Dagens bild nr 240 Liten och svart

Häromsistens recenserade jag en kniv från Kershaw kallad Launch 4. När jag gjorde det hittade jag den här bilden från förra våren på en snarlik kniv som föregick den i min samling och det med nästan tjugo år. 

Faktum är att bladet på de två knivarna nästan är lite för lika för att det skall vara smickrande för Kershaw. Hur som haver, båda knivarna är bra även om den här smäller en bit högre när det gäller konstruktion. Men Launch-knivarna har faktiskt finare stål!

"Small and Black"

Som texten på bladet talar om har den här 154CM stål i bladet. Även det här är en "Californa legal"-kniv vilket betyder att det är en automatkniv där bladet understiger två tum. Kniven kommer från amerikanska Pro-Tech och modellen är den numera utgångna Stinger. Den efterträddes av en modell kallad Runt och nuförtiden finns Sprint. Bladet eller åtmistone en nära släkting återfinns förutom i Sprint på den sanslöst fula modellen Halv Breed. En kniv med ett tvåtumsblad men ett fullstorlekshandtag. Det ger kniven väldigt mystiska proportioner. 

Då är min Stinger snyggare även om den varit med om en del. Det syns på alla krigsskador men trots det får jag säga att aluminiumen har klarat misshandeln mycket väl. 

/ J - hyllar en trogen tjänare

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Albainox Bandolera No 3

Vet ni vad? Cold Steel kom inte på det här  med att göra enormt stora fällknivar alldeles på egen hand. en ledtråd till varifrån själva konceptet hämtats står att finna i namnet på en av deras största någonsin, kallad "Espada XL".

Historien om de stora fällknivarna börjar i själva verket i södra spanien. Idag kallas de för Navajas Andalusia eller bara "Navajas"* vilket egentligen bara betyder fällkniv eller snarare rakkniv från början. Det finns många historiska slanguttryck som betecknar knivtypen för övrigt. 

Från början är det lika mycket en strids- som brukskniv vilket är något ovanligt. De är därför oftast väl tilltagna i storlek. Vanligen hamnar en Navaja på mellan 10-15 cm i bladlängd och knivar med blad mellan 15-20 cm var även de mycket vanliga. I och med att de renodlades som blankvapen fick de även namnet santólio eller Navaja Sevillana eftersom de var mycket vanliga i de trakterna. 

Albainox Navaja Bandolera No 3

Från början, det vill säga under 1700-talet var knivarna långa för att svärd enligt lag var förbehållet de övre samhällskikten och alla andra också ville ha blankvapen att försvara sig med. Det gjorde även att det växte fram en lång rad skolor för knivfäktning i den här delen av Spanien. 

Knivtypen blev tidigt populär även som turistsouvenirer vilket gjorde att de allra största knivarna, de med blad på över tjugo centimeter, redan från mitten av 1800-talet mest var till för att visa tillverkarens skicklighet. Det gäller även idag då de största är så kallade Navajas exposición eller utställningsföremål som vi säger. Vi talar då om knivar som mäter över en halvmeter utfällda. De största närmare 80 cm. 

Kännetecknade för en Navaja Sevillana eller Bandolera som de ofta kallas är ett långt clip point-blad med mycket uttalad spets. Minns varför de kom till. Det är även den här formen som ligger bakom många av de populära typer av Bowie-knivar som finns idag. De har alltså inget med Jim Bowie att göra. Vidare har de en speciell typ av back lock-mekanism kallad "clasp lock" eller ibland strap lock.**

Den här kniven från Albainox kallad Bandolera No 3 är ett typexempel på en sådan kniv. Den kan väl kallas fickkniv med hjälp av god fantasi. Men då den har ett blad på 14,3 cm är det att sträcka det uttrycket väl långt och appropå att sträcka sig så mäter kniven 32 cm totalt. Dock kan väl tilläggas att den är både lätt och välbalanserad. Dessutom är ergonomin god, tänka sig.  

/ J - tänker stort

#knivesandbikes  #knivigtvarre

* Från latinets novacula, rakkniv.

** Den som plötsligt "uppfanns" igen häromåret och återfanns på bland andra Buck Marksman. 

Knivrecension Fred Perrin Le Petit Bowie

 - en särling

Det finns tämligen många knivar med snarlika namn med Fred Perrin som upphovsman. En del av förklaringen återfinns i att de urprunglingen var customknivar som sedan gjorts om till produktionsknivar med några olika samarbetspartners. Men även Perrin gillar bowie-blad. Han har själv släppt knivar som Street Bowie, Street Beat, Le Bowie, Neck Bowie, XL Bowie och Military Bowie. Några av modellerna är helstålsknivar medan andra är försedda med handtag av trä eller oftast micarta. 

Idag skall vi ta en närmare titt på en av de senaste reinkarnationerna kallad omväxlande "Baby Bowie" och "Le Petit Bowie" beroende på vilket språk man skall hålla sig till. 

Fred Perrin FP1903 Le Petit Bowie

Fred Perrin är en både spännande och dynamisk person med många strängar på sin lyra. Däribland ett förflutet som kommandosoldat, kampsportsutövare och förstås smed, knivmakare och knivdesigner. Därtill en produktiv sådan som synes. Av hans många Bowie-modeller har några tillverkats av Spyderco och det gäller modellerna Street Bowie och den mindre Street Beat. Även de har funnits i versioner med både FRN och Micarta handtag. 

Le Petite Bowie i en begränsad upplaga tillverkad av Max Knives

Den här kniven, Fred Perrin Le Petit Bowie, påminner en del om Street Beat även om det mer rustika utförandet ligger närmare originalet i utseende än Spydercos mer polerade versioner. Den här kniven görs av Max Knives i Frankrike. Det handlar om en begränsad upplaga om 600 exemplar varav det här är nr 78.

Blad

Formen på bladet är inte mycket att orda om. Det är förstås en clip point, vad annars på en kniv vars namn kopplas samman med "Bowie"? Det som gör det en smula speciellt är dels övergången mellan handtag och blad men även hur ryggen höjer sig över handtagets rygglinje för att möta den klippta spetsen. Den är för övrigt markerad med en falskegg både för utseendets skull men även för att göra spetsen något mer effektiv. Den är stadig nog ändå kan jag meddela. Sättet bladet är format på gör dessutom att spetsen befinner sig på knivens centerlinje. En detalj som är noga genomtänkt. 

Bladet är syrabehandlat och sen har det fått en stentumlad finish vilket gör den mycket motståndskraftig mot repor, fingeravtyck och allt annat som kan tänkas synas. På "framsidan" är kniven märkt med nummer på ricasson samt Fred Perrins signatur/logotyp på bladet. Motstående sida har försetts med Max knives tämligen substantiella och föga subtila logga.  

Det något speciella Bowie-inspirerade bladet i profil

Det är ett stabilt blad vi erbjuds. Längden är 95 mm och höjden 3 cm som mest. Tjockleken är i relation till det hela 4,5 mm vilket gör det här till en mycket stabil kniv. 

Materialet i bladet är 440C. Ett stål som är både gammalt och beprövat. Det tillhör inte längre den absoluta toppen bland knivstål men det skall inte förväxlas med de väsenligt enklare 440B och A. 

Fabriksslipningen på åtminstone det här exemplaret lämnade tyvärr en del övrigt att önska. För det första var eggen inte särskilt vass och för det andra så var vinkeln alldeles för brant. För även om det här är ett fullt flatslipat blad så är det extremt mycket stål bakom eggen. Vi talar här om runt 1,5 millimeter! 

För att göra något åt det slipade jag om kniven tämligen omgående. Något som dock inte skulle visa sig vara helt enkelt. Dels tar det lite tid när man måste avlägsna så mycket stål och dels är den bakre centimetern av eggen inte vass alls. Det eftersom kniven måste vara bred vid bladets häl på grund av hur handtaget och fingerurtaget/fingerskyddet är format. Den formgivningen ger ett bra grepp men gör kniven extremt svårslipad och vilket i sin tur gav en liten recurve/S-formad egg som ofrivilligt resultat. Något jag ämnar adressera nästa gång jag slipar om kniven. 

Vass som tusan blev den dock. Men den skär fortfarande inte särskilt bra om jag skall vara ärlig. 

"When the going get's tough the tough get's"...the hell out of here tycks den här kniven vilja säga,
i alla fall i de  här typerna av material

Eller snarare är det på det viset att så länge man inte skall igenom någonting utan bara använder den vassa eggen så är kniven bra. Samma sak gäller om man skär exempelvis grönsaker som gurka, tomater etc. Då glider den vassa eggen lätt igenom ämnet samtidigt som grovleken på bladet inte påverkar särskilt mycket. Ett plus på den fronten med andra ord. Det gäller inte bara frukt och grönt utan det mesta som är mjukt. 

Värre blir det så snart man närmar sig segare material. Kartong är ett sådant. Eggen biter, sen får man börja trycka eftersom det är mycket stål bakom eggen och bladet är grovt. Det går förstås skära med kniven men det kunde varit smidigare om jag uttrycker det så. Ökas sedan svårighetsgraden till att omfatta seg plastmatta och halvfrusen trädgårdsslang så blir det knepigare. Mattan kan skäras eftersom eggen gör det mesta jobbet men när testet når slangen är det närmast tvärstopp. Efter att nyttjat lite våld får jag av ett par bitar. Men det är inte den här knivens forte. 

På samma vis går Le Petit Bowie bort som skogskniv för mig då trä inte heller faller den här kniven på läppen. Eller snarare är det jag som inte vill använda den till det och en stor del av det har med handtagets utformning att göra. Det är nämligen både bekvämt och obekvämt på en och samma gång. 

Vad kniven däremot briljerar i är att få upp alla typer av förpackningar inklusive riktigt tuffa dylika. Handtaget och den kraftiga spetsen gör att det går utmärkt att ägna sig åt penetrerande skär eller sticka i saker som vi också säger. Det finns en anledning till det som jag återkommer till. 

Handtag

Även handtaget är lite speciellt på den här kniven. Fast det ligger i linje med allt som Perrin designar kan väl tilläggas. Det kännetecknas av ett extremt djupt urtag för pekfingret (alternativt lillfingret om man vänder på greppet) och att resten av handtaget är format för att lägga sig till rätta inuti handen. Den stora fördjupningen ger ett markant fingerskydd och gör att det går att sticka mycket bra med kniven trots att den i egentlig mening saknar parerskydd. 

Ett kort men mycket ändamålsenligt handtag med fulltångekonstuktion och skruvade sidor i G10

Konstruktionen är lika enkel som den är brutal. Det här är en fulltångekniv med full tjocklek hela vägen genom handtaget. Balansen är förvisso nästan helt neutral och återfinns i bakkant av fingerurtaget. Men med en smula avsmalnande tånge hade den förvandlats från bra till perfekt. 

Utanpå återfinns kraftigt mönstrade sidostycken av G10. De är skruvade i två punkter med skruvar vars skallar förefaller vara gjorda av mjukost. Så ta av dem med försiktighet om du har planer på det. Sidorna är kraftigt välvda vilket tillsammans med den rundade ändalykten gör handtaget mjukt i handen. 

Det här är som synes en stabil fulltångekniv

Mindre mjukt var däremot kanterna både på bladryggen och på den inre rundningen av fingerurtaget. Det är därför mitt exemplar är ljusare i de områdena som synes på bilderna. Jag har gått över hela ytan med sandpapper samt förbättrat greppet för högerhänta genom att medelst en fil runda kanten på höger sida där pekfingret kröker sig. Sådant skall egentligen inte behövas. Tanken är att de på fabriken skall ta hand om den biten. 

Le Petit Bowie är en kniv som är extremt bekväm i ett par grepp, framförallt sabelfattning

Det här handtaget är gjord för att hållas främst i sabelgrepp med tummen ovanpå bladet och resten av handtaget inuti i handen. Men även ett "overhand pinch grip" på samma vis man håller en kockkniv fungerar utmärkt. Likaså är kniven ytterst väl formgiven för omvänt grepp a lá ishacka. 

Vad den inte är bra till är vanligt hammargrepp. Det finns helt enkelt inte material att fylla ut handen framtill på handtaget varpå hela kniven både pivoterar och vrider sig. Det är det som gör att Le Baby Bowie diskvalificerar sig för arbete i skogen (med trä) och för att skära tunga saker. Men när kniven greppas som det är tänkt sitter handtaget som gjutet i handen. Kniven är då både bekväm och ergonomisk. Det vill säga du kan jobba på ett tag utan bekymmer. Greppet är dessuom förstärkt genom ett kraftigt åskams-mönster i G10-sidorna. Det ihop med formen på handtaget gör att det i princip är omöjligt att halka. Vill man vara riktigt säker kan man dessutom addera en fånglina till greppet genom att fästa en dylik i det för ändamålet gjorda hålet.  

Fodral

Le Petit Bowie kommer med ett mycket bra fodral i kydex. Det är inte extraordinärt men välgjort på så vis att det håller kniven på plats utan att skramla. Det gäller även om kniven fästs eller hängs upp och ned. Den här kniven betraktas nämligen ibland som en "neck knife", något jag kanske tycker är att sträcka begreppet något långt. Storleken är i överkant för det ändamålet även om den kan passera i sammanhanget. Det kan däremot inte vikten. Hela paketet väger in på 168 gram vilket jag anser är för mycket att bära runt halsen på ett bekvämt vis. Särskilt om man rör sig och kniven dinglar löst. 

Kydexfodralet kommer både med snöre och ett Tec-Lok

Vill man nu inte bära den runt halsen kommer kniven även med ett Tec-Lok så man kan fästa kniven vid ett bälte, en ryggsäck, i bilen eller båten eller vad man nu känner för att ha den. Själv tycker jag den hamnar för långt upp om man använder det fästet i bältet. Istället tycker jag att kniven enklast bäres löst innanför bältet med snöret lagt runt en av bältesöglorna. Sedan finns ju alltid alternativet att lägga den löst i en större jackficka. 

Slutsats

Det är något speciellt med knivar designade av Fred Perrin. Snygga är de knappast, han bryr sig verkligen inte om utseende på sina produkter. Eller nja, det gör han ibland men på ett grovt medvetet primitivt vis. Men att det är "form follows function" som gäller är det ingen tvekan om. 

Så hur kommer det sig då att Le Petit Bowie eller som den ibland även kallas "practical bowie" inte är mer praktisk än den faktiskt är? Varför inte tunna ut bladet rejält, kanske avlägsna tredjedel av godstjockleken samt tunna ut eggen? Det finns faktiskt en orsak till det och det är väl dags att ägna den elefanten i rummet en smula uppmärksamhet. 

Det hela är faktiskt tämligen enkelt och en ledtråd hittas i vilket grepp den här kniven är fantastisk i och varför den är så bra att sticka och stöta med. Det är för att hela Perrins "Bowie"-serie i mångt och mycket är en om inte ren självförsvarskniv så åtminstone strävar åt det hållet. Det gör nästan allt han gör för övrigt. Det märks inte minst på  hur handtaget är utformat. Det fungerar i praktiken på samma vis som en stötdolk (push dagger) där bakkanten på handtaget hamnar mot handflatan. Det är en aspekt som inte går att bortse ifrån betraktat ur ett rent designperspektiv även om det knappast är en tanke som är förenlig med svensk nödvärnslag. 

Det är i den här rollen som EDC-kniv som jag framförallt ser Le Petit Bowie

Jag betraktar snarare Le Petit Bowie som lika delar samlarobjekt och EDC-kniv. Med samlarkniv avser jag inte något av monetärt värde. Den är inte särskilt dyr, runt 600 kr eller så och lär inte öka i värde men den är ett bra objekt för den som gillar Perrins knivar och av det skälet vill komplettera samlingen.  

Men som EDC-kniv är den faktiskt inte helt oäven. Jag täljer nämligen inte mycket till vardags och när jag skär ned t ex kartong handlar det inte om flera kubikmeter. Och till småuppgifter är den inte så dum. Särskilt inte som den är jäkligt robust och det något grovhuggna utseendet och finishen inte gör att man behöver riskera att förstöra kniven. 

Vad gäller byggkvaliteten är jag inte etthundra procent nöjd. Som sades tidigare borde vissa kanter och hörn rundats av bättre, eggen varit vassare och det vore tacknämligt om skruvskallarna inte var gjorda av aluminiumfolie. Men materialen i övrigt är dugliga med fin G10 i sidorna och ett ok stål. Fodralet är därtill riktigt bra. 

Le Petite Bowie kan användas i skogen också men där briljerar den inte

Så sammantaget är Le Petit Bowie en kniv för den som är förtjust i Fred Perrins samlade verk och vill komplettera samlingen av det skälet. Eller för den som söker en riktigt robust lite fastbladad kniv som med lite god vilja agerar neck knife om så behövs. På köpet får du en kniv med ett eget utseende och ett speciellt men bra handtag. För trots att den inte på något vis är en perfekt kniv så har den något särskilt. Kalla det charm eller personlighet även om de egenskaperna kanske skall förbehållas levande ting. Men vad jag avser att den här kniven inte är intetsägande i sin formgivning. Det är för mycket i knivvärlden nuförtiden som är det.

Specifikation:

Totallängd: 179 mm
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4,5 mm

Stål: 440 C
Vikt: 168 g med fodral, 138 g enbart kniv (vägd av mig)
Handtag: G10
Fodral: Kydex med Tec-Lock

Producerad av Max Knives, tillverkad i Frankrike


/ J - ursäktar franskan

New Knife - Viper Belone

There was actually a second knife in the package I recently received from Italy. Not just the Novis but another knife I was really looking forward to. I, like many others, like Jesper Voxnaes designs and if you do this knife is almost a must have. So much Voxnaes while at the same time have a very Italian feel to it. There is no doubt that Voxnaes has studied a number of local Italian knife patterns to arrive at this look. An unusually successful collaboration between Viper and Voxnaes.

This knife from Viper Knives is called Belone. 

Viper Belone

As usual with models from Viper, the knife is available in several different variants, in this case six. Three with titanium sides and three featuring carbon fiber sides. This is the version with bronze anodized titanium frame and sides in titanium. 

What makes the knife a bit special is that it is almost a frame lock, so to speak, with just thin titanium sides over the frame. It is presented as a liner lock though. But this is a variant where the lock bar is thicker than the sides. The lock is made of titanium and the steel in the blade is the exclusive Böhler M390.

Overall, an exciting knife both in terms of construction and appearance. It is also very well built, easy to carry and practical. All first impressions are good. Now it must also be used before it is time for an assessment

/ J 

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Lionsteel TRE

Vad betyder ett namn egentligen? I det här fallet att man kan bli en smula förbryllad om man funderar kring dte. Orsaken är att "T.R.E." egentligen är en förkortning som skall utläsas Thre Rapid Exchange. Namnet kommer sig av en egenskap hos kniven som gjorde att den vann priser när den kom för fem år sedan. Det går nämligen att variera hur den skall öppnas. Originalversionen av TRE hade en flipper som kunde skruvas av och detsamma gällde för tumdisken på bladet. Det gjorde att man enkelt kunde variera mellan en kniv som öppnades valfritt på tre olika vis eller enbart med en flipper, enbart tumdisk eller bara med två händer. Tanken var förutom att visa för världen att det gick även att göra den  laglig i flera områden.

Systemet blev mycket riktigt en snackis och uppenbarligen har modellen fungerat för Lionsteel som ligger bakom den då kniven fortfarande finns kvar i modellprogrammet. Faktum är att den knoppat av sig i ett par olika varianter varav det här är en. Det som fick mig att kommentera namnet var att i det här fallet betyder det inte så mycket. Den här versionen är nämligen en dedikerad flipperkniv och med mindre än att man sågar av den så går fenan inte att avlägsna. 

Lionsteel T.R.E. G10

Modellen heter dock fortfarande TRE fast med tillägget G10 och är en liten extremt välbyggd sak som lämpar sig utmärkt för EDC-bruk. Materialen är förnäma med M390-stål i bladet, mycket väl arbetad G10 på presentationssidan samt lås och låssida inklusive clip i titan. För designen står Molletta. Tycker man svart är tråkigt finns den även att tillgå i grönt, orange eller rosa. Och räcker inte det finns den även i titanversion och sen går det att lyxa till det ännu ett snäpp med damascus-blad. 

När jag säger liten menar jag förresten det. Kniven mäter totalt 175 mm på längden varav bladet är 74 mm. Vikten hamnar i det här utförandet på lätta 67 gram. 

 

/ J - på lejonsafari

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - ANV Z200

Hur många av er har hört talas om knivmärket Acta non verba, ANV Knives? Inte så många, trodde väl det. Så var det för mig också fram till nyligen. Vilket i och för sig inte är så konstigt då företaget bildades så sent som 2018. Sedan är det så att om man ritar en karta över världen baserad på moderna knivtillverkare så domineras den ju av av stora länder som Kina och USA även om klassiska europeiska knivtillverkarländer som  Italien, Tyskland, Spanien och Frankrike och återfinns i det landskapet. Även om de sistnämnda kanske är större när det gäller traditionella typer av knivar. 

Det är här Acta non Verba Knives skiljer sig från mängden. De är nämligen från Tjeckien! Det kanske finns en inhemsk tjeckisk knivmarknad med fler tillverkare men det är i så fall mer än jag känner till. Det var dock bara den första uppfriskande egenheten. Mer intressant är knivarna de gör. På programmet återfinns kanske främst fastbladade knivar riktade mot såväl militär som friluftsmänniskor. Jag nämner militär då några modeller är framtagna i samarbete med representanter för olika vapenslag. 

ANV Knives Z200

Förutom den typen av knivar har de ett antal mycket intressanta fällknivar i sin katalog. Däribland den här modellen kallad Z200. ANVs knivar finns i ett mycket stort antal utföranden då man helt enkelt bygger sin kniv utifrån tycke och smak på deras hemsida. Den här modellen till exempel finns att få med DLC-belagt eller stentumlat blad, G10 i inte mindre än sex olika färger vilket för övrigt även medför att kniven är en liner lock. Annars kan man välja deras "Dural" (aluminium)-handtag vilket ger en frame lock istället. Därtill kan fås med delvis sågtandat blad för den som gillar sådant. 

Modell Z200 är i grund och botten densamma som Z100 med ett par viktiga skillnader. Dels ser bladen något olika ut men framförallt är Z100 en flipperöppnad kniv. Z200 däremot öppnas via en fördjupning i bladet. Det kan göras med en eller två händer vilket man nu föredrar. 

Jag valde den här konfigurationen för att jag trodde att det röda skulle bli slående i kontrast mot svart blad och svarta detaljer. Av utseendeskäl valdes även flipperfenan bort på den här kniven. Resultatet är en kniv med enkla, rena linjer helt i min smak. 

Utmärkande för den här kniven och det som dominerar de första intrycken är att det här är en mycket välbyggd, lätt och balanserad kniv. 

Jag återkommer förstås med en recension av den här kniven så snart jag hunnit utvärdera den. 

/ J - tjeckar nytt märke

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Fredags-EDC LXXXI

Idag har vi alla väderlekar på en gång. Det är för mig lite förvirrande. I ena stunden vräker regnet ned och i nästa är det uppehåll. För en stund sedan kunde till och med ett par solglimtar skönjas. Allt inramat av kraftiga vindar. Utöver det kan man läsa om klass II och III varningar uppåt landet med hot om en himla massa mer snö. Här är det barmark. 

I väderkaoset behövs ljusglimtar eftersom solen bjudet på så få. En av dem är den här förnämliga kniven. Belone från Viper Knives. 

Fredags-EDC "Alla sorters väder"

Belone är designad av allas vår käre Jesper Voxnaes, vem annars med de linjerna? Eller förresten, linjerna är förvisso tydligt igenkännbara men den här gången är de kraftigt influerade av Italienska klassiska knivar som inte sällan har långa lövformade blad. 

Kniven är tillverkad i Maniago av Viper by Tecnocut. Ett företag som har en mycket intressant och omfattande katalog. Där kan man botanisera länge!

Nu skall jag emellertid inte studera knivkataloger utan istället ge mig ut för att få lite frisk luft, oavsett väder! Ha en go' fredag allihop!

/ J - väderförvirrad

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Viper Keeper

Sist ut av min trio knivar från italienska Viper är den här modellen, Keeper. En kniv som liksom Novis är designad av Fabrizio Silvestrelli. Det här är ett tidigare exempel på ett samarbete dem emellan. 

Likt de flesta knivar från Viper så finns den här modellen i flera versioner. Men i grund och botten handlar valet om huruvuda man föredrar trä eller micarta i sidorna. Den här gången valdes trä, dels för att få omväxling och dels för det klassiska utseende det skänker. 

Viper Keeper

Keeper är en intressant kniv såtillvida att den bryter mot de flesta moderna fällknivar i utseende med sina dubbla fingerskydd och bowieknivsliknande blad. Fingerskydden agerar för övrigt även öppningsmekanism och det på ett mycket intressant sätt. Det här är nämligen en flipper-kniv som inte är tänkt att flippas. Fast nu går det ändå. Så det får räknas som öppningsmetod nummer ett. Nummer två, som det var tänkt, är att man öppnar kniven delvis med det övre fingerskyddet för att sedan avsluta rörelsen med det nedre fingerskyddet. Vilket för övrigt ger nästa sätt att fälla ut kniven. Man kan nämligen lugnt och metodiskt använda det skyddet från början för att öppna kniven i en så kallad slow roll. Sedan agerar dessutom det mer krökta övre fingerskyddet "Wave" vilket gör att du kan få fram kniven i öppet skick från fickan om du så önskar. 

Keeper är en intressant kniv som jag förstås kommer att recensera. 

/ J - ser öppningar överallt

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Albainox Jerezana No OO

När en annan kniv från Albainox presenterades talade jag om den spanska vågen. Det här är ytterligare en representant från den. Samma knivtyp, från samma del av världen men en annan variant. Även den här finns i varierande storlekar mätt efter bladstorlek. De görs med blad från 5 cm upp till 16,5 cm. Även i övrigt är de synnerligen traditionella vilket syns på både form och utsmyckningar.

Albainox Navaja Jerezana

Just den här modellen kallas Albainox Navaja Jerezana No 00. Vilket medför ett blad på i sammanhanget ynka 7 cm. Handtaget är av horn och bolster samt ändstycke av aluminium. Kniven har ett traditionellt clasp lock. Ett lås när det som här är välgjort fungerar mycket väl. Den här kniven saknar all tillstymmelse till glapp det ringa priset till trots. 

Låst utmärks även av att det här är en Navaja Carraca eller "ratcheting navaja" på engelska. En kniv som ger ifrån sig ett distinkt ljud när den öppnas på grund av de sex steg som låset har innan bladet är helt utfällt. Det finns således inte ett "half way stop" utan sex låspositioner innan bladet slår igen över fingrarna. 

Typiskt för knivtypen är det distinkta bladet i clip point-stil. I jämförelse med den tidigare visade Sevillana-varianten är det här bladet något bredare, har större buk och en mer extremt formad klippt del av bladet. 

För att vara billig och liten är den är en välgjord liten gynnare än om i väldigt enkelt bladstål. Något som för övrigt kännetecknar det mesta som görs i Spanien i knivväg idag. 

/ J - säger Olé!

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Kershaw Launch 4

 - Liten men naggande god

Det var ett tag sedan jag recenserade en kniv från Kershaw noterade jag. Sist det begav sig var det en kniv i deras "Launch-serie" vilka är fjäderdrivna knivar. Jag ämnar fortsätta på det spåret idag. Men om Launch 5 var en stor rejäl kniv så är dagens objekt desto mindre. Den är vad som kallas "California legal" vilket innebär att den har ett blad som mäter under 2" vilket blir runt fem centimeter med riktiga mått. Modellen kallas Launch 4. 

Kershaw 7500 BLK Launch 4 

Den förra kniven i serien jag presenterade var ett resultat av ett samarbete mellan Ernest Emerson och Kershaw med för honom karaktäristiskt utseende. Launch 4 däremot är ett typiskt exempel på en inhouse-design. Designteamet har i det här fallet lyckats ovanligt bra men det kan bero på att linjerna är tämligen generiska för typen av kniv. Det medför att den är relativt symmetrisk med ett spetsigt blad som drar åt dolk-hållet. Det gör också att den påminner om andra knivar i samma format som exempelvis Pro Tech Stinger. Launch 4 har därmed ett tämligen tidlöst utseende.  

Launch 4 i två olika färgställningar

Twitterversion: Kershaw Launch 4, en liten välgjord kniv med stort bett

Blad

Launch 4 har ett blad som mäter in på 4,8 cm vilket är just under den gräns på två tum som är måttet som styrde designen. Formen är egentligen en drop point men det spetsiga utseendet i kombination med att det är nästan symmetriskt gör att det drar åt spear point/dolk hållet. Det förstärks av den kraftiga falskeggen som bladet försetts med. Själva slipningen är av sabeltyp och sträcker sig till ungefär halva bladets höjd. 

Ett litet spetsigt knivblad är vad Launch 4 bjuder på

Bladstålet på den här lilla rackaren är det samma som på alla knivar i serien vilket innebär ett amerikanskt CPM154. Det är alltså den finare pulverversionen av det gamla 154CM från Crucible. Stålet i den här kniven är överlag sympatiskt. Det är rostfritt men kan trots det erhålla fläckar ibland har jag noterat på andra knivar i samma material. Av det skälet har jag inget emot beläggningen på det här bladet även om jag generellt föredrar andra ytbehandlingar, läs ej svärtade. Beläggningen är för övrigt en mycket hållbar DLC-yta. Styrkorna hos CPM154 är dock märkbara även här. Det är ett stål som är lätt att få riktigt vass och det hållet skärpan någorlunda väl. Inte som de absolut bästa stålen men i gengäld är det mycket lätt att underhålla. Det här här är en egg som svarar mycket snabbt i kontakt med en strigel. 

Stålet är en gammal klassicker i lyxutförande CPM154

Vad gäller användning betraktar jag det här mest som en kniv inriktad mot blandat småpill. Ja, "småpill" är det vetenskapligt etablerade termen. Inte sällan kan det innebära smärre ingrepp på den egna personen som att pilla bort en ruva eller avlägsna en speta. Eller oftare att öppna ett paket, skära plast, ta bort en etikett från en ny tröja, avlägsna lite lim som kommit utanför vad jag nu limmade. Till sådant är den här kniven riktigt bra. Särskilt som den är liten och diskret och därmed kan användas utan dra blickarna till sig i närheten av andra. 

Att skära kartong och liknande är den inte lika bra till. Bladet är förvisso starkt nog då det är litet och kompakt och det är vasst men det är trots allt rätt kraftigt och det är mycket stål bakom eggen (nära en mm) så någon riktig skärmaskin är det inte. Orsaken står att finna i geometrin. Tre millimeters grovlek låter kanske inte extremt kraftigt men ställt i relation till ett blad på under fem centimeter i längd och med en slipfas på under en centimeter är det tilltaget. Särskit när bladet inte är fullt flatslipat. 

Storleken gör den dessutom mer eller mindre diskvalificerad till att skiva en tomat eller dela ett äpple med. Såtillvida du inte vill såga dig igenom frukt eller grönsaker med många omtag och därtill fylla hela pivotområdet med tillhörande fjäder med fruktsaft.  

Handtag

På handtaget märks att Kershaws Launch-serie är gjorda i USA. De osar kvalitet. Som alla modeller har Launch 4 en hel rygg som bildas av de två halvorna som utgör handtaget. Den är så välgjord att kniven närmast framstår som en integralkniv. Sidorna är skruvade med två skruvar som nästan inte syns där de gömmer sig i kanten av clipet. Ja, och sen har du en justerbar pivotskruv förstås. 

Materialet är aluminium som  fått en hårdanodisering som ger en lätt kritaktig känsla. Den ger också fäste. Kniven finns i en lång rad färger och den jag har råkar vara svart. Den gröna tillhör min dam som även hon uppskattar modellen. 

Handtaget är hårdanodiserad 6061-T6 aluminium

Alla kanter på kniven är väl fasade för att inte orsaka några vassa kanter. Det är dessutom gjort i två steg vilket ger en rundad känsla på sidorna. 

Handtaget utgörs av två halvor fästa med två skruvar utöver pivotskruven

Formen på handtaget kännetecknas av enkelhet. Det är också genomtänkt och smart gjort. Trots tämligen subtila kurvor är det en kniv som är bekväm att hålla i. För mig är det här en ren "trefingerskniv" men en bra sådan. Handtaget känns som det är gjort för att hållas i "overhand pinch grip" eller i nypan på samma vis som en kockkniv. I det här fallet innebär det med tummen placerad över pivotskruven. Det ger god kontroll både när man skär nedåt men framförallt mot sig. En utmärkt detalj är att i det här greppet hjälper vecket på clipet till att ge bättre fäste om kniven. 

Launch är så liten att  den kan gömmas inuti handen

Som ni ser är kniven lätt att gömma i handen till dess att den behövs. Och trots att den bara hålls med tre fingrar och saknar greppförstärkande detaljer och mönster så känns den relativt bekväm och säker att greppa. 

Öppning och lås

Som påpekades inledningsvis är det här en automatkniv. Det medför att den öppnas med en knapp. Det är även den som utgör låset på den här kniven. Knappen är den som hittas strax bakom pivotskruven. Den höjer sig någon millimeter över ytan för att man skall kunna känna den även om man inte ser vart den är. Det är dock ingen risk att den öppnas av misstag då den kräver ett distinkt tryck för att aktivera mekanismen.

En knapp både för att fälla ut bladet och släppa låset

Det som ger kraften till den här lilla kniven är en spiralfjäder. På den här typen av automatknivar sitter de lindade runt pivotskruven. Det är för övrigt inte den enda fjädern i en dylik konstruktion. Om ni plockar isär dem bör ni veta att det sitter en liten rackare i själva tryckknappen också vars funktion är att hålla den ute. Tappar ni en sådan i säg en ryamatta, kan det ta ca en timma att hitta den igen. Bara så att ni vet. 

Sen är den här typen av kniv inte försedd med vare sig kul- eller glidlager utan det är förhöjning i själva sidorna som står för den biten. En konstruktion som fungerar utmärkt. Den här kniven har inget glapp eller spel i någon riktning då bladet är utfällt. Låset är som sagt ett "button"- eller "plunge"- lock vilket inte är ovanligt på automatknivar. Särskilt inte på Kershaws Launch-serie där samtliga modeller har den låstypen. För att släppa låset trycker du helt enkelt in samma knapp som aktiverade bladet. Det som hör till stiletter/automater är att du måste övervinna fjäderkraften på vägen in vilket gör att det enklast sker med två händer. 

Sen kan tilläggas att det här är en hårtslående liten bantamviktare. Fjäderkraft i relation till det lilla bladet ger ett riktigt snabbt blad och distinkt ljud. 

Att bära

Av tämligen uppenbara skäl är det här en mycket diskret kniv att bära. Längden på åtta centimeter är inte avskräckande. Och även om handtaget inte är den tunnaste för storleken så är inte heller de andra måtten mycket att orda om. Bredden är som mest 23 mm längst fram på handtaget. Tjockleken är 12 mm. 

Clipet är stort i relation till resten av kniven vilket är bra i det här fallet

Clipet är ett tämligen vanligt sådant och blir givet knivens ringa format tämligen stort. Det är jag dock tacksam för. Mindre clip har en tendens att inte fungera lika bra. Och det här varianten är faktiskt utmärkt. Läppen är stor nog för att vara praktisk, spänsten håller kvar kniven och inte minst känns inte clipet i handen. Tvärtom, som jag skrev om tidigare, bidrar det till att göra greppet säkrare. Det är inte ett "deep carry"-clip men det gör inget. Kniven är så liten att det är en fördel om den inte sitter så djupt att man behöver gräva efter den när den skall halas fram. 

Även vikten är diskret. Launch 4 väger in på låga 55 gram. Ett litet blad och två bitar aluminium väger inte mycket. 

Sammanfattningsvis

Bladet är som sagt gjort för att vara lagligt även i de jurisdiktioner som tillåter fjäderdrivna knivar men endast om de understiger en viss längd. Just i Californien råkar den gränsen vara fem centimeter och då det är en folktät delstat och därmed en viktig marknad för en amerikansk tillverkare så fick det styra storleken på den här kniven. Men uppskattar man estetiken men vill ha den i större format så finns både Launch 8 och 12 att tillgå. 

Fördelen med formatet är uppenbar. Kniven fungerar utmärkt att bära med sig i en ficka som komplement till något större. Skall man skära av ett snöre, öppna ett brev eller paket, punkterna en förpackning eller andra små uppgifter så behövs oftast inte några fällbara svärd.   

Launch 4 är en utmärkt fickkniv som därtill ser bra ut

Kershaw Launch 4 är en mycket stabil kniv inte minst tack vare låset. Button locks har varit lite styvmoderligt behandlade bland knivtillverkare men används frekvent av bland annat Hogue Knives och Pro Tech för att nämna några. Här är det mästerligt utfört med resultat att det lilla bladet nästan känns som det satt på en fastbladad kniv. 

Men även materialval i både blad och handtag och inte minst sättet arbetet är utfört på ger ett intryck av kvalitet. Det är en övergripande känsla när man hanterar alla knivar i Kershaws Launch-serie och så även här.

Kershaw Launch 4, en liten kniv lika elegant som en liten espresso

Det är även en elegant design tillverkad med mycket hög precision. Om du söker en liten kniv och tilltalas av utseendet kan det här vara en kniv för dig. "Kan" skriver jag då det är ett visst pysslande med att importera den här sortens knivar då de inte får säljas i vanliga butiker i det här landet.*  

Specifikation:

Längd utfälld: 130 mm

Längd hopfälld: 81 mm

Vikt: 55 g (vägd av mig) 51 g enligt Kershaw

Bladlängd: 48 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: CPM154, DLC behandlat

Handtag: Aluminium, 6061-T6

Lås: Button lock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

/ J - sätter sprätt på tillvaron

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

* Vilket för övrigt är helt obegripligt då vilken kökskniv som helst alternativt Morakniv är väsentligt mycket farligare om de missbrukas som vapen. Men det är ett ämne för en annan diskussion. 

Fredags-EDC LXXX Micarta är det nya svarta

När det här skrives i nådens år 2021 tittar en blek vintersol fram mellan träden. Den står så där lågt som solen plägar göra så här års. Den kastar slagskuggor på tillvaron. Men det är den andra dagen. Den andra dagen i år som vi ser solen, åtminstone i mina trakter. Ett klart fall framåt jämfört med december som var en erbarmligt mörk månad. Men någon gång skall väl det ta slut också liksom vintern. 

Jag längtar redan efter vår, jag vill ut i skog och mark och framförallt vill jag cykla. Allt det där går förstås bra att göra redan nu men det är inte riktigt samma sak. Sen var det alla nya knivar jag vill testa ordentligt. Bland dem finns både fällknivar, fastbladare och köksknivar. Fast det sistnämnda testas minst lika bra nu som i vårsol. 

"Micarta är det nya svarta"

Av knivarna i fickorna är en ny och en nästan ny. Båda knivarna kommer från italienska Viper by Tecnocut eller bara Viper. Kniven överst är den av Jesper Voxnaes designade Key. Här i utgåva utan bolster med sidor i micarta. Det är en slipjoint för övrigt. Stålet är det eminenta M390 vilket även gäller kniv nummer två. 

Den är designad av den italienska mästaren Fabrizio Silvestrelli som samarbetat mycket med Viper. Den här kniven går under namnet Novis och är det senaste exemplet. Även här hittas sidor i micarta men som så önskas finns även andra material och versioner med bolster för den som föredrar det. Till skillnade så har den lås och det är en liner lock. Däremot saknar den clip, därav det svarta läderfodralet. 

Båda de här knivarna är exempel på varför det är en fördel för en knivtillverkare att anlita duktiga formgivare. Det är svårt att sätta fingret på varför men knivarna de åstadkommer är många gånger väsentligt mycket mer intressanta än de "in house-designade" knivarna som spottas ut från många fabriker. Designgrupper i all ära men det riskerar att ge mer anonyma produkter. Alla de rätta detaljerna finns där men ändå blir slutresultatet tråkigt. Men inte i de här fallen. De här två herrarna vet vad de pysslar med kan konstateras. 

I övrigt vill jag tillönska eder alla en god fredag!

/ J - snöar in...på design

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Brisa Borka 90

Om inte alla känner till knivmärket Brisa är det inte så konstigt. Orsaken är att varumärket fram till nyligen hette Enzo. Det är således samma knivmodeller det rör sig om även om katalogen fått tillökning och de numera är fler än tidigare. Det var det finska företaget Brisas eget knivsortiment som bytte namn för att tydligare visa vilka som ligger bakom knivarna. 

Brisa knivar

Förutom färdiga knivar säljer de allt som har med knivtillverkning och knivmakeri att göra. Här finns material som sträcker sig över hela skalan från läder, trä och stabiliserad mammutbete till high tech G10, Kydex och kolfiber. Från enkla knivtillverkarkit till superstål i lösvikt. Ja och så verktyg och liknande förstås. Kort sagt allt som en knivmakare kan tänkas behöva eller bara vilja ha. 

Men de har som sagt egna knivar också och det är en sådan vi har framför oss. Modellen heter Borka 90 och har funnits med ett tag. 

Brisa Borka 90

Sedan tidigare äger jag ett par knivar märkta Enzo. Det rör sig om två Necker 70 i utförande med scandigrind och björkhandtag respektive en flatslipad med svart polerad Micarta samt en fällkniv, Birk 75 som jag för övrigt recenserat här på bloggen för länge sedan. Den kniven gav mersmak men jag var övertygad om att de små brister den har är bättre på Borka. Ett större handtag med rundare former bland annat. 

Nu skall väl medges att det är två olika typer av knivar vi talar om. Birk är mer av en EDC-kniv som med sin slipning även passar i skogen medan Borka är en fällbar friluftskniv som även kan användas som EDC om ni förstår vad jag menar. 

Borka är en rejäl kniv med ett nio centimeter långt blad av N690. Handtaget är av grön Micarta och låset gör kniven med en stabil back lock. Det som utmärker den och gör den om inte unik så åtminstone ovanlig är slipningen. Det finns fortfarande inte många fällknivar med skandinavisk slipning på marknaden men det här var en av de första och kanske bästa. 

Det senare återstår att se och om det tänker jag förstås skriva om i en senare recension. Men jag kan avslöja att jag därför längtar ännu mer till något varmare tider så det blir bekvämare att ge sig ut i skog och mark. 

Brisa.fi

/ J - blickar österut

#knivesandbikes  #knivigtvarre