Dagens bild nr 7

Idag bjuds det på en porträttbild av Benchmades Mini Griptilian. En av de mest berömda "EDC"-knivarna sen några år tillbaks eller "fickkniv" som vi kanske skulle säga på ren svenska. Den här versionen är i soligt gult utförande med getfot.

"GRIP-tilian"

Ibland ligger det något i ett namn. Den här kniven är både "MINI" och "GRIPTILIAN" så det räcker och blir över. Ett handtag jag inte alls uppskattar hur hyllat det än må vara. Det är för mycket rivjärn och för kort enligt min smak. Hade pengarna funnits hade en Doug Ritter-variant varit mycket mer tilltalande. Bladet i 154 CM, låset - Axislock och öppningen med Spydiehål är jag annars nöjd med. Så överlag en bra kniv med ett skall vi säga - inte fullt tillfredsställande handtag även om det är bättre i min sandpapprade variant. 

/ J - gillar färg som omväxling

(Recensionen var en av de första jag skrev och den hittar du här!)

Dagens bild nr 6

Dagens bild bjuder på en modern fällkniv med eleganta italienska former. Tilltalande estetik parat med någorlunda god funktion, ett Italienskt signum. Viva Italia. 

"Daghetta"

Det här är det dolklika bladet på en Lionsteel Daghetta. Emellertid är det inte helt symmetriskt namnet och utseendet till trots. Istället är det en tämligen ordinär spearpoint med flatslipning från halva bladets höjd. Stålet är D2 och handtaget är i den här versionen gjort i aluminium. Låset är en unik konstruktion som är ett mellanting mellan Benchmades Axis-lock och en traditionell Lockback. Daghettan bäres för fullt för att kunna skrivas om vad det lider.

/ J - köper somliga knivar för att matcha sitt kaffe

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Knivrecension Cold Steel "Ultimate Hunter"

- en sann mångsysslare

De främsta punkterna på en stående önskelista från många potentiella kunder riktad till Cold Steel har länge varit: Bättre stål och fler sunda knivar.

Det vill säga färre överdrifter och mindre svärtade blad - mindre "Tacticool" och mer bruksknivar. Inte för att det helt saknats sådana i sortimentet tidigare. De har poppat upp med jämna mellanrum men de har fört en undanskymd tillvaro i skuggan av sina mer högljudda släktingar. 

Men vad hände då under 2015? Jo, i princip hela deras sortiment försågs med valmöjlighet när det gäller ståltyp och sen kommer en finsk varg som jag tidigare skrivit om och upphäver ett yl i etern och inte minst den här kniven! Tala om att lyssna på sina kunder i det hänseendet. 

Cold Steel Ultimate Hunter

Dagens recensionsobjekt "Ultimate Hunter" är för övrigt en nästan direkt överföring av Andrew Demkos customdesign AD10 till mer produktionsvänligt format och det är inte något dåligt kan tilläggas. 

En intressant aspekt av de här knivarna från Cold Steel och Demko är att de går emot den rådande trenden som resulterat i en stadig ström av titanhandtagsförsedda flipperknivar med ramlås och kullager från snart sagt alla tillverkare, åtminstone de med hemvist i USA eller de som siktar på den marknaden.

Istället är det enkla robusta knivar med tumöppning och "lockbacks" som lanseras och den här kniven följer den linjen.

Enkel och rättfram kniv i väl valda material

När Cold Steel dessutom släpper de flesta av sina knivar med ett så avancerat stål som CTS XHP så blir de ett riktigt konkurrenskraftigt alternativ. Tidigare har de stått fast vid stapelvaran AUS 8A vilket förvisso är ett material de förvaltat väl men det är ett enklare stål hur man än vrider och vänder på det.

Bäva månde konkurrenterna! 

Blad

Ofta går det avgöra en knivs kvalitéer bara genom att titta på hur den ser ut och inte minst bladets utformning. Det här är ett sådant fall. Inga extravaganser, ingen utsmyckning, inga onödiga detaljer utan ren funktion - knivbladsextraktion. 

Formen är en droppoint med en mycket hög om än inte hel flatslipning. Spetsen fungerar väl men är inte särskilt aggressiv. Det är en eftergift för att matcha namnet "Hunter" - jägare. Tar man ur djur är det en god ide att undvika att punktera bukhinnor och annat och då kan ett mycket spetsigt blad vara mer svårhanterat.

Ett flatslipat droppoint-blad, välbeprövat och funktionellt

Bladet mäter strax under nio centimeter på längden och är tjugoåtta millimeter brett innan buken tar vid. Tjockleken över nacken är tre och en halv millimeter. Stor men inte ruskigt stor, bred men inte överdrivet och grov nog för att vara stabil utan att bli ett vässat spett. Måtten ligger väl in linje med vad många skandinavisktillverkade jaktknivar brukar hålla.

Finishen är en riktigt väl utförd tvåtons halvpolerad satin. Det ger ett lyxigt intryck samtidigt som det fungerar ytterst väl. Repor och skav syns inte allt för mycket samtidigt som friktionen blir låg. Ett rejält kliv upp enligt mig från alla svarta bladbehandlingar som CS tidigare envisats med. 

Ett markant steg upp i stålhierarkin - Carpenters XHP

Stålet är amerikanska Carpenters XHP vilket får ses som en rejäl uppgradering från tidigare standardstål. Förvisso har Cold Steel under åren haft knivar i till exempel laminerad "San Mai" och liknande material men deras stapelstål de senare åren har varit AUS 8A. Förvisso inget dåligt "mellanklass-stål" om det är rätt värmebehandlat men det matchar inte konkurrenterna och prisklassen och det håller inte skärpan särskilt väl.

Men hur tänkte de här? Varför inte utnyttja mer av blandlängden och dra eggen närmare handtaget?

Initialt var kniven vass men inte i samma klass och lika överjäkligt skarp som min EnZo Birk 75 till exempel. Jag nämner den för att de införskaffades ungefär samtidigt. Annars har jag haft blandade upplevelser av nya knivar från CS sedan tidigare. Somliga har varit riktigt vassa medan andra har varit mindre bra slipade från fabrik.

Men varför i hela fridens namn har inte eggen dragits längre in mot handtaget? Som det är nu börjar den åtta millimeter ut på bladet. Det gör förvisso att man kan smita fram med ett finger framför fingerskyddet för att utföra detaljarbeten. Ett slags improviserat "choil". Med längre indragen egg hade man emellertid sluppit den "funktionen". I mitt tycke en miss på ett annars mycket vettigt utformat blad. 

Kniven är försedd med en ganska robust fabriksegg vilket gör att den inte briljerar i att skära papper och andra tunna material. Den gör det men under protest. Hår går att raka men med visst tryck på bladet. Så finlir är inte knivens främsta sida med originalegg.  

Däremot övertygar egenskaperna när man kommer till andra, kraftigare material. Kartong skärs igenom med lätthet även efter att både två, tre och fyra kartonger strimlats och eggen biter bra i trä, såväl färska grenar som ved. Hårdplast, PET-flaskor och liknande närmast glider bladet igenom.

Eftersom jag inte är jägare har jag inte testar trovärdigheten i namnet men väl använt kniven i köket. Där är den anmärkningsvärt effektiv till allroundbruk med tanke på hur bladet ser ut. 

En illa dold hemlighet för att uppnå effektivitet är att göra flatslipade blad tämligen breda så att slipfasen inte behöver vara så tvär, något som exempelvis Spyderco behärskar till fulländning. Den tanken finns även på den här kniven vilket gör att kniven skär förvånansvärt bra i frukt och grönt samt rotsaker med tanke på att det finns rätt mycket stål bakom eggen. Jag hade förväntat mig att den skulle kännas mer "kilformig" och ha mer motstånd vid sådana skär men blev positivt överraskad.

Det närmsta jag kommit kött är att skiva och bena karré, skiva stek samt stycka ett par kycklingar. Där är kniven utmärkt. Bladgeometrin fungerar helt som det är tänkt. Sen är den förstås för kort jämfört med en kockkniv när det kommer till att åstadkomma snygga skivor av större köttstycken men det är en annan jämförelse. 

Handtag

Något som slår en efter att ha betraktat kniven ett tag är att det här är en fällkniv som har en något märklig ratio mellan blad och handtag. Bladet är väsentligt kortare än det kunnat vara. Samma typ av förhållande återfinns på till exempel Spydercos modeller "Military" och "Gayle Bradley" för övrigt. I det här fallet beror det på att man ville ha ett handtag som klarar alla typer av grepp från alla storlekar på händer samt att det skulle fungera att arbeta med även med handskar på.

Två fällknivar med korta blad i relation till längden på handtagen

En del av förklaringen till utseendet återfinns även i det faktum att kniven är kraftigt byggd. Pivotskruven är därför placerad längre in på handtaget vilket ger kortare blad i relation till handtag men också mer kontaktyta dem emellan vilket generellt ger en starkare konstruktion.

Ett handtag för även dem med större händer eller handskar på

Anledningen till att kniven känns extremt stark men samtidigt lätt för sin storlek är att den byggd utan ram. Stabiliteten kommer istället från de tjocka sidorna av G10 som inte ger med sig överhuvudtaget även om de provoceras. Det finns således inget flex i kniven. Det är skönt att se att även CS har insett att man inte behöver göra knivar starka in absurdum. Materialet har också den fördelen att det känns bra i lägre temperaturer.

Handtaget är inte öppet eftersom det är en lockback och i ryggen återfinns även ett ilägg av aluminium. Fånglinehål finns för den som vill trä ett snöre genom handtaget, att bruka till sjöss eller i skogen. 

Handtaget utmärker sig eftersom det inte har flata sidor vilket ofta är fallet med enklare knivar och de flesta äldre modeller från CS. Istället är det tredimensionellt format med välvda ytor vilket ger ett riktigt bekvämt och bra grepp.

En utmärkt ythehandling ger ett gott grepp utan att vara överdrivet sträv

Finishen är blästrad och sedan lätt polerad vilket ger en sträv men ändå mjuk känsla. En bra ytbehandling som ger gott grepp utan att vara så jäkla rivjärnsgrov som deras andra knivar kan vara. Det gör även att man slipper modifiera greppet under clipet för att det skall fungera utan att äta byxtyg till frukost. 

För att underlätta vissa grepp är handtaget försett med strategiskt placerade fördjupningar

I hand är kniven helt enkelt utmärkt. Det finns inget grepp som inte fungerar och handtaget känns naturligt. För att göra kniven smidigare när du håller den i "nypan" så finns det fördjupningar i sidorna som gör handtaget tunnare där. De fungerar även väl när kniven greppas "normalt" och gör då att handen låser bättre när man behöver ta i.

På ovansidan av ryggen finns ett par grova räfflor som inte är i vägen förrän de biter på rätt vis i tummen om man tar stöd där efter att ha flyttat bak handen på handtaget. För att underlätta omvända grepp så finns en fördjupning på toppen av handtaget. Det är inget av mina vanliga grepp men om man t ex benar kotlettrad vet jag sen min tid som styckare att det inte är oävet.

Öppning och lås

Utformningen av såväl lås som tumknopp känns vid det här laget igen från de flesta av Cold Steels större knivar som släppts på senare tid. I det här fallet är knoppen asymmetrisk och vändbar beroende på om den skall användas på höger eller vänster sida. Samma konstruktion återfinns på exempelvis "Code 4". 

Den är mycket lättåtkomlig och det här är en av de smidigaste knivarna med den här låsmekanismen jag stött på. Gången är mjuk och kniven låser med ett förtroendeingivande "klack" som låter som man knäcker en valnöt. Kniven öppnas bäst med värdighet, det vill säga lugnt och stilla. Det går om man koncentrerar sig att "snärta" upp kniven med tummen men fjäderkraften från låsarmen gör att det inte känns helt naturligt. Det märks att snabböppning inte är en egenskap som prioriterats vid konstruktionen av den här kniven.

Väl fungerande asymmetrisk tumknopp står för öppning och det stabila "Tri-Ad"-låset för säkerheten

Låset är det på Cold Steel-knivar sedvanliga "Tri-Ad". Den här trimmade versionen av en lockback har visat sig vara en ytterst pålitlig och inte minst stabil lösning. Det här exemplaret är sannerligen inget undantag. Således finns inte minsta tillstymmelse till rörelse i bladet, inget glapp eller spel kan upptäckas. 

Konstruktionen har förutom exceptionell styrka även den stora fördelen att den inte slits ut över tid. Låsklackens utformning gör att den är självjusterande för nötning gentemot bladet. Den enda eftergiften för att få den utmärkta funktionen är att låstypen är tämligen tung att släppa och inte helt lätta att hantera med en hand även om det går. Men i det här fallet är den mjukare och därmed smidigare än på andra knivar jag har med samma lås. På den punkten matchar den Code 4.

En liten varning är på sin plats. Det går att släppa låset och fälla ihop kniven med en hand men det görs bäst med två av det enkla skälet att bladet är en "freedropper" som delvis faller in av sin egen vikt om låsarmen frigörs helt vilket gör att fingertopparna ligger i farozonen.

Att bära

Kniven levereras med två clip. Det monterade för höger sida och ett medföljande för vänster sida. Det tillsammans med låskonstruktionen och öppningslösningen gör kniven helt ambidextriös vilket är till glädje för alla vänsterhänta eller för den som bara föredrar att bära kniven på den sidan ändå.

Clipets placering gör att kniven inte helt försvinner i fickan men den sitter tämligen lågt. Funktionen är utmärkt och kniven hålls bestämt på plats utan att vara omöjlig att få fram. Det beror till stor del på materialet under vars ytbehandling inte är lika sträv som på t ex "Hold Out III" och andra G10-försedda knivar från CS som är ökända på det området. 

Cold Steels standardclip fungerar här bättre än vanligt tack vare att handtagssidorna är relativt släta

Sen går det inte att komma ifrån att det här är en tämligen substantiell kniv. Den mäter över tolv centimeter hopfälld vilket är mycket och väger in på närmare hundrafyrtio gram. Men trots de måtten så är den rätt diskret i fickan. En ödmjuk bjässe med andra ord. De mjuka och rundade sidorna hjälper till att kamouflera yttermåtten.

Men storleken diskvalificerar den från att ingå i min serie "den perfekta fickkniven". Men som namnet mer än antyder är det en kniv riktad mot andra användningsområden än EDC. Men namnet till trots är den betydligt mer än bara en jaktkniv enligt mig. 

Sammanfattningsvis

"Ultimate Hunter" markerar för mig ytterligare ett steg i rätt riktning för Cold Steel. Kniven avviker en del från deras grundutbud av knivar då den är försedd med tredimensionellt formade G10-handtag vilket höjer den ett snäpp över mängden. Ytfinishen på handtaget är i mitt tycke också en förbättring med sin mjuka greppiga yta som dock inte är sträv och inte minst har man valt ett premiumstål i bladet och gett f-n i att svärta det.

Ultimat - i flera hänseenden

Allt sammantaget gör att jag upplever att Cold Steel har tagit det som är bra med flera av deras modeller som god ergonomi, utmärkt byggkvalité och Demkos designidéer och parat det med matchande materialval. Baksidan av det är förstås att priset hoppar upp ett steg. Jag tror att jag betalade runt tusenlappen för den här kniven. 

Konkurrens finns förstås och inte minst hittas några av dem i CS egen katalog. Tidigare nämnda FinnWolf är möjligen en kandidat även om det är en betydligt mindre avancerad kniv med enklare materialval i både handtag och blad och inte minst ett mindre arbetat grepp. Men även det är en resolut brukskniv redo för det mesta.

Närmare i pris och material ligger i så fall nya "American Lawman" med sitt uppgraderade stål. Men den kniven dras med sitt svarta blad även om ytan numera är "DLC"-behandlad. Detsamma gäller "Recon 1" som även den är en utmanare. Men de har inte samma förfinade handtag och helt klart en annan inriktning.

Både bladform och utformning av Ultimate Hunter får mig att associera till Spydercos Gayle Bradley som utan tvekan är en annan kraftfull fällkniv som har en liknande framtoning. Även Fällknivens PXLWH kan vara ett alternativ då den i princip har identiska mått. Däremot är handtagen på de två sistnämnda utmanarna och särskilt då PXL betydligt simplare i sin utformning. Sen kan nämnas att de båda alternativen trots detta är dyrare än kniven från Cold Steel.

I jämförelse med en annan praktisk kniv från Cold Steel - "FinnWolf"

Första intrycket jag fick när jag öppnade paketet var att kniven kändes stor och kraftfull men framför allt lätt. Något av de egenskaper jag hoppats på men som alltid är svåra att bedöma utifrån bilder och specifikationer. En bidragande orsak till att kniven känns smidig i hand trots ett bastant yttre är att den är välbalanserad. 

Ett inte helt oävet utseende trots den praktiska framtoningen och obalansen mellan blad och handtagslängd

Om det sen är "den ultimata jaktkniven" vet jag inte. Jag jagar inte själv men känner flera som gör det och någon som gör det riktigt mycket så jag vet ungefär vilka bladtyper de vanligtvis föredrar och dit kan den här definitivt räknas. Sen vet jag inte om en fällkniv är det jag personligen skulle välja för ändamålet i vilket fall med tanke på rengöring och annat. Men det är mycket en fråga om tycke och smak och en "storjägare" jag känner använder ofta en Puma 4-star fällkniv till bland annat hare. 

Men jag vet rätt mycket om andra knivtyper och "Ultimate Hunter" är i mitt tycke ett ytterst kompetent eggverktyg. Den är för stor för att kvalificera sig för "Den perfekta fickkniven" enligt mig. Däremot fungerar den väl som kraftig allround-fällkniv. Ett bekvämt handtag parat med ett enkelt och väl utformat blad i utmärkt stål med bra geometri och slipning räcker långt.

Så köp den om du önskar en kompetent fällkniv som fungerar till det mesta som kräver en egg. Köp den däremot inte om du vill ha en liten diskret fickkniv eller ett precisionsinstrumet för att peta naglarna med. 

PS. Bortse från allt vad marknadsföring heter från det här företaget. På den fronten är de infantila och ni blir bara upprörda.


Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Längd hopfälld: 127 mm
Vikt: 138 g*
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: CTS XHP
Handtag: G10, blästrad
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan


/ J - fryser inte

* Vägd av mig.

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Och av de planerna blev det intet

Det är inte alltid det går som man tänkt sig. Faktiskt oftare än inte är min erfarenhet genom livet. Den här gången rör det inte direkt liv eller död. Det handlar däremot om min nya kamera och fototillfällen.

Det förhåller sig nämligen så att jag inte är i besittning av vare sig studio, ljusbox eller ens externa blixtar och andra roliga leksaker. Jag är därför i högsta grad beroende av solsken eller åtminstone dagsljus för att kunna fotografera någorlunda anständigt.

Hittills har alla sådana planer gått i stöpet. Endera är det mörkare än i röven på en sotare eller så är det faktiskt soligt men då har den knappt orkat masa sig upp över hustaken och slagskuggorna har varit svarta. Vintern är en mörk tid på mer än ett sätt. I skrivande stund är det någon form av halv snöstorm med blötsnö/regn och vind.

Av mina vilda planer på att illustrera min knivsamling på ett bättre vis har det därmed blivit intet. I princip alla bilder ni tar del av så  här långt är "gamla". Bara några foton jag lagt ut på Instagram och någon ögonblicksbild här som är färska. 

Men någon gång skall det väl komma en vår. Både för mig, världen och min kamera.


/ J - undrar om det stämmer att efter regn kommer...

Dagens bild nr 5

Julen kom även i år. Och nu är väl de flesta mitt upp i den på olika vis. Det äts, det kopplas av, det smågrälas lite nu när alla måste umgås och vara glada. Tid finns för att läsa den där boken eller varför inte surfa in på favoritsidorna en gång extra. Kort sagt de flesta lever och mår bra, hoppas jag. För att inte favoritsidorna skall vara helt tomma kommer här en bild som emellertid inte har mycket med julen att göra. 

Två knivar som sinsemellan inte är särskilt lika. I princip är hålet i bladet det enda gemensamma . Ett gott exempel på Spydercos breda utbud. 

"Yin & Yang"

Paramilitary 2 i helsvart utförande har här fått sällskap av den Art-Deco coola "Des Horn". Båda ytterst praktiska men på olika vis. Den ena robust och relativt stor den andra ytterst elegant och diskret. Yin och Yang i knivvärlden. 

/ J - gillar olikheter

(Båda knivarna finns recenserade sen tidigare. Du hittar texterna här och här!)

Här lyser flitens lampa

Kära läsare! 

Temat för dagen är förbättring av bloggen. Det första som hänt är att den fått en liten lätt make-up. Den består i en något ändrad bakgrundsfärg samt ny mörkare nyans på rubriker och annat smått och gott kopplat till layout. Tanken med det är att göra sidan så läsvänlig som möjligt. Det är en fortgående process för övrigt. 

För utveckling av det här formatet är feedback och kritik från er läsare utmärkta hjälpmedel. Det första jag fick i den vägen var en önskan om ett index över de knivar jag presenterat/recenserat.

 Därför har jag nu försökt skapa ett sådant. Den hittar ni en bit ned i kolumnen till höger. Strax under "bloggarkivet". Det får ni också gärna ta en titt i om ni känner för det. Där finns en och annan text som inte är rena recensioner.

För den som inte orkar bläddra finns längst upp i vänstra hörnet en eminent sökfunktion. Den fungerar av någon underlig anledning snabbare än bloggers egen som annars ligger till höger. Allt för att ni lättare skall hitta det ni söker. 

Jag har även lagt in en snabblänk till Wikipedia. Det kan vara så att ni plötsligt tänker "där är han ute och seglar" och så länge det inte är en text om slätskonare så går det att kontrollera elementära fakta där som om Cr13MoV verkligen är ett kinesiskt stål eller vad man nu vill ha bekräftat.

Nu skall jag dona vidare. Färdig blir man aldrig! 

/ John - julpysslar med knivblogg

Traditionella knivar - RR Texas Toothpick

Idag presenterar jag något riktigt smått representerat av ett mönster som går under namnet "Texas Toothpick" och i det här fallet en "small" eller "baby" toothpick vilket innebär en hopfälld längd på tre tum. Den är tagen ur Rough Riders "Stoneworx"-serie vilket innebär att skollorna är formgivna av Brian Wilhoite. Materialen som används är små bitar av äkta pärlemor och abalone samt syntetisk sten. Syntetisk innebär i det här fallet att de är gjorda av stenmjöl som tillverkats av rester från exempelvis smyckestillverkning. De röda och gula stenarna är jaspis vilket är en stentyp karaktäristisk för de sydvästra delarna av USA. Den blå stenen är turkos. 

En klassisk toothpick är en enbladig fällkniv med ett slankt clippointblad, ibland benämnd "Californa clippoint". 

Rough Rider Texas toothpick, Stoneworx

Bladet är ett slankt clippointblad på 2.25" eller ca 57 mm

Här jämförd med ett liknande mönster "French Tickler". Båda knivtyperna är ättlingar till spanska "Navajas"

Fit & Finish

- Bolster, Kniven har två bolster där det bakre är längre och av RRs treringade typ. Det främre har försetts med snäckskalsdekoration. Materialet är som så ofta i klassiska knivar nickelsilver eller vit mässing som det också benämns. 

- Skollor, Handtagssidorna är det mest påfallande med den här kniven. I ett fackverk av mässing har fält med gul och röd jaspis lagts in tillsammans med bitar av pärlemor och abalone. Allt ger en synnerligen färgglad liten kniv. 

- Ramen är gjord av mässing med en millimeters grovlek. Med tanke på knivens ringa format ger det en relativt stadig kniv givet förutsättningarna. 

- Passning, Precisionen i tillverkningen är givet priset en av styrkorna hos den här och andra knivar från RRs Stoneworx-serie. Det finns inte mycket att anmärka på. Bolster och även insida på ramen är rundade och slipade. Kniven kom vass och någorlunda centrerad. Passningen mellan de olika materialen i skollorna är utmärkt och det finns inte heller några glipor i övergången mellan handtagssidor och bolster. Om kniven hålls upp mot en lampa skiner inget ljus igenom ryggen vilket är anmärkninsvärt bra. 

- Slipning, Kniven kom vass men eggen är inte helt symmetrisk. Tilläggas bör att det är tämligen svårt att åstadkomma det på ett så litet och smalt blad. Sen är det ett mjukt och enkelt stål. Vill man använda den här eller andra knivar ur den här serien får man vara beredd att dra den över en strigel eller ett skärpstål ibland. Men i gengäld är det mycket lätt att få tillbaks skärpan. 

Walk & Talk

- Pull, Den här kniven bjuder inte på mycket motstånd vilket är lätt förklarat med den lilla ryggfjädern. Men det är bastant nog för att ge gott intryck. En tvåa sätter jag motståndet till.

- Walk and Talk, Den må ha ljus röst men tämligen bestämda åsikter. RR916 är inte försedd med något halvvägsstopp men det känns inte heller nödvändigt på en så här dimunitiv kniv. På väg ut och in öppnar bladet mjukt och utan besvär. Kniven snäpper till i såväl utfällt som hopfällt läge på ett betryggande sätt. 

Stay & Play

- Stay, Trots det sympatiska ljudet hålls inte bladet så hårt på plats men med tanke på vad kniven kan tänkas användas till ser jag inte det som ett problem. 

- Spel och glapp, Bladet är stabilt i sidled men lite svaj kan provoceras fram om man bänder kniven. Det är snarare hela kniven som vrider sig än bladinfästningen. Den är för liten för att klara övervåld. 

Bladstålet är som brukligt med knivar från RR "440C" eller mer troligt dess kinesiska motsvarighet

Som vanligt är det utmärkt finish på de knivar som ingår i RRs "Stoneworx-serie"

Sammanfattning

Som så ofta var jag nyfiken på mönstret och önskade ha en i samlingen. Det här var min första "tandpetare" och i det här lilla formatet påminner det tämligen mycket om en "Peanut", ett mönster jag presenterat tidigare. Men de här knivarna finns också att få i mer substiantiellt format med decimeterlånga blad för den som önskar mer kniv. 

En fällkniv för de små arbetsuppgifterna som definitivt inte skrämmer någon

Rough Riders modell RR916 Stoneworx Baby Toothpick är en mycket elegant liten kniv som fungerar till diverse småsaker och till sådant är den osedvanligt stadig trots sina ringa mått. Det gör den till en god representant för sitt mönster.

Specifikation:

Märke: Rough Rider

Mönster: Texas Toothpick
Referensnummer: RR916
Längd hopfälld: 76
Bladstål: 440C
Huvudblad: 57 mm
Etsning blad: -/440 razor sharp steel
Text tang: RR Logo/RR916 China
Skollor: Syntetisk sten (turkos,
Bolster: nickelsilver/vit mässing
Ram: mässing
Nitar: ej synliga
Sköld: -

Tillverkningsland: Kina


/ J - petar tänderna med stil

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Dagens bild nr 4

Bilden idag är på en liten kniv med mycket attityd och en av de som fick mig att kika på Cold Steel som märke. Eller ja, tittat har jag väl gjort tidigare men mest med ett ögonbryn höjt i förvåning över marknadsföringen och de många märkligheter de spottar ur sig. 

"Tuff"

Mini Tuff Lite är en riktigt praktisk liten krabat när det kommer till små vardagssysslor som förpackningsöppning och liknande. Ligger bra i handen gör den också särskilt taget i beaktande det diminutiva formatet. Sen är den en av de minsta knivarna som finns med det berömda "Tria-Ad"-låset. Snacka om overkill!

/ J - uppskattar det stora i det lilla

(Mini Tuff Lite finns utförligt beskriven här!)

Uppföljning reklamation

- ibland är det snabba ryck som gäller

Det finns de som är serviceinriktade och vill göra rätt för sig. Det är trevligt när de återfinns i andra ändan av misslyckade transaktioner! Och alla som har fördomar mot att kineser inte skulle ta sitt företagande på allvar kan lugna sig lite där hemma bakom skärmarna. Jag fick svar inom några timmar på mitt mail innehållande reklamation angående den självförstörande kniven och det är inte illa, särskilt givet tidsskillnaderna. 

Vad blev då utgången av mitt klagomål Jo, pengarna är redan till fullo återbetalda till mitt Paypalkonto och jag får behålla kniven. Sen kan väl erkännas att det beror på att det är för dyrt att skicka mig returfraktsedlar på en trasig kinakniv men ändå. 

Därutöver får jag en ny uppsättning skruvar mot att jag betalar frakten för dem. Det kan jag leva med. Det innebär att om det fungerar och de faktiskt kommer fram så får jag en ny kniv för under 10$.

Sista mailet från säljaren nu på morgonen låter hälsa att skruvarna redan är i den ömma omvårdnaden hos den kinesiska posten, vad den nu kan tänkas heta. 

/ J - avvaktar

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Veckojubileum

- inget är för litet för att firas!

Nu ämnar jag inte skriva ett inlägg efter varje vecka som passerar men det är ändå roligt att följa utvecklingen på en helt nystartad sida. Det här blygsamma projektet har nu varit igång en vecka och har i skrivande stund lockat:

1326 läsare 

En siffra som i bloggsammanhang måhända kan te sig blygsam men som jag är nöjd med av flera skäl. För det första får medges att ämnet, knivar, inte är det bredaste och inte lockar enorma läsarskaror även om jag vet att en och annan smygläser min blogg fast de inte vill erkänna det. Sen finns det de som läser fast de egentligen inte brinner för ämnet, tänka sig!

Men det främsta skälet till att jag är tillfreds med första veckan är att utvecklingen skett trots att sidan knappt listats på Google än. Inte förrän i förrgår var den sökbar överhuvudtaget. Fram till dess var man tvungen att följa en direkt länk eller de facto skriva in adressen för att hitta den. Även direkta sökningar på "Knivigt värre" gjorde att du mest hamnade på familjeliv eller någon annan spännande sida där uttrycket förekom i löptext.

"Tre intressen i en bild" Här firas med kaffe

Med det i åtanke känns siffran som en framgång. Och det tackar jag er för! Alla ni som faktiskt hittar hit och läser.

Vad kommer då att hända härnäst? Tja, jul blir det väl här som överallt annars. Frågan är väl vilka sorters knivar en tomte kan tänkas bära? Eller är den som bär kniv en jäkla tomte?

Men annars är det som ligger närmast och väntar recensioner och presentationer av knivar från så vitt skilda märken som: Cold Steel, MCusta, Enlan, Rough Rider, Spyderco, Enzo, Kizer, SRM, Hubertus, Al Mar, Ontario och Real Steel.

Utöver det blir det förstås en fortsättning på den nystartade serien "Dagens bild" även om den kanske inte kommer att levereras bokstavligen på daglig basis men tämligen nära. Vidare ska jag se över mitt förråd av fastbladare och inte minst köksknivar. Jag har nämligen fått ett par direkta förfrågningar att skriva om dem så det tänker jag göra. 

Sen är jag öppen för förslag från er läsare. Vad vill ni läsa om? Det är inte säkert att jag kan uppfylla önskningarna men jag kan försöka. 

/ J - skålar i kaffe

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Reklamation

- Ibland får man precis vad man betalar för

Att det händer mycket på den kinesiska knivfronten just nu har säkert inte undgått någon intresserad. Först var det bara dåliga kloner och kopior som kom därifrån. De följdes av bättre och till och med bra sådana. Efter ett tag dök märken som Carson Labs, Reate och Kizer upp. Sen följde raskt fler i deras framgångsrika fotspår som exempelvis Stedemon, Maxace, CH-knives och SRM som knoppade av sig till Real Steel. 

Så det är klart att man blir nyfiken på fler. Kan ett märke pumpa ut välgjorda fällknivar med kullaggrade flipperblad och titanhandtag så kan väl fler. Det gäller bara att hitta rätt fabrik. Mina sista knivar från Real Steel är så goda som något annat på marknaden och piskar det mesta i sin prisklass och Kizer tillhör kvalitetstoppen vad gäller produktionsknivar. Av de skälen fnyser ingen generellt åt knivar "Made in China" längre. 

MEN de ruttna äggen i korgen finns kvar. Jag hittade ett sådant igår. Hört talas om "Two Sun"? Det hade inte jag heller men blev nyfiken. Av bilderna att döma såg modellen jag kikade på inte helt fel ut och priset var ytterligt humant. Kniven återfanns på eBay och inte Aliexpress kan väl nämnas. 

TwoSun, katalogbild

Kniven var kanske lite tråkig kanske men följde konceptet väl och jag gillade formen på handtaget och den avskalade bladformen. Nåväl, order lades och försändelsen kom igår. Snabb transport då jag inte räknat med att få den innan jul. Väl inslagen även om paketet såg ut som en elefant eller möjligen en rundrumpad stuvare suttit på det. Kniven dröp av olja så någon korrosion led inte kniven av heller. 

Första intrycket var mest positivt framför allt som kniven var lättare än väntat och tämligen bekväm att hålla i och utöver det verkade kvaliteten leva upp till och något överträffa priset. De enda som inte var riktigt bra var själva öppnandet som uppenbarligen behövde lite tid. Flippern måste träffas rätt för att fungera och detentkulan samt låsarmen bjöd på rätt mycket motstånd inledningsvis men sådant kan slita in sig. Positivt var även att kniven hade dolt översträckningsskydd på låsarmen. De hade gjort sin hemläxa väl, vilka som än låg bakom. Det gick icke att förtälja av kniven ty den var helt, och då menar jag helt, steril. 

Efter en timmas användande i form av paketöppnande och lite kartongjox, det är ju ändå juletider och en falukorv senare så rasade kniven ihop. 

Jag hade av misstag råkat komma åt den hemliga "James Bondknappen" den som det stod "SELFDESTRUCT" på. Det började med att bladet kändes lite glappt i sidled. Inget konstigt i sig då flippers öppnas med sådan kraft mot stoppinnen att pivotskruven inte sällan behöver justeras om den inte är loctitad härifrån till h-e! Men se där stötte jag på patrull. Specialskruv - och inte så lite heller. Försökte med den specialnyckel för trestjärniga pivotskruvar jag äger. Men den passade inte. Bäst jag satt där och pillade ramlade något mycket litet ur kniven och ned i mitt knä. Det skall det inte göra så varpå jag blev ytterligt nyfiken. 

Så skall det INTE se ut, skruvhuvudena har helt sonika gått av

Men se där ja! En skruvskalle i miniatyr. En av skallarna hade helt sonika gått av. Konstruktionen var annars sund, det vill säga ingen skruv direkt från sidan in i den andra titansidan med gängpaj som följd utan en hon och en hanskruv. Problemet var dimensionen och kvaliteten på dem. 

Visserligen brukar kinesisk "hardware" d v s skruvar, muttrar, nitar e t c ofta vara gjorda av mjukost men det här tar nog priset. För att ytterligare lägga sten på börda så var det lilla huvudet jag fått i knät den sista kvarvarande av två. Den första hade uppenbarligen gått av tidigare och fallit bort, troligen redan under tillverkningen. 

Så här ser de ut på plats, huvudlöst!

Nu delade sig kniven som en sann fällkniv i två delar, tja eller fler. Det visade sig dock att den ganska snygga backspacern faktiskt var i titan. Visserligen billig sådan men ändå. 

En sann fällkniv. Den fäller ihop sig själv - i sina beståndsdelar

Nu har jag fotograferat av eländet och öppnat ett returärende på eBay. Får se vad som händer. Jag har varit vänlig nog att ge säljaren alla chanser. Vederbörande kan välja mellan att a) skicka mig en ny kniv b) ge mig pengarna tillbaks eller åtminstone c) skicka komplett skruvsats så fixar jag det själv. 

Vi får se vad svaret blir. Jag var vänlig nog att tala om att jag drev en knivblogg också. Ärlighet varar längst. 

Jag återkommer med utvecklingen på historien när det finns en sådan. Det finns säkert någon lärdom att dra i slutändan. Förhoppningsvis inte bara "låt någon annan testa de okända märkena först".

Fortsättning följer...

/ J - testar reklamationer på eBay

PS. Ber om ursäkt för bildkvalitén, dåligt ljus och en mobil är inte det bästa grundmaterialet

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

Dagens bild nr 3

Det tredje inlägget i den här serien togs i den yttepyttelilla trädgården som hänger ihop med bostaden strax innan den sista köldknäppen kom. Den som nu ersatts med regn igen. Allt tillbaks till det normala. Bonuspoäng delas ut till den som kan artbestämma busken utifrån bilden!

"WinterBirk"

Kniven är den alltigenom förträffliga Birk 75 från Enzo. Vilket för övrigt är finska Brisas eget husmärke om jag förstått det rätt. Hur som haver, excellenta knivar. Den här i utförande med skollor i kolfiber, skandinavisk slipning och D2 som bladstål. En recension på den här kniven är på ingång. 

/ J - kurar skymning

Nio episoder

- Det här med att skära sig. En inte alltigenom skarp text om små olyckor

Den här texten har tidigare varit publicerad på "Cykligare" men jag tyckte den kändes aktuell så här i jul- och knivtider. Så här följer en omtyckt favorit i repris.

Jag tänkte brodera ut texten kring ett fenomen som är helt oundvikligt i längden för de flesta som använder någon form av vässade föremål - att skära sig. Något som alla gör men en del jag känner, inga namn nämnda och definitivt inga glömda, gör det något oftare än vad som är nyttigt för dem. Troligen är även undertecknad en av dem eller kanske inte. I mitt fall är olyckor snarare en konsekvens av den blotta volym knivar som hanteras. 

Nu är det väl inte en aktivitet som jag är någon varm förespråkare av. Men från stund till annan kommer det om man hanterar knivar hända att man råkar sticka några av de kära tingestarna i sin lekamen. Och då är det inte bara i hjärtat det skär när man tänker på de fula fläckar blod kan åstadkomma på ett fint stål. 

Skurit mig har jag förstås gjort i många sammanhang. Knivar är någonting som används ofta och mycket. Inte minst då jag är inbiten (ha ha) nagelbitare sen en evighet tillbaks. Mången knivspets har under åren därför fått agera klor. Det fanns även en tid i livet när jag gjorde inhopp som styckare på regelbunden basis och i köket hanteras det förstås knivar. Men även vid utematlagning under cykel- och bilcampingsemestrar, i kabysser har det hänt, på fjället, i svamp- och bärskogen, täljande, för nöjes skull samt alla småuppgifter som fickknivarna mer eller mindre dagligen utsätts för: tejp inte minst min kära eltejp, snören, trådar, klädetiketter, kartonger, seg plast, övriga förpackningar, frukt, allmänt småpill som att ta bort spetor o dyl och allt jag inte kommer på nu. 

Sen kan man som bekant skära sig på andra eggföremål som rakhyvlar, saxar och osthyvlar. Det gäller bara att se möjligheterna!

Valda episoder är målande men inte illustrerade då detta trots allt så här långt är en någorlunda rumsren sida.

Ni känner alla igen den där bekanta kvickt brännande sensationen när ett vass och fint slipad egg skär igenom hud för att sen bita lite i kött. Den första instinktiva reaktionen när man rycker undan handen och tänker "jävlar". Granskandet när man försöker överblicka vidden av det inträffade. Den lätt domnade känslan som råder initialt och när man inte ser något för att det endera saknas blod eller är för mycket av den varan. När man skurit sig.

Det är den vi ska prata lite om...

...Sen hur det svider när man försöker rengöra det jäkla såret. 

Alla småsnitt i fingrarna under åren räknas inte. Något litet ärr på tummen har jag efter att ha sluntit med en bågsåg när jag var liten och några i själen av sårad stolthet när jag varit osedvanligt klumpig. Inte heller de räknas.

I begynnelsen

De första gångerna jag jobbade på mina egna händer härrör från barndom och skärgårdstid. Jag tillbringande rätt mycket tid men mina farföräldrar på deras båt och diverse öar, holmar och skär i Stockholms skärgård när jag var liten. Jag minns att jag en sommar när jag var i fem- sexårsåldern blev hemskt imponerad över en äldre pojke och hans kniv. Med den täljde han träknivar till mig som jag sen låtsades var riktiga och bland annat använde för att kvista av buskar. Som ni förstår tappar träeggar skärpan rätt snabbt. Han tröttnade så småningom på att vässa och tälja knivar åt mig och jag gick över till att bearbeta min farmor istället som gav efter och skänkte mig min första egna kniv. En morakniv förstås, med vackert rött handtag och fodral i plast. Stolt som en tupp var jag. Nu var det här en vuxenkniv så några parerskydd eller moderna påfund som rundade spetsar var det inte tal om.

Och det märktes. Efter bara några timmar hade jag skurit och stuckit mig i samtliga fingrar på vänsterhanden. Min finmotorik var då som nu inte briljant. Även högerhandens grepp mellan tumme och pekfinger och senan där hade fått sig en törn. Så bara efter ett litet tag bar jag plåster på nästan varje synlig yta av händerna. Det var en lärorik tid. Men med tiden blev jag skarpare och plåstren färre.

På studs

Ett litet inte så synligt ärr med rolig bakgrund har jag i pannan. Händelsen som gav upphov till det utspelade sig i arla tonår. Jag, en god vän och en gemensam bekant skulle en solig våreftermiddag kasta lite kniv som pojkar pläga göra i den åldern. Vi var vid tidpunkten inte så rasande skickliga så några stadiga ekar i backen nedanför en av deltagarnas bostad fick agera måltavla. Omöjliga att missa om man inte är blind. Nu är det svåra med att knivkastning inte bara att sikta utan även att bedöma avstånd och rotation på kniven för att nå framgång. Hur det nu än bar sig så lyckades ett kast på filmvis orsaka någon form av rikoschett och först studsa mot trädstammen för att sen vallas mot något för att slutligen träffa mig mitt i pannan med ett dovt smackande ljud. Som tur var saknades full kraft efter studsarna och det var baksidan som träffade! Men ett rejält jack blev det och det måste sett lite komiskt ut. Ett märke och ett minne blev det.

Från hand till fot

Ytterligare ett minne men mer tråkigt sådant från ungefär samma tid har jag i en fot. Domningar och brist på känsel i en del av trampdynan blev resultatet av ett oväntat snitt. Det var morgon och jag skulle sätta mig vid mitt skrivbord i mitt tonårsrum och på golvet fanns den tidstypiska heltäckningsmattan. Nakna fötter strök över den gröna mjuka ytan när jag  satte mig och när foten glider framåt känner jag att det bränner till som vid ett getingstick. Jag rycker till och hoppar bakåt varpå det smärtar rejält när jag nuddar vid golvet med foten. Ur främre delen på trampdynan stick en bit metall ut. J-ar i h-e också. Uppenbarligen saknades ett skalpellblad efter gårdagens pysslande, nu upphittat. Jag minns fortfarande det extremt obehagliga ljudet som uppstod när jag var tvungen att dra ut bladet ur foten, ett mjukt slurpande. Musklerna hade slutit sig kring det inkräktande stålet. Den synliga delen av såret läkte fort pga det fina snittet. Men någon nerv därinne fick sig en törn och har aldrig blivit helt bra.

Mångfald

Som ni alla känner till så kan man förstås skära sig på annat än knivar. Vem har inte hyvlat sig lite väl hårt någon gång när man rakat sig? Bäst minns jag en stressad morgon när jag skulle med bussen från dåvarande hemmet i Lammhult  till högskolan i Växjö. Rakade mig med en något slö hyvel och eftersom tiden var knapp och jag tröttnade på att försöka bryta av skäggstråna bytte jag till ett nytt blad. Det skulle jag nu inte ha gjort. Ni vet vad som händer om man bibehåller samma tryck med skarpa blad som med slöa. Just det gjorde jag och det på "polisongplats" Aj fan! Inte djupt men välhyvlat. Och inte slutade det blöda i brådrasket. Var tvungen att åka med bussen så jag äntrar med en blodig trasa tryckt mot ansiktet åtföljd av mer än en frågande blick från blivande medpassagerare och möts av en brett grinande busschaufför. Det slutade inte blöda förrän jag var framme i stan. Mycket pedagogisk händelse!

Att akta sig

Och när vi nu talar om saker som inte är knivar men som kan ge upphov till blodvite så erinrar jag mig en episod som inträffade efter min  första sommarjobbstid på Ello-livs i Lammhult som styckare. Hela sommaren hade jag oerfaren som jag var aktat mig noga för att skära mig. Särskilt vid moment som att bena skinka och skära skallar. Stålhandsken på vänsterhanden fick väl bekänna färg någon gång men mer än så blev det inte. Även skarpa ändar av maskiner som svålmaskiner och bandsågar undveks nogsamt. Allt gick väl fram till första timmen efter sista dagen. Väl hemkommen på fredagen runt halvfyrasnåret var jag hungrig och tyckte att en ostmacka skulle sitta fint. Det var då jag okoncentrerad slant och skar mig rejält på osthyveln.

Det bidde en tumme

Någon snitt blev det ändå trots allt på nämnda bygge. Några somrar senare inträffade en något ska vi kalla det osmaklig händelse. Jag pysslade om morgnarna med att packa varor för utskick till butiker av olika slag. Och någon hade beställt fläskben och för att dela kotlettvarianten av sådana skär man mellan kotorna för att sedan knäcka till lite. Just på morgonen innan bilen skall anlända vid frukosttid var det ofta lite stressigt och vid så här små arbeten har man inte stålhandske. För att spara lite tid stod jag dubbelvikt över ett tråg inne i köttkylen och skar. Och inte bara i ben visade sig utan även i tummen!

Först kunde jag inte se eller känna hur illa det tagit. Tummen var täckt med vit bomullsvante och fingrarna dessutom lite stela i kylan efter kontakt med det kalla köttet så känseln var inte den bästa. När jag tog av vanten med den nu prydligt avskurna toppen kunde jag bara se att tummetott såg obehagligt platt ut, något saknades - spetsen. Det gick inte att se hur mycket eftersom det blödde rejält som det plägar göra i fingertoppar. Men det gick att se att ett flertal millimeter av hud och den yttersta toppen saknades. Fan. Och var i h-e hade den lilla avskurna biten tagit vägen - tittade mig omkring på stenmosaikgolvet och alla backar med kött att mala som stod runtomkring. Kört, omöjligt att hitta. Det visade sig senare att det inte var så illa, det läkte snyggt. Men som nagelbitare lämnas rätt mycket topp att skära i. Och den lilla biten - den återfanns aldrig.

Att gå på djupet

Det djupaste snitt jag åstadkommit skar inte bara genom mjukdelar utan även av en rejäl portion stolthet. Jag minns inte exakt vilket år det inträffade bara att det var en solig sommardag. Jag var med min far på resa. Vi hälsade på en god vän till honom som har en liten gård vid Sommens strand. Det strålande vädret inbjöd till fiske så vi skulle ut en tur med båt. Jag gick till lastbilen vi kommit med för att hämta den kniv jag hade under sätet eftersom det är en lämplig attiralj på fiskafänge. Det var en nedslipad filekniv med ytterst smäckert blad. I avsaknad av fodral hade jag improviserat ett sådant av en toarulle, lite papper och tejp. Nackdelen med dem är att de är runda och om de skakar runt i en lastbilshytt så kan de få för sig att vända på sig. Det blev jag varse när jag sträckte in handen för att greppa kniven. Eftersom jag visste var den befann sig och inte orkade klättra in i hytten så stod jag på marken nedanför och såg inte när sträckte mig in. Jag fick inte tag i handtaget som jag famlade efter utan stötte till den primitiva baljan istället varpå kniven raskt gled igenom och ur den och istället rakt in i min hand.

Min första tanke var "oj". Tittade lite förbluffat på kniven, det gula, nästan självlysande handtaget och den bit av bladet som stack ut. Konstaterade frånvarande att kniven satt djupt. Var tvungen att känna efter hur djupt. Jo, det gick att ana spetsen under huden på andra sidan handen.

Lätt chockad drog jag lite frånvarande ut kniven, lindade om handen med det som fanns till hands i form av hushållspapper och lite tejp och försökte hålla handen och fanan högt. Varje gång jag sänkte den rann blodet längs handen och droppade makabert från fingertopparna. Kunde inte låta bli att upprepa det några gånger då det såg rätt kul ut. Det pulserade dovt av smärta i handen och jag funderade på hur i helskotta jag skulle dölja det här för pappa. Var tvungen att gå tillbaks mot huset och båten med handen i högläge då vi skulle iväg. Mumlade något om att jag gjort mig lite illa men visade inte hur pass illa det tagit. Resten av dagen inklusive båtturen tillbringades med handen pekades mot något diffust i himlen. Det efterlängtade doppet fick utebli den dagen. Det mycket tunna bladet lämnade ett litet men djupt ärr.

Jag spår en ärrad framtid

En ärrad potatislår

Det största landmärket efter möten med vassa ting återfinns på mitt högra lår och mäter cirka en gånger sju centimeter i bleknat tillstånd. Jag märkte inte när det inträffade utan först strax efter. Det är inte hågkomsten av någon dramatisk exkursion i djungler svingandes machetes eller ens en campingtur i skogen med yxa utan bara resultatet av ett stilla försök att hämta glass. 

På den tiden i mitt barndomshem stod frysboxen i källaren. Och källaren var en sån där lätt fuktig mörk vindlande historia byggd av småländsk granit med lågt i tak. Den platsar som kuliss i vilken dålig skräckfilm som helst. För att komma åt frysboxen med den i sommartider så åtråvärda glassen var man tvungen att ta på sig ett par träskor, tända den något spartanska belysningen bestående av ett par nakna glödlampor och treva sig ned för trappan för halvt famla sig fram i dunklet. Det var nu inget problem då fötterna väl kände vägen på det ojämna underlaget. Glassen hämtades och jag klampade upp för trappan igen. Det var då jag märket att något inte stod rätt till. Det sa "skvimp" skvimp" för vartannat steg jag tog. Märkligt, tog ett extra steg....jo, det lät lite fuktigt plaskande. Väl uppe igen och ute i ljuset i köket såg jag vad som hänt eller ja, först förstod jag inte det utan såg bara resultatet. Det var mycket blod som runnit nedför hela benen och mer eller mindre fyllt upp min träsko. Ett rejält snitt i låret gapade mot mig och ur det rann det rött. 

Det plåstrades om och i efterhand konstaterades att det borde sytts med ett antal stygn men det var så dags då. Vad som hänt var i all enkelhet att jag på vägen i mörkret hade råkat luta mig emot och stryka låret efter den potatislår som stod där. En gammal hederlig dito i flätat trä. Något spjäla hade spruckit och stack uppenbarligen ut en bit och på den hade jag lyckats skära mig. 

Att skydda sig med kniv

Den sista episoden jag tänkte återge är faktiskt inte en skärande historia utan snarare tvärtom men den inkluderar en kniv. Egentligen förtjänar händelsen en egen berättelse och så kanske det får bli. Utan att gå in på detaljer så slumpade det sig så att jag på en fest en gång blev överkörd av en bil. En Pontiac Bonneville av -67 års modell för att vara mer exakt. En riktig raggarbil. Framför allt tung noterade jag i förbifarten när ett antal personer försökte lyfta den av min bröstkorg. Jag har än idag ärr lite här och där efter att ha rullats i gruset klämd mellan väg och bil. Men några ärr kunde ha blivit värre om det inte var för den kniv jag bar för dagen. Då det var en grillfest var lämpliga verktyg medtagna. På höften bar jag en fällkniv i fodral, en buck 110 Hunter. Den såg inte vacker ut efter smällen. Jag har sparat fodralet som minne. Det är gjort i grovt läder som fick lite patina på några få sekunder och locket och mässingsspännet slets av. Men det skyddade mig lite i alla fall, hur hårdhudad jag än må vara. 

Sensmoral. Bär alltid kniv i läderfodral, grova skinnskor och läderjacka om du skall bli manglad av en amerikansk muskelbil.

De skrapmärkena hade inte sett bra på min höft

Av någon anledning har jag en känsla av att detta ämne på intet sätt är uttömt och att det kommer att finnas orsaker till att ta upp det igen.


/ J - har några av de vassaste knivarna i lådan

Dagens bild nr 2

Även om det huvudsakliga intresset när det gäller fällknivar fokuseras på modernare varianter så gillar jag mer traditionella diton också. Vissa mönster uppskattar jag mer än andra och Trapper är ett sådant. Jag samlar inte på dem per se men några stycken har hittat in i min knivhög ändå. 

"Trapperlove"

I huduvudsak kommer de från "Rough Rider", ett märke som är SMKW - Smoky Mountain Knife Works eget husmärke. Ett budgetalternativ med för prisklassen extraordinär tillverkningskvalité. "Made in China" förstås för att hålla ned priserna. På bilden återfinns även Buck Creek och Hen & Rooster som råkar vara Tyska knivar. 

/ J - jagar mest fler knivar

Dagens bild nr 1

Här följer ett inslag på bloggen som jag valt att kalla "dagens bild". Under den rubriken kommer jag att presentera just det. En på något sätt knivrelaterad bild som oftast kommer att vara min egen men även kan vara någon annans. 

Flera av dem återkommer från mitt tämligen nystartade Instagramkonto så de av er som följer mig där kommer kanske att känna igen er! Då får det bli en "favorit i repris" helt enkelt. 

Då kör vi. Första bild ut är:

"Godfather treat"

Och som den kvicktänkte kanske har listat ut så finns det andra intressen än bara knivar. I det här fallet tarvar liten italiensk kaffe en liten italiensk kniv. I det här fallet en 7" swivelbolster med mässingsbolster och skollor i olivträ.