känns som gjord för nylonsnören, papp, kartong, tapet, byggplast och tunnare läder etc. 

Redo för arbete

Passform och byggkvalité kan beskrivas som varierande beroende på vad man tittar på. I de delar som är viktiga är den faktiskt god. Bladet är ytterst centrerat. Det finns inget som helst glapp vare sig horisontellt eller vertikalt i bladet. Eggen är jämn och kom skapligt vass. Lås och öppningsmekanism fungerar väl.

Det som inte är riktigt lika bra är t ex passformen i plastsidorna som är aningen vassa på insidorna och som inte är helt släta på ryggsidan av handtaget. Detsamma gäller för mellanlägget på ovansidan som inte är i linje med övriga material. Därför ämnar jag gå över alla kanter med sandpapper för att jämna till dem.

Kniven tillhör för övrigt de USA-tillverkade Kershawknivarna så det kan inte skyllas på den kinesiska bristen på kvalitetskontroll som annars är ett vanligt argument. 

Men trots sina små brister gillar jag verkligen den här kniven. Det tämligen unika bladet i sitt knubbiga paket, den blixtsnabba mekanismen både på väg ut och in och ett riktigt bra lås är alla funktioner jag uppskattar. Och det är inte en kniv man behöver vara särskilt rädd om. Särskilt inte som jag fyndade den på eBay för under 200 kr.

Specifikation:

Längd utfälld: 178 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: GFN, Glass Filled Nylon
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - recenserar gamla nyheter

* Hade jag haft tillgång till den kunde en fjärde kniv med samma bladtyp och ännu mer aggressivt utseende adderats till familjefotot "Be-Wharned" från Blackhawk. Ordlekarna haglar med den här typen av blad.

Knivrecension Kershaw 1670BLKW "Blur"

- Den perfekta fickkniven del 14 

Kershaw Blur är vid det här laget en gammal rackare bland fällknivsmodeller och har av någon underlig anledning lyckats undgå min radar. Jag har förstås läst om den men inte fastnat förrän nu trots att den funnits på marknaden i över 15 år!

Det är för övrigt den största kniv som presenterats i serien "DPF" tillsammans med Spyderco Tenacious. De är nästan identiska i mått och vikt. Den hamnar därmed i storlekssegmentet mellan exempelvis RAT 1 och 2 för att jämföra med några andra kända fällknivar på marknaden. Det är dock ett av de formaten jag gillar mest att bära även om jag då ofta kompletterar med en riktigt liten kniv.

Storleken gör kniven ytterst mångsidig utan att vara för skrymmande. Ibland är det bra med något längre egg helt enkelt. Jag gillar även att bära större fällknivar än så ibland  men har svårt att motivera dem som "fickknivar" även om det händer att de hittar ned i fickorna trots det.

Kershaw Blur

Inköpet får ses som en fortsättning på mitt grönsaksinnehav signerat Kershaw och Ken Onion där det tidigare ingår en Chive och två Leek. Han har en tendens att dela folk i två läger när det gäller knivarna han formger. De har ofta flödande mjuka, organiska linjer vilket även går igen i bladen som inte sällan är försedda med mer eller mindre kraftiga s-kurvade eggar (recurves), tunna spetsar och är skålslipade för det mesta. Det utseendet och formen faller inte alla i smaken och jag själv är aningen kluven. Recurves ger bra bett i skäret men är notoriskt svåra att slipa bland annat.

I sammanhanget är Blur nästan aningen blek och sticker inte ut så mycket som några av hans andra knivar som t ex den tämligen extrema Kershaw "Speedbump" för att ge något exempel.  

Ken Onion har ritat många knivar åt Kershaw under åren men återfinns numera hos CRKT där han bl a står bakom modeller som "Ripple I och II", "Foresight", "Shenanigan" och "Swindle" och vad som kan betraktas som "Leek II" i och med den sista generationen av Eros där helstålsvarianten är mycket lik sin förlaga. Alla bär de hans distinkta formspråk som han förblivit trogen under åren.

Just Blur är en modell jag varit nyfiken på länge. Kniven är rejält byggd med ett tilltalande enkelt handtag utan alltför många detaljer som stör helhetsintrycket och ett ytterst funktionellt blad.

 Blackwashfinishen gör att repor inte syns lika väl som på polerade blad

Sen är svart är det nya svarta kan konstateras. Och för att inte vara helt otrendig bestämde jag mig för den nya bladfinishen "Blackwash" som har blivit så populär på senare tid. Det kändes djärvt.

Annars finns kniven som vanligt nuförtiden i en uppsjö versioner som dessutom kommer och går i produktionen. Kershaw är smarta därvidlag och ger ut knivarna i små serier med olika stål*, bladtyper, färger, inlägg etc. Det bidrar förstås till att samlarintresset ökar trots att det inte är någon exklusiv kniv det handlar om. Sen verkar det som om den nya modellen Camber på sikt kommer ersätta Blur. Kniven är snarlik i utseende och konstruktion även om den är något mindre. Stålet är dock finare S30V och istället för med tumpinnar öppnas den kniven enbart med flipper. Av det skälet föredrar jag utan tvekan Blur. 

Blad

Kniven är försedd med ett stadigt 8,6 cm långt klassiskt droppointblad med en svag s-kurvad egg som bidrar ytterligare till den rejäla buken. Ryggen sluttar svagt ned mot spetsen och har en tunn falskegg. Det gör också att spetsen är riktigt bra eftersom bladgodset tunnas ut rejält framåt bladet. Den är nästan i klass med den som återfinns hos Spyderco Military. Personligen fäster jag stor vikt vid en vass spets eftersom jag ofta använder den i olika sammanhang.

Bladet är en droppoint med svag recurve typisk för Ken Onion.

Bladet är kraftigare byggt för hårdare tag än många andra Oniondesigner utan att bladgodset för den skull överdrivits. Tjockleken är 3 millimeter. Slipningen är en tämligen bred skålslipning med stor radie. Det gör att bladgodset är ganska tunt bakom eggen vilket gör att primäreggen inte behöver vara särskilt bred. Det ger en kniv som skär ytterst bra.

Med tanke på tidigare blandade erfarenheter av fabrikseggar blev jag positivt överraskad över att Kershaw lyckats förse kniven med en jämnt och väl slipad egg som dessutom var riktigt vass. Kniven rakade hår med lätthet vid ankomst. Utformningen på slipfasen med mycket liten ricasso, rak början på sekundärslipningen vid hälen och tumpinnar som sitter nära handtaget gör att större delen av längden på bladet utnyttjas och det går att skära nära handtaget.

Stålet är inte okänt för oss Svenskar då det är ett Sandvikstål. Och just 14C28N som är aktuellt har faktiskt utvecklats ihop med Kershaw för att göra en "superversion" eller åtminstone ett mindre rostbenäget stål av deras 13C26. 

Eggen är endast en svag s-kurvad sådan och därmed dras den inte med de problem som annars associeras med sådana slipningar som att de är svårslipade. I det här fallet bidrar det snarare till bättre bett då det ger mer fäste under draget och ytterligare djup i buken.

Finishen är tumlad och bladet är täckt med svartoxiderad "Blackwash" yta.

Handtag

Handtaget är gjort av 6061-T6 aluminium som monterats på inbyggda liners i en öppen konstruktion med tre distanser. Materialet kallas ibland för flygplansaluminium när det omnämns i sammanhang som rör t ex cyklar och knivar. Det är en mycket hållbar aluminiumlegering och har här försetts med inlägg av något som Kershaw kallar "Trac-Tec" för ökat fäste. Materialet ser ut som sandpapper/skateboardtape men känns som gummi och ger ett utmärkt grepp.

Ett av de bättre fällknivshandtagen för min hand som jag stött på

Inläggen av "Trac-Tec" ger riktigt bra fäste och en varm känsla

Fördelen med aluminium i knivhandtag är att det är ett starkt material som är lättare än t ex stål men billigare än titan. Nackdelarna är att det som andra metallytor normalt repas lättare än olika FRN-material, Micarta och G-10 även om hårdanodisering av ytan delvis löser det problemet. Sen blir alla metallhandtag kalla på vintern. I det här fallet överraskar kniven återigen eftersom inläggen gör att kniven inte alls känns kall på det viset metallhandtag brukar.  

Handtaget är rejält vilket gör att det är lättare att hålla hårt i när man tar i utan att det uppstår skav eller blåsor. Den mjuka utformningen är återhållsam och ger därför utrymme för alla tänkbara grepp och det är lätt att byta mellan dem vid arbete. Det går att ta i med ett rejält "hammargrepp", smyga upp på bladet i ett grepp med nypan eller vända på kniven för att göra långa nedåtgående snitt. Allt känns lika bekvämt.

Jag har sett amerikanska recensenter efterlysa såväl räfflor på tumrampen som djupare urtag för pefingret för ökat grepp. Jag finner sådana tilltag totalt onödiga och är mycket nöjd med att Kershaw lät bli. Tvärtom gör den enkla raka formen det lättare att hitta grepp oavsett handstorlek och personliga preferenser. Avsaknaden av djupa fingerurtag gör det även lättare att ändra grepp vid olika arbetsmoment som sagt**.

En mjukt rundad rygg i ett öppet utförande

Enligt mitt förmenande är det här ett av de bästa greppen på en fällkniv jag prövat. Alla kanter är mjukt rundande inklusive insidorna på aluminiumskollorna. Det finns inga vassa hörn någonstans och storleken är sådan att den fyller handen utan att man behöver ta i krampaktigt samtidigt som den är slank nog för att inte ockupera för mycket plats i fickan. 

Kniven för försedd med hål för fånglina även om det är tämligen diminutivt. 550-fallskärmslina går inte in men ett tunnare snöre eller lädersnodd går utmärkt.

Som brukligt är med moderna fällknivar är konstruktionen skruvad, demonterbar samt har justerbar pivotskruv. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med tumknoppar som har en tämligen ovanlig utformning. De är kraftigt fasade vilket gör att de mer fungerar som tryckknappar. Utseendet är ovant även om det återfinns på några andra knivar. Funktionen är bra och de är tack vare formen lätta att komma åt trots att de är placerade mycket nära handtaget. Fördelen med det är att de inte hamnar så långt ut på bladet när kniven är utfälld.

Toppen på tumpinnarna är kraftigt vinklade vilket ger utmärkt fäste

Blur har ingen flipper som annars är vanligt på Kershawknivar. Och faktiskt föredrar jag om den detaljen skippas. Jag gillar inte när det sticker ut saker från handtaget i hopfällt läge. Det är vare sig estetiskt tilltalande eller praktiskt. Sen utgör de ofta någon form av fingerskydd när kniven är utfälld och jag tycker mest de är i vägen. Undantag finns förstås och några dylika knivar har jag i min ägo även om de inte dominerar.

Men det är trendigt nuförtiden. Nästan alla knivar från framförallt USA är kraftigt överdimensionerade med riktigt tjocka blad, flippers, framelocks - gärna i titan och helst försedda med någon form av lager. Allt för att kniven skall bli så bra att leka med som möjligt. Knivens ursprungsfunktion får stå tillbaks för att de skall se "coola" ut.  Om det kan man tycka mycket och det gör jag. Men det får bli ämnet för någon annan text.

Bladet på Blur är assisterat med "Speedsafe" som på många Kershaws. Det kan man gilla eller inte men faktum är att Kershaws variant på fjäderbelastad öppningsmekanism är en av de bättre. Blur tillhör tillsammans med "Blackout" och "Whirlwind" de första knivarna som förseddes med den funktionen.  Ibland ser man på nätet att folk har problem med att fjädrar går av eller slutar fungera. Då undrar jag hur tusan de bär sig åt. Jag tror att jag äger i stort sett alla fjäderdrivna knivkonstruktioner som finns och ingen har någonsin gått av oavsett om det rör sig om bladfjädrar, spiralfjädrar, torsionsstavar eller andra lösningar.

Kraften är lagom dimensionerad i det här fallet vilket betyder att bladet är snabbt nog och att det alltid låser i utfällt läge men långsamt nog för att inte braka in i stopp-pinnen alltför hårt även om kniven har blivit kvickare efter en inkörningsperiod.

Kniven låser med en väl utförd linerlock som dock fått kritik från stund till annan

Låset är ett klassiskt linerlock som fungerar utmärkt. Det är inte särskilt kraftigt, vilket det inte heller behöver vara om det är rätt konstruerat och det låser med hela låsarmens kontaktyta vilket känns tryggt. Det finns även utrymme för mekanismen att slitas även om min erfarenhet säger mig att det inte är ett problem med stål mot stål som är aktuellt i det här fallet. Jag uppskattar att låset inte är alltför starkt då det gör det föredömligt lätt att släppa och därmed enklare att stoppa undan kniven efter användning.

Fjäderbelastningen gör också att kniven får ett naturligt "halvvägsstopp" som på en del klassiska fällknivsmönster vilket skyddar fingrarna när kniven fälls ihop.

Jag har hört att det funnits problem med att låset släpper på vissa Kershawmodeller, bland annat den här om s k "spinewhack" utförs. Det problemet har jag inte noterat även om jag bara slagit kniven lätt mot handen. Varför i hela fridens namn man ska vända upp och ned på kniven och drämma baksidan på en fällkniv i en bänk om och om igen för att se om den kollapsar förstår jag inte. 

Att bära

Clipet är ett diskret klassiskt Kershawclip som fungerar utan att briljera. Det är för övrigt exakt samma modell som det som sitter på "Leek" vilket gör att det ser mindre ut på det här handtaget. För att underlätta funktionen har Kershaw undvikit sträva ytor i kontaktytan mellan clip och handtag. Det finns inga "Trac-Tek" inlägg just där. Det är funktionell detalj som Cold Steel borde lära sig av. Det gör att det går utmärkt att stoppa Blur i fickan utan att handtaget behöver modifieras alls.

Clipet återfinns på ett par Kershawmodeller från den här tiden bland andra Leek

För mig är det viktigt att knivar är lättburna. Det är en av anledningarna till att jag faktiskt ofta gillar metallhandtag trots att de för övrigt dras med en del nackdelar. Ett exempel på detta är den nyligen recenserade Cold Steel Code 4 som trots sin storlek är ytterst lättburen. I det här fallet undrade jag hur friktionen i inläggen skulle fungera när kniven befann sig i fickan. Att de skulle fungera i handen förväntade jag mig nästan. Och fickvänligheten var över förväntan visade det sig. Det går lätt att stoppa ned handen för att gräva efter nycklarna även med en Blur där. Och det är inga problem att vare sig få tag i kniven eller stoppa undan den.

Sammanfattningsvis

Det är intressant med balans, i livet såväl som med knivar. Den här kniven känns tack vare utmärkt viktfördelning ännu lättare än vad den är. Sen kan väl tilläggas att 110 g för den här storleken på kniv är riktigt bra. Normalt brukar jag annars lägga gränsen för en bra fickkniv runt hektot men det är ingen absolut gräns och flertalet undantag finns. Det här är ett av dem. För det lilla vikttillägget över gränsen får man nämligen en större och kraftigare kniv som inte skäms för sig även på vandringar i skog och mark. En alldeles utmärkt allroundkniv med andra ord.

Något som utmärker kniven är ett av de bästa handtagen jag överhuvudtaget sett på en fällkniv. Utmärkt grepp och mjukt och bekvämt att hålla i oavsett handposition. Lätt men ändå starkt och väl dimensionerat. Riktigt bra helt enkelt.

Kershaw Blur - gammal knivmodell, men ny personlig favorit

Lägg därtill ett väl utformat blad i godkänt stål och du har en utmärkt kniv.

Köper du en Kershaw Blur får du dessutom en riktigt välbyggd fällkniv med god passform. Bladet är perfekt centrerat, eggen är vass direkt från fabrik, kniven har inga repor efter verktyg eller andra missar och låset fungerar oklanderligt.

Det finns grund till att det här blivit en av Kershaws bäst säljande modeller och förblivit så under många år. Blur har snabbt blivit en av mina favoritknivar också och jag rekommenderar den varmt. 

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Vikt: 110 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, Blackwash
Handtag: 6061-T6 aluminium, Trac-Tec
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA.

Mer information på tillverkarens hemsida här.


/ J - ser suddigt

* Några ståltyper som jag sett är: enkla 440C och t o m usla 420HC, bättre 13C26 och 154CM, och superstål som S30V och komposit med 14C28N och ZDP-189. Sen finns Blur förstås som tanto och med "räddningsblad" utan spets samt med eller utan sågtänder.

** Jämför t ex med CRKTs Oniondesignade "Foresight" som är helt formad efter handen. Då är det bäst att man har standardhänder.

Knivrecension Cold Steel Voyager

- bästsäljande långkörare från CS

Så anlände den då till slut. Kniven jag både ville ha och samtidigt inte men som jag ändå beställde efter att ha stiftat bekantskap med "Code 4" från samma tillverkare. Som jag skrev i den presentationen var det egentligen den första utgåvan av Voyager som väckte intresse en gång för länge sedan eftersom den representerade något annat än sig själv. Men tiden förflöt som den plägar göra och kniven hann komma ut i ny skepnad som förutom delvis ändrat utseende även innebar byte av stålsort och tillverkningsland. Det skedde för övrigt runt 2011. Så inte ens den "nya" versionen är särskilt ny längre. Vem sade att man behöver vara snabb?

Cold Steel Voyager 

Som alltid med Cold Steel finns det en uppsjö varianter att välja mellan. Något som för all del inte bara gäller dem nuförtiden. Den här knivserien kan fås i storlek "medium", "large" och förstås "X-large", med tre olika bladkonfigurationer: tanto, clippoint och "Vaquero"-modellen som är en modifierad version av en clippoint med extremt s-kurvad egg. Dessutom finns de med eller utan sågtänder på bladen. De som känner sig matematiskt sinnade kan börja räkna på kombinationsmöjligheterna. Jag blir mest yr i huvudet.

Voyager och Code 4, kusiner snarare än syskon men släktskapt är tydligt

Eftersom jag härförleden införskaffade och även presenterade den tunna smidiga "Code 4" så är det ofrånkomligt att vissa jämförelser kommer att göras dem emellan även om det inte är huvudsyftet. Knivarna ligger trots allt tämligen nära varandra i kategorin stora, robusta bruksfällknivar och riktar sig därmed delvis mot samma tänkta publik. Men det finns även olikheter som jag tänkte uppehålla mig något vid.

Blad

Voyager har ett blad som delar de generella dragen med den tidigare nämnda "Code 4" i samma utförande av uppenbara skäl. Men det finns skillnader dem emellan även om några är subtila nog för att kräva en initierad person för att upptäcka. Andra är mer uppenbara även vid första anblick även för ett otränat öga. 

Två versioner av clippointblad med samma stål - ett flatslipat och ett skålslipat

Rent utseendemässigt har båda samma grundform på bladet - en klassisk clippoint. Men den falska toppeggen på Voyager är mindre uttalad och inte lika bred men samtidigt betydligt längre än på Code 4 vilket gör att bladet ser mer bowielikt ut. Bladet är även något större - ett par millimeter på bredden och längden samt spetsigare. Den har också en mer svängd egg och därmed mer uttalad buk vilket jag alltsomoftast föredrar.  

Godstjockleken på bladet är 3,5 mm vilket får anses någorlunda begåvat till den här storleken på blad. Framförallt eftersom den från och med falskeggens början tunnar ut vilket ger en tämligen duglig spets och goda skäregenskaper överlag.  

En fällbar inkarnation av en bowie

Den faktiska längden på eggarna ligger nära varandra även om Voyager vinner även den matchen.

Sen kommer vi till de mer påtagliga skillnaderna. En visuell sådan är ytbehandlingen där Code 4 har en tvåtons satinfinish medan föreliggande Voyager har försetts med en stentumlad yta. Den är för övrigt riktigt bra gjord och tämligen homogen och blank.

Fördelen med den här sortens finish är att den är tämligen beständigt mot repor och när de väl uppkommer syns de inte lika mycket som på en polerad yta. Båda alternativen är för övrigt enligt mig att föredra framför blästrade varianter vilket öppnar upp porerna i stålet och ger större yta för korrosion att få fäste.

Den största skillnaden mellan knivbladen är emellertid slipningen. Såväl den äldre utgåvan av Voyagerserien som Code 4 knivarna delar den egenskapen att de är skålslipade.

Det är inte de nya Voyagerknivarna. De är helt flatslipade vilket är tacknämligt. Det breda bladet gör att stålet hinner tunna ut rejält innan primäreggen tar vid. Det är med andra ord inte så mycket stål bakom eggen som man först kan tro.

Om slipningar kan man tycka mycket men lite grovt kan väl sägas att skålslipningar ger väldigt vassa eggar som är lätta att slipa upprepade gånger innan de behöver reprofileras. De ger även en attraktiv lyster i själva slipningen som ibland kan vara ett mål i sig. Ur praktisk synvinkel dras de dock med problemet att de är sämre vid kraftiga genomgående skär i framförallt fibrösa material än motsvarande flatslipade blad bl a på grund den rygg som bildas mot bladryggen till som ger upphov till friktion.

Ett fullt flatslipat blad 

I det här fallet får CS backning av mig för en tämligen ordinär fabriksegg. Eller förresten inte ens det, den var vid närmare eftertanke rätt slö. Eggen skar visserligen papper utan alltför stort besvär och det gick väl att skrapa hår med kniven men knappt. Efter en stunds arbete med skärpstål och lite striglande så rakar den bättre. Jag kommer nog ändå förse den med aningen bredare primäregg när jag slipar om kniven. 

Det blir förmodligen inte alltför krångligt då stålet som på de flesta Cold Steel-knivar nuförtiden är japanska AUS-8A även om andra alternativ förekommer i deras produktkatalog. Givet priset , i USA skall väl tilläggas, är väl stålvalet inte helt uselt även om det förstås finns roligare alternativ.

Återstår att se för min del hur Cold Steels version av AUS8 håller jämfört med andra tillverkares versioner av stålet.

Inledningsvis fungerar den emellertid väl och jag har prövat den på diverse material. Som väntat ger spetsen god penetration vilket är tacknämligt vid t ex diverse öppnande av sega plastförpackningar. Den gör även processen ytterst kort med buntband och nylonsnöre. Papper, kartong och även tyg går som en dans. Det flatslipade bladet formligen väser genom kartong utan större motstånd och bredden ger snarare stadga än är till hinder. Trä går bra att skära men här märks förstås bredden på bladet. Så länge grenar skall skäras av är den utmärkt och om man späntar lite är den duglig. Att tälja med...nej. Men det breda handtaget gör att det går att ta ordentligt när så behövs.

Vid enklare matförberedelser uppträder Voyager nästan som en kökskniv vilket kanske inte är så konstigt givet måtten och slipningen på bladet. Tomater och andra grönsaker är lätta att ta sig igenom och den klarar t o m rotsaks- och potatistestet vilket inte är givet för fällknivar. Något mer motstånd än en tunn japansk kockkniv förstås, men ändå.  

Handtag

Handtaget är rejält omgjort från tidigare generationer av Voyager. Materialet är fortfarande plast men här döpt till "Grivex". Det är Cold Steels variant på ett FRN-material (Fiber Reinorced Nylon). Eller på ren svenska ett sjujäkla hållbart plastmaterial. Sen skall inte de här fiberförstärkta plasterna blandas ihop med billig hårdplast. CS själva hävdar på för dem klassiskt manér att deras material är överlägset alla andra. Jag har ingen anledning att betvivla hållbarheten vid både normala förhållanden och mer extrema diton som snö och kyla eller värme. Men jag tror inte att det är vare sig bättre eller sämre än säg Benchmades, Spydercos, CRKT eller Kershaws liknande material.

Den gruppen av material är praktiska för handtag och skollor men ack så fula för det mesta. Men ser man till funktion i relation till pris är de ytterst svårslagna.

Ett handtag som skiljer sig markant från föregående generationer av Voyager

Konstruktionen är skruvad med torxhuvuden och kan därmed demonteras. De äldre generationerna av Voyager var nitade. Pivotskruven är justerbar och kniven har hål för fånglina.

Skollorna, för det är faktiskt inga handtagssidor, är skruvade i en ram gjord av härdad 6061-aluminium vilket är ett ovanligt materialval. På rak arm kommer jag inte på någon annan kniv som har aluminium i ramen. Syftet är förstås att förstärka plasten vilket minskar flexet samt ger låset något att fästa i. Konstruktionen blir därmed stark utan att bli tung vilket märks på slutresultatet.

Grivexskollorna är fästa vid en 6061-aluminiumram

Handtaget är försett med ett mönster med extremt mycket friktion i som påminner om tyska järnkors i utseendet. Jag funderar ibland på om det pågår någon slags tävling mellan vissa knivtillverkare i att göra den mest obehagligt sträva greppytan. Men för den som vill att kniven riktigt ska riva i handen som en grov rasp är det här ett bra alternativ. Och då har jag hört att deras G10 på modeller som t ex "Recon 1" ska vara ännu värre. Men det är klart, inte fan lär du tappa kniven ens om du är så svettig om händerna så det droppar om dem. Särskilt inte med den form som handtaget har. Så för den som premierar extremt fäste är det här ett bra handtag. För oss andra krävs lite arbete innan vi är helt nöjda.

Av mig nedslipade järnkors. Ger utmärkt halkskydd men äter byxfickor och handflator till frukost

För att råda bot på vansinnet attackerades skollorna tämligen hårt med sandpapper redan efter några få minuters användning. Jag gillar mina händer och vill behålla dem intakta. Sen tog jag av clipet och gick ännu hårdare åt ytan där. Så nu kan man både hålla i kniven ett tag och stoppa den i fickan när man arbetat klart. För problemet med det extrema greppet är att det kombinerat med det urstarka clipet totalt äter upp allt vad textilier heter. Något som mängden moddar på nätet som addresserar problemet också pekar på.

När man tittar på handtagsformen och jämför med komforten blev jag faktiskt överraskad. Kniven är mycket bekvämare än jag trodde av bilder och videos att döma. Handtaget är tjockt vilket blir påtagligt i fickan men det är inte så illa som jag trott eftersom sidorna är lätt välvda. Till komforten bidrar även att ryggen är svagt krökt och att urfräsningarna för fingrarna som gjorts har kraftigt fasade och mjukt rundade kanter. Den väl tilltagna volymen på handtaget gör kniven mycket lämpad för att greppa hårt i samt gör det lättare att använda under längre tid alternativt brukas när man arbetar med handskar på.   

En jämförelse av tjocklek mellan Code 4 till vänster och Voyager L till höger

Utseendemässigt föredrog jag de äldre versionernas raka form men jag måste krypa till (järn)korset och medge att såväl urtaget för pekfingret som ytan för lillfingret fungerar som det är tänkt. Jag tyckte från början att de såg överdrivna ut. Den nya formen på änden på handtaget gör också att handen "låses" på plats. Men det är inte bara fördelar med en sådan konstruktion. Det råder ingen tvekan om att den här formen på handtag begränsar antalet fattningar och greppmöjligheter. Det är inte det att det inte går att skifta grepp men det går betydligt smidigare och med ett bättre flöde om handtag är rakare i formen. Tydligt är också att ett "sabergrip" med tummen på ovansidan av kniven är favoriserat som grundgrepp. Det är i den fattningen som handtaget känns bäst och kommer till sin rätt.

Det är mycket avstånd mellan fingerurtag och bladbas. Ett förhållande jag inte uppskattar

En direkt negativ detalj är att utformningen på "fingerskyddet" gör att det är långt (närmare tre centimeter) mellan hand och basen på eggen. Detta förstärks av formen på uttaget för pekfingret som flyttar handen något bakåt på handtaget. Nu är det inte en slumpartad miss utan tämligen medvetet val då det förstås i bakgrunden finns en argument som känns främmande för de flesta av oss normala människor men som alltsom oftast dyker upp på amerikanska knivar och det är "reach" - räckvidd.

Och det är då någon slags självförsvarsapplikation som det hänvisas till - blä! Är det enda jag har att säga om det argumentet och så släpper jag ämnet för stunden.  

Sen används fingerskyddet även som säkerhetsargument. Det vill säga utformningen skall ge marginaler och bidra till att hindra handen från att glida ut på bladet är det tänkt. Jag föredrar om man använder knivar korrekt istället för att göra dem klumpiga på det viset och skriva användarna på näsan. Nu går det som nödlösning smyga upp ett finger på den breda främre delen av handtaget och på så sätt komma närmare ämnet när man skall utföra småarbeten. Det fungerar t o m tämligen väl tack och lov. 

Sammantaget är handtaget efter några moddar faktiskt bättre än jag förväntade mig trots allt. Det är stadigt, handen glider ingenstans och använder man några få grundgrepp går det att ta i  rejält.

Men det dras också med ett par nackdelar och de kunde av den erfarne för all del utläsas redan från bilder så det kom inte som någon direkt överraskning. Men det var inte därför jag köpte den här kniven som sagt. "Villhaisamlingefaktorn" var tämligen hög och det klart avgörande argumentet.

Öppning och lås

Voyager överraskar genom att vara extremt lätt att fälla ut. Den är mjuk och smidig i rörelsen och det trots att den försedd med en kraftig backlock. Det går till och med att snärta ut det decimeterlånga bladet om så önskas och det löper så lätt att det svíngar fritt när låset släpps. Något jag noterade när jag skar mig i fingret igår efter att inte ha lutat kniven i fel vinkel samtidigt som jag släppte låset. Förklaringen till den smidiga öppningen går att spåra till små toleranser, god precision i tillverkningen och glidlager i brons.  

Faktum är att den är mycket lättare att öppna än Code 4 som har samma låstyp. Och eftersom det tillsammans med den betydligt mindre "Mini Tuff Lite" var mina första referenser när det kommer till Tri-Ad Locks så blev kontrasten desto större.

En enkel väl fungerande och för öppning utmärkt placerad tumpinne.

Öppningen sker med en rejäl dubbelsidig tumpinne. Placeringen på det breda bladet i kombination med den generösa urgröpningen för pekfingret gör den föredömligt lättåtkomlig. Tyvärr gör det även att den hamnar en bit ut på bladet i öppet läge vilket stjäl onödigt utrymme från eggen. Men givet det stora bladet är proportionerna därvidlag inte allt för illa. Det återstår rätt mycket blad och egg att arbeta med. Men det är klart att mest moment får man närmast handtaget när man behöver ta i.

Låset är som nämnts Cold Steels Tri-Ad Lock som fortfarande är ett av de mest effektiva på marknaden. Diskussionen om vilket lås som är "starkast" lämnar jag därhän då jag tycker den mest är akademisk men det går att konstatera att det här är ett av dem. I korthet fungerar låset utmärkt. Men det kan noteras att den här versionen av låset är betydligt lättare att släppa än motsvarande på "Code 4". Det är något i fjäderkraften eller hävstångsverkan som skiljer dem åt.

Att bära

Den här kniven levereras med två clip, ett för vänster sida och ett för höger. Orsaken till det står att finna i att de är utformade för respektive sida eftersom de är krökta till formen. Clipet är litet, svartmålat och urstarkt. Spänsten i stålet i kombination med det från början aggressiva mönstret på skollorna gjorde att jag förutom att slipa ned handtagsmönstret även böjde ut clipet en smula för att få bättre funktion. Det här är inte en kniv man tappar i brådrasket ändå kan väl tilläggas. Formen och storleken på clipet är annars utmärkt på så vis att det inte stör greppet i övrigt. Man känner inte av det när man håller i kniven.  Finishen däremot är målad och därmed inte så hållbar. Jag har förvisso inte skrapat av färgen än men det lär väl visa sig hur länge den håller.

Ett av två medföljande clip, det här för högersidan

Den här kniven är en aning otymplig att bära omkring på får medges och då kan man ha i åtanke att den även finns i en betydligt större XL-version. Hur den känns kan jag bara föreställa mig. Vikten är annars inget som avskräcker då den är tämligen lätt för sin storlek. Det är kombinationen av ett tämligen brett blad och framförallt ett rejält tjockt handtag som tar upp plats i byxfickan när kniven är placerad där. Att bära den löst i t ex en jackficka är inte heller helt lätt då den är över tretton cm lång hopfälld. 

Sammanfattningsvis

En jämförelse mellan mina två större Cold Steel-knivar kan sammanfattas med att Code 4 utan tvekan är den mer civiliserade av de två med mer sofistikerat utseende och material i handtaget och en profil som gör den smidigare att bära med sig. Den är stor och stark men aningen mindre och inte lika robust som sin äldre kusin. 

Voyager å andra sidan är arbetshästen som kan hugga i mer. Det breda rejäla handtaget och den bättre friktionen i greppet gör att det går att ta i betydligt mer med den här kniven och det under längre tid.  Det sker på bekostnad av bärkomfort. Handtagets form, längd och de grövre dimensionerna tar upp betydligt mer plats i fickan. Grivexskollorna är också mindre känsliga för repor än aluminiumet och jag misstänker att de är bättre i kallt väder. Det brukar vara fallet med plast/trä/micarta/G10 kontra metallhandtag.  

Kniven överraskade mig positivt på flera vis bland annat genom att vara lättare än jag trodde samt att handtaget var bekvämare än det först såg ut. Det här är en bra kniv men som kunnat bli avsevärt mycket bättre med några få förändringar.

Om bara våra vänner amerikanarna kunde ge fan i att tänka så mycket på våld och säkerhet på samma gång! Om fokus på "räckvidd" och säkerhetsdetaljer för att vi användare inte skall hugga fingrarna av oss avlägsnats så vore det här en attans duglig kniv.

Tänker er samma blad med mindre ricasso, tumknoppen bara aningen närmare handtaget och en helt rak "plungeline" - slipfas närmast handtaget. Då hade bladet varit suveränt i kategorin "breda blad".  

Om man därtill flyttat pivotskruven något längre fram på handtaget så hade förhållandet mellan blad och handtag blivit bättre. Så stark behöver kniven inte vara om man bara skall skära med den och utseendet hade vunnit på det. Och som en sista touch kunde vinkeln på urtaget för pekfingret och den främre "klumpen" på greppet avlägsnats - et voila, en utmärkt kniv.

Cold Steel Voyager - råstark slitvarg

Allt sammantaget är totalintrycket ändå positivt. Men, och det finns ett stort men, jag tycker den är något för klumpig för att ha i fickan. För det finns betydligt mer lättburna knivar som ändå ger gott om egg.  För den som vill ha lite mindre kniv finns förvisso mediumvarianten som har ett 7,5cm blad istället. Men där lär handtaget inte vara lika rymligt och det är dessvärre tjock och klumpigt även det.

Köp den här kniven om du vill ha en stor, robust, pålitlig slitvarg som du inte är rädd för att ta i med. Var dock medveten om att den lider av aningen rondör trots att den inte är överviktig. Undvik den däremot om du vill ha en liten smidig fickkniv för att skala äpplen på kontoret med eftersom du då troligtvis kommer att bli arresterad.

Specifikation:

Längd utfälld: 235 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 101 mm (4")
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: Grivory med liners i aluminium
Lås: Tri-Ad Lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Länk till tillverkarens hemsida för kniven här!


/ J - blivande "mall-ninja"?

Knivrecension CRKT "Swindle"

- ett nytt grepp på en klassiker

Den kniv jag tänkte presentera idag kommer från CRKT och är deras relativt nya "Swindle". Det är i vissa avseenden en ovanlig kniv då den baseras på ett traditionellt knivmönster som försetts med moderna material och lösningar.

Här en klassisk "Swayback" från mästaren på dylika knivar Tony Bose

Typiskt för det här knivmönstret* är att handtaget är tjockare mot bakändan, vinkeln mellan blad och handtag är positivt samt att bladet skall vara en wharncliffe.

"Swindle" är en nytolkning av den här klassiska knivtypen. Mannen bakom modellen är den Hawaiibaserade knivmakaren Ken Onion som förutom sina customknivar tidigare designade knivar åt Kershaw men numera återfinns hos Columbia River Knife & Tools. Egentligen är jag inte helt förtjust i hans vanliga stil som jag ofta tycker är något överarbetad som på knivar som "Ripple" och "Eros". Dessutom är nästan alla knivar han ritar försedda med s-formade eggar som kan vara svåra att slipa. Men trots det har några av hans modeller hittat in i samlingen och det här är en av dem.

CRKT Swindle

Orsaken till inköpet är att kombinationen av detaljerna från historien kombinerat med moderna linjer och ett mycket stilistiskt utseende väckte min nyfikenhet. Bladet är helt dolt när kniven är hopfälld vilket bidrar till de rena dragen. Det förstärks av det mycket speciella clipet som är placerat på handtagsryggen. Därtill är kniven försedd med en flipper för utfällning av bladet och "IKBS"-kullager för att det skall gå extra smidigt.

De klassiska swaybackdragen i modern tappning

Blad

Efter att bladet flygit fram avslöjas en modifierad wharncliffe gjord i ett av de kända budgetstålen från kina - 8Cr14MoV. Ett stål vilket inte briljerar på något område men som åtminstone kan betraktas som dugligt i sammanhanget även om det inte är mitt favoritstål. Önskas ett bättre bladstål kan man titta på den andra något dyrare modellen av "Swindle" med räfflat handtag som är försedd med ett 12C27 från Sandvik istället. Bladet är modifierat såtillvida att en klassisk wharncliffe har en helt rak egg medan den här kniven har en svagt svängd egg vilket ger en liten buk.

Tolkning av en wharncliffe. Här med skålslipning i kinastål

Basen på bladryggen är försedd med mjuka och tämligen ineffektiva räfflor. De är mer till för orientering än för att ge ökat grepp. Annars är bladryggen rundad vilket ofta är en detalj som återfinns på betydligt dyrare knivar. Det ger en arbetad och aningen mer exklusiv känsla.

Eggen är skålslipad med tämligen hög sekunder slipfas. Men bladet är tämligen grovt med sina 3 mm tjocklek givet höjden på bladet vilket ger en rätt tvär slipfas och eggvinkel trots det. Det innebär att skäregenskaperna inte alls är optimala. Jag hade utan tvekan föredragit en tunnare godstjocklek med kanske 2,5 mm eller t o m ned mot 2 mm för ökad prestanda**. Det hade inte heller skadat om bladet varit fullt flatslipat vilket även varit mer traditionellt "korrekt".

En ytterst duglig spets men annars tämligen medioker bladgeometri 

Så länge kniven används till arbeten som kräver mycket spets och att skära genom tunnare ämnen som t ex rep/snöre så är den utmärkt. Men i material som kartong eller papp är den inte alls bra. Här framträder begränsningarna med skålslipningar när de appliceras på så här slanka blad.   

Jag testade den även i köket där den faktiskt är komplett usel. Vinklarna gör att kniven uppträder som en kil och att försöka skära igenom rotsaker med den är hart när omöjligt. Föredrar nästan en spräckyxa i det fallet.

Sen kan tilläggas att skärpan på originaleggen var fullt godkänd. Kniven är vass så det är inte däri problemet ligger. Det är själva geometrin som inte är bra helt enkelt.

Handtag

Handtaget är en massiv stålhistoria med en mjuk och behaglig finish och en sober titangrå yta. Utseendet är rent med få skruvar och hål bland annat tack vare att kniven är försedd med invändigt bladstopp och saknar de extra hål flyttbara clip ger. Pivotskruven är justerbar som sig bör. Kniven finns även i en något mer påkostad version där sidorna är mer arbetade och försedda med längsgående räfflor. Men jag föredrog trots allt det enklare utseendet som den här versionen har.

Ett slätt handtag i 2Cr13-stål

Kniven känns relativt tung givet måtten och bladlängden även om den faktiskt på vågen väger in under hektot och därmed inte diskvalificerar sig som fickkniv.

Om handtaget kan annars sägas att det är förvånansvärt ergonomiskt. En slät handtagsform med välvda sidor både fyller handen bättre, gör att den ser mer arbetad ut samt gör den lättare att bära. Formen kräver dock lite tillvänjning. Men den "positiva" vinkeln och omvända krökningen på handtaget gör att greppet faktiskt känns större i handen än det skulle gjort annars.

En mycket slimmad förpackning

Till skillnad från traditionella clip bidrar det här till att förbättra greppet istället för att skära in i handflatan och utgör en del av handtaget samt gör att det "sväller" mot änden enligt den traditionella formen på knivmönstret.

Öppning och lås

Kniven öppnas med en välkonstruerad flippermekanism även om jag egentligen inte är förtjust i den konstruktionen från början. Jag har en praktisk invändning som går ut på att det är svårt att själv bestämma hur kniven skall fällas ut - långsamt eller snabbt och en estetisk. Jag gillar inte att de sticker ut från handtaget i stängt läge helt enkelt. Sen vill jag inte alltid ha den "säkerhetsmarginal" som flippern innebär när bladet är utfällt och de fungerar som fingerskydd. Och vid närmare eftertanke gillar jag inte heller att det blivit så trendigt att nästan alla moderna fällknivar görs som "flippers".

En liten men fungerande flipperlösning står för öppningen

Här är dock flippern föredömligt liten och försedd med några få och adekvata räfflor för ökat fäste. Och den fungerar faktiskt utmärkt.

En av orsakerna till det och att köpa den här kniven var att jag var nyfiken på några av de lösningar som den inkorporerar. Den främsta är kanske "IKBS" (Ikoma Korth Bearing System) vilket är ett för knivar anpassat kullager som bladet löper emot. Det fungerar precis lika bra som det är tänkt. Kniven är riktigt mjuk och kvick att öppna och det känns nästan som den är fjäderassisterad trots att den inte är det. Ett litet tryck på flippern och bladet är på plats.

Sen kan diskuteras om det är någon god idé att ha den typen av komplicerade lager i en kniv överhuvudtaget. Förvisso blir kniven såväl lättöppnad som mycket stabil i sidled med är det vist att förse ett bruksföremål med fler små rörliga delar än nödvändigt? Vad händer över tid om det kryper in fukt i dem, finns det risk för korrosion, kan det komma in damm och grus i dem? Det får framtiden utvisa. Första intrycket är emellertid mycket positivt.

Låset är en framelock i stål

Låset är en intressant historia på så sätt att det delvis fungerar utmärkt och är snyggt utfört. Det är en "framelock" i stål som låser bladet riktigt hårt. Det går inte ens att provocera fram glapp eller spel ens som man greppar bladet  och tar i. Låset ger en mycket stabil kniv helt enkelt.

Det stora invändningen är att det inledningsvis var jäkligt hårt att släppa. Fjäderspänningen var stark och kanten är på tok för skarp. Av utseendeskäl är kanterna på handtaget dessutom i linje med varandra så det är inte lätt att lirka in fingertoppen däremellan. Det gjorde att kniven slet rätt bra på fingertopparna i början. Efter ett tags användning har dock låsarmen mjuknat något och är nu mer bekväm att hantera. Kanten däremot är som den är, för vass för min smak.

Att bära

Själva formen på kniven ger utmärkt bärkomfort med sina släta mjuka sidor som dessutom är välvda. Avsaknad av vassa kanter och hörn gör den mycket lätt att bära. Så långt inga konstigheter. Vikten är som sagt något hög givet knivens storlek men ändå inte så mycket att det blir påtagligt i fickan även om det finns många lättare kandidater på marknaden.  

Sen kommer vi till en av de mer innovativa inslagen på den här kniven och det är clipets utformning. Istället för att använda en mer traditionell lösning så valde Ken Onion att konstruera ett fjäderbelastat clip som fäster i bakänden på handtaget och sträcker sig över ryggen som en skorpionstjärt istället för på sidan som är mer brukligt. Resultatet är ett clip som är mycket estetiskt, passar väl ihop med knivens övriga linjer och som är riktigt bekvämt när kniven befinner sig i handen.

Ett nydanande clip som är en integrerad del av helheten. Det är fjäderbelastat och fäster i bakänden av handtaget

Men hur fungerar det då? När jag såg lösningen på bild trodde jag inte alls på den måste jag medge. Senare såg jag diverse recensioner och omdömen där de sade att det faktiskt fungerar och några röster var t o m riktigt entusiastiska och påstod att det var excellent.

Men jag vill väl hävda att sanningen som vanligt ligger någonstans mittemellan. När kniven hamnar rätt i fickan, vilket i det här fallet innebär längst bak i vecket så fungerar det någorlunda. Det vill säga om tyget inte för styvt. För det clipet gör är att det böjer tyget runt kniven när det går. Det fungerar inte om tyget är hårt eller fickan för vid. Med andra ord behöver konstruktionen perfekta förhållanden för att fungera. Annars inträffar precis det man kan befara när man tittar på hur det är konstruerat. Kniven vrider sig i fickan och vill ställa sig på tvären och tar då förstås upp mer plats samt blir obekväm att bära.

Så under vissa förhållanden fungerar det utmärkt annars inte alls. Betyget blir därför högt för innovation, utseende och känsla i handen men inte lika bra för grundfunktionen att hålla kniven på plats i fickan.

Övrigt

Den första känslan är att kniven har något udda balans och den kommer sig av handtagets särskilda form kombinerat med handtag i rf-stål. Knivens omvända krökning och det tunga greppet i relation till bladet gör att det känns lite som om kniven vill vända sig i handen när man håller den löst eller balanserar den på fingrarna. Inte så mycket att det inverkar på funktionen men det känns aningen ovant och lite märkligt inledningsvis. Efter en tids användning kan jag dock meddela att det i mångt och mycket är en vanesak och numera tänker jag inte på det.  

Sammanfattningsvis

Egentligen gillar jag nog inte "Swaybacks" som knivmönster även om det finns en viss raffinerad elegans över flera av de klassiska mönstren och jag hade definitivt inte haft något emot att äga kniven på bilden som inledde den här texten. Men det finns för mig egentligen bara en fördel med grundtypen som sådan och det är att den är mycket bra i omvända grepp med eggen upp där man skär saker mot sig - som trädgårdskniv exempelvis. Men det är ändå något som lockar ögat med formen får medges.

Utseendet är dock en av "Swindles" främsta tillgångar. Inte minst i stängt läge är kniven en enda flödande om än udda linje. Designen förstärks av detaljer som integrerat clip, rundad bladrygg, välvda handtagssidor och sober färgskala.

CRKT Swindle - en elegant uppenbarelse

Det var det tillsamannas med de tekniska lösningarna som lockade till köp som sagt. I ett billigt men snyggt paket har man lyckats klämma in en ny variant av lösning på clip, lagrat blad och internt bladstopp.

Allt sammantaget gör kniven intressant men knappast fulländad. Materialen är tämligen enkla och jag hade önskat ett bättre bladstål även på versionen med slätt handtag och det hade gärna fått vara flatslipat. Handtaget är tämligen tungt men ett dyrare material som titan hade drivit upp priset rejält. Men vikten är inte bara en nackdel. Det bidrar för all del till att kniven känns solid och välgjord.

Det här är en fickkniv för den som söker en elegant strömlinjeformad tolkning av ett klassiskt knivmönster med flera moderna lösningar. En välbyggd fickkniv för små arbeten utan större krav på skäreffektivitet. Det är inte en kniv för den som söker en fickskalpell som går att ta i med.

För i ärlighetens namn finns det betydligt bättre bruksknivar för fickan men inte så många som är lika eleganta i sin framtoning i den här prisklassen.



Specifikation:

Längd utfälld: 190 mm
Vikt: 94 g
Bladlängd: 81 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 8Cr14MoV, HRC 58-59
Handtag: Stål, 2Cr13
Lås: Framelock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

Länk till tillverkarens produktblad för kniven.


/ J - lurad?

* man talar ibland om "mönster" (jfr patterns) när man talar om fällknivar eftersom delarna till de tidiga massproducerade fällknivarna skars ut från metallark efter just mönster.
** Jfr med ett "Kinamärke" som t ex SRM som utgår från ett 2 mm bladgods i samtliga sina "EDC"-knivar.