Knivrecension Böker Plus "Albatros"

- Designersamarbeten V, Ansø 

Det är egentligen märkligt att jag tycker så pass bra om den här tingesten som jag faktiskt gör. Den ståtar med helt andra attribut än de jag normalt söker hos en bra fällkniv. Men utmärkande för god design och formgivning är inte sällan att det finns något som retar ögat och väcker nyfikenhet och får en att vilja titta en gång till, ett förhållande som inte enbart gäller knivar nota bene. Det komplexa lockar mer än det simpla.

I det här fallet talar vi om en kniv med personlighet -  massiva axlar och kraftig nacke och en något förvånad uppsyn. Böker "Albatros" är en kompakt historia med 3,6 mm tjocka sidor i grå titan och ett bladgods på en halv centimeter. Lägg därtill över ett och ett halvt hekto i vikt fördelat på endast sexton centimeter och du har en kniv som ger ett starkt visuellt intryck som inte passerar obemärkt.

Böker Plus "Albatros" -  En synnerligen udda fågel i samlingen

Första gången jag såg kniven på bild tyckte jag mest att den såg klumpig ut men det var ändå något med det bedrägligt enkla utseendet som pockade på uppmärksamhet och som uppenbarligen fastnade i bakhuvudet men just då kändes den inte aktuell och därtill var den för dyr. 

Ni som samlar på saker vet emellertid att fokus kan skifta över tid och jag råkar för tillfället vara inne i en "Little Big Knife"-fas vilket bland annat resulterat i anskaffande av knivar som Spydercos "Dragonfly", Bökers "Nano", Bladetechs "Mouse Lite" och Cold Steels "Mini Tuff Lite". Knivar som jag har all anledning att återkomma till och kommer att presentera här i lite olika former framöver.

Den tillfälliga graalen för mig i det sammanhanget är "Techno" vilken är ett samarbete mellan Marcin Slysz och Spyderco men tyvärr tillåter inte plånboken dylika utsvävningar för tillfället. När Knifecenter reade ut "Albatros", en kniv med liknande utseende och dessutom ett verk av en av mina favoritdesigners kunde jag inte låta bli att slå till.

Vingspannet mäter 164 mm vilket inte är så albatrosslikt

Att jag tycker om Jens Ansös skapelser är ingen hemlighet då jag tidigare här på bloggen presenterat knivar som "Whale" och "Zulu". 

Den danske customknivtillverkaren och industridesignern  har tidigare gett ut ett flertal knivar i samarbete med tyska Böker med modeller som "Haddock", "Cox", "Solo", "Minos" och senast "Minos II" på programmet. De är de serieproducerade versionerna av de knivar som tas fram i Ansös egen experimentverkstad Testlab Outbreak och därmed görs tillgängliga för oss vanliga dödliga. 

"Albatros" är liksom "Whale" knivar som  återfinns i Bökers "Plus"-sortiment vilka produceras i Kina till skillnad från de andra modellerna som tillverkas i Solingen Tyskland och då under namnet "Böker Manufaktur" med den kända trädlogotypen på*. Orsaken till outsorcingen är förstås att pressa ned priserna och därmed öka försäljningen.

Anledningen till att jag nämner Kina i sammanhanget är att Böker dessvärre har haft problem med sin kvalitetskontroll emellanåt vilket varit något som avskräckt bland annat mig från fler köp vilket är synd eftersom de är ett av de märken som har riktigt många attraktiva knivar till följd av samarbeten med knivmakare som T Rexford, D Curtis, N Blackwood och L Burnley m fl. 

Det tycks dock inte spela någon roll vart knivarna är tillverkade då t ex den första generationen i Todd Rexfordsamarbetet "Epicenter" (Tysklandstillverkad) hade stora problem bl a med att skållorna var ojämna. Och såväl "Haddock" (Solingentillverkad) och föreliggande "Albatros" (Kina) har gjort sig ökända för att vissa exemplar drabbats av "lockrock"**. 

Som tur var lider inte mitt exemplar av den åkomman utan låser som ett litet men solitt bankvalv. Återstår dock att se vad som sker över tid då det även rapporterats om att problemet kan uppkomma efter hand. 

Blad

Bladet är kort och kraftigt med en längd av 6,6 cm och en tjocklek på en halv centimeter. Typen är i grunden en droppoint eller kanske att betrakta som en modifierad droppoint med tanke på bladets proportioner. Formen ger en mycket uttalad buk och det breda bladet gör att kniven nästan får två separata delar av eggen liknande de egenskaper som ett tantoblad kan ha. Men till skillnad från en tanto saknar den här kniven i princip spets. Den som finns är högst rudimentär.

En fågelnäbb i utmärkta VG-10 och med tumlad yta

Kniven är skålslipad men det i relation till längden mycket breda bladet (3cm) gör att den närmast känns flatslipad eftersom den stora radien gör kurvaturen mycket svag. Sekundärslipningen övergår sen i en primäregg som initialt var alldeles för brant enligt mitt tycke och det var möjligen det som bidrog till att den upplevdes som slö direkt ur låda. Eller så var den bara dåligt slipad, i vilket fall skar den dåligt. Jag har därför sen bilderna togs slipat om kniven med en högre slipfas och därmed flackare vinkel vilket dramatiskt förbättrade knivens prestanda.

Nu är den riktigt trevligt vass och mycket beroende på det enligt mig utmärkta VG-10 stålet i bladet vilket är ett rejält kliv upp från det 440C som Böker brukar använda i sina "Plus-knivar". Ytan harmonierar väl med handtaget och knivens övriga utseende då det är en tämligen grovt tumlad finish. 

Det bör tilläggas att reprofileringen av eggen tog sin grundliga tid då det är rätt mycket material som skall avlägsnas och det jag använder mig av är en (kopia av) Edgepro Apex. För att få den vass ända in mot ricasson har jag dessutom lagt till ett litet jack vid eggens bas. 

I övrigt kan sägas att jag är glad över att slippa hela noveller skrivna över sidorna på bladet***. Presentationssidan av kniven har en diskret Böker Plus logga och motstående sida en lika försynt Ansö-logotyp och med mycket liten text står skrivet "1241 VG10" på ricasson. Föredömligt Böker!

Handtag

Konstruktionen är enkel på gränsen till genial. Handtaget består av två rejäla bitar titan som endast är sammanfogat i tre fästpunkter, pivotskruven och två distanser/bultar i den bakre delen av greppet.
  

Det ger en öppen konstruktion som accentueras av att bladet är så tjockt vilket ger mer luft mellan skållorna. Det faktum att en av sidorna även agerar lås bidrar till att hålla antalet komponenter till ett minimum. 

Matt mörkgrå titan ger ett sobert utseende och är inte så känsligt för repor

De 3,6 mm tjocka sidorna är gjorda i massiv titan

För den som önskar förse sin klenod med fånglina är den här utrustad med ett överdimensionerat hål för det ändamålet. Det lär passa alla dimensioner av snören upp till tunnare tamp. Finishen på skållorna är en grovt tumlad variant som tillsammans med bladet bidrar till det robusta industriella utseendet.

Konstruktionen är extremt enkel och elegant

Det här är en kniv som överraskar med bättre ergonomi än vad man vid första anblicken kan tro. De 3,6 mm tjocka sidorna i titan ger mycket att greppa om och fyller handen väl trots den ringa längden på kniven. Starkt bidragande till komforten är de väl fasade sidorna och rundade hörnen vilket gör att det inte finns några skarpa kanter någonstans på handtaget. 

En detalj som ger bra intryck är att låset är mycket väl utskuret ur handtaget med mindre toleranser än vad som är vanligt i den här prisklassen. 

Öppning och lås

Bladet fälls ut med en tumknopp som i det här fallet är enkelsidig. Den går dock att skruva loss om man önskar byta sida på den eller kasta den i en låda vilket kan vara aktuellt om man bor i ett land där man inte får äga enhandsöppnade knivar som Tyskland. Nu kan väl påpekas att på mitt exemplar var den mest flyttbar i teorin då skruven förvisso släppte till en början men sen började honskruven på motstående sida rotera med så det gick inte att demontera knoppen vilket krånglade till slipandet av kniven. Noteras kan även att det förefaller vara exakt samma modell på knopp som återfinns på "Whale".

Återanvändning av tumknoppsform. Den här känns igen från flera Ansö-modeller från Böker 

Det något ökända låset på den här kniven

Funktionen är utmärkt då knoppen är ovanligt stor och bra placerad. Den är lättåtkomlig och det breda bladet gör att öppningsvinkeln blir rätt vilket inte alltid är fallet med alla knivar. 

Tyngden i bladet gör att det här inte är en kniv man snärtar fram. Extra tydligt var det när min kniv var helt ny eftersom den då var trög på gränsen till svåröppnad och upplevdes "grusig". Lite smörjmedel och en kortare inkörningsperiod så var det problemet löst. Nu stänger och öppnar kniven mjukt och bra. Fjäderkraften ("detent") som håller bladet stängt är bra avvägt och tämligen stark vilket behövs med den massan i bladet. 

Låset är som sagt känt för att kunna dras med en del problem. Förklaringen till det tror jag står att finna dels i hur bladtangen är skuren i relation till låsarmen, i det här fallet för tvär vinkel och dels i materialet. Jag har haft problem med andra lås i titan. Fenomenet är inte okänt då bland andra Strider haft samma bekymmer med en del av sina knivar. 

Som tur var låser min kniv solitt med ett förtroendeingivande högt "klack" utan glapp i sidled eller spel i höjdled. Bladet är också helt centrerat i stängt läge. 

Att bära

Med tanke på bredden på kniven och inte minst vikten är den är förvånansvärt bekväm att bära. Mycket av det beror på den mjuka ytan på kniven och ett väl fungerande clip.

Clip i titan vars utförande harmonierar väl med  kniven 

Hur kniven upplevs i fickan påverkas dock mycket av om den bärs med spetsen uppåt eller nedåt. Med spetsen uppåt sitter den djupare i fickan och därmed stabilare och far inte omkring. Vänder man på den så känns vikten betydligt mer och det sticker upp tämligen mycket kniv ur fickan något jag generellt inte tycker om. 

Något jag påpekat tidigare är att jag inte uppskattar att ha rivjärn i fickan. Jag vill fortfarande ha mina fingrar i behåll även när jag fiskat upp nycklarna för tionde gången samma dag. Därför blir jag glad av den mjuka ytan på den här kniven och avsaknaden av vassa hörn, utstickande bladtang och "tractionplan". Sen är det ännu en fördel att den är kort så det får plats ytterligare saker utöver kniven i fickan. 

Clipet, även det i titan, fungerar utmärkt och har bra spänst. Det är flyttbart upp- och ned på handtaget som sagt men inte till andra sidan så tyvärr alla vänsterhänta.

Här syns hur långt ned håler för clipet sitter  om man byter position 

Om det är avsiktligt eller ej kan jag inte svara på men som det är borrat är det stor skillnad på hur mycket av handtaget som sticker upp ur fickan beroende på hur clipet monteras. Fördelen är att man då kan välja vilket man föredrar.  

Sammanfattningsvis

Om god formgivning kan man ha många åsikter. Den här kniven är bra formgiven och därför finns mycket att säga om den. Till exempel är det inte den bästa av knivar och heller inte den vackraste. Men ändå tycker jag om den - för att den är intressant. Märkligt hur det kan bli. 

En analogi till bilvärlden kanske kan göras. Ingen skulle väl komma på att kalla Jaguar E-type för en usel bil? Trots att den inte i något avseende är "bäst". Den kan ju bevisligen flytta folk från punkt a till punkt b och det med stil kan väl tilläggas. Fast i det här hänseendet ligger väl kanske en SUV närmast till hands som jämförelseobjekt. Kniven är tung, klumpig inte lättast att bära och skär inte bäst heller. Ungefär som en SUV som inte gör något bra alls jämfört med andra bilar. Enda skillnaden är att jag är öppen med den här knivens tillkortakommanden och försöker inte komma med pseudoargument om varför den är förträfflig. 

Det handlar om andra värden än om "bäst" mer om intresseväckande och stil. Tycke och smak helt enkelt. Tur är väl det annars skulle det inte bli många knivmodeller kvar för oss samlare att välja mellan. 

Just mitt exemplar hade sina brister men efter smörjning och slipning är det fixat. Återstår nu att se hur det blir med låsfunktionen. Somliga brister går nämligen att ha fördrag med andra inte. 

Det var sagan om den fula ankungen från Danmark som blev en...tja, albatross


Specifikation:

Längd utfälld: 164 mm
Vikt: 167 g
Bladlängd: 66 mm
Godstjocklek: 5 mm
Bladstål: VG-10
Lås: Framelock
Handtag: Titan

Producerad av: Böker Plus, producerad i Kina

Mer information på Bökers hemsida här


/ J - tillfällig ornitolog


* Böker tillverkar sina mest exklusiva knivar i Solingen Tyskland under namnet "Böker Manufaktur" (Boker Tree Brand). De något enklare modellerna ges ut under varumärket "Böker Plus" och budgetknivarna sorteras under "Böker Magnum". De sistnämnda är tyvärr oftast omdöpta "Kinaknivar" och inte alltid av egen design.
** För den som inte vet är "lockrock" ett vertikalt spel mellan blad och handtag som uppkommer på fällknivar i kontakten mellan låsarm och bladtang på inte helt korrekt utförda lås, framför allt "framelocks". 
*** CRKT hemfaller ofta åt den synden men inget slår de extremdyra italienarna Extrema Ratio därvidlag. 

Knivrecension Cold Steel "Mini Tuff Lite"

- Little big knives, en särskild kategori fickknivar

Först några ord om märket "Cold Steel". Till dem måste man förhålla sig om man samlar på moderna fällknivar har jag märkt. Första gången jag stötte på en kniv från dem överhuvudtaget var när en god vän som var inne i en japaninspirerad period av sitt liv generellt gick och investerade i en monstertanto i det då berömda laminerade "San-Mai-stålet". Innan dess hade jag bara sett dem i kataloger. Ty det hände på den tiden innan internet var en aktuell källa till visdom och kunskap. Jag säger "investerade" då kniven köptes i Sverige och därför kostade en rejäl slant. Fit och finish på den kniven var extraordinärt bra och den var otäckt vass. Allt som räckte för att imponera på den tiden. Sen var den stor. Vilket är något som utmärkt Cold Steel som märke under längre tid, de gör extremt mycket "mall ninja-skit* där störst oftast är bäst och allt marknadsfört genom en ökänd VD vid namn Lynn Thompson som med dessa skapelser i händerna sluggar sig igenom diverse köttfyllda jeanskroppar, bambu och rep i sina många och långa "proofvideos"** Här talar vi kulturkrock så det smäller om det ur Moralandperspektiv. Men det är ytterst underhållande om man håller distansen.  

Mitt bland allt det där har de under åren producerat några riktigt bra knivar som de mindre i "Voyager-serien" och Bowie-knivar för den som gillar det. Men för några år sen skedde en förändring. De stora svulstiga knivarna är kvar men modeller som American Lawman, Mini Lawman, Pendleton Hunter, Finn Bear och andra ytterst kompetenta och inte lika uppseendeväckande knivar dök i det myllrande modellprogrammet. 

Och sen smällde de till med en teknisk innovation som får symbolisera det nya Cold Steel - "Tri-Ad Lock". Andrew Demko är den som uppfann låset som är en ren utveckling av en klassisk lock-back. Vad som ändrats är att en "stop-pin" lagts till vilket den ursprungliga konstruktionen inte har. Det gör dels att man slipper det för lockbacks typiska lilla spel som kan uppkomma i låset och att det slits in, inte ut och därtill är det rent fysiskt starkare då all kraft från bladet inte går rakt in i låsarmen utan ut i handtaget. Allt sammantaget ger ett ytterst kompetent lås utan att krångla till det. 

Cold Steel Mini Tuff Lite

Det för oss in på dagens recensionsobjekt som är den minsta av de knivar som finns med det här låssystemet, vilket för övrigt är totalt överdimensionerat för kniven ifråga men jag var nyfiken på hur det faktiskt fungerar. 

Nyfikenhet på låset i kombination med att jag för stunden är inne på lite mindre knivar samt en nyfikenhet på "nya" Cold Steel var det som låg bakom det här köpet. Det är faktiskt den första kniv jag har från detta kända märke. 

Cold Steels bidrag till "Little Big Knives"-segmentet, små knivar med rymliga grepp

Blad

Även om Cold Steel kallar det här bladet för  "angle-blade"  så är det en tämligen traditionell Wharncliffe det handlar om med kort rak egg och en nedåtsluttande rygg. Fördelen med den här typen av blad är att man får en väldigt exakt spets som fungerar bra i det här fallet. Men det är också nackdelen då det mesta av arbetet sker nära spetsen på bladet och resten av eggen får arbeta mindre vilket riskerar att ge ojämnt slitage och resultera i mer slipande. På en klassisk mattkniv el dyl löser man ju det genom att bryta av det gamla bladet och ersätta det med ett nytt. Det är också som en sådan den här lilla kniven känns. Spetsen griper tag bra i det som ska skäras och den fungerar utmärkt t ex till att öppna saker och ting och den lilla egg som finns skär tämligen aggressivt. 

Wharncliffeblad gjort av AUS 8A i Cold Steels tappning

Bara för att få en grov uppfattning om hur den här lilla kniven skär utsatte jag den för ett improviserat test med fabrikseggen kvar. När jag prövade initial skärpa rakade den armhår med visst tryck utan att för den skull behöva skrapa av håret. Sen beslöt jag att ge mig på lite mat mest för att det verkligen inte är vad den här kniven skall klara av. Hårda saker som rotsaker (morot, rotselleri) var som väntat en akilleshäl beroende på den korta eggen på strax över tre centimeter. Men själva profilen och bladtypen klarade sig förvånansvärt bra så länge jag höll mig till små bitar. Bidragande kan vara att bladet inte är mer än 2,5 mm tjockt. Även mjukare saker som tomater fungerade väl så länge bitarna inte var för stora som ni förstår. 

Kartong gick faktiskt sämre. Både ricasson och det lilla hacket för att underlätta slipning visade tendenser att haka fast i materialet då och då men om det undveks fungerar kniven bra och konstigt vore det annars med tanke på att den ser ut som en liten brytbladskniv. 

Ricasson och den lilla fördjupningen vid eggbasen kan fastna i ämnet ibland

Tidningspapperstest gick sådär då eggen behöver finjusteras. Den rev här och var och eftersom bladet är så kort så är det "pushcut" som gäller och det kräver rejäl skärpa, det finns inte mycket egg ett att använda till en skärande rörelse. Däremot får de ett plus för extremt jämn och fin slipfas vilket inte alltid är fallet på nya knivar.

Enbart för att känna lite mer på kniven gav jag mig på lite trä också i det här fallet torr 2x2". Och här blev jag rejält positivt överraskad. Det något tjockare handtaget och vinklade bladet i kombination med slipfasen gjorde att den bet rejält mycket bättre än förväntat. Inte en täljkniv per se men till nöds kan det späntas lite med den.

Efter avslutat verk kunde konstateras att kniven behövde några drag över läderbältet sen var den vass igen.

Stålvalet får ställas i relation till priset på kniven och är i det här fallet AUS 8A vilket innebär att det är relativt rosttrögt, mjukt och därmed lättslipat men att det inte håller skärpan så länge. Jämfört med min SOG Twitch II i samma stål verkar eggen hålla betydligt bättre men det återstår att se efter lite mer användning. Just SOG är aningen speciella då de har jäkligt bra grundslipning enligt mig men ett stål som inte håller särskilt bra.

Handtag

Greppet på den här kniven är konstruerat av något Cold Steel valt att kalla för "Griv-Ex" vilket är deras variant på de glasfiberarmerade plaster som ofta används till knivar (Jfr Zytel, FRN etc). Materialet har fördelen att det är lätt och starkt vilket är utmärkt för den här sortens kniv. Men också rätt tråkigt får jag väl tillstå.

Handtag i "Griv-Ex" 

Kniven hålls ihop med tre små skruvar och är en sluten variant med hel rygg p g a låskonstruktionen. Plasten är också i ett stycke vilket ytterligare bidrar till den stadiga känslan. Det finns ett rejält uttag för fånglina för den som önskar det på sin kniv för att t ex fiska upp den ur fickan om det medföljande clipet monteras bort.

Ett stabilt handtag i relation till längden

Sen kommer en av knivens stora fördelar vilket är handtaget. Trots sina blygsamma mått bjuder kniven på ett fullt fyrfingersgrepp och detta tack vare att den använder sig av "fingerchoil" för pekfingret vilket förlänger handtaget på samma sätt som på Spydercos Dragonfly. Det sker visserligen på bekostnad på egglängd men gör att fingrarna kommer nära det som skall skäras vilket ger god kontroll. 

Plasten har en sträv yta som ger bra fäste. Men det som bidrar mest till det är formen på handtaget där till och med clipet är rätt utformat och gör sin del. De få "jimpings" handtaget och bladet försetts med hjälper till även de men jag ser gärna att man struntat i dem. De är för grova och när man verkligen använder kniven så känns de i handen. Men troligen kommer det inte vara ett problem eftersom så här små knivar normalt inte används så hårt.

Öppning och lås

Mini Tuff Lite öppnas med en variant av hål i bladet i form av en oval liknande den som Strider använder på sina knivar. Hålet är rätt litet men ger bra grepp eftersom kanterna på det lämnats skarpa. Greppet kanske är lite för bra eftersom det nästan plockar skinnet på fingret när man öppnar kniven, jag funderar på att slipa det något. Hålet är bra men inte perfekt. Jag hade föredragit en rund variant men det hade ökat bredden på bladet och därmed kniven så formen är nog bäst som den är.

Det är inte den snabbaste kniven att fälla fram dels beroende på storleken men även på att Tri-Ad låset liksom andra liknande konstruktioner bidrar med rätt mycket friktion p g a fjädertrycket. Och i det här fallet talar vi om en kraftig låsfjäder vilket kan vara bra att känna till då bladet riktigt snärtar tillbaks in i skaftet sista biten så man bör hålla fingerspetsarna borta annars biter den hårt.

Tri-Ad låset, ett av de bättre som finns

Och på tal om låset är det riktigt bra. Låser perfekt och är urstarkt. Det märktes när jag tog i ordentligt på träbiten. Låset flexar ingenting trots knivens lilla format och det är anmärkningsvärt.

Att bära

Kniven är mycket liten och lätt med sina 7,5 cm längd i hoppfällt läge och 45 gram vikt. Men den har också ett par stora nackdelar. Det ena är att den har ett tjockt handtag vilket ger ett bättre grepp relativt storleken på kniven men tillsammans med clipet gör att kniven känns mer i fickan än den borde enligt mitt tycke. Jag föredrar generellt tunnare knivar i den här storleken som Dragonfly II. En annan nackdel är den lilla "läpp" på handtaget som sticker ut. Den är något jag tycker de kan avskaffa till version två av den här kniven. Jag misstänker att den är till för att dölja kontakten mellan blad och "stoppin" men vid granskning ser den ut att vara överflödig. "Läppen" tillsammans med de "jimpings" som finns på bladet gör nämligen att kniven river mot handen när den stoppas ned i fickan trots att hörnen på skållorna i övrigt är rundade på ett bra sätt. Och detta är inte något jag uppskattar hos en kniv.

Fungerande clip som dock knappt behövs på en så pass liten kniv

Om clipet kan sägas att det är av rätt storlek för kniven vilket inte alltid är fallet på små knivar och att det går lagom djupt ned i fickan. Det håller också fast kniven tillräckligt hårt och är tämligen diskret. Finishen är en satinvariant som inte blänker alltför mycket. Möjligen kan det vara till nackdel för vänsterhänta att det inte går att byta sida på clipet vilket för övrigt inte går att flytta alls. På en så här liten kniv upplever jag det inte som något större problem. 

Sammanfattningsvis

Utseendemässigt är inte det här en kniv som vinner några skönhetspris. Den är egentligen rätt ful. Men sen kan jag inte låta bli att notera att den har kurvorna på rätt ställe vilket gör den intressant trots allt. De fungerar ju.

Inte så traditionell men tämligen funktionell - Cold Steels Mini Tuff Lite

Den är även liten, rätt praktisk och lätt och fungerar till det den är tänkt - lättare "EDC" eller vardagsbrukande. Material som AUS8 och Griv-Ex kanske inte är de mest extrema materialen men är adekvata i det här fallet. Gillar man ergonomin men vill ha ett kraftigare alternativ finns även storebror "Tuff Lite".

Mini Tuff Lite är en rätt bra utmanare för den som vill ha ett lite billigare alternativ till Dragonfly II eller kanske en mini-Griptilian. Men för er som föredrar ett klasssiskt "slip-joint"-utseende på en kniv gjorda i mer traditionella material råder jag att söka vidare. 

Specifikation:

Längd utfälld: 127 mm
Vikt: 45g (42 g vägd av mig)
Bladlängd: 51 mm, varav 31,7 mm egg
Godstjocklek: 2,5 mm
Bladstål: AUS8
Lås: Tri-Ad lock
Handtag: Griv-Ex

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Mer information på Cold Steels hemsida.


/ J - umgås med småfolket

* Vi talar om över 40 modeller fungerande skarpa svärd, stridsklubbor, kaststjärnor/torpedoes och inte minst ett halvt dussin monstruösa fällknivar eller vad sägs om att skära en frukt eller öppna några lådor med den här kniven? Espada XL
** Finns att se på tuben och är mycket underhållande i sin infantilism. 

Knivrecension Spyderco C123CF "Sage 1"

- Den perfekta fickkniven del 9

Frågan är om detta redan nu kan vara slutkapitlet i min serie om perfekta fickknivar? Får man tro majoriteten av de recensioner som finns på nätet så är det fullt möjligt. Spydercos "Sage 1" brukar räknas som så nära perfektion man kan komma vad gäller fällknivar i det här segmentet. Nu kan det i förbifarten noteras att hela den här serien från min sida bygger på ett visst budgetintervall vilket innebär att kända storheter som Hinderer "XM-18", Chris Reeves "Small Sebenza" och "Mnandi", Bradley "Alias II", A. G Russels "Acies" med flera inte är aktuella för stunden. För mig ligger "Sage" i det övre registret när det gäller pris för närvarande och det är i relation till det alla mina recensioner skall ses.

En annan fråga är hur man närmar sig och recenserar  föremål som så många redan tyckt något om? Det är svårt att hitta kniventusiaster som är negativt inställda till den här kniven. Den har hyllats mer än de flesta och har blivit något av en modern klassiker även om den ibland kommer i skymundan av en annan kniv i "Sage-serien", Sage 2 eftersom knivtrenden för tillfället klart lutar åt handtag i titan med "framelock"-lösningar. En kniv jag för övrigt ämnar införskaffa vid senare tillfälle.

Ta nu en kopp kaffe så kör vi!

Hyllningskören var en av anledningarna till att jag valde att investera i den första utgåvan i Spydercos "Sage"-serie där olika kända knivmakares bidrag till knivvärlden uppmärksammas. Jag blev nyfiken på att se om all hype var rättmätig. Sen är ju Spyderco ett av mina favoritmärken förstås.

Trots det överväldigande spaltutrymmet den här kniven fått på internet finns det förbryllande få omdömen om den på svenska så jag tänkte ändra på det.

Spyderco Sage 1

Jag kan väl inleda med att säga att även jag tycker att den är en nästan perfekt fickkniv (EDC). Så på så vis blir det kanske lite tråkigt eftersom jag därmed stämmer in i hyllningskören. Det jag gillar med den här kniven är att den är av lagom storlek, har utmärkta proportioner och genomgående mycket bra material samt att den är extremt välbyggd och därtill lätt att bära. Allt sammantaget gör det till en mycket bra kniv.

Blad

Bladet är Spydercos vid det här laget smått klassiska lövformade blad med det karaktäristiska öppningshålet i utförande med helt flat slipning (FFG). Bladformen ger tillräckligt med spets för små arbeten men den är ändå stark nog för att inte kännas bräcklig*. Därtill ger formen om inte mycket buk så åtminstone tillräcklig. Det är för övrigt en praktisk bladform och den ser inte så rasande aggressiv ut att den skrämmer folk om man faktiskt använder kniven. En inte helt oviktig del vid val av fickkniv. 

Klassisk Spydercoform på bladet med typiskt öppningshål

Bladstålet är det i sammanhanget eminenta CPM S30V. Det är ett stål som är relativt rosttrögt men framförallt kan det ta och hålla en riktigt vass egg. Det är hårdare än säg t ex AUS8, 8Cr13MoV och 14C28N och kräver därför något mer arbete när det skall slipas. Men i gengäld håller det sig vasst betydligt längre. Det blir helt enkelt inte så mycket bättre. Annars kan det tilläggas att jag gillar VG-10 som visserligen inte riktigt når upp till S30V nivå på alla plan men är lättare att skärpa enligt mitt tycke.

Närbild på bladet i CPM S30V, här med fabriksegg

Och vad gäller skärpa kom kniven förvisso vass men faktiskt inte lika bra som andra Spydercos. Mina Endura, Delica, Dragonfly mm har varit utmärkta och min Military var smått skrämmande vass direkt ur förpackningen. Sage 1 behövde lite kärlek och omtanke för att nå de högre höjderna. Men tro mig den går att få riktigt vass.

Handtag

Materialvalet är väl avvägt genom hela kniven och detsamma gäller handtaget. Skållorna är lite speciella då de är tillverkade av ett laminat där det yttre lagret är kolfiber som limmats på en kärna av G10. Detta väckte ett visst rabalder då kniven introducerades eftersom den presenterades som den hade sidor i "carbonfiber" vilket bara delvis är sant. Men numera står det tydligt i produktinformationen att det rör sig om ett laminat.

Sage 1 har ett bekvämt handtag med ytskikt i kolfiber

Närbild på laminatet som används i skållorna och på den vävda 

ytstrukturen som både är bekväm och vacker att se på

Kombinationen ger ett material som både är starkt, lätt och ser bra ut. Kolfiberytan är inte polerad utan har lämnats med en "vävd" känsla vilket ger en textur som är skön att hålla i och därtill ger ett bättre grepp. Skållorna är fästa på "liners" av stål som är rejält lättade genom att de borrats ur. De är liksom allt annat på kniven omsorgsfullt slipade och polerade vilket bidrar till den höga finishen och känslan av kvalitet.

Konstruktionen är öppen i ryggen och sammanfogad med två bultar vilket gör kniven lätt att rengöra. Tillsammans med pivotskruven gör det att hålls ihop med endast tre skruvar (standardtorx) och kan demonteras för rengöring eller i anfall av nyfikenhet. Tilläggas kan att skruvskallarna för ovanlighets skull är av samma dimension vilket underlättar proceduren.

Öppen rygg med två liners i stål som är rejält urborrade som synes. Inte mindre än fyra olika dimensioner på frässtål har använts för den proceduren

Något som utmärker den här kniven är den utmärkta ergonomin. Kniven känns bekväm i de flesta grepp. Formen på handtaget ger utrymme även för stora händer då det är försett med en 50/50 "choil"**. Den konstruktionen gör att det går att greppa nära bladet och eggen för att utföra mer precisionsinriktat arbete men det gör också att man får en större greppyta för fler fingrar på en mindre kniv. Handtaget från en stor kniv i litet utförande helt enkelt.

Jag gillar det mesta vad gäller handtagets utformning men får man vara lite petig så tycker jag att vissa delar som t ex den främre delen av urfasningen för pekfingret kunde vara något mer rundad. Sen saknar jag ibland en något mer tredimensionell känsla i Spydercos handtag. Sidorna är helt flata vilket å andra sidan gör dem mer lättburna. Det där är förstås en avvägning mellan komfort, tillverkningskostnad och hur lätt kniven skall vara att stoppa i fickan.

Öppning och lås

Kniven öppnas med det för Spyderco utmärkande hålet i bladet vilket i det här fallet är en 12 mm variant och utmärkt placerat både vad gäller avstånd till handtag och pivotskruv för att göra det lättåtkomligt och bladet smidigt att fälla ut. Kniven är mycket mjuk att öppna mycket tack vare små toleranser och ett par rejält dimensionerade glidlager. Hålet är dessutom ett av de mest ambidextrösa öppningssystemen som finns vilket är en fördel för vänsterhänta. 

En kniv för både höger- och vänsterhänta. Notera detaljen med den helt släta övergången mellan blad 

och handtag även i hopfällt läge

Väl ute låser bladet med en "linerlock" vilket är en del av själva poängen med kniven. Hela "Sage"-serien, fyra knivar vid det här laget, är en hyllning till olika kända knivmakare***. Just den här kniven är en homage till Michael Walker då hann införde användandet av "detent-balls" - vet inte om det ens finns något svenskt ord för den termen, och gjorde sig känd för den här typen av lås.

Michael Walkers linerlock

I konsekvensens namn är det här därför en perfekt utförd Michael Walker linerlock. Kniven låser med ett distinkt klick och det absolut inget spel eller glapp i bladet. Låsarmen träffar tangen i rätt vinkel och tidigt. Sen är den gjord av mitt favoritmaterial stål.  Min erfarenhet av diverse knivar med titan i låset är inte enbart positiv kan väl sägas. Farhågan för sega lås, glidande låsarmar och slitage känns betydligt mindre med stål mot stål i låskonstruktionen. Något som också är anmärkningsvärt bra är att det är rätt kraften för att hålla kvar bladet i stängt läge ("detent") är helt rätt dimensionerat. När man stänger kniven så känns det som bladet sugs in den sista biten i handtaget. 

Att bära

Clipet på den här kniven, Spydercos "Wireclip", är enligt mig ett av de bästa på marknaden. Det jag verkligen gillar är att det är diskret genom att vara tunt, svart och inte göra så att halva kniven sticker upp ur fickan. Sen blir det inte sämre av att det är hållbart och håller kvar kniven på ett föredömligt sätt. Det är betydligt starkare än det ser ut eftersom det är gjort av härdat stål och har precis rätt spänning för att hålla kniven på plats. Kniven kan bara bäras med spets upp, vilket jag i vilket fall som helst oftast föredrar, men kan förflyttas från höger till vänster sida. 

Mitt favoritclip alla kategorier, Spydercos Wireclip - här dessutom i svart utförande

Handtaget har inget hål för fånglina vilket jag i det här faller upplever som positivt. Det skulle förstöra utseendet på kniven och tvinga fästet på clipet längre ned på handtaget vilket inte skulle fungera med den här designen. 

Den platta profilen på handtaget i kombination med det utmärkta clipet gör kniven lätt att bära. Ytan på kolfiberskiktet ger något ökad friktion vilket håller kvar kniven. Vikten på under hektot är inte besvärande. Det enda som inte är perfekt är väl möjligen det faktum att Spyderhålet gör att den här kniven inte har den slankaste av profiler och därmed tar upp mer plats i fickan än många andra knivar med motsvarande bladlängd.

Sammanfattningsvis

Sage 1 är en riktigt bra kniv som jag knappt har något negativt att säga om. Passform och byggkvalitet är utöver det vanliga där alla ytor är fasade och putsade och bladcentreringen är perfekt. 

För mig är det här en av de bästa fällknivar som går att få i den här storleken (blad runt 7,5cm, 3") och jag har svårt att hitta något som slår den på fingrarna i den här prisklassen. Naturligtvis är jag därför rejält sugen på en "Sage 2" vad det lider. Även om den inte är en helig Graal så är den kniven åtminstone en rätt schysst bägare på vägen mot högre höjder. 

Spyderco Sage 1 inbjuder till att kika på sin efterföljare

Sage 1 är en fickkniv jag varmt kan rekommendera till alla som vill ha en stadig, solid, välbyggd kniv för allehanda småsysslor. En vardagskniv med potential och ett utseende som gör den till en tämligen elegant företeelse som inte skrämmer alltför många med sin blotta närvaro. 

Specifikation:

Längd utfälld: 181 mm (7,125")
Vikt: 91 g (3,2oz)
Bladlängd: 76 mm (3")
Godstjocklek: 3 mm (0,125")
Bladstål: CPM S30V
Handtag: Laminat kolfiber/G10

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung Taiwan.

Mer teknisk information hittar du på Spydercos hemsida.


/ J - In search for Perfection

* Att jämföra t ex med den nåluddsvassa spetsen på en Kershaw Leek
** Av urfasningen för pekfingret utgörs halva av bladet och den andra halvan av handtagets främre del.
*** De andra är "Sage 2" - Chris Reeve för "Integral lock", "Sage 3" - Blackie Collins för "Bolt lock", "Sage 4" - Al Mar för utvecklingen av "Backlock"

Knivrecension Ka-Bar 4062 "Dozier folding Hunter"

- Den perfekta fickkniven del 8

I del åtta i "jakten på den perfekta fickkniven" så är jag åter nere på de lägre prisnivåerna och letar. Förra delen behandlade kinesiska SanRenMu 710 och den här gången presenteras Ka-bars Dozier folding Hunter. Jag har tidigare berört Doziers knivar och dagens recensionsobjekt kan väl sägas vara en prispressad variant på samma tema. 

Men om man kan säga många goda saker om hans customknivar så kan väl invändas att de i princip inte har någonting att göra med den här skapelsen förutom att de är knivar och designade av Bob Dozier för att vara funktionella. I den ena vågskålen återfinns handgjorda skapelser som gränsar till konst och i den andra en massproducerad vara som är bland det billigaste som kan användas med gott samvete, i alla fall om man gillar knivar.

Ka-Bar Dozier Hunter

Frågan som jag ska försöka besvara här är om tillräckligt mycket av ursprunget går att spåra i den här av ekonomiska skäl bantade kniven för att den ska vara värd att befatta sig med. Svaret är ett nja...jo, men kanske måste utvecklas något för att det skall bli begripligt. 

Som så många andra populära knivmodeller finns den förstås att få i en uppsjö olika varianter. Den finns både i större och mindre format, med eller utan "thumbstuds", svart eller satinblad och med en rad olika färger på handtaget. Föreliggande modell är mellanstorleken med öppning via "thumbstud" och svart handtag som synes på bilderna. 

Utseendemässigt är det en tämligen rättfram kniv med ett enkelt dropformat blad i satinfinish fäst vid ett svart handtag av plast. Öppningen sker med en "tumknopp" och kniven låser med en traditionell "lockback" inga överraskningar där. Men det brukar vara vara ett bra koncept om man vill göra en enkel och billig kniv. Det är mer i de små nyanserna som skillnaden mellan en bra och dålig kniv med sådan konstruktion återfinns.

Mellanstorleken mäter strax över 18 cm med en bladstorlek på kring 7,5 cm

Att det har sparats pengar på materialen och att man försökt trolla med knäna på den här modellen är tydligt och kanske mer uppenbart än på någon annan kniv jag känt på när man håller den i handen. Kniven har bara en tumknopp istället för två, pivotskruven är justerbar men resten av konstruktionen är nitad istället för skruvad, clipet har bara en skruv och så vidare. Det har sparats in där det går vilket ger avtryck i helhetskänslan.

Blad

En sak som det däremot inte har sparats på för prisklassen är stålet. Som bladstål återfinns AUS8* vilket visserligen inte är något superstål på något vis men heller inte uselt givet förutsättningarna särskilt inte om härdningen gjorts rätt och slipningen är bra. Och ska det nu vara en kniv är det ju lämpligt att den går att skära med.

Inget extraordinärt men fungerande - klassisk skålslipad "droppoint" i AUS8

Formen på bladet är en klassisk "droppoint" som kanske inte är så spännande men fungerar. Den är en av de sakerna som har sipprat ned från Doziers förlagor. På en brukskniv gillar jag bladformen även om det nästan ser ut som den har en svag "recurve" vilket den faktiskt inte har. Bladet påminner för övrigt extremt mycket i mått och utseende om en annan känd knivmodell jag ämnar recensera lite senare, Kershaws "Skyline". Kniven är skålslipad och något annat är inte att vänta på en sån här kniv men slipfasen är högt uppdragen vilket ger att bladet skär relativt bra. Slipningen är dock inte lika bra som min andra Dozier kniv "Phat Bob" där det är betydligt mindre gods bakom eggen. Så toppbetyg blir det inte på den här kniven. Positivt är dock att vinkeln på eggen gör att den biter bra i t ex trä. 

Kniven kom vass men inte extremt skarp. I det obligatoriska "jag-har-fått-en-ny-kniv-och-måste-skära-lite saker-så-jag-testar-på-papper"-testet så skär den någorlunda men inte helt perfekt och fastnar ibland. Efter några drag på en stropp så var det fixat. Däremot får väl invändas att knivstålet känns mycket mjukt vilket förvisso gör det tufft och lättslipat men å andra sidan håller det inte skärpan särskilt bra. Inte bra alls faktiskt har det visat sig trots att jag inte använt kniven så mycket.

Handtag

Handtaget är gjort av Zytel och är enkelt men funktionellt utformat. Greppergonomin är emellertid inte i paritet med de bättre i klassen med motsvarande material som t ex Spyderco Delica. Kanterna är för skarpa och ytfinishen gör att materialet känns billigare än vad det är. Detta trots att jag min vana trogen gått över några av hörnen med sandpapper för att göra dem lite mjukare. Jag har även slipat lite på sidorna av skållorna som jag upplevde som aningen vassa. Något som tyvärr är vanligt i dessa tider när alla tycks vara besatta av att göra ytor så greppiga som möjligt. Detsamma gällde de "jimpings" som finns på ovansidan på bladet. Det ger förvisso fäste men skär nästan in i tummen. Sandpappret fick brukas även här. Jag tror bestämt att hela ämnet med det som på amerikanskt manér brukar kallas "tractionplan" får avhandlas vid senare tillfälle.

Handtag med godkänd ergonomi, bättre efter sandpappring  

För övrigt känns handtaget inte direkt bekvämt efter en stunds användning. Det är för smalt, för strävt och har för skarpa kanter för min smak. Vid små enkla skärjobb är det dock inga problem. Och det är väl knivens tänkta arbetsområde för all del. Men det är lite överdådigt att döpa kniven till "Folding Hunter".  Och med det namnet hade jag definitivt valt en öppen handtagskonstruktion istället för den befintliga med stängd rygg vilket försvårar rengöring om det nu skulle komma in skräp i kniven. 

Lås och öppning

För att öppna kniven används en tumknopp och den fungerar men är inte någon av de bättre jag stött på. Den är liten och en smula vass med konstigt mönster vilket förvisso gör att den greppar tummen bra men även att man kan bli lite öm om kniven öppnas upprepade gånger, vilket är lätt hänt om man gillar knivar. Pinnen sticker ut en smula och är därför lätt att hitta men placeringen är väldigt nära handtaget i stängt läge och det gör att det här är en kniv man "smyger ut", inget flickande eller snabböppnande här inte. Som med alla andra "lockbacks" med lite kraft i låsfjädern så har kniven inte den mjukaste öppningen. Tvärtom så krävs det rätt mycket kraft för att öppna den.

Bladet fälls ut med tumknopp

Men väl ute låser kniven med ett distinkt och förtroendeingivande ljud. Tyvärr är väl inte låset lika bastant som det låter. Kniven har absolut inget spel i sidled ens utan att man pillat på den justerbara pivotskruven men väl en smula glapp upp och ner. Visserligen knappt märkbart utan att det provoceras fram och det är inte ovanligt utan snarare regel på den här typen av lås. Vad som är mer anmärkningsvärt är faktiskt att kniven även fjädrar en smula på samma vis när man täljer med den vilket inte känns förtroendeingivande. Att kniven fjädrar något "nedåt" är som sakt inte konstigt men att den gör det "uppåt/båkåt" är ovanligt. Vet inte om det beror på dåliga toleranser eller något annat. Jag misstänker att det faktiskt är hålet i bladet som är något för stort i relation till skruven. Det är inget jag upplevt hos mina andra knivar med liknande låskonstruktion. Eller när jag tänker efter har jag gjort det men det var då på en tämligen billig kinakopia. Det är däremot inget som påverkar funktionen kanske skall tilläggas - mer en känsla. 

Att bära

Folding Hunter är sedvanligt utrustad med ett clip för fäste i kläderna. Om clipet är inte mycket att orda. Det är svart, enkelt och fungerar men kan tyckas något klent med sin enda fästskruv. Återstår att se om det håller. Eftersom jag har fler knivar och det här inte är min absoluta favorit har jag inte använt den mycket nog för att det skall ramla av än i vilket fall. Clipet kan skiftas mellan höger och vänster sida men kniven kan endast bäras med spets uppåt.

Clipet är en ytterst simpel konstruktion men som fungerar så här långt, återstår att se hur det håller

Något jag inte alls gillar på en fällkniv -exponerad tang och i det här fallet är den närmast vass

I övrigt är kniven mycket lätt att bära. Den ringa vikten, smala profilen i fickan och den svartfärgade clipet gör kniven både smidig och diskret att ha på sig. Däremot gillar jag inte den sträva plastytan av den enkla anledningen att jag förvarar mina nycklar i höger framficka där jag varnligtvis även har min EDC-kniv vilket gör att jag "filar" knogarna mot dem varje gång jag kör ned handen i fickan. En annan sak jag inte gillar på några fällknivar alls är en exponerad tang när kniven är stängd. Det är både vasst, fult och opraktiskt då det samlar damm och river upp tyg. Så även där får kniven ett litet minus.

Ka-Bar Dozier Hunter - trots allt en tämligen prisvärd kniv

Sammanfattningsvis kan sägas att det trots allt är en relativt bra kniv med några undantag. Det är en budgetkniv vilket märks men några av slantarna har lagts på bladet vilket känns som en bra prioritering. I övrigt är det si och så med fit och finish. Den är inte usel men heller inte särskilt bra. Det är en kniv för den som vill ha ett någorlunda arbetsredskap men egentligen inte bryr sig så mycket om sin kniv. Sen kan väl tilläggas att det är en fördel att den inte är så dyr då gråter man inte blod om den råkar försvinna vilket t ex min Fällkniven U2 gjort, vilket nu är en annan historia. 

Priset ligger på runt 20 dollar i USA och det var därifrån jag köpte den.


Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm (7,25")
Vikt: 65 g
Bladlängd: 76 mm (3")
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS 8A, Hrc 56-58
Lås: Lockback
Handtag: Zytel

Producerad av: Ka-bar tillverkad i Taiwan.

Mer information hittar du på Ka-Bars hemsida.


/ J - Dozierfan i allmänhet men inte i synnerhet

* Andra knivar jag äger med det stålet är t ex Spyderco "Calypso Jr" och SOG "Twitch II"

Varför i hela friden skaffade jag de här?

- Kategorin "knivar jag äger men inte är särskilt förtjust i"

I ett tidigare inlägg skrev jag om en kniv som jag inte direkt gav högsta betyg, CRKT Mirage och jag tänkte fortsätta på det inslagna spåret i föreliggande lilla text.

Det finns olika sätt att förhålla sig till samlingar av olika slag. Min knivsamling har mer formen av en hög som råkat bli stor nog och ha någon sorts inriktning för att den möjligen ska närma sig begreppet samling. Och ja, jag har originalaskarna kvar. Men sen är det kört ur samlaraspekt  - jag använder mina knivar och de är i de flesta fall på intet sätt unika så något egentligt värde har de inte heller utöver affektionsvärdet.

I alla samlingar återfinns de ruttna lingonen, skämsskivorna som jag tidigare kallade dem. Och det gör det även här. De är till och med relativt legio. Men jag väljer att inte kasta dem, vare sig skivorna eller knivarna. Ofta  förtäljer de en historia eller minner om något som varit eller så har man rent av till och med tyckt om dem vid något tillfälle.

Jag tänkte här ge exempel på några ruttna frukter i edens lustgård. 

Det första exemplet är en tämligen gammal synd och därmed kanske förlåten. Dessvärre var den dyr eftersom jag köpte den i Sverige från Knivkompaniet - ett företag som signifikativt nog inte finns längre. Ett köp jag ångrar djupt särskilt med tanke på hur många trevliga alternativ som finns för de pengarna jag betalade. Det är en sak att stödja svenska handlare en annan att ägna sig åt ekonomiskt vansinne. Eller i det här fallet bara vansinne i största allmänhet.

Exempel ett - Linton Tiger Shark

En stor jäkla metallklump designad i Hong Kong. Ja eller snarare är designen ett hopkok av stulna idéer på klassiskt asiatiskt manér.  Möjligen kan den betraktas som ett knivliknande föremål ur vissa vinklar. Men det var något med den svepande linjen och den smått aggressiva framtoningen som attraherade. 

Linton Cutlery Tigershark - sinnebilden av tacticoolt skräp

Den anförskaffades i ett anfall av sinnesförvirring för att den såg häftig ut på bild på den tiden jag visste mindre om knivar än jag gör nu. Den är vad som på knivforum brukar omnämnas som "tacticool" eller möjligen ett redskap för "mallninjas" men så här i efterhand är det bara att erkänna att den inte bara är stor och klumpig, den är ful också.

I verkligheten är den ännu större än den ser ut på bild. Eller tänk er själva en fällkniv eller snarare bojsänke på närmare fyrahundra gram och 28cm i utfällt läge! Det är mycket kniv det. Särskilt med tanke på att det inte går att skära något med fanskapet.

Inte alls så stark som den ser ut

Något gott kan knappt sägas om eländet men desto fler negativa egenskaper kan nämnas. Den är nämligen inte hälften så kraftfull som den ser ut. Trots sin massiva framtoning går det att få den att flexa i sidled utan större ansträngning. För klen pivotskruv och usel passform på den i övrigt groteskt tjocka linerlocken gör att den lätt glappar upp i sidled och dessutom i höjdled alternativt hänger sig ordentligt så det knappt går att lossa den. Bolstren är i princip massiva och bidrar till den överdrivna vikten utan att för övrigt göra kniven starkare. Skollorna är faktiskt någon form av micarta och är ok. Annars är finishen inget vidare. Bladet påstås vara av 440C vilket jag starkt betvivlar då det är den enda kniven jag äger som faktiskt blivit slö utan den någonsin använts till något vettigt, vilket för övrigt inte går.

Chiselgrind - något att undvika, särskilt i billigt utförande

Orsakerna till det är många men den främsta är att kniven saknar riktig egg. Sågtänderna är nästan bara för syns skull och var någorlunda vassa när kniven var ny men är nu oförklarligt slöa eftersom de aldrig skurit något. Fanskapet är dessutom en s k "chiselgrind" dvs flat på ena sidan med slipfasen på den andra. Något som bara hör hemma på stämjärn och i en sushikocks arsenal. Utöver de användningsområdena har jag svårt att tänka mig några fördelar med den typen av slipning. Sen skiter jag i att Emerson och annan missledd customtillverkare hänger fast vid den formen av eggar.

Summa summarum så var det en skitdyr kniv som är anskrämlig, tung, klumpig och som kräver att man tar fram en skämskudde när man talar om den i knivkretsar. 

Det andra exemplet är lite mer komplext då det var en av de första "finknivarna" jag köpte, en Benchmade som jag dreglat över i Fällknivens katalog på den tiden det begav sig. Eller jag hade snarare tittat på en AFCK men den låg långt bortom min ekonomiska horisont på den tiden.

Exempel två - Benchmade Ascent

Modellen* lever för övrigt kvar i princip oförändrad i nuvarande "Pika" som numera ligger under H&K-sortimentet efter att däremellan ha varit en Benchmademodell.

Ascent - en inte helt lyckad Benchmademodell

Problemet med kniven är inte materialen, tvärtom de är en av anledningarna till att jag ville ha den från början. Stålet är det forna "superstålet" ATS-34 och handtaget är gjort i beprövad Zytel med en inte alltför oäven struktur i det här utförandet. Låset är en klassisk lockback, öppningen sköts med ett Spydercohål och den är försedd med clip. Även utformningen av handtaget ser helt ok ut och påminner starkt om storebror mini-AFCK.

Det som totalhaverar är att inget av detta fungerar på just den här kniven. Det här var en relativt dyr kniv med exklusivt stål från ett välkänt märke och är ändå ett kapitalt misslyckande. Den är ett gott exempel på att det inte går att ta bort viktiga delar ur en design utan att det ger återverkningar  på slutresultatet.

Kniven är på tok för framtung eftersom modellen är gjord för ett handtag i G10 med liners och när den inte har det så förskjuts tyngdpunkten. Den upplevs helt enkelt som obalanserad.

Handtaget är riktigt dåligt utformat. Skaftet är alldeles för smalt samtidigt som det är för tunt och ger därmed knappt något grepp. Om man kompenserar det med att hålla lite hårdare om skaftet så resulterar det i att man upptäcker nackdel nummer två. Låset är felkonstruerat och riskerar att frigöras eftersom det är en så kallad "midlock"-variant som hamnar fel i handen.  Detta förstärks av att urtaget för pekfingret som är så bra på AFCK i det här fallet gör att handen tvingas bakåt och tummen hamnar på låset. Dessutom befinner sig det styrande pekfingret långt från det som skall skäras vilket ger dålig kontroll eftersom skaftet har någon konstig form av bula längst fram. På AFCK (som utläset: "Advanced Folding Combat Knive") så fyller den åtminstone en funktion då den är till för att öka räckvidden då den kniven är en s k "tactical folder". På en brukskniv som Ascent blir det mest löjligt.

En annan sak som inte är bra alls är clipets fäste som lossnade relativt omgående då skruvarna helt sonika släppte ur materialet så numera kan det endast bäras med spets uppåt. Även om det råkar vara det jag föredrar.

Det var en kniv som jag gärna ville tycka om men aldrig riktigt gjorde. 

Det tredje exemplet är lite modernare än de övriga två och väsentligt mycket billigare och då blir det inte riktigt lika hemskt.

Exempel tre - Kershaw Chill

Chill är en R J Martin-designad kniv som genomgående fått bra kritik var man än tittar. Men mitt exemplar tycks vara producerat en osedvanligt hemsk måndag.

Måndagsexemplar av Kershaw Chill

Jag tror att allt som kan vara fel på den kniven är det. Men jag orkade aldrig bemöda mig om att returnera den tvärs över pölen till vilken eBay-säljare det nu var jag jag köpte den ifrån. Kniven har helt enkelt usel fit och finish. Trots ett massivt glapp i sidled går det inte att använda flipperfunktionen utan åtföljande snärt med handleden för att den skall öppna sig. Detta trots att det rör sig om en så pass dimunitiv kniv. Om man väljer att spänna pivotskruven för att komma till rätta med glappet så öppnar inte kniven alls. Och trots det flexar hela kniven för övrigt. Det som stör mig mest är att när man plockar isär eländet så har den alla attribut en riktig kniv har. Den är demonterbar, den har inte för tokiga material med sidor i G10 över stålliners och bladet har glidlager av brons. Det hjälper inte, den fungerar ändå inte.

Där inne bland glidlager och annat ligger problemet och så ovanligt sen "lock-up" förstås

Glömde jag att säga att den inte går att skärpa heller? Det har uppenbarligen hänt något med bladet när det härdades för det tar inte en egg hur mycket man än slipar det. Den ser vass ut men går inte att skära med. Något som först var irriterande, sedan frustrerande och nu mest fascinerande.

Skrapmärkena på bladet ytfinishen beror på att bladet är så jäkla ocentrerat. 

Tur att skiten var billig, tjugo dollar eller något kostade den. Synd för jag gillar designen. Men som ni förstår får den bo på hyllan och inte i fickan. 

Finns det något sensmoral i botten av denna usla stuvning? Nej, tror inte det. Förhoppningsvis gör man väl inte om exakt samma misstag. Det finns ju så många nya att göra. Det gäller väl knivsamlande som så många andra områden här i livet.


/ J - återupplever en samlares vedermödor

* Som jag för övrigt skrivit om här.